Hagmarken vid Ådalen

Hagmarken vid Ådalen, en natur- och kulturkrönika i 17 bilder om ett LONA-projekt kring Apladalen, Osudden och Lagan i Värnamo.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni månad året 2017.

På Naturvårdsverkets hemsida står det följande om den Lokala Naturvårdssatsningen, LONA.

Lokala naturvårdssatsningen – LONA-bidraget

Information om LONA-bidraget. Den lokala naturvårdssatsningen, LONA, ska stimulera kommunernas och ideella föreningars långsiktiga naturvårdsengagemang.

Den lokala naturvårdssatsningen, LONA, ska stimulera kommunernas och ideella föreningars långsiktiga naturvårdsengagemang.

Kommuner kan ansöka om LONA-bidrag, men även intresseorganisationer kan anmäla projekt. Projekten ska genomföras antingen i kommunens egen regi eller av en lokal aktör som tecknat avtal med kommunen.

Det är alltid kommunen som är ansvarig, från ansökan fram till slutrapportering. Projekttiden kan vara upp till fyra år. Nästan samtliga kommuner har fått del av LONA sedan starten 2004.

Naturvårdsverket fördelar årligen medel till länsstyrelserna som beslutar om bidrag till kommunerna.

Projekt som får bidrag ska redovisa sin verksamhet varje år.

Detta är också något som bland annat pågår i Vaggeryds kommun och som har arbetsnamnet ”Natur- och kulturstig Fågelforsdammen”.

Detta LONA-projekt öster och nordost om Skillingaryd går mellan punkterna Östra lägret i söder upp till Dulebäck i norr utmed Lagan och Fågelforsdammen.

Förhoppningsvis kommer liknade soffor och bänkar att sättas upp för trötta ben eller reflekterande hjärnor utmed vägen från Östra lägret till Dulebäck öster och nordost om Skillingaryd i Vaggeryds kommun.

Denna soffa i trä och metall står för övrigt nordost om Mossledammen utmed vägen ner emot Osudden.

Alla ni som liksom jag är lite till åren komna och som har läst sagan om ”Rödluvan och vargen” i en bilderbok i er barndom ser förmodligen vargen som mormor på denna bild från Apladalen.

I själva verket är det en mycket grov, död och nedfallen ekgren som det växer ett antal vackra gulorange svaveltickor, ”Laetíporus sulphureus”, på.

Rödluvan är en folksaga som blivit känd i de versioner som publicerades av Perrault, ”Le Petit Chaperon rouge”, och bröderna Grimm, ”Rotkäppchen”.

Rödluvan är flickan som blir uppäten av den stora, stygga vargen när hon hälsar på sin mormor.

Sagans folkliga form, som, om än något osäkert, kan beläggas redan i en lärobok för domskolan i Liège från år 1023, och torde återgå på en än äldre samt vida spridd djursaga.

En liten flicka som en gång fått en röd mössa av sin mormor skickas av sin mor med en korg med matvaror till mormodern.

Mormodern är sjuk och sängliggande och bor i en stuga i skogen och i skogen, som hon egentligen inte får gå genom, kommer Rödluvan i samspråk med en varg.

Vargen övertalar henne att plocka en bukett blommor, vilket hon gör, trots moderns varningar.

Vargen tar farväl och skyndar till mormoderns hus och äter upp henne samt tar på sig mormoderns nattlinne och natthätta samt lägger sig i hennes säng och inväntar Rödluvan.

Strax därefter kommer Rödluvan till huset och går in och ”lägger sig i mormoderns säng”, enligt Perrault, eller ”ställer sig vid mormoderns säng”, enligt bröderna Grimm.

Hon blir förvånad över mormoderns utseende, men känner inte igen vargen och strax har den slukat även Rödluvan.

Här slutar Perraults berättelse men i bröderna Grimms version räddas de båda personerna av en jägare som sprättar upp vargens mage och befriar dem.

Han fyller sedan vargens mage med stenar och syr ihop den, då kan inte vargen röra sig och dör.

Bildens svavelticka, ”Laetíporus sulphureus”, som huvudsakligen växer på ek orsakar så kallad krympningsröta och bryter ned vedens cellulosa, varvid den angripna veden krymper och brister i kubiska bitar.

Veden blir brun till svart och spröd vilket leder till att virkets hållfasthet drastiskt försämras och rötan kallas ibland också för brunröta eller destruktionsröta.

Svaveltickan kallas i engelsktalande länder för ”Chicken of the wood”, i översättning ”skogskyckling”, och det finns olika recept, men svampen bör kokas av, allt för att slippa dess egen smak.

Dess konsistens är uppenbarligen dock som fågelkött och ett recept kommer här från den danska svamptidskriften ”Svampe”.

Löksoppa på svavelticka, 4 personer.

Ingredienser; 4 lökar, 2 msk olivolja, 1,5 liter vatten eller svag grönsaksbuljong, 300-400 gram svavelticka, en kvist timjan, 4 skivor vitt bröd, 4 skivor Emmentalerost eller liknande.

Skala lökarna, skär dem i tärningar, lägg dem i den varma olivoljan dock inte för länge för de får inte ta färg. Buljongen eller vattnet hälls i och detta får sjuda i cirka 30 minuter. Skär svaveltickan i tärningar och lägg den i spadet tillsammans med en kvist timjan. Detta ska nu sjuda i ytterligare cirka 30 minuter och kryddas efter behag med salt och peppar, därefter är det klart att ätas.

Under tiden medan soppan blir färdig så rostar Ni brödet i ugnen i 250 grader och osten läggs sedan på brödet bara en liten stund innan det hela är klart att ätas så osten är alldeles nysmält. Använd gärna också en stark fransk eller dansk ost som rivs och störs på ovanpå soppan för att förstärka smakupplevelsen. Svaveltickan ger soppan en mild svampsmak och svampen ändrar färg till rosa och liknar skinktärningar men en konsistens som mört kött.

Värnamo bänkarnas stad, bänken Polygon är en 15 ton tung skapelse som finns placerad cirka 300 meter norr om Osuddens badplats, väster om Lagan.

Arkitekten Johnny Grauengaard har formgivit bänken som är gjuten i betong med en sittyta åt söder av ek.

Det är föredömligt lätt att ta sig fram utmed Lagan i LONA-projektet ”Hagmarken vid Ådalen”.

De döda träden har sparats och genom att kapa bort och förkorta grenarna har man på ett enkelt sätt skapat ett antal mycket vackra konstverk.

Den vackert blommande vattenmåran, ”Galium palustre”, är en flerårig ört med veka nedliggande eller klängande stjälkar som är släta eller sträva av krokborst.

Arten växer på alla slags fuktiga marker, i diken, på stränder, i fuktängar och kärr.

Träd kallar man växter som vanligen blir minst 5 meter höga och som har en tydlig huvudstam, stammen ska också vara förvedad.

Trädens grenar bildar en mer eller mindre tydlig krona, där bladen, löv eller barr, sitter.

Träd kan bli mycket höga och mycket gamla och Kaliforniens mammutträd i kan bli 100 meter högt och närmare 4 000 år gammalt.

I Sverige blir eken äldst, omkring 1 000 år, och granen blir högst, 60 meter.

Besök gärna denna hemsida om ni gillar stora och gamla träd, http://www.isander.se/stora_traed.html.

Tallen, ”Pinus sylvestris”, är näst granen det vanligaste trädet i Sverige. Tallen klarar ett liv på mager, torr mark liksom på fuktig och mager myrmark, där den är det vanligaste trädslaget.

I torra områden hittar tallen vatten djupt i marken med sina långa rötter och den blir över 35 meter hög och mer än 650 år gammal.

Redan som 100–150-åring faller den dock oftast för sågen. Tallen blommar i maj-juni och kotten är först grön, men efter mognaden grå och under senvintern öppnas kotten och fröna släpps ut.

Tallens ved är mycket hård och bryts ned långsamt och en död tall blir stående länge, kanske upp till 300 år.

Efter det att tallen fallit kan den bli liggande i kanske ytterligare 300 år och en död tall blir därför en viktig livsmiljö för många insekter och lavar.

Carl von Linné skrev år 1755 om tallen, ”Veden ger lysstickor åt bönderna, den feta roten brukas i eldstäder nattetid. Kolen används av bergsmännen, och veden är ett utmärkt bränsle i spisar. Saven äts begärligt av barn. Den mjukare barken tillreds till bröd åt fattiga, den äts även av svinen. Den grövre barken brukas som ersättning för kork. Dekokt på årsskotten är ett verksamt medel mot skörbjugg”.

Sveriges äldsta kända tall är en individ som ett par forskare fann på Hornslandet utanför Hudiksvall som år 2002 var minst 757 år gammal.

Sveriges äldsta kända tall var länge en tall i Muddus nationalpark utanför Gällivare och den har uppnått den aktningsvärda åldern av minst 711 år. Forskare har konstaterat att tallen i Muddus har överlevt skogsbränder år 1413, år 1507, år 1596 och år 1771.

Normalt blir en tall mellan 250-400 år gammal om den får växa fritt och en annan gammal svensk tall var 654 år gammal då den avverkades år 1913 i Svärdsjö, Dalarna.

I Sverige betydde tall ursprungligen det unga trädet och fura trädet när det var vuxet nog för avverkning men under 1800-talet började man i södra delarna av Sverige att använda fura om alla tallar.

Sveriges grövsta tall växer i Strängsered öster om Ulricehamn och den har en omkrets på 4,49 meter.

Sveriges högsta tall är 36 meter och växer i Böda kronopark.

En torraka är ett dött träd som förblivit stående och i äldre tid höggs ofta torrakor för att användas till timmer, till exempel för timmerrännor, ved i till exempel gruvor, men även sågtimmer.

De var lätta att flotta men i nutida skogar är riktigt gamla torrakor sällsynta, och de som vanligen sparas vid nutida trakthyggesbruk, det vill säga tallar, saknar förutsättningar att bli så gamla, eftersom de sällan överlevt någon skogsbrand, och därmed inte impregnerats med kåda.

En torraka har ofta formen av en skorsten, genom att kärnveden ruttnat och förvandlas till mulm, medan lager av impregnerad ved blir kvar.

Torrakor och inte minst skorstenar är viktiga för många insekter och svampar, och utgör naturlig boplats för slaguggla.

Området utmed Lagan ner emot Osudden och Vidöstern är ett bedårande vackert landskap som förhoppningsvis så får förbli.

På hemvägen gick jag genom Apladalen som är en helt unik stadspark på västra sidan av Lagan, och säg den svensk som inte känner till ”Apladalen i Värnamo”.

Den gamla järnbalksbron över Lagan i södra delen av Apladalen är ett konstverk i sig och ger tågresenärerna en kort men dock glimt av det vackra Värnamo.

När man vandrar utmed Nydalaleden hitta man dessa härliga informationsskyltar om djur och natur, i detta fall om fågelbär, ”Prunus avium”, och stenknäck, ”Coccothraustes coccothraustes”.

Läs, njut och lär!

Här handlar informationsskylten från ”Skogen i skolan” om asp, ”Populus tremula”, och aspsopp, ”Leccinum aurantiacum”.

Läs, njut och lär, igen!

Skogen i Skolan är ett nationellt samverkansprogram mellan skolan och Sveriges skogliga intressenter.

Verksamheten bedrivs på skolans villkor och startade 1973.

Vår pedagogiska idé bygger på att så långt som möjligt koppla samman teori och praktik. För att nå målet om ökad kunskap och ökat intresse för skogen använder Skogen i Skolan utomhuspedagogiken som redskap.

Denna avslutande skylt handlar om tallen, ”Pinus sylvestris”, märgborren, ”Tomicus piniperda”, och tjädern, ”Tetrao urogallus”.

Vilken fantastisk lärmiljö som Apladalsskolan har att tillgå alldeles inpå skolknuten.