Hällarps naturreservat, norr om Falkenberg i Halland

Hällarps naturreservat, norr om Falkenberg i Halland, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder om de mycket rara ginstarterna hårginst och tysk ginst samt en försvinnande ljunghedsbiotop.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i den tredje augustiveckan året 2017.

Hällarp är ett litet ljunghedsreservat och här hittar man Sveriges enda växtplats för tysk ginst, ”Genista germanica”, den taggiga busken med gula blommor är akut hotad men här växer också Hallands landskapsblomma hårginst, ”Genista pilosa”.

Det är bara på den öppna ljungheden som vi kan hitta tysk ginst och övriga ginstarter och arten tysk ginst har tidigare vuxit på ett tiotal platser i Halland och har också förekommit i Skåne och Dalsland.

I takt med att ljunghedarna vuxit igen har växtplats efter växtplats försvunnit och i Halland återstod i början av 1900-talet endast växtplatsen i Hällarp.

Här finns också länets nordligaste förekomst av landskapsblomman hårginst och båda dessa rara arter blommar under första hälften av juni månad.

På 1800-talet tillhörde detta område utmarkerna till Hällarps by och utmarken användes som betesmark och var sannolikt bevuxen med såväl ljung som olika arter gräs, vilket också gällde för stora delar av omgivningen.

Heden brändes med jämna mellanrum för att förbättra betet, vilket var en skötsel som gynnade ginsten.

Under första delen av 1900-talet bedrevs även täktverksamhet i området men tack vare insatser från privatpersoner har dock tyskginstens växtplats skonats och vårdats genom åren.

Vi besöker platsen i ljungblomningstid, det vill säga, i dryga mitten av augusti, drygt två månader för sent för att se ginsten blomma vilket betyder att man får skärpa blicken för att hitta de små och numera blomlösa ginstplantorna av tysk ginst och hårginst.

Ljungens blommande fägring är fantastisk och humlornas kraftfulla surrande tillsammans med doften av ljunghonung ger oss en märkligt stark upplevelse av det gamla, och numera nästan försvunna, ljunghedslandskapet.

I kanten av den blommande ljungen växer några kantkremlor, ”Russula vesca”, som är mycket goda matsvampar.

Kantkremlan karaktäriseras bland annat av sin fläskfilérosa hattfärg, den hårda foten och att hatthuden inte når ända ut till hattkanten.

Hatten är som ung halvklotformad men med åldern välvd till utbredd och slutligen med nedsänkt mitt, svagt klibbig i fuktig väderlek, fläskfilérosa till köttröd, ofta något rynkig mot mitten och med en hatthud som oftast inte når ända ut till hattkanten.

Skivorna är vita, vidväxta till nedlöpande och med åldern ofta brunfläckiga, foten är relativt kort, hård och avsmalnande mot fotbasen, medan köttet är vitt, kompakt och smaken mild.

Arten växer i barr- och lövskog samt i parker över hela Norden och räknas som mycket läcker.

Det inhägnade området med tysk ginst och hårginst är verkligen inte stort med mycket viktigt att bevara.

Det är svårt att tänka sig att denna ljunghedsbiotop var mycket vanlig, ibland annat Halland, för bara något till några sekler sedan.

För bara ett par hundra år sedan dominerade de vidsträckta ljunghedarna stora delar av det halländska landskapet och på de magra markerna gick boskap på bete och från de talrika vägstråken som gick över hedarna yrde sanden från hovar, fötter och vagnshjul.

I detta landskap fanns det gott om ljung, ginst och andra växter som trivs på mager mark men det fanns också rikligt med småkryp som skalbaggar, vilda bin och fjärilar som byggde bo i sandblottorna eller letade efter föda bland hedens rika blomsterprakt.

Med jämna mellanrum brändes marken av för att inte heden skulle växa igen och för att förbättra betet när ljungen hade blivit för grov.

Under 1800-talet förlorade dock de magra och brända hedarna sin betydelse som betesmark och det mesta odlades upp eller planterades igen med skog.

Idag räknar man med att mindre än en procent av den forna utbredningen återstår och detta har fått till följd att många av hedens växter och djur idag för en mycket tynande tillvaro eller till och med har försvunnit helt från Sverige.

För att återskapa igenväxande hedar har Länsstyrelsen på flera platser i Halland börjat genomföra ljungbränningar om våren för bränning har en mycket positiv effekt för många växter och djur eftersom de har lättare att hävda sig när stora skuggande ljungbuskar försvinner.

Mosippa, guldsandbi och sandödla är några exempel på hotade arter som trivs på stora och öppna ljunghedar.

Läs gärna mina krönikor ”Skillingaryds skjutfält och ljunghed, del 1-6”, från år 2016, länkar:

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/08/07/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-1/

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/08/20/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-2/

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/09/10/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-3/

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/10/03/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-4/

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/10/22/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-5/

http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2016/10/30/skillingaryds-skjutfalt-och-ljunghed-del-6/

Precis utanför det inhägnade området, där heden är öppen och nästan fri från skuggande ljungplantor växer detta relativt stora bestånd av Hallands landskapsblomma hårginst, ”Genista pilosa”.

Hårginst är en liten risartad buske som bara blir två till tre decimeter hög där grenarna oftast är nedliggande och saknar tornar.

Bladen är små, upp till en centimeter långa, och håriga och hårginst blommar i maj-juni med gulablommor som sitter i toppställda klasar och både foder, krona och fruktbaljor är håriga.

Hårginst kan knappast förväxlas med andra arter, den mer storväxta färgginsten, ”Genista tinctoria”, har oftast upprätta grenar, samt kala blommor och fruktbaljor och de båda sällsynta arterna tysk ginst, ”Genista germanica”, som jag återkommer till i denna krönika, samt nålginst, ”Genista anglica”, har båda tornar.

Hårginsten förekommer sällsynt i Skåne, Halland och Småland, men har också naturaliserats i Västerbottens skärgård och växer i gräshedar och ljunghedar, men även längs vägslänter och på banvallar.

Arten hårginst var förr betydligt vanligare än idag, men den är fortfarande vanlig på många håll i södra Halland och den första fynduppgiften är från Halmstad i Halland och publicerades år 1766.

Hårginst är som sagt Hallands landskapsblomma och det latinska artnamnet ”pilosa” kommer av latinets ”pilosus” för ”hårig” och syftar på de håriga fruktbaljorna vilka syns tydligt på min bild.

Den mycket rara tyska ginsten, ”Genista germanica”, är så svår att hitta och så fåtalig inom området att man satt ut små blomkäppar i bambu för att skydda dem och markera vad de växer.

Tysk ginst är en liten nedliggande buske med upprätta, håriga årsskott och den kan bli upp till fem decimeter hög, stammen och grenarna är torniga nedtill, men upptill obeväpnade, dess blad är enkla, en dryg centimeter långa och håriga på undersidan.

Tysk ginst blommar i juni med gula blommor som sitter i korta glesa klasar med korta, sylformade stödblad.

Fodret är hårigt och kronan är gul med spetsigt segel och hårig köl och fruktbaljorna är svartbruna och håriga.

Förutom tysk ginst, ”Genista germanica”, är det endast nålginst, ”Genista anglica”, bland de svenska arterna i släktet ginster ”Genista” som har torniga grenar, men hos den senare är hela grenen tornig och bladen och grenarna är kala.

Tysk ginst är mycket sällsynt och har idag en utbredning som är inskränkt till en plats i mellersta Halland där vi nu är.

Förr var arten mer spridd i landskapet och förekom även i Dalsland och fram till 1990-talets början även i Skåne.

Tysk ginst är en kulturgynnad art som är anpassad till betning och bränning av de en gång så vidsträckta ljunghedarna.

Arten har missgynnats av att detta bruk upphört och att ljunghedarna tillåtits växa igen med skog.

Den första fynduppgiften av tysk ginst är från Halland och publicerades av Retzius år 1779, men arten hittades i Sverige av Lars Montin och ett exemplar insamlat av honom i Halland finns i Naturhistoriska riksmuseets samlingar och kan ses i artens bildgalleri.

Artnamnet ”germanica” kommer av latinets ”Germania” för ”Tyskland” och betyder ”tysk”.

”MONTIN upptäckte, som svensk, Tyskginsten i Halland (Retz. obs. I. 1779), der han också anmärkte våra båda andra Ginstarter. Hallands hedar och torra backar äro, såsom vi sett, dessa växters egentliga hem hos oss. MONTIN fann denna art mellan Halmstad och Enslöf”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Det känns verkligen sorgligt att behöva inhägna för att skydda, men ibland tyvärr nödvändigt, annars kommer dessa vackra arter av ginst att försvinna från vår flora vilket vi naturligtvis inte vill.