Häradsö, en by, en sjö, ett vackert landskap

Häradsö, en by, en sjö, ett vackert landskap, med rötter i den senaste istiden, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om en av våra vackra, biologiskt och kulturellt rika platser i Vaggeryds- och Värnamo kommuner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under april månads tredje vecka anno 2018.

Den numera nästan osynliga, stigen genom de igenväxande lundmiljöerna och hässlena leder så småningom ner till Häradsösjön inom Store mosse nationalpark.

Så långt behöver man dock inte gå för att njuta av vacker och spännande natur, det räcker att vandra runt här alldeles invid Häradsö by.

Häradsö by ligger något märkligt placerad i landskapet, längst ut på en udde vid Store Mosse och landskapet med moss- och slåttermarker har en värdefull flora och fauna som är karakteristisk för området.

Bebyggelsen i byn ligger längs den nord-sydgående vägen på krönet av en väldig moränrygg.

Byggnaderna i Häradsö by ligger glest längs byvägen och flera olika hustyper finns i byn, där de äldsta byggnaderna ursprungligen var enkelstugor, som byggdes under tidigt 1800-tal men under mitten av 1800-talet blev tvåvåningsparstugan den dominerande hustypen i området och i byn finns även några byggnader som uppförts under tidigt 1900-tal.

Ekonomibyggnaderna i byn har till största delen uppförts av trä mellan åren 1900-1927.

Häradsö by är av riksintresse för kulturmiljövård och att ett område är av riksintresse betyder att miljön är unik och skyddsvärd ur ett nationellt perspektiv.

I Vaggeryds kommun är för övrigt följande objekt och dess omgivningar av riksintresse för kulturmiljövård, Häradsö by, Fryebo by, Pålskogs by, Båramo gravfält och Hubbestads säteri samt Ekeryd-Skjutebo bebyggelse- och fornlämningsområde.

Tyvärr håller granen på att ta över i dessa vackra sluttningar och en stilfull avverkning av dessa träd vore önskvärt.

Den primära anledningen till vårt besök just denna dag var att en brandkronad kungsfågel sjöng i granarna som syns på bilden och denna lilla raritet här uppe hos oss mötte oss nästa så fort vi stigit ur bilen i södra delen av byn Häradsö.

Brandkronad kungsfågel, ”Regulus ignicapillus”, är en liten fågel i familjen kungsfåglar inom ordningen tättingar och är 9 centimeter lång och mycket lik vår kungsfågel, Regulus regulus”, men har ett svart streck genom ögat och ett tydligt vitt streck ovanför ögat.

Brandkronad kungsfågel häckar i olika typer av skog och i parker och arten hör framför allt hemma i mellersta och södra Europa men den observeras numera årligen i södra Sverige, framför allt i Skåne.

I Sverige är brandkronad kungsfågel en sentida invandrare och är idag en regelbunden men relativt ovanlig häckfågel i södra Sverige, främst i Skåne.

Sången är en rask upprepning av locklätet avslutat med en kort drill, ”zy-zi-zi-zi-zi-zi-zi-zy-zirr” och skiljer sig tydligt från den nära släktingen kungsfågelns sång.

På den gamla vårtbjörken alldeles invid den brandkronade kungsfågeln och dess finstämda sång växer ganska rikligt med korallav, ”Sphaerophorus globosus”.

Bilden visar en närbild på lavarten korallav, ”Sphaerophorus globosus”, som är en gråbrun till rödbrun busklav som varierar ganska mycket i utseende.

Den har oftast en tydlig huvudstam med mer eller mindre tydliga korall-likt förgrenade smågrenar längs sidorna.

Korallaven kan växa både på stenblock och klipputsprång samt på trädstammar, och när den som här växer på trädstammar eller på mossiga stenblock har den ofta rikt med smågrenar men när den växer på marken i fjällen är smågrenarna ofta betydligt mindre tydligt utbildade.

På den gamla björklågan växer två unga fruktkroppar av arten klibbticka, ”Fomitopsis pinicola” och dessa är ovanligt vackert apelsinfärgade.

När man kommer riktigt nära de två unga fruktkropparna av arten klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, ser de nästan ut som goda gräddbakelser med apelsinsmak.

Här går jag bet, kan det vara en atypisk ormticka, ”Antrodia albida” eller en lönnticka, ”Oxyporus populinus”, som växer på denna gamla asp?

Vet någon, hör av Er!

Här går jag bet, kan det vara en atypisk ormticka, ”Antrodia albida” eller en lönnticka, ”Oxyporus populinus”, som växer på denna gamla asp?

Vet någon, hör av Er!

Det är något visst över vårens första vitsippor, man kan helt enkelt inte se sig mätt på dessa blommor som formligen, likt ett snötäcke, färgar marken vit.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.

Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan”.

Ur ”Intåget” av Harry Martinson, Midsommardalen, år 1938.

Vitsippa, ”Anemone nemorosa”, vars blommor bara är öppna på dagen, på kvällen sluter de sig och böjer sig ner mot marken.

Vanligen är blomman vit, ibland även mer eller mindre rödfärgad och sällsynt förekommer också blåblommiga exemplar.

Vitsippa kan förväxlas med gulsippa, ”Anemone ranunculoides”, om de inte blommar, men den senare har oskaftade stjälkblad och två blomstänglar från samma stjälk.

Vitsippa och gulsippa kan också korsa sig om arterna växer tillsammans, hybriden kallas då för svavelsippa och har blekt gula blommor.

Bland de bruna färgerna från förra årets vissna löv och torra gräs lyser den första tussilagon extra vackert inte bara till färgen utan också för att man mentalt inser att allt det vackra med våren och sommaren ligger framför en.

Tussilago är så att säga statskottet för livets återkomst och vårens start, i bakgrunden sjunger en nyligen anländ bofink.

”Vi gingo ut en dag just denna vår. Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot och solen stodo motpols”.

Ur ”Ur minnenas tåg” av Harry Martinson, Nomad, åren 1931-1944.

Hästhov eller Tussilago, ”Tussilago farfara”, vars blad, ”Folia Tussilaginis”, förr såldes på apoteken och användes som dekokt mot hosta.

Enligt Carl von Linné, år 1755, användes bladen som tobak, en metod mot hosta och astma som hade omtalats redan av Plinius den äldre.

Gaius Plinius Secundus maior, mer känd som Plinius den äldre, född år 23 efter Kristus i Como eller Verona, död den 25 augusti år 79 efter Kristus i Stabiae vid Vesuvius utbrott.

Han var en romersk författare och naturfilosof som bland annat skrev ”Naturalis Historia”.

När jag tog denna bild på en aspticka på en gammal asplåga var det ”bara” en aspticka, ”Phellinus tremulae”, men när jag vid hemkomsten studerade bilden i min dator såg jag plötsligt en fossilerad ”Tyrannosaurus rex”-unge, liggande med huvudet åt höger.

Ser ni den?

”Tyrannosaurus rex” levde för ungefär 70‑65 miljoner år sedan i västra USA och Kanada och den var en av de största rovdinosaurierna och kunde bli upp till 12 meter lång, 5 meter hög och väga upp till 7 ton.

De fossil som man har hittat tyder på att honorna var något större än hanarna.

Vissa tror att den kunde bli ännu större men ändå fanns det ännu större rovdinosaurier under den här tiden, till exempel ”Giganotosaurus”.

”Tyrannosaurus rex” hade kraftig kropp med stora bakben, korta framben och lång, kraftig svans.

Huvudet var stort och den hade väldiga, sågtandade tänder som kunde bli upp till 18 centimeter långa och dessa tänder var specialanpassade att skära i kött med.

”Tyrannosaurus rex” levde under kritatiden mellan 145,5-66 miljoner år före nutid.

”Giganotosaurus” är det vetenskapliga namnet på ett släkte rovdinosaurier som levde under mitten av krita, för cirka 110-90 miljoner år sedan, i Sydamerika.

Släktet omfattar en art, ”Giganotosaurus carolinii”, som anses vara nära släkt med den samtida ”Carcharodontosaurus” som levde i Afrika.

”Giganotosaurus” var upp till 14 meter lång, 7 meter hög och vägde upp till 8 ton och är därmed en av de största rovdinosaurier man känner till.

Skallen var 1,8 meter lång, bakbenen var kraftiga och frambenen mycket små, liksom hos ”Tyrannosaurus rex”, men med tre fingrar.

”Giganotosaurus” var troligen en aktiv jägare som attackerade och dödade sauropoder och andra växtätande dinosaurier men förmodligen åt den också kadaver och stal byten från mindre rovdinosaurier.

”Carcharodontosaurus”, är det vetenskapliga namnet på ett släkte rovdinosaurier som levde under mellersta krita, för cirka 110–90 miljoner år sedan, i nordvästra Afrika.

Släktet omfattar en art, ”Carcharodontosaurus saharicus”, som hör till samma familj som den största av alla kända rovdinosaurier, ”Giganotosaurus”, från Sydamerika.

”Carcharodontosaurus” var upp till 13,5 meter lång, vägde upp till 8 ton och hade en 1,6 meter lång skalle.

Dinosaurien var kraftigt byggd och kan ha varit en effektiv jägare som attackerade sauropoder, växtätande dinosaurier, men den var troligen också asätare och tog över djur som andra rovdinosaurier dödat.

”Carcharodontosaurus” var känd bara genom några få tänder funna under slutet av 1920-talet fram till år 1995, då en expedition under ledning av den amerikanske paleontologen Paul Sereno hittade en nästan komplett skalle.

I ett hav av grön cypressfläta, ”Hypnum cupressiforme”, med inslag av näverlav, ”Platismatia glauca”, som små öar i allt det mossgröna ligger en platticka, ”Ganoderma applanatum”, denna gång är den för ovanlighetens skull inte brunfärgad av sina egna sporer och sålunda gråaktig.

Vårfryle, ”Luzula pilosa”, är en av våra tidigaste vårblommor, men den är lågväxt och har oansenliga små svartbruna blommor och förbises därför ofta.

”Och blommorna hade sina årstider i gläntan. Vårfryle tidigast, helst då uppe på något stenblock som hade urgröpningar nog för att fasthålla små växtsamhällen och som stenblocket då gärna gjorde stor affär av”.

Ur ”Gläntor och myter” av Harry Martinson, Utsikt från en grästuva, år 1963.

Inne i södra delen av Häradsö by står denna, magnifika och just vid vårt besök fantastiskt vackert blommande, sälg, ”Salix caprea”.

”Sälgen sväller mycket tidigt, på de årsgamla grenarna, sina blomknoppar, väl täckta med ett enda stort, nästan toppmösslikt, brunt och liksom fernissadt fjäll, som utmärkt tätt sluter kring knoppen och skyddar den under vintern. Men knappt är denna årstid slut, förr än nämnda mössa lossnar och affaller och man på somliga Sälgträds- eller -buskars silkesludna hängen ser utträda talrika ståndare, hvilka tillväxa och utbildas mycket hastigt, helst vid solsken”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Sälgen är oerhört viktig för den biologiska mångfalden bland insekterna, då den är tämligen ensam i skogen om att erbjuda nektar och pollen när de första fjärilarna, humlorna, vildbina och flugorna som vaknar eller kläcks ur sina puppor tidigt om våren.

Flera av bina är helt anpassade till denna växt och dör om de inte hittar en blommande sälg och ett sådant vildbi är arten Vårsandbi, ”Andrena praecox”.