Häradsösjön, en vandring utmed Strandstigen inom Store mosse nationalpark

Häradsösjön, en vandring utmed Strandstigen inom Store mosse nationalpark, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder om en av våra vackra, biologiskt rika och bevarandevärda platser i Vaggeryds- och Värnamo kommuner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd under maj månads första vecka anno 2017.

Det var en sådan dag när man fick en föraning om den stundande sommaren, trots att det bara var i början av maj.

Solen sken och temperaturen låg runt 20 grader Celsius, knoppar brast, vårblommorna blommade och fåglarna sjöng.

Det var helt enkelt underbart att vandra utmed Strandstigen utmed Häradsösjön med start i den vackra byn Häradsö by.

Byn är ett riksintresse med sin kulturhistoriska miljö och ligger längst söderut i Åkers socken på en låg ås i anslutning till Store mosse nationalpark.

Längs vägen på åshöjden ligger ett antal gårdar som erbjuder en översikt över byggnadsskickets förändring från början av 1800-talet till vår tid.

Byn ligger något märkligt placerad i landskapet, längst ut på en udde vid Store Mosse och det flacka landskapet med moss- och slåttermarker har en värdefull flora och fauna som är karakteristiskt för området.

Byggnaderna ligger glest längs byvägen, mangårdsbyggnaderna på ena sidan och ekonomibyggnaderna på den andra sidan av vägen och flera olika hustyper finns i byn.

De äldsta manbyggnaderna som ursprungligen var enkelstugor, byggdes under tidigt 1800-tal vilka senare byggts både om och till.

Under mitten av 1800-talet blev tvåvåningsparstugan den dominerande hustypen i området men i byn finns även några manbyggnader som uppförts under tidigt 1900-tal.

Ekonomibyggnaderna i byn har till största delen uppförts av trä mellan åren 1900-1927.

Läs gärna också min krönika ”Häradsösjön och den vackra Häradsö by” från 2013 via länken http://gamla2015.skillingaryd.nu/nyheter/haradsosjon-och-den-vackra-haradso-by

Bildens blommande harsyra, ”Oxalis acetosella”, är en art i familjen harsyreväxter och är en späd, 5–15 centimeter hög, flerårig ört med rikt förgrenad jordstam och trefingrade blad på upprätta skaft.

Småbladen, som är omvänt hjärtlika, är gröna på ovansidan och något rödaktiga under och bladskaftets nedersta del är uppsvälld och näringsupplagrande och sitter kvar sedan bladen vissnat bort.

De cirka 15 millimeter vida blommorna är vanligen vita med violetta ådror, mer sällan helt ljuslila och sitter en och en på långa, tunna skaft, som utgår från jordstammen där en ovanjordisk stam saknas.

Arten är amfiatlantisk och växer på fuktig skogsmark och hos oss i Sverige är den allmän norrut till Norrbotten, sällsynt norr om Norrbotten; den går upp i fjällens subalpina bälte.

Harsyreväxter, på latin ”Oxalidaceae”, är en familj tvåhjärtbladiga växter med cirka 900 arter ett- eller fleråriga örter hemmahörande främst i tropiska och subtropiska områden men också i tempererade trakter varav några arter är förvedade.

De har strödda blad, som oftast är sammansatta och blommorna, som sitter i flocklika knippen eller en och en, är regelbundet femtaligt byggda och tvåkönade; hos flera arter förekommer heterostyli.

Vid heterostyli är ståndare och pistiller i en blomma olika långa, så att insekten inte kan pollinera blomman den sitter i med dess eget pollen.

Frukten hos harsyreväxter är en kapsel eller i sällsynta fall ett bär och harsyreväxter är rika på kaliumväteoxalat, som ger örtstånden en syrlig smak.

Några arter odlas som prydnadsväxter och vissa äts som grönsak, till familjen förs främst släktet ”Oxalis”, som omfattar cirka 800 arter.

Vitsippan, ”Anemone nemorosa”, är känd som morsdagsblomma i södra Finland men om våren kommer tidigt, kan den ibland tyvärr ha blommat över till morsdag.

Vitsippan slår ut i blom strax efter blåsippan, ”Hepatica nobilis”, och de första knopparna kan ses i april men ännu i juni kan man finna blommande vitsippor.

I ett par veckors tid dras allas blickar till de stora, vitsippsmattorna som breder ut sig i lundar, lundartade skogar, vid kärr, i hagmarker och vid dikeskanter.

Vitsippan trivs vanligtvis på fuktiga, näringsrika och skuggiga platser.

På den gamla vårtbjörken, ”Betula pendula”, växer ett vackert och stort exemplar av fnösketicka, ”Fomes fomentarius”, vacker bevuxet av mossan cypressfläta eller bergklomossa, ”Hypnum cupressiforme”.

Det är en mycket vacker vandringsled som heter Strandstigen som man följer utmed Häradsösjön men utan ett antal små broar över gamla diken hade det varit svårt att ta sig fram.

Häradsösjön sänktes samtidigt med Kävsjön på 1840-talet för att man skulle vinna fodermarker runt sjön.

Sjön är idag igenväxt med bara ett fåtal öppna vattenytor och den avvattnas via en grävd kanal till Kävsjön och sjöns stränder utgörs till största delen av högmosse med martallskog.

Doften av den blommande porsen känns stark och tydlig utan att man behöver gå så här nära.

Pors, ”Myrica gale”, är en art i familjen porsväxter som är en uppemot 1,5 meter hög buske med 3–4 centimeter långa, starkt doftande, grågröna och mot spetsen tandade blad.

Blommorna som kommer i april–maj är enkönade och sitter i hängen och arten är vanligen tvåbyggare.

Frukterna, nötterna, sitter i kottelika samlingar och arten är amfiatlantisk och växer i täta snår på stränder och i myrar på näringsfattigt underlag, i Sverige allmänt norrut till Gästrikland och norr därom mer eller mindre sällsynt.

Amfiatlantisk är en biogeografisk beteckning för arter som förekommer på ömse sidor om den geografiska barriären Atlanten, det vill säga, i både Nordamerika och Europa.

Under medeltiden omtalas pors i vin som läkemedel men redan i äldre bronsålder användes pors till smaksättning av öl, att döma av analyserade ölrester ibland annat Egtvedgraven i Danmark men även sedan humle blivit känd som ölkrydda fortsatte man att smaksätta öl med pors.

Egtvedgraven i Danmark och som finns att beskåda på Nationalmuséum och dateras till 1370 före Kristus ser man en kista med en ung kvinna, mellan 16-18 år gammal, iförs blus och snörkjol samt vilande på en kohud.

Den döda var utsmyckad på ett förhållandevis beskedligt sätt med olika smycken, på magen hade hon ett bältesspänne, på handlederna hade hon armringar och i sitt vänstra öra hade hon en liten bronsring.

I bältet satt en benkam och en spann gjord av björknäver var placerad vid kvinnans fötter.

Denna näverspann hade varit full av en sorts öl eller mjöd bryggt vete och honung med tillsats av lingon eller tranbär samt kryddat med pors.

Tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, växer tämligen allmänt utmed den spångade leden invid Häradsösjön.

Tuvull är ett tätt tuvat halvgräs med ett ensamt toppställt ax och detta har efter blomningen en rent vit ull.

Axfjällen hos tuvullen är hinnartade, gråaktiga och genomskinliga och arten är en av de vanligaste arterna i släktet och är vanlig i hela landet, utom på Öland och Gotland där den är sällsynt.

Den växer oftast i vitmossa i näringsfattiga myrar och arten dominerar ofta markvegetationen på mossar.

”Den djupgröna skogsmattan rullas ut i ändlösa våder över berg och dal, och mot denna bottenfärg avtecknar sig myrarna som gråvita strimmor; det är tuvullens miljoner av vita ulltottar, som kommer dem att skimra så ljust.”

Ur ”Skogland och fjäll” av Carl Fries år 1967.

Bilden visar arten blåmossa eller falsk vitmossa, ”Leucobryum glaucum”, som är en art bladmossa i ordningen ”Dicranales”.

Det är en kuddbildande mossa, som i fuktigt tillstånd är grön men i torrt blågrön till blåvit.

Utmärkande drag är vidare den mycket breda bladnerven, som fyller ut nästan hela bladytan, samt de mycket tättsittande bladen, så tättsittande att stammen göms, dess sporkapslar ses dock bara sällan.

Arten förekommer på torvjord, särskilt i alkärr i södra och mellersta Sverige och dess totala utbredning är norra halvklotets tempererade delar.

Tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, är en art i blåbärssläktet i familjen ljungväxter som får röda bär, som är ätliga.

Ett äldre namn på tranbär är myrbär, men även hjortron har kallats så, andra äldre namnformer är tränjon, och tranjuter.

Tranbär, är arter i släktet ”Vaccinium” i familjen ljungväxter, ibland förda till ett särskilt släkte, ”Oxycoccus”.

De växer cirkumpolärt på myrmarker och är krypande ris med rödbruna stammar och tjocka, vintergröna, strödda blad.

Blomskaften är trådfina och bär var sin rosa till röd blomma och frukten ett rött bär som plockas bäst efter den första frosten på hösten.

I Sverige förekommer arterna dvärgtranbär, ”Vaccinium microcarpum”, och tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, vilken finns i hela landet, allmänt norrut till Norrbotten och mindre allmänt norr därom upp i fjällens lågalpina bälte.

Den kan få meterlånga stammar med 6–10 millimeter långa blad och cirka 6 millimeter vida blommor som kommer under juni–juli.

Tranbären är C-vitaminrika och används till sylt och gelé samt likör och de användes förr inom folkmedicinen mot bland annat feber och inälvsmask och det finns vissa hållpunkter för att tranbärssaft kan vara av värde som skydd mot eller behandling av urinvägsinfektion.

Bilden visar arten skvattram, förr getpors, ”Rhododendron tomentosum”, som är en art i familjen ljungväxter.

Det är en 30–120 centimeter hög buske som är vintergrön, upprätt och grenig, bladen är 2–5 centimeter långa och har inrullade kanter samt doftar starkt av den flyktiga och giftiga oljan ledol, C15H26O, som starkt påverkar det centrala nervsystemet.

Busken blommar i juni med 10–12 millimeter vida, vita blommor som sitter samlade i toppställda kvastar och har använts mot bland annat kikhosta inom folkmedicinen.

Skvattram förekommer i kallare delar på norra halvklotet och arten är cirkumpolär och växer på fuktigt, näringsfattigt underlag, norrut också på hedmarker.

Den är allmän i hela östra Sverige, utom på Öland och Gotland, men saknas eller är mycket sällsynt i övriga landet.

Skvattram har använts bland annat inom folkmedicinen och som ersättning för humle vid ölberedning och i stora mängder kan växten orsaka svåra förgiftningar.

Skvattrams huvudsakliga nyttoegenskap i Sverige har varit de eteriska oljornas avskräckande effekt på insekter.

Blad läggs tillsammans med kläder och sängkläder för att bli av med klädmal och vägglöss och både Hoffberg år 1792 och Linné år 1755 skriver båda att en dekokt av skvattram är effektiv för att fördriva ohyra.

Man kan gnida in huden med färska blad för att få myggavvisande effekt i cirka 30 minuter och huden ska bli grön, och enligt försök ska detta vara ett av de tre bästa naturliga myggmedlen i Sverige.

Bildens art rosling, ”Andromeda polifolia”, är en art i familjen ljungväxter och är ett 10–40 centimeter högt, vintergrönt ris med upprätta stjälkar och läderartade, smalt lansettlika, 1–4 centimeter långa, på undersidan blåvita blad med nedvikt kant.

De blekt rosa, äggformiga blommorna som kommer under maj–juni sitter några få tillsammans i flocklik ställning, dess frukt är en upprätt kapsel.

Arten är cirkumboreal i myrmarker och på fukthedar samt allmän i hela Sverige med undantag för Öland och Gotland, där den är sällsynt.

Växten är giftig och innehåller ett ämne som ger brännande smärta i munnen.

När Carl von Linné satt och begrundade roslingens blommor vid ett lappländskt träsk tyckte han sig vilja se hur de näpna och oskuldsfulla blommorna vände bort sitt anlete från de i jämförelse med roslingens blommor groteska grodorna.

Detta påminde honom om en gammal grekisk saga, där kungadottern Andromeda, efter en uppgörelse mellan fadern och ett havsvidunder offrades på en klippa.

Linné liknade i tankarna det skede då roslingen vände sig från grodorna med den episod i sagan då Andromeda hängandes på klippan vände bort blicken från det uppstigande havsvidundret.

Detta är historien bakom roslingens släktnamn ”Andromeda”.

Om alla årets blåbärsblommor går fram till blåbär blir det ett fantastiskt blåbärsår, men det kom stark och långvarig frost emellan vilket man naturligtvis inte kunde veta när jag tog min bild på det spirande blåbärsriset, därför siar jag ännu inte om blåbärsåret 2017.

Flytvitmossan, ”Sphagnum cuspidatum”, trivs bra i vattnet i de gamla grävda dikena, minnen från mitten av 1800-talets sjösänkningsföretag.

Tallvitmossan, ”Sphagnum capillifolium”, är en vitmossa vars huvuden ofta växlar i rött, dess stam är ljus och kan bli cirka 10 centimeter och denna art trivs bland tallarna i kantzonerna på högmossen.

Tallvitmossan växer i hela Norden i tallskog.

Det ser ut som om någon hällt ut olja eller bensin i kärret men det är produkter av anaerob nedbrytning av organiska material.

Anaeroba processer, processer eller organismer som inte fordrar tillgång till fritt syre, är speciellt betydelsefulla i ekologiska kretslopp, där organismer med anaerob metabolism medverkar i olika steg.

Aerob, motsats till anaerob, sägs en process eller organism vara som fordrar tillgång till fritt syre.

Under anaeroba förhållanden bryts organiskt material ned långsamt, och från energisynpunkt är den anaeroba metabolismen mindre effektiv än den nedbrytning som sker i närvaro av syrgas, det vill säga, aerob metabolism.

Detta förhållande har lett till den ansamling av olja, kol och torv som vi i dag har på jorden, en process som fortfarande pågår.

I ett evolutionsperspektiv har de anaeroba processerna varit av avgörande betydelse, eftersom den ursprungliga jordatmosfären var kraftigt reducerande och helt saknade syrgas.

Uppkomsten av fotosyntetiserande organismer som producerade syrgas, fotosyntes, ledde till att de anaeroba processernas betydelse förändrades.

Efter några kilometer av fin vandring utmed Häradsösjöns stränder via Strandstigen kommer vi fram till utsiktsplattformen och fikabordet.

Idag stod det en skylt vid plattformen som berättade följande,

”Vetenskaplig undersökning pågår. Undersökning avser växtdiversitetens roll i torvmarkens ekosystemsfunktion. (Tillstånd nr.521-895-11). Vänligen beträd ej området. Mer information: b.j.m.robroek@uu.nl, eller kontakta naturum 0370-237 92”.

”Vetenskaplig undersökning pågår. Undersökning avser växtdiversitetens roll i torvmarkens ekosystemsfunktion. (Tillstånd nr.521-895-11). Vänligen beträd ej området. Mer information: b.j.m.robroek@uu.nl, eller kontakta naturum 0370-237 92”.

Utsikten över Häradsösjön mot norr från utsiktsplattformen visar en i princip egenväxt sjö vid denna tid på året, ett resultat av sjösänkningen år 1840.

Vid högvatten under vårvinter och höst är ett antal vattenspeglar synliga och innehåller då sträckande fåglar som änder och svanar.

Bilder visar också tre betande rådjur långt borta i fjärran, trots 1200 millimeters brännvidd.

Ute på högmossen växer martall, som är benämningen på en näringsmässigt missgynnad tall med knotig, förkrympt stam och mycket hård och tät ved.

Martallar påträffas på hällmarker, stränder och som här på mossarna inom Store mosse nationalpark där Häradsösjön ligger.

En sådan martall kan fortfarande vid 50 års ålder vara endast av manshöjd och ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp.

I folktron tänkte man sig att maran hade ridit trädet, vilket kan förklara namnet.

Maran är ett övernaturligt, vanligtvis kvinnligt väsen, som sades ”rida” sovande nattetid, varvid en svår ångest- och kvävningskänsla uppstod.

Maran uppträdde ofta i djurgestalt, särskilt som en katt och i södra Sverige trodde man att flickor som föddes sedan modern för att lindra födslovåndorna krupit genom en fölhamn, det vill säga en fosterhinna från ett sto, blev maror, medan man i norra Sverige ansåg att maran skapades av avundsamma eller passionerade tankar eller att maran var gengångerskan av en kvinna som dött ogift.

Martron har en rikt utbildad sägenflora och förekommer ofta i memorat, berättelser, och Maran nämns redan i Ynglingasagan, och tron på hennes realitet var i vissa bygder levande långt in på 1900-talet.

Motsvarande föreställningar finns i de flesta kulturer och som förklaring till martron brukar man anföra den specifika drömtyp som bland annat innebär de ovannämnda obehagen och kan bero på något sjukdomstillstånd.

Åtskilliga fenomen har av folktron förknippats med maran, till exempel marflätor eller martovor på hästar som var en hårsjukdom.

Markvastar, det vill säga häxkvastar, och marstenar, det vill säga sländtrissor av sten, hängdes ofta upp i stall som skydd mot maran.

Hexagram och pentagram kallades ofta markors och ritades eller ristades som marskydd på sängar och dörrar.

Bilden visar fyra sångsvanar, ”Cygnus cygnus”, som flyger norrut vid vår ankomst till utsiktsplattformen.

Fågellivet vid Häradsösjön påminner annars om det vid Kävsjön och Horssjön som ligger bara några stenkast bort, och utmärkande är bland annat dvärgbeckasinens, ”Lymnocryptes minimus”, spel likt en galopperande häst över en träbro, ”gloppettiglopp”, vanligtvis sena kvällar i slutet av april-maj och i maj-juni månad kan man ofta få höra den småfläckiga sumphönan, ”Porzana porzana”, nattetid spela likt en kraftigt droppande kran med upprapande ”huitt-huitt”.

Under hösten och vintern ses det en hel del rovfåglar här, bland annat kungsörn, ”Aquila chrysaetos”, och havsörn, ”Haliaeetus albicilla” som dessutom åtlas med giftfritt kött söder om Kävsjön.

Hökugglan, ”Surnia ulula”, övervintrar ibland också inom området och bland andra rariteter som setts här kan nämnas svart stork, ”Ciconia nigra”, större skrikörn, ”Clanga clanga” förr ”Aquila clanga”, aftonfalk, ”Falco vespertinus”, ängshök, ”Circus pygargus”, och bändelkorsnäbb, ”Loxia leucoptera”.