Hattens naturreservat, del 2

Hattens naturreservat, del 2, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från skogarna i gränslandet mellan Vaggeryds och Sävsjö kommuner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av maj år 2018, dagen då rekordsommaren startade.

Dagen då rekordsommaren startade, gladdes vi åt en mycket fin och varm dag och gjorde ännu ett besök i naturreservatet Hatten.

Föga anade väl någon när tussilagon äntligen blommade efter den kalla vintern som startade i början av februari, dryga tre månader tidigare, att rekordsommaren anno 2018 hade startat.

Även vitsipporna hade äntligen börjat sin massblomning, då april hade varit mycket kall och snöig.

Det är inte mycket spår som finns kvar i naturen av de människor och deras boningar som syns i naturreservatet men bortsett från ett antal skyltar som berättar om gårdar och torp finns dessa grunder att se där en gång generationer av människor funnit sin utkomst och levt sina liv.

När björkens löv är stora som musöron är det dags att klippa sina rosor, vilket vi vid hemkomsten också gjorde.

Men det finns mycket äldre spår inom Hattens naturreservat som kommit till före oss människor, nämligen räfflor av isen minst 10 000 år gamla, inlandsisen, den sjätte i ordningen under den senaste miljonen år.

Bildens blommande skogsviol, ”Viola riviniana”, är en flerårig ört med grov jordstam och örtartade stjälkar.

Skogsviol är en av de vanligaste violerna och förekommer allmänt från Skåne till Jämtland, sällsynt norrut till Lule Lappmark och den växer i mullrika skogar, lundar, vägkanter och ängsbackar.

Orörda och stora skogar med våtmarker och mossar, ett vatten som rinner i ett vackert vattenfall, det är Hatten.

Nya och bredare spänger har tillkommit sedan vårt senaste besök i november år 2015, men dessa spänger är inte breda nog för rullstolar, tyvärr.

Det ser ut som en mindre älv i Norrland med stenar för ekande bäcköring men är bara det humusbruna vattnet i Puttebäcken.

Vackert gyllenbruna knöltickor, ”Antrodia serialis”, växer i barrskog, helst i granskog på stubbar och liggande stammar av gran, sällan tall och är en brunrötare.

Plats för vila och eller övernattning, men den fanns redan i november år 2015 och det fina vindskyddet såg ännu ganska oanvänd ut, tyvärr.

Inte långt från vattenfallet i Puttebäcken står en liten skylt och en minnessten efter en man som hette Anders Johan Johansson och som för 117 år sedan här miste sitt liv.

Texten på den lilla skylten säger, citat:

”Minnessten rest efter Anders Johan Johansson”.

”Stenen är rest efter hemmansägare i Id Anders Johan Johansson, som förolyckades här 15 februari 1901. Han körde kol på släde till Hok i en s.k. kolryss, lasset välte och han kom under och kvävdes under kolmassorna och koldammet”.

Texten på skylten fortsätter med att berätta, citat:

”Kolningen var en viktig inkomstkälla på den tiden. Eftersom det inte vägde så mycket, gällde det att lasta så stora volymer som möjligt, varför speciella kolryssar tillverkades, flätade av vidjor och mycket vida och höga”.

”Inskriptionen på stenen är dock svår att urskilja, man kan se den förolyckades initialer, årtal och ett kors. Den understa raden anger troligen ett psalmnummer”.

Vattenfallet i Puttebäcken.

Vid vattenfallet i Puttebäcken har någon ristat in årtalet 1863.

Vattenfallet i Puttebäcken.

Mattlummer, ”Lycopodium clavatum”, är en vintergrön lummerväxt som bildar långa, krypande revor med upprätta skott.

”Allmännaste bruket af Mattlummern är at deraf fläta smärre Mattor, tjenlige at lägga wid dörrar, för at på dem afstryka smutsiga skor. Äfwen brukas den til Skurwiskor til kärls rengöring. Til inpackning af wissa saker, som skola försändas, kan den torr med fördel nyttjas…

…Dels på Apotheken, dels ock til Fyrwerkerie nyttjas Fröet af denna art Lummer. Nu för tiden wet jag icke at man i Swerige samlar det, utan det förskrifwes från Tyskland”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

De levande döda träden, så säger informationsskylten, det vill säga, död ved lever.

Det finns gott om död ved i reservatet och det har blivit stora tillskott i samband med stormarna 2005 och 2007.

Den gamla barrblandskogen med inslag av lövträd och rikligt med död ved, har gett förutsättningar för många ovanliga och sällsynta arter av mossor och lavar att trivas i Hatten.

Exempel på arter som förekommer är långfliksmosa, kattfotslav, garnlav, lunglav, grön sköldmossa och vedtrappmossa.

Här kan du även få se och höra skogshönsen tjäder och järpe och hackspettsarter som spillkråka och större hackspett trivs i skogen och det finns gott om olika arter mesar.

Det mångarmade ”monstret” står kvar på sin plats där det stod redan i november år 2015.

Här fanns en gång torpet Botorp, nu syns bara rester av att någon lagt sten på sten på sten.

En mycket vacker och säregen fikaplats där man även kan tända en brasa, dock inte torrsommaren år 2018.

Mitt i reservatet Hatten finns två torplämningar, dels Hatten, i bakgrunden, som gett namn åt hela området och dels Botorp, se bild 20, och i närheten av torpställena finns det rester av röjningsrösen och stenmurar.

Här låg bostället Hatten, inte mycket finns kvar dock, en vattenkälla och mängder med odlingsrösen, men utan stolpen med namnet Hatten vore det inte lätt att veta var torpet en gång funnits.