Järnets lokala historia, del 7 – Åminne Bruk

Järnets lokala historia, del 7 – Åminne Bruk, en natur- och kulturkrönika i 33 bilder om några av traktens masugnar och hammarsmedjor.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av september anno 2016. Bilderna är som vanligt klickbara.

En knapp mil söder om Värnamo ligger det lilla vackra samhället Åminne vid Vidösterns västra strand och här finner vi Smålands bäst bevarade sjömalmshytta.

Den byggdes enligt tidens nyaste teknik när 1800-talet gick över i 1900-tal, det vill säga, för två sekelskiften sedan.

Den industrimiljö som finns kvar idag speglar Åminnes skiftande historia under 1900-talet men brukets rötter sträcker sig tillbaka till 1800-talets början för då anlades ett järnbruk i Kärda socken av en ung och företagsam herre, lagmannen Carl Danckwardt, mellan sjöarna Källundasjön och Bestorpasjön.

År 1825 fick han Bergskollegiums tillstånd att anlägga en masugn invid Källundasjön för framställning av tackjärn och varjehanda gjutgods.

Här på platsen fanns vattenkraft, skog för kolning och arbetsfolk i underlydande torp och gårdar och järnmalmen hämtades ur Bolmen, Vidöstern, Unnen och andra sjöar i trakten.

År 1899 lades masugnen i gamla Åminne ned och flyttades till sjön Vidöstern omkring 7 kilometer söder om Värnamo där samhället som växte upp kring bruket fick namnet Åminne.

De främsta fördelarna med flyttningen hit var att man kom närmare råvaran, det vill säga, sjömalmen i Vidöstern och att man kunde använda sig av den nyligen färdigbyggda järnvägen mellan Småland och Skåne.

År 1907 brann gjuteriet på gamla Åminne och detta flyttades därefter också till ”nya” Åminne, platsen för dagens krönika.

Åminne betraktades under 1800-talet som den främsta sjömalmshyttan i Småland och den överlevde järnbruksdöden, som mot slutet av århundradet slog ut de flesta andra hyttor landskapet.

Smålands slumrande millioner, de outsinliga malmfyndigheterna på sjöbottnarna, skulle utvinnas med större effektivitet och sjömalmsfiskarnas gamla arbetsmetoder ersattes så småningom med mudderverk som kunde skovla upp mer än fyrtio ton sjömalm om dagen.

Sjömalm är järnmalm bildad på bottnen av näringsfattiga, oligotrofa, sjöar består huvudsakligen av limonit, järnoxidhydrat, men innehåller även till exempel manganmineral.

Järnhalten är dock låg, bara mellan 25–40 %, fosforhalten håller sig vanligen omkring 0,2 % och svavelhalten är relativt låg.

Sjömalm har jämte myrmalm spelat en viktig roll vid den svenska järnindustrins utveckling.

Sjömalm förekommer i flera former, bland annat penninglika som kallas penningmalm eller som krustor på bottenytan.

Denna malm togs ofta upp från vakar på vinterisen men järnframställning ur sjömalm upphörde i Sverige på 1930-talet.

Myrmalm är en utfällning av limonit som är järnoxidhydrat med växlande vattenhalt ur järnhaltigt grundvatten i markytan.

Myrmalm, som kan ha en järnhalt på mellan 35–40 %, bildas i lager av begränsad utsträckning i kalkfattiga kärr och den har antingen gyttjig konsistens eller fast form med mindre eller större hårdnande stycken.

Myrmalm började användas tillsammans med sjömalm för järntillverkning redan för mer än 2 000 år sedan och under medeltiden men även senare var denna en viktig råvara för tillverkning av järn, så kallat osmundjärn.

Myrmalmen var lättillgänglig och kunde grävas upp och skrapas ihop med spadar och hackor och användes i synnerhet här hos oss i Småland, där man funnit tusentals tidiga tillverkningsplatser.

Bilden visar den underbart vackra och detaljrika modellen av Åminne Bruk i dess glans dagar och finns att beskåda inne i Bruksmuseet.

Åminnejärnet var berömt, i kvalitet att jämföra med det bästa engelska tackjärnet och det formades av yrkesstolta gjutare till allt från grytor och våffeljärn till gräsklippare, manglar och maskinstativ.

För att kunna framställa järn i en masugn krävdes stora mängder med träkol att elda med och trakten bönder kolade i kolmilor så mycket de bara hann med.

Malm, träkol och kalk fylldes i pipan från masugnskransen, dygnet runt, vecka efter vecka och utslag gjordes var fjärde timme, tackjärnet formades sedan på en sandbädd i den så kallade ”bänken” och stämplades för vidare transport med Skåne-Smålands järnväg till verkstäder i Sverige och utomlands.

Det färdiga kolet kördes sedan till järnbruket i så kallade kolryssar, kolstigar eller kolskrindor som man ser på bilden.

Kolryssen var en vagnskorg av bräder eller flätverk på en släde som ett lokalt växlande rymdmått för träkol.

En ”lillstig” rymde allt från 10-22 tunnor à 1,65 hektoliter men svarade vanligen mot 1 läst, som alltid var 12 tunnor, det vill säga, 19,8 hektoliter.

En storstig var 2 läster och en skrinda mätte vanligen 18 tunnor, ibland 12 eller 16 och en ryss var som rymdmått oftast lika med 1 läst eller 1 storstig.

Bilden visar Åminne Bruks mäktiga masugn, välbevarad som om den vore alldeles ny.

År 1934 blåstes Åminne masugn för sista gången men gjuteriet levde vidare ända in på 1990-talet.

Idag är målet att utveckla Åminne Bruk som ett industriminne och ett museum.

I gjuteriets kärnmakerilokal inryms utställningen Smålands slumrande millioner, som skildrar sjömalmens och järnhanteringens historia i Åminne.

Bildens visar blåsmaskinshuset som ligger i öster med sjön Vidöstern till vänster.

Bilden visar Åminne masugn och redan under medeltiden infördes masugnstekniken i Sverige.

Bergsbruket utvecklades under statligt beskydd men i Småland behöll sjömalmen sin ställning i den framväxande järnbruksekonomin.

Många av de järnbruk som grundlades under 1600- och 1700-talen smälte i huvudsak sjömalm och mest välkänt är Huseby bruk men Ohs bruk, Bruzaholm, Klavreström och Åryd var andra utpräglade sjömalmsbruk.

Ända fram till år 1934 framställdes i Åminne träkolstackjärn med malm från Vidöstern som insats i det som kom att bli Smålands sista sjömalmshytta.

Hyttan representerade den sista länken i en lång småländsk järnhantering med rötter mer än tusen år tillbaka i tiden.

Bilden visar var det smälta järnet kom ut ur masugnen för att sedan rinna ner i de formar som kom att bilda och forma det järn som kallades tackjärn, tack vare sin typiska form.

Bilden visar hur de tackjärnsformar såg ut som gav tackjärnet som sedan stämplades med Åminne järnbruks speciella märke Å=E.

Bilden visare en närbild på en järntacka från masugnen i Åminne, och som ni kan se även stämplad Å=E.

Tackan är utlånad från Kärda Hembygdsförening.

Från järnåldern, nordens järnålder räknas vanligtvis från cirka 500 före Kristus till omkring 1050 efter Kristus, och ända in på 1700-talet var myrmalm och sjömalm utgångspunkten för en lokal järnframställning med utbredning över en stor del av Småland.

Malmen smältes och reducerades i små så kallade blästugnar och i delar av landskapet kan man i skogsmarkerna finna mängder av slagghögar, smidesavfall och rester av ugnar från blästbrukens tid.

Bilden visar var det smälta järnet rann ut från masugnen ner till tackjärnsformarna.

Efter ett antal år flyttades återstoden av tillverkningen från Kärda till Vidöstern och här vid nya Åminne uppfördes gjuteri, mekanisk verkstad, smedja och kontor i ett samlat fabrikskomplex med tidstypiska fasader vackert rött tegel.

Ritningar och konstruktioner utfördes av ingenjör Janne Bergström i Falun och hyttan var av modernaste slag med en nästan tolv meter hög pipa som man ser på bilden.

Masugnsgasen utnyttjades dessutom för att driva två ångmaskiner som i sin tur gav kraft till blåsmaskinen och malm- samt kolhissen.

En av många lättlästa och informativa skyltar som berättar om Åminne Bruk, denna skylt handlar om den stora och mäktiga masugnen som var i drift från år 1900 till 1934 under ägaren baron Adolph Lilliecreutz.

Om ni klickar på bilden kan ni nog läsa hela texten.

Bilden visar kontoret vid Åminne Bruk, en plats där man gjorde upp affärer och dit arbetarna på bruket gick för att få sin lön.

I slutet av 1800-talet betalades mellan 17-20 öre per 100 kilo malm vilket gav en dagsförtjänst på 3 kronor, cirka 18 kronor per vecka, vilket då betraktades som en mycket god inkomst.

Bilden visar tackjärnsmagasinet där man framför allt lagrade handelsgjutgodset såsom spisar, kaminer och stekpannor.

En bild från tidigt 1900-tal som visar tackjärnsmagasinet till höger och det staplade tackjärnet till vänster, i mitten står tre män som arbetade vid Åminne Bruk.

Bilden visar dagens industrimuseum vid Åminne Bruk, ett hus väl värt att besöka, fullt av historia och produkter från bruket.

Bilden visar innegården med de två kupolugnarna till vänster som installerades år 1950, tidigare fanns bara en kupolugn vid bruket.

En kupolugn är en ugn i form av ett cylindriskt schakt byggt av eldfast tegel infodrad med eldfast material.

Kupolugnen är en ugn för kontinuerlig smältning av gjutjärn, efter att man har tänt ugnen lastas järn och kol upptill, detta kallas att beskicka.

Efter ett tag när kolen har tagit sig blåser man in luft genom rör, så kallade formor, i den nedre delen av ugnen tills järnet börjar smälta.

Därefter öppnar man ett mindre hål i botten på ugnen varur det smälta järnet rinner in i en skänk, och efterhand som det smälta järnet rinner ut ur ugnen så fyller man på ugnen upptill med järn och koks samt en smula kalksten för att enklare kunna separera järnet från slaggen.

Utmed tegelväggarna på innegården med de två kupolugnarna som installerades år 1950 växte rikligt med växten småsporre, ”Chaenorhinum minus”.

Arten är en lågväxt, ettårig ört med upprätt stjälk som kan bli drygt två decimeter hög.

Småsporre blommar i juli-augusti med små och ganska oansenliga blommor som sitter ensamma på skaft från bladvecken.

Kronan är tvåläppig och har en trubbig sporre och öppet svalg samt är blekt violett med gulvit underläpp.

”En liten årig oansenlig ört, som wäxer på torra och sandige ställen nog sparsamt, såsom i Stockholm wid Slottet, Upsala på Slottsbacken, och på några ställen i Skåne, och är hwarken känd för nytta eller skada, widare än at Kon och Fåret afbiter den.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Malmupptagningen utfördes helt och hållet med handkraft och var i första hand ett vinterarbete och säsongen inleddes när isarna hade lagt sig och var tjocka nog att bära både man och dragdjur.

Tidpunkten utlystes i traktens kyrkor och samtidigt meddelades det pris som bruket betalade för malmen.

Bilden visar för besökaren hur det gick till att gjuta och vid mitt besök gjöts små hängsmycken med Åminne bruks emblem, Å=E.

Att ”fiska” sjömalm var ett både hårt och tungt arbete, i kyla, blåst och snöyra fick malmupptagarna stå på isen och hantera tunga redskap och den blöta sjömalmen.

En erfaren upptagare kunde skrapa ihop 2000 kilo under en arbetsdag medan en mer ordinär fångst låg på 1500 kilo.

Bilden visar bruksmiljön där arbetet med det färdiga tackjärnet pågick, ett tungt och smutsigt arbete som slet på kroppen.

Stora förhoppningar ställdes till de förment outsinliga rikedomar som slumrade i malmfälten under vattnet i sjöarna.

I Vidösterns beräknades att malmtillgången var 500 000 ton, i Bolmen till mer än det dubbla, det vill säga, 1 miljon ton malm.

Men efter 1920- och 1930-talens kriser stundade slutligen nedblåsning även för Smålands sista sjömalmshytta och traktens ”malmrikedom” blev istället det yrkeskunnande som under flera generationer byggdes upp i brukets gjuteri och verkstäder.

Bilden visar Åminne bruks två kupolugnar, se bild 33.

Vid sekelskiftet 1900 byggdes den nya masugnen på gården Tjutaryds ägor, alldeles norr om samhället Åminne, vid västra stranden av sjön Vidöstern.

Det var en gynnsam lokalisering, ett stenkast från brukets främsta malmkälla, och invid den nyanlagda Skåne-Smålands järnväg, vilket innebar att de kostsamma malmfrakterna minskade, och tackjärn, gjutgods och verkstadsprodukter kunde avsändas från egen lastkaj utanför fabriksportarna.

Bilden visar de stora verkstadslokalerna vid Åminne Bruk, idag bara ett minne från fornstora dagar.

Den nya anläggningen vid nya Åminne fick det vetenskapligt klingande namnet Ferrum, som är latin för grundämnet järn, och kanske skulle namngivningen symbolisera ökad effektivitet och vetenskaplighet i produktionen men när bruket år 1910 ombildades till aktiebolag återtogs det gamla inarbetade namnet Åminne Bruk.

Ännu en bild från insidan av Åminne Bruk, där generationer av duktiga och yrkeskunniga människor arbetat.

När den nya masugnen stod klar höll malmtillgången inte jämna steg med hyttans kapacitet och bristen på råvara drev fram nya tekniska lösningar.

År 1909 sjösattes ett specialkonstruerat malmuppfordringverk, byggt vid Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna, där malmen skopades upp, sållades, vaskades och lastades i pråmar, som drogs i land av en ångslup.

Besättningen utgjordes av tre man, maskinist, vinschare och spolare, som under hela arbetsveckan bodde i en hytt som var inredd på mudderverket.

Matpaket till de tre männen skickades ut med ångbåten av hustrur och mödrar.

Bilden visar en interiör från en plats bredvid masugnens urtappning av det smälta järnet.

Bilden visar gjutare och masugnsarbetare vid Åminne Bruk på 1930-talet, klicka på bilden och läs.

Bilden är tagen i bruksmuseet och visar några av alla de produkter som tillverkades vid Åminne Bruk.

Bilden visar en vacker gjutjärnsspis från Åminne Bruk och den industrimiljö som finns kvar idag speglar Åminnes skiftande historia under 1900-talet men brukets rötter sträcker sig tillbaka till 1800-talets början, då vid Gamla Åminne mellan sjöarna Källundasjön och Bestorpasjön.

Till och med mynningsladdade kanoner tillverkades under en kort tid vid Åminne Bruk.

En mynningsladdare är ett eldvapen som laddas framifrån, alltså från mynningen och det är den enklaste typen av eldvapen och består i huvudsak av ett eldrör som är öppet vid mynningen och slutet i bakändan.

Sedan 1500-talet och fram till slutet av 1800-talet har den uteslutande mängden eldvapen varit mynningsladdade.

Nere vid hamnen vid Åminne Bruk hittade jag dessa svampar av arten potatistryffel, ”Scleroderma bovista” som växte i gräsmattan under björkarna.

Potatistryffel växer mindre allmänt på gräsmattor och löv- och blandskog i södra Sverige och längs Ångermanlandskusten.

Potatistryffel är en mer eller mindre klotformad svamp med ett ljust brungult segt yttersta skikt och där köttet är först vitt sedan svart, smaken är mild och lukten är syrlig.

Potatistryffel innehåller magtarmretande gifter, vilket orsakar magtarmsmärtor vid förtäring och arten kan förväxlas med äggsvamp, röksvamp och stjärnhovstryffel men de två sistnämnda saknar den för potatistryffeln karaktäristiska sega yttersta skiktet.