Järnvägsmuseet i Skillingaryd, del 2

Järnvägsmuseet i Skillingaryd, del 2, en natur- och kulturkrönika i 35 bilder från en svunnen tid som beskriver mina barndomsminnen och min fars arbetsplats från 1947 till 1983.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tio dagar in i november månad anno 2018.

Vi är på väg nedför trapporna till Skillingaryds järnvägsmuseum som ligger i centrala dealarna av samhället granne med Skillingehus.

Museet är en mans storverk, nämligen den ”siste” stinsen vid Skillingaryds järnvägsstation Håkan Johansson, en gammal arbetskamrat till min far Olof Damberg.

Håkan är i år 90 år vilket han firade den 14 augusti, och är med andra ord, en årsmodell yngre än min far Olof som var född i mars år 1927.

Hjärtliga gratulationer än en gång Håkan på din stora dag den 14 augusti 2018!

Håkan är född i Gullered i gamla Älvsbors län året 1928 och anställd vid SJ år 1947 samt still going strong.

I den gamla härliga boken som beskriver stationshus och anställda inom Statens Järnvägar, SJ, står det följande om Håkan, Håkan Einar Alvar Johansson, stationskarl, född den 14 augusti år 1928 i Gullered, Älvsborgs län och anställd vid SJ år 1947.

Bilden visar ett klotväxelställ, växeltungor manövreras antingen manuellt, som på bilden med en klotväxel som med handkraft välts över till motsatt sida, eller maskinellt med ett eller flera växeldriv.

När man kommer ner för trappan och in genom de tjocka betongväggarna, ty detta är gamla skyddsrum från det kalla kriget, möts man av gammal nostalgi från en tid som inte längre finns.

Det är bland alla dessa artefakter jag som barn vandrade kring vid mina besök hos min far på järnvägsstationen under 1960-talet och som jag minns väl med både glädje, sorg och saknad.

Det var många gånger ett slitsamt arbete med att transportera stora kolli med framför allt möbler från de stora möbeltillverkarna i samhället.

De hämtades från flaken på hästdragna kärror och namn som Oscar Nilsson och Leander Åkare ligger fast förankrat i mitt minne från barndomen.

Det roligaste var naturligtvis att få klappa hästarna, med namn som Docka, och kanske få åka med en liten runda på flaket.

Från dessa flak skulle sedan de stora möbelkartongerna köras in och packas väl i järnvägsvagnarna över de små smala järnbroarna som låg lösa från bryggan till vagnen.

Här skede en och annan olycka genom åren då det var lätt att trampa fel och trampa snett, men vad jag kommer ihåg hände inget allvarligare än vrickade och stukade fötter samt ett och annat ryggont, men det var naturligtvis illa nog.

Här står han, mannen bakom verket med Skillingaryds Järnvägsmuseum, Håkan Johansson, men kanske mer känd som Pinebo, som var namnet på föräldrahemmet.

Tack Håkan för att du sparat alla minnen från min far arbetsplats och bidragit till att minnena från min barndoms många besök hos pappa på Järnvägen fortfarande lyser klart och tydligt för min inre syn.

Signalstaven med sin runda, grön och vita, markering för avgång och den röda flaggan, här ihoprullad, för stopp, var något jag minns tydligt, och en något trasig sådan hade min pappa Olof Damberg med sig hem till mig en gång.

Denna blev en kär leksak som fick mig att drömma om att en gång bli en stins en vacker dag.

Min far Karl Olof Ingvar Damberg eller Olof Damberg, stationskarl, född den 20 mars år 1927 i Värnamo och anställd vid HNJ som kv, kontorsvakt, i Värnamo år 1943, i Skillingaryd år 1947, eo stk år 1947, ord stk år 1950, så står det skrivet i den gamla härliga boken som beskriver stationshus och anställda inom Statens Järnvägar, SJ.

Vemodigt men sant, bilderna visar kanske de sista bilderna på en levande järnvägsstation i Skillingaryd.

Håkan som den siste stinsen låser och bommar igen stationshuset samt vinkar av det ”sista” tåget eller rälsbussen från stationen.

Inne i stationshuset fick man verkligen inte leka men ändå var jag här många gånger och satte mig då vid de fina skrivborden och låtsades att jag var stins.

När jag idag säger ordet stins till mina elever på högstadiet konstaterar jag att detta ord är dött för den unga generationen som inte har en aning om vad stins betyder.

En stins, kortform för stationsinspektor, är innehavaren av en tjänstegrad inom en järnvägsförvaltning.

En stationsinspektor var chef över en järnvägsstation, av 1:a till 4:e klass, och var därmed ansvarig för att delegera uppgifterna mellan stationens anställda och förmedla information och order från trafikdirektören.

I allmänt språkbruk används stins om befattningen tågklarerare, även om det hörde till undantagen att den tjänstgörande tågklareraren verkligen hade den höga graden stationsinspektor eftersom stinsen kunde delegera befattningen tågklarerare till en tjänsteman av lägre grad.

Håkan Johansson i arbete inne i stationshuset någon gång för länge sedan, dock inte längre tillbaks i tiden än att jag minns, kanske slutet av 1960-talet men mer troligt i början av 1970-talet.

Efter som jag är av årsmodell 1958 i mitten av november sträcker sig mitt minne tillbaka till åren 1963-1964 eller kanske till och med något tidigare.

Till vänster på bilden bakom de stora glasrutorna ligger väntsalen i söder och bakom ryggen på Håkan i väster ligger det så kallade magasinet med godsmottagningen.

På stolen mittemot Håkan satt i min barndom alltid Charlie Sahlin, egentligen Charles Sahlin.

I den gamla härliga boken som beskriver stationshus och anställda inom Statens Järnvägar, SJ, står det följande om Charles, Eric Charles Roland Sahlin, trafikbiträde, född den 24 april år 1908 i Barnarp, Jönköpings län och anställd vid HNJ som notisbud vid Jönköpings hamn år 1922, stkasp år 1927, i Skillingaryd år 1929, Jönköping år 1931, Gislaved år 1932, stk i Smålands Burseryd år 1937, tb i Skillingaryd år 1946.

Håkan visar upp räkenskapens bok, dock en av många, det passerade en hel del pengar genom Skillingaryds järnvägsstation som betalning för biljetter och frakter med mera.

Lycklig den som hade en pappa som jag som jobbade på järnvägen ety då hände det att man kunde få en adresslapp som den på bilden.

Med denna kunde man få värdens bästa motorcykelljud på sin cykel mot cykelekrarna med ett snöre från det lilla hålet upp till handtaget.

Man kunde till och med förändra knatterljudet genom att spänna snöret genom att göra en gasrörelse på cykelhandtaget och sålunda få det att låta som man gasade på en riktig motorcykel.

Tänk vad tiderna har förändrats.

Biljettskåpet med alla biljetterna, detta var alltid låst och jag tror att det är första gången som jag ser hur det såg ut på insidan.

Det tog mig i så fall dryga 50 år, om inte mitt minne sviker mig, så här vid 60+.

En närbild på de små biljetterna som man ibland kunde få klippa själv om konduktören hade tid och var snäll vilket han nästan alltid var.

Några kvinnliga konduktörer eller konduktriser fanns inte på den tiden, tyvärr.

Tågtidtabell och en sådan fanns även i mitt barndomshem då det ofta hände att mer eller mindre kända personer ringde till min far i hemmet och frågade om när tågen går.

Jag var inte gammal när jag kunde läsa av dessa, men så övade också jag och pappa ibland för det tyckte jag var roligt och spännande, då var jag nästan en Stins.

Denna lilla allvarsamma seriestripp minns jag tydligt, jag satt ofta och tittade på denna och fantiserade om vad som hände på bilderna när jag var hos far och hälsade på i mitten och slutet av 1960-talet.

Turlista för stationär personal vid Skillingaryd från och med den 31 maj år 1970, järnvägen hade ingen semester, den skulle alltid fungera.

Jag minns att pappa bland annat arbetade både julaftnar, midsommaraftnar och andra stora helger men det fick man ta, för det ingick i jobbet.

Detta gällde alla som arbetade på stationen, och alla andra stationer också för den delen, inom Staten Järnvägar.

Ingen mannamån, lika för alla, som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det i Tage Danielssons klassiska saga.

Den gamla räknemaskinen till höger har jag fått räkna på och undrat över hur den fungerade.

En förgylld rälsbit med vagnshjulet och SJ-vingen i mitten samt en gammal skrivmaskin som användes före min tid.

Under står en balansvåg och en härlig gammal lykta också dessa från en svunnen tid.

Den gamla bärbara bakelittelefonen med nummerskiva känner jag igen från min tid i det militära, till detta hörde en kabelryggsäck med ett antal 100-meter tråd för att bygga samband.

Inte roligt att bära i terrängen men nödvändigt för att kunna tala med SJ-personal ute på linjearbeten.

Här fastnar man lätt på Memory Lane, ty här finns mängder med minnen från Skillingaryds järnvägsstation och dess personal.

Närbilder på artefakter från förra bildens Memory Lane, bland annat på en biljettång och en skylt med texten AB Svenska Järnvägsverkstäderna Arlöv 1954.

Mössmärket till höger går verkligen inte av för hackor det heller, tack igen Håkan.

Ytterligare en närbild på artefakter från förrförra bildens Memory Lane-hylla.

Ytterligare en närbild på artefakter från förr förrförra bildens Memory Lane-hylla med bland annat ”stämpeltyperplåtar” till stämplar i en trälåda samt två medaljer som delades ut till SJ-anställda vid olika minnesvärda ögonblick i historien.

På den högra medaljen kan man läsa texten ”Järnvägarnas driftvärn 1946-1996”, på den vänstra får vän av ordning hjälpa mig att läsa.

Bilden visar ett antal stora lyktor med såväl vitt som rött och grön ljus, med andra ord ett arbetsredskap i mörker för att stoppa och för att ge klartecken till avgång för tågen.

De stora laddningsbara batterierna, ”laddackarna” eller laddningsbar ackumulator, laddades i stationshusets bakre regioner, invid tvättrummet och toaletterna i nordväst.

Signalstaven med sin runda, grön och vita, markering för avgång och den röda flaggan för stanna var inte användbar i mörker.

Jag minns att lyktorna var tunga och skulle föras upp och ner eller i cirkelrörelse beroende ljusfärg, angående stopp eller avgång.

Två gamla trotjänare inom SJ som gått ur tiden, Gösta Brinkell, 1918-1999, och Erik Fredén, 1916-2012.

Det var uniformer som gällde inom SJ i min barndom, idag är tiden en annan och man klär sig nog inte med skärmmössor som till väster på bilden men väl med en vintermössa likt den till höger på bilden.

Grader och guldgaloner är nog också borta inom SJ men finns naturligtvis kvar inom militären.

Här visar Håkan upp HNJ:s små handdukar i linnetyg, där HNJ står för Halmstad-Nässjö Järnvägar.

Kassaskåp från J. G Tenggren Wexiö som stod på Skillingaryds järnvägsstation samt två nycklar till dito, där förvarades allt av värde och var i original grönt, nu rött och gult.

Lägg märke till den vridbara ”blomman” som ska dölja nyckelhålet in till kassaskåpet.

Håkan Johansson och Skillingaryd Järnvägsstations kassaskåp från J. G Tenggren Wexiö där pengar och andra värdepapper och värdeföremål förvarades.

Den gröna färgen är originalfärgen som fordom även fanns på utsidan.

Håkans fina märkessköld med för mig okända märken som jag måste be honom berätta om vid vårt nästa möte och inför vår nästa krönika.