Lagans åängar och mader mellan Skillingaryd och Klevshult, del 1

Lagans åängar och mader mellan Skillingaryd och Klevshult, del 1, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder från en strandäng, en idag ovanlig biotop i våra trakter.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juni månad anno 2017.

Där Södra Strandvägen möter Åängsvägen alldeles öster om floden Lagan mellan Skillingaryds skjutfält och motorvägen i den vackra Lagadalen, finner man stora områden med strandängar, mader, åängar eller våtängar som är en del av en strand där det växer höga gräs och örter.

Strandängar utvecklas inom den zon som normalt ligger över vattenbrynet men som översvämmas vid högvatten.

Marken är fuktig, men till skillnad från hos myrar är syretillgången vanligen så pass god att torv inte bildas.

Strandängar förekommer både vid saltvatten och som här vid sötvatten och är ofta mycket artrika.

Ju större vattenståndsvariationerna är, desto bredare kan bältet av ängsvegetation bli och förr användes många strandängar som slåttermarker eller betesmarker vilket görs här än idag.

Vid havet bildas breda bälten av havsstrandängar framför allt på långgrunda stränder som påverkas av tidvatten och i Sverige är havsstrandängarna vanligen ganska smala, både för att tidvattnet är obetydligt och för att merparten av kusterna påverkas av landhöjningen.

De största strandängarna utmed kusten finns vid Öresund från söder om Limhamn till Skanör och dessa havsstrandängar har tidigare i mycket stor utsträckning också varit betade.

I en torraka utmed Lagan satt denna vackra lärkfalk, ”Falco subbuteo”, och konsumerade en trollslända ur ordningen ”Odonata” dock av okänd art.

Vid vattendrag med regelbundna vattenståndsvariationer kan mycket breda strandängar bildas och i Sverige förekommer detta särskilt längs Norrlandsälvarna, men även här utmed Lagan mellan Skillingaryd och Klevshult.

Bilden visar en grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, som är en växtart i familjen orkidéer.

Arten påminner mycket om den nära släktingen nattviol men till skillnad från denna sitter inte pollinierna i blomman parallellt utan är mer åtskilda och vinklade mot varandra.

I den nedre delen av strandängen finns ofta ett mycket rikt växtsamhälle av graminider, alltså gräsliknande växter som blåsstarr, ”Carex vesicaria”, vasstarr, ”Carex acuta” och flaskstarr, ”Carex rostrata”.

Ovanför vidtar arter som blåtåtel, ”Molinia caerulea” och rödsvingel, ”Festuca rubra”, men även bredbladiga gräs som brunrör, ”Calamagrostis purpurea” och grenrör, ”Calamagrostis canescens”, kan förekomma i stor mängd.

Bilden visar arten vattenpest, ”Elodea canadensis”, som förekommer tämligen rikligt i Lagans vatten inom området.

Längs de älvar som har sina källor i fjällen finner man fjällväxter som ängsruta, ”Thalictrum flavum”, Kung Karls spira, ”Pedicularis sceptrum-carolinum”, kvanne, ”Angelica archangelica” och svarthö, ”Bartsia alpina”.

Här hos oss byts kvannen ut mot strätta och svarthö har sina sydligaste lokaler bland annat vid Ombergsliden vid sjön Tåkern i Östergötland. Ängsruta har en lokal vid Starrike, väster om Skillingaryd och Kung Karls spira växer vid Brunnsekärret strax öster om Vrigstad.

Vid de älvar som byggts ut för vattenkraft förändras som regel vattenståndsvariationerna så mycket att de typiska strandängarna försvinner.

Bilden visar de absolut bästa naturvårdarna som finns när det gäller att hålla landskapet öppet.

Vid sjöar blir strandängarna i allmänhet smalare än vid vattendrag, eftersom vattenståndsvariationerna oftast är mindre.

Breda strandängar har dock förekommit även vid vissa fjällsjöar och framför allt i sjöar som genomflödas av älvar kunde vattenståndet förr variera mycket kraftigt.

I sjön Skalka i Lilla Luleälven har en skillnad mellan högsta högvatten och lägsta lågvatten på 6,1 meter uppmätts och i Gardiken i Umeälven 5,7 meter men båda dessa sjöar är idag reglerade för vattenkraftsändamål och har fått en helt annan karaktär.

Bilden visar en vacker och typisk vy över strandängarna utmed Lagan där strandhaken är mellan 30-40 centimeter höga och fasta att gå på, det vill säga, ett fantastiskt tillfälle till fiske.

Förr bedrevs slåtter på många strandängar, som kallades för sidvallsängar och sådana förekommer i anslutning till både sött, bräckt och riktigt salt vatten.

I Norrland utnyttjades strandängarna längs vattendragen överallt för slåtter och sly röjdes bort för att utöka de naturliga strandängarna till så kallade raningar.

Havsstrandängar betades oftare än de användes för höslåtter, bland annat för att saltväxterna är svårtorkade.

Sjöarna inom Store mosse nationalpark, det vill säga, Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön är sänkta sjöar som under 1800-talet mitt skulle ge möjlighet till slåtter och bete åt djuren på de nyvunna strandängarna.

Bilden visar arten hästsvans, ”Hippuris vulgaris”, som är en vattenväxt i familjen grobladsväxter och som växer i eller intill vatten och blommar under sommarens senare del.

Tidigare utgjorde släktet hästsvansar en egen familj, hästsvansväxter ”Hippuridaceae” men har i nyare klassificeringssystem flyttats till grobladsväxterna ”Plantaginaceae”.

Bilden visar den vackra arten blå jungfruslända, ”Calopteryx virgo”, som är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen jungfrusländor.

Bilden visar arten skogssäv, ”Scirpus sylvaticus”, som är ett högväxt, flerårigt halvgräs som har krypande jordstam och underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd.

”Skogssäven sällskapar gerna med Göklysan och Elggräset, och dess rika axknippen bryta sig ganska bra mot den sednares veckade blad och den förras röda blommor. Den är en bland de vackraste Säf-arterna, temligen liknande någon större Cyperus.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Bilden visar blommande flädervänderot, ”Valeriana sambucifolia”, som är en ganska högväxt, flerårig ört med djupt parflikiga blad och vita eller rosa blommor.

Det är något rofyllt vackert med detta landskap, det rinnande vattnet, de vackra strandängarna med tallmoarna i bakgrunden, bården med klibbal samt med de betande nötkreaturen.

Vackert blommande sumpförgätmigej, ”Myosotis laxa”, som är en ett- eller tvåårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög.

Ett enormt stort rotsystem är synligt vid denna välväxta klibbal, ”Alnus glutinosa”, alldeles invid Lagans långsamt flytande vatten.

Bilden visar förmodligen arten sommarlånke, ”Callitriche cophocarpa”, och till höger på bilden sitter en ensam skräddare, ur ordningen ”Gerridae”, med alldeles blå vingar, en optisk illusion eller verklighet, svaret blir jag er tyvärr skyldigt.

Bilden visar arten blåsstarr, ”Carex vesicaria”, som är en relativt storväxt starr ur släktet ”Carex”, som kan bli nästan en meter hög.

”Det så kallade Lappsko gräset är icke någon wiss Starrart, ehuru Blåsestarren, CAREX vesicaria, allmännast dertil anwändes. Lapparne taga bladen af de större Starr-arter, torrka dem, kamma dem på en Järn- eller Hornkam, och gnugga dem sedermera imellan händerne, at de bli mjuke, lägga dem i sina skor och wantar, för at bewara sig för köld, skaf och stötar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Bilden visar skummet från en spottstrit i släktet ”Philaenus”, troligen arten vanlig spottstrit, ”Philaenus spumarius”.

Många har nog sett de vita skumbubblor som ser ut som om någon gått runt och spottat på växterna.

Detta vita ”spott” är tillhållet för en liten larv som så småningom troligtvis utvecklas till arten vanlig spottstrit, ”Philaenus spumarius”, som Carl von Linné namngav år 1758.

Skummet som man ser på gräs och andra växter under våren och sommaren kallas, beroende på var man bor i landet, för ormspott, snigelspott, gökspott eller grodspott men har alltså inte ett dugg med dessa djur att göra.

Vanlig spottstrit finns i stort sett hela världen och den blir mellan 3,5 och 7 millimeter lång och är allt från ljusbeige till mörkbrun eller nästan svart med olika fläckar i färg på kroppen.

Det utvecklas en generation nya spottstritar per år och en spottstrithona kan producera mellan 350 och 400 ägg som läggs vanligtvis under augusti och september, insekten övervintrar sedan i äggstadiet och kläcks i april påföljande år.

Direkt när de har kläckts börjar de 2 till 5 millimeter långa gräshoppsliknande larverna att suga saft från stjälkar och skott på sina värdväxter och strax därefter startar också larvernas produktion av skum som utgör deras skydd mot uttorkning och fiender.

Larverna kryper med andra ord ostört omkring på växterna i skydd av sitt skum.

Utvecklingen från larv till färdig insekt tar cirka femtio dagar och det fullvuxna djuret lämnar inte sitt skumskydd förrän detta helt torkat in, vilket tar ytterligare cirka tio dagar.

De fullvuxna insekterna livnär sig sedan på olika växter under hela sommaren och de flesta hittar man ute i naturen, men de finns även i våra trädgårdar.

Spottstriten springer eller flyger när den ska förflytta sig, men en egenskap som den fullvuxna spottstriten också har är förmågan till höga hopp och man har mätt upp att denna lilla, knappt centimeterstora, insekt kan hoppa upp till 70 centimeter högt.

Jag hoppas verkligen att dessa strandängar, åängar eller mader får bestå i framtiden och att fler människor ska hitta hit för att få en verklig naturupplevelse och en stund av lugn och ro.

För bildens drillsnäppa, ”Actitis hypoleucos”, är denna miljö en perfekt häckningsplats.

Boet placeras på marken gärna en liten bit från vattnet och gärna på holmar och öar, bland bärris eller annan skyddande vegetation.

Namnet drillsnäppa användes första gången år 1834 och förleden ”Drill-” kommer av artens karaktäristiska flyktläte men fågeln har även kallats för snäppa, strandvipa, beckasin och strandsittare.

Inlandsisen har efterlämnat en mjuk och näringsfattig sand vilket syns tydligt på bilden där kvigorna brukar gå ner och dricka.

Denna sand är för övrigt grunden till våra moar och till begreppet podsolprofil.

Podsol är en jordmån, som framförallt återfinns i barrskog på norra halvklotet, tajgan och den är Sveriges vanligaste jordmån, och täcker cirka 70 % av Sveriges landyta.

Även stora delar av nordvästra Ryssland, Finland och Norge består till stor del av podsol och ordet härstammar från ryskans ”pod” för ”under” och ”zola” för ”aska”.

Den genomgående vanligaste arten av träd som ramar in Lagans slingrande åfåra är klibbal, ”Alnus glutinosa” men även björk ur släktet ”Betula” och rönn, ”Sorbus aucuparia”, är vanligt förekommande.

Granen, ”Picea abies”, till vänster på bilden skulle jag däremot gärna ta bort.

Den för länge sedan avverkade jättegranen hyser nu ett antal vackra och vackert doftande lukttickor, ”Gloeophyllum odoratum”, där artnamnet ”odoraum” just står för ”doftande”, då de doftar en blandning av anis, fänkål och apelsin.

Denna luktticka, eller kanske snarare, dessa sammanvuxna lukttickor påminner mig om ”gubben i stubben”.

Bilden visar arten kråkklöver, ”Potentilla palustris”, som är en flerårig ört som kan bli upp till fem decimeter hög och som ofta bildar stora bestånd.

”Den är bland de växter, hvilka helst utbreda sina krypande rötter (rotstockar) i kärrens lösa mark och dy och slutligen binda den, så att den med tiden bildar riktiga, om också länge gungande och vådliga, gångmattor öfver ställen, der förr ingen kunnat stiga torrskodd.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Bilden visar arten svalting, ”Alisma plantago-aquatica”, som är en vattenväxt med knappt meterhög stjälk som avslutas i en stor, gles, pyramidformad blomställning med talrika blommor.

”Den nedersta blomkransen utslår först och sedan komma de andra, och i de särskilda blomkransarne är det slutblommorna som först öppna sig, sedan de andra och detta så småningom att man i samma krans har blommor af nästan alla åldrar. Härigenom räcker blomningstiden temligen länge, ehuru hvar blomkrona ej är öppen mer än en dag. Den slutar sitt dagsländslif om qvällen, då den sammanrullar sina blad, medan andra blommor redan börja liksom lossa på sina och bereda sig att slå ut nästa dag.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Floden Lagan är sydsvenska höglandets mäktigaste flod med sina 244 kilometer och flyter söderut genom Skillingaryd och Värnamo och sjön Vidöstern, passerar Ljungby och mynnar i Laholmsbukten vid Laholm.

Avrinningsområdet är hela 6 440 kvadratkilometer och medelvattenföringen är 82 kubikmeter per sekund.

Lagan för ut kväve från de sandiga jordarna på kustslätten till Laholmsbukten och orsakar övergödning med algblomning och syrebrist i bottenvattnet varvid platser som Skillingaryds dämme har en mycket stor betydelse för minskningen av kväveläckaget från avlopp.

Namnet Lagan som år 1675 var ”Lafuan fluvius” är bildat av fornsvenskan för ”lagher” för ”lag” som i till exempel ”sockerlag” med en grundbetydelse för ”vatten”, ”vätska”.

Bilden visar blommande vitmåra, ”Galium boreale”, som är en kal ört med styvt upprätt stjälk som kan bli upp till fem decimeter hög.

Bladen hos vitmåran sitter fyra i krans och är mörkgröna, brett lansettlika med största bredden närmast basen, trenerviga och saknar uddspets.

En torkad och pulveriserad rot av vitmåra färgar rött.

Om ni titta noga så kanske ni ser ett litet hål i den raserade strandbrinken alladeles till höger om den lilla krokiga tallroten.

Detta borde vara ett hål efter en häckande eller försök till häckande kungsfiskare, ”Alcedo atthis”, nästa år ska jag vara på plats ett par månader tidigare för att försöka bekräfta eller förkasta min hypotes.

När jag zoomade in på 1200 millimeters brännvidd så såg den förmodade kungsfiskarhäckningen ut såhär. Dock fans här inga fåglar, häckningen var klar eller avbruten.

På hemvägen cyklade jag via Åängsvägen hem som efter några hundra meter anslöt till Malmstigen alldeles invid vinterns hökugglehygge.