Lagans åängar och mader mellan Skillingaryd och Klevshult, del 2

Lagans åängar och mader mellan Skillingaryd och Klevshult, del 2, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder från en strandäng, en idag ovanlig biotop i våra trakter.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juni månad anno 2017.

Erosionen är kraftfull och tydlig i Lagans åkrökar och skapar biotoper för bland annat den vackert blå och roströda kungsfiskaren, ”Alcedo atthis”.

Erosion betyder nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris och verkar tillsammans med andra exogena processer.

Vittring, erosion, transport och avlagring samt sedimentation bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer.

Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter alltjämt.

Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring.

Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik, och studier av erosionens hastighet och former kan ske genom mätning av förlusterna av jord, vatten eller närsalter i erosionsparceller, det vill säga, provytor av cirka 5–50 kvadratmeters storlek, eller genom mätning av sedimenttransporten från naturliga avrinningsområden, med eller utan odling och betning.

Erosionens effekt kan uttryckas i årlig förlust av jord i ton per hektar och exempelvis har jordförluster på upp till 150 ton per hektar och år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika.

Vattenerosionen som vi ser på bilden sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion.

Den fluviala erosionen av partiklar på en flodbädd börjar med finsand och silt, det vill säga, kornstorlek på mellan 0,1–0,5 millimeters storlek, redan vid en strömhastighet av 20 centimeter per sekund vilket bör vara något som sker här i området.

Grövre och ibland även finkornigare partiklar är mer svåreroderade. Genom sluttningserosion mobiliseras och transporteras materialet vidare till floder, sjöar och hav och bildar på sin väg alluvialkoner, flodplan och deltan eller avsätts som bottensediment. Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd.

Denna gamla gran föll offer för vattnets erosion för ganska länge sedan och dess stora rotsystem har gett möjlighet för olika arter av annan biologisk mångfald såsom hallon, ”Rubus idaeus”, olika arter med gräs ur familjen ”Poaceae”, en mindre glasbjörk, ”Betula pubescens” och sumpfräne, ”Rorippa palustris”.

Sumpfräne, ”Rorippa palustris”, är en vanligen ettårig ört med flikiga blad och gula blommor.

Stjälkarna är greniga, nedliggande eller upprätta, upp till sex decimeter höga, ofta ihåliga och ganska saftiga.

Arten växer på fuktig, näringsrik mark, till exempel vid stränder, diken, i nyanlagda rabatter och på annan kulturmark eller som här invid Lagan.

Ytterligare ett exempel på vattnets ”grävande” kraft, rotsystemen friläggs och trädet faller, i detta fall en klibbal, ”Alnus glutinosa”.

Lagadalen mellan Skillingaryd och Klevshult är ett unikt och biologiskt mycket rikt område och dessutom oerhört estetiskt vackert och tilltalande.

I strandbrinkarna växer rikligt med älgört eller älggräs, ”Filipendula ulmaria”, en art som fordom kallades mjödört.

Älgört är en storväxt ört som kan bli upp till en och en halv meter hög och som ofta växer i stora bestånd på fuktiga marker.

Carl von Linné omtalar att man strör ut älggräs på golvet vid högtider, en sed som fortsätter långt in på 1800-talet, och Carl Fredrik Nyman skriver år 1868 att,

”Numera användes växten nästan endast, men mycket allmänt, isynnerhet på landet midsommartiden och andra helgdagar, att för sin goda lukt och friska grönska strö på golfvet eller uppsätta på väggar o. d”.

Såväl blad som blommor har använts inom farmakologin bland annat som svettdrivade medel, den innehåller salicylsyra ett ämne som är smärtstillande och febernedsättande och som också återfinns hos viden i släktet ”Salix”.

Förr användes den för att krydda öl och mjöd och man brukade då gnida in kärlen med älggräs för att ge drycken en god smak.

Älgörtens blommor eller blad kan också användas till örtte.

”Lukten af denna växt är den allra mest intensiva. Till följe häraf är det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt kan uthärdas. Om vintern däremot strör man på liknande sätt grankvistar på golfvet. Se där ett medel till beredande af trefnad i hemmet, som naturen själf bekostar!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Liten blåklocka, ”Campanula rotundifolia”, är en ganska späd, flerårig ört, den växer ofta i glesa tuvor med veka uppstigande stjälkar och blir bara ett par decimeter hög.

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet.”

Ur ”Blomsterkort” av Harry Martinson ”Det enkla och det svåra”, år 1939.

De små bita blommorna som omringar de små blåklockorna är av arten vattenmåra, ”Galium palustre”, som är en flerårig ört med veka nedliggande eller klängande stjälkar som är släta eller sträva av krokborst.

Arten vattenmåra är variabel och brukar delas i två underarter, vattenmåra underarten ”palustre” och stor vattenmåra, underarten ”elongatum”.

Det gamla jakttornet bredvid den spärrkroniga enen varslar om älgjakt och jakt på rådjur som vanligtvis har en god stam inom området.

Floderosionen verkar antingen som sidoerosion i åbrinkar, älvbrinkar och kanjonsidor, eller som djuperosion i älvfårans botten.

De starkaste erosionseffekterna uppstår vid extrema vädersituationer med intensivt regn eller stark snösmältning och översvämning med något eller flera års mellanrum.

Bildens båda klibbalar faller snart ner i Lagans vatten på grund av floderosionen från Lagans vatten.

Vågerosion, abrasion, sker vid öppna stränder, särskilt vid extrema stormar och högt vattenstånd då vågorna kan skära ut strandhak i strandbrinken.

I sprucken berggrund bildas branta kustklintar med en allt bredare, flack kustplattform under vattenytan och vid en del klintkuster står bergpelare som erosionsvittnen framför klinten, ett exempel är Gotlands raukar.

Sveriges kuster är endast utsatta för svag vågerosion i nutid till följd av landhöjningen och motståndskraftig berggrund som gnejs och granit men ett undantag är Skåne som har flera kuststräckor med betydande skador av vågerosion.

Denna vågerosion förstärks där genom en höjning av havsytan med cirka 15 centimeter per århundrade vid sydkusten.

Dropperosion eller regndroppserosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan.

Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner.

Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker.

På bilden kan man se hur sandavlagringar har avsatts av rinnande vatten under tusentals år med början då den senaste istiden smälte för cirka tiotusen år sedan eller mer.

Vinderosion sker främst som deflation, en process som lyfter upp lösa partiklar av sandkorns storlek eller finare material från markytan.

Sand och siltpartiklar som transporteras av vinden tätt över marken kan blästra och erodera stenar, hällytor, trä och vegetation och denna blästring kallas vindabrasion.

På så sätt kan vindslipade stenar, så kallade ventifakter och dreikanter bildas och dessa förekommer i såväl varma ökenmiljöer som i tundraklimat.

Slipfasetter, åtskilda av skarpslipade kanter, bildas i olika bergarter och vindsliprännor anger riktningen av den dominerande vinden vid slipningstillfällena.

Deflationsytor på marken, utblåsningshål i sanddyner och översandade vegetationshorisonter är vittnesbörd om vinderosion.

Långvarig utblåsning av vinderoderad silt och annat finmaterial avsätts som flygmo i vegetation eller på fuktiga ytor vid regn och snöfall.

Jordarten lössjord, som når sin största tjocklek i Kinas lössplatåer med upp till 320 meter tjocka avlagringar, har bildats genom vinderosion och utblåsning av upptorkat slam från glaciärälvar i Asiens bergstrakter under kvartärtidens nedisningar.

Bilden visar tydligt hur sediment avlagras i åns yttersvängar där vattenhastigheten avtar något.

Vinderosion är i nutid en av människan mycket förstärkt markförstöringsprocess i torrområdena norr och söder om Sahara, i Centralasien, främst Kazakstan och i USA:s High Plains i Mellanvästern.

Åtgärder mot vinderosion är bland annat plantering av läbälten av träd och buskar, beteskontroll och bandodling av gräs.

Dessa metoder kom till allmän användning efter den så kallade Dust Bowl-katastrofen av torka, markförstöring och massutvandring från präriestaterna i USA på 1930-talet.

Backar vi så tillbaka i tiden till den senaste istiden så förkom även i dessa sydliga trakter så kallad glacialerosion som sker under en rörlig glaciäris genom slipning och plockning.

Block i isens bottenskikt slipar och framkallar isräfflor och plockningen bänder loss block från spruckna läsidor.

Alla före detta nedisade områden, till exempel Skandinavien, präglas av glacialerosion och deposition.

Glaciäris kan erodera och frakta morän också i motlut och kan därigenom bilda överfördjupade sjöbäcken och fjordar med mer än 1 000 meters djup innanför en mynningströskel.

Glacialerosionen är däremot svag eller obetydlig på högplatåer, till exempel mellan fjordar och U-dalar i fjällen och detta beror på en långsam isrörelse och mycket kall is.

Bilden visar arten gökblomster, ”Lychnis flos-cuculi”, som är en ganska spenslig, högväxt ört som kan bli upp till sju decimeter hög.

Växten är ofta besökt av spottstritarnas larver som är inklädda med skum, och i folkmun kallades skumsamlingarna för gökspott och en del författare anser att detta givit upphov till namnet gökblomster.

Detta skulle kunna vara en bild tagen i bondesverige under 1800-talet då åängarna var viktiga platser för slåtter och bete samt då också för människors utkomst och överlevnad.

I strandkanterna utmed ån blommade ganska rikligt med åkermynta, ”Mentha arvensis”, som är en hårig, flerårig ört med krypande jordstam och långa underjordiska utlöpare som gör att den blir beståndsbildande.

”Ända från Grekernes tid har man tillagt Myntarterne den egenskapen at hindra mjölkens ystning… …Men til alla sådane upgifter, som icke äro stadfästade genom säkre rön, bör man hafwa misstroende. Huru länge war det icke en afgjord sanning, at om litet Socker kom i gräddan, skulle den ej gifwa Smör, och likwäl är det falskt. När Korne om hösten komma på trädesåkrarne, få de tillfälle förtära mycken åkermynta; men jag har icke hört Landthushållare klaga öfwer förlust af Smör. Dock böra med upmärksamhet gjorde försök afgöra frågan, innan hwarken det ena eller andra antages.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

De gamla stubbarna ute i nuvarande åfåran tyder på att ån här har varit betydligt smalare och att strandängen varit i motsvarande grad bredare, hursomhelst, vackert är det.

Framför den vackra enen, ”Juniperus communis”, står en olvonbuske, ”Viburnum opulus”, som tyvärr hade blommat över vid mitt besök på platsen.

Olvon är en medelstor buske med platta samlingar av vita blommor och röda bärlika stenfrukter vilka man kan se på bilden.

Typiskt för arten olvon är att blomknippena i kanten har en rad av stora, två centimeter breda, könlösa blommor med plattat bräm, dessa fungerar som skyltorgan för att locka pollinatörer till de små och oansenliga könliga blommorna i centrum av blomsamlingen, vilka för övrigt utgör större delen av blomsamlingen.

”Trädet är tämmeligen hårdt och lättklufwit, hwarföre Skomakare gerna nyttja det til pinnar och i Norrige brukas det til tänder i wäfskedar …Snöbollsträdet eller rättare busken är en förändring af Uglerönnen, som gemenligen blir större; MILLER har sett en gammal stam, som war öfwer fem qwarter i omkrets. Den odlas i Trägårdar för sina stora snöhwita blomklasar och förökes både genom rotskott, afläggare och sättqwistar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

De fallna trädens begravningsplats kanske vore ett passande namn på denna åkrök, här är vattenhastigheten tillräckligt låg och vattendjupet tillräckligt grunt för att träden ska stanna upp och fastna.

På sikt kommer detta området i Lagan att växa igen och bli en korvsjöliknande bildning varvid vattnet hittar en ny väg förbi.

Den stora och spärrkroniga tallen, ”Pinus sylvestris”, med de långt ned sittande, numera dock döda, grenarna berättar en historia om att den inte haft någon större konkurrens om solljuset på platsen.

Här är ett exempel på bondelandskapets trädmiljöer då man förr i tiden använde skogen till mer än virke och ved.

Skogsbete och slåtter skapade glesa skogar med mycket ljus, där gräs och blommande örter trivdes men detta är nog en senare tids tallplantering i den fina betesmarken.

Skogar på sandmark har höga naturvärden om de domineras av gamla träd, framför allt tall och gran och i södra Sverige även ek.

Död ved är alltid positivt för många arter men sandskogar kan vara värdefulla även utan död ved, om där har funnits träd som under lång tid inte har avverkats.

I de här skogarna hittar du många ovanliga svampar och blottad sand som gärna är exponerad för solen är viktig för flera insekter som specialiserat sig på sand.

Plötsligt satt den på min arm och lät sig fotograferas, denna ”Ampedus balteatus”, en knäppare, skalbagge, som saknar svenskt namn.

Kråkvicker, ”Vicia cracca”, är en flerårig ört med vek, tilltryckt hårig stjälk som kan bli en meter lång.

Bladen är parbladiga med många småblad och grenigt klänge, småbladen är lansettlika och otydligt ådrade.

”Kråkvickern är en bland våra vanligaste Fjärilsblommor och gör, särdeles der den kan uppklänga på buskar eller andra stöd, en ganska god verkan med sina ljusblå blomklasar och mångpariga blad.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Knapptåg, ”Juncus conglomeratus”, är en tätt tuvad, flerårig art med talrika, runda bladlösa strån som kan bli upp till nio decimeter höga.

Stråets yta är tydligt räfflad och märgen är avbruten och ganska lucker.

Knapptåg användes förr till stolsitsar, golvmattor och bänkmattor och A. J. Retzius skriver år 1806 att man flätade mjuka sadlar av dem och att de också kunde begagnas till simdynor och flytvästar,

”Til gördlar eller lifstycken för dem som wilja lära sig simma, och at binda om sig, när man är nödsakad begifwa sig på wattnet, när fara af kantring m.m. är, kan man af dessa Togarter ganska wäl betjena sig lika såwäl som af Säf”.

Borsttåg, ”Juncus squarrosus”, är en flerårig, medelstor art som bildar täta och hårda tuvor, där stråna är bladlösa och blir omkring tre decimeter höga, de omges vid basen av gulbruna bladslidor.

Borsttåg är ganska vanlig i sydvästra Sverige, från Skåne till Västergötland, dock sällsynt i landets östra delar.

Arten växer på mager, fuktig torv- eller sandjord, på ljunghedar, vid gångstigar och i betesmarker.

”Hos denna art är bladen hårda, utstående och tryckta mot marken, så att lian icke kommer åt dem. Förhatligt för landtmannen, antyder ”gräset” en mycket mager, våt och tuvig jord”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Denna vackert grönsvarta stekel påstår jag troligtvis är en borsthornsstekel av arten ”Arge rustica”, rätta mig om jag har fel!

Det var en förfärlig fart på de på platsen häckande buskskvättorna, ”Saxicola rubetra”, de varnade och flög runt mig och det gick verkligen inte att missförstå att de ville ha bort mig härifrån, jag lydde naturligtvis och gick min väg.

Bildens vackra gräs av arten rödven, ”Agrostis capillaris”, är ett lågväxt, löst tuvat, flerårigt gräs med kort jordstam och där stråna är upprätta och upp till sex decimeter höga.

Vippan hos rödven är vanligen kort och äggformig med tunna allsidigt riktade vippgrenar som är utbredda även efter blomningen.

Småaxen är ofta rödaktiga, de saknar nästan alltid borst, men har både ytteragnar och inneragnar.

”Markmattan är ömsevis svingel och tåtel och på de solstekta fläckarna står den lysande skirblonda rödvenen, detta gräs som hur tätt det än står verkar strålfint skimmerlätt och genomlyst, nästan andligt, och hur man än letar finner man inte ord som är tillräckligt rättvist lätta för detta solskir.”

Ur ”En vandring till bärskogen” av Harry Martinson ”Midsommardalen”, år 1938.

I diket upp emot Södra Strandvägen växte dessa vackra nejlikor av arten smällglim, ”Silene vulgaris”.

Smällglim är en kal, blågrön, flerårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög och blomfodret är stort och uppblåst, äggformigt, nätådrat samt med tjugo kraftiga nerver.

Kronbladen är vita eller rödlätta, djupt tvåkluvna, och saknar tydlig bikrona.

”Den heter på Gotland Tarald (= Tårvållaren), ett namn, som skall stå i sammanhang med tron på örtens verkan på vissa små trollväsenden, nemligen att vålla dem stor sorg och bittra tårar om de råka att vidröra den, hvilket de sålunda noga akta sig att göra, hvarigenom åter örten blir mot dem det säkraste vapnet (DYBECK).”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.