Långasand vid Västerhavet mellan Valborg och första maj

Långasand vid Västerhavet mellan Valborg och första maj, en natur- och kulturkrönika i 22 bilder från kanske årets bästa och vackraste tid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i månadsskiftet april och maj nådens år 2017.

Välkommen till Vesslunda naturreservat strax norr om Långasand, söder om Falkenberg i Halland.

Vesslundareservatet ligger med sina mjuka sandbukter omedelbart söder om Suseåns mynning och präglas dels av bergen Garnbjär och Boabjär med ett klippigt ljung- och enbusklandskap, dels av sandstränder, dyner och fukthedarna bakom.

I Suseån finns ett värdefullt fiskbestånd av vandringsfisk som lax, havsöring, flodnejonöga och havsnejonöga.

Sandstranden är som bredast närmast åmynningen och här når även sanddynerna en imponerande mäktighet och i området finns dyner som är uppemot 10 meter höga.

Efter några års bekämpning av den invasiva vresrosen ser nu området ut som det ska göra igen.

På heden bakom dynerna finns en värdefull flora med arter som brunag och strandlummer men här finns även en intressant svampflora med hedfingersvamp och strandjordtunga samt flera spännande insektsfynd av ovanliga jordlöpare, steklar och andra insekter.

Tillsammans med Grimsholmen i norr och sandmarkerna i Långasand i söder, är Vesslunda troligen landets nordligaste utpost för den starkt hotade fältpiplärkan men de senaste åren har den tyvärr lyst med sin frånvaro.

Efter några års bekämpning av den invasiva vresrosen ser nu området ut som det ska göra igen.

Sanddynsbildningarna avlagrades framförallt under öppna och blåsiga förhållanden under 1700- och 1800-talet och under den här tiden blev den rörliga sanden ett problem för traktens bönder.

För att komma tillrätta med sandflykten planterades tall på de öppna sandmarkerna och idag är en stor del av reservatet bevuxet med tallskog.

Sedan reservatsbildningen har en del röjningar och gallringar skett för att hålla heden öppen och skogen strövvänlig och en ny skötselplan håller på att tas fram för området.

Delar av de trädklädda områdena kommer att restaureras till öppna hed- och sandmarker igen för att gynna arter som trivs i sandiga och solbelysta miljöer, vilket man kan se på bilderna har varit mycket lyckade åtgärder.

Vesslundas inre delar kommer enligt skötselplanen fortsätta att vara skogklädda samtidigt som övergången till områdets öppna sandhedsmiljöer blir mjuk och mosaikartad.

Stranden vid Vesslunda är vacker och erbjuder både klippor och sandstrand och i naturreservatet finns flera stigar att följa med hänvisningar till vackra utsiktspunkter.

Bilden visar äggkapslar efter vår största snäcka neptunussnäckan, ”Neptunea antiqua”, som vid besökstillfället låg uppspolad på stranden.

Neptunussnäcka innehåller ett gift som heter tetrametylammonium eller tetramin som bildas i salivkörtlar och har curareliknande verkningar.

Neptunussnäckor är predatorer bland annat på havsborstmaskar men är också asätare samt kan orsaka matförgiftning vid förtäring.

Neptunussnäckan ingår i släktet ”Neptunea” och i familjen valthornssnäckor.

Curare framställs i första hand av arter i växtsläktena ”Strychnos” i familjen kräknötsväxter och ”Chondrodendron” i familjen månfrörankeväxter och särskilt arterna ”Strychnos toxifera”, ”Strychnos castelnaei” och ”Strychnos tieute” samt ”Chondrodendron tomentosum”.

Ur dessa vedväxters bark utvinns de aktiva ämnena, bland annat kinolinderivat och tubokurarin.

Regnskogsindianer i Amazonas bereder curaregifter av växtsafter och kådor från uppemot ett 50-tal olika växter.

Pilspetsar doppas i beredningarna och får sedan torka, pilarna avskjuts med blåsrör eller pilbåge för att vid jakt förlama eller döda både små och stora djur men även i samband med krigshandlingar mellan indianstammar används curarepilar som vapen.

Curaregifterna är verkningslösa om de sväljs ned men om de däremot kommer in i vävnaderna och tas upp i blodet framkallar de snabbt en allmän muskelförlamning, eftersom signalöverföringen från de perifera motoriska nerverna till den viljemässigt kontrollerade tvärstrimmiga muskulaturen, liksom andningsmuskulaturen, blockeras och en stor dos curare kan därför vara dödande.

Curaregifternas farmakologi klarlades på 1940-talet, och därefter fick curarepreparat, framställda av växtextrakt, användning inom anestesiologin som muskelavslappande medel.

Under narkos med curare används respirator för att upprätthålla andningen men numera har curarepreparaten till största delen ersatts av syntetiska preparat som till exempel succinylkolin, vilkas verkningar är kortvariga och lättare att kontrollera eller helt upphäva med medel som har motsatt verkan.

Syftet med naturreservatet Vesslunda är att bevara ett för naturvården och för friluftslivet värdefullt sanddynslandskap.

Bilden visar en rakknivsmussla och ett antal hjärtmusslor som ligger på stränderna i tiotusentals, kanske miljontals, åtminstone vad antalet hjärtmusslor anbelangar.

Den smaragdgröna skalbaggen i mitten av bilden heter grön sandjägare, ”Cicindela campestris”, och är inte helt lätt att fotografera då de är både snabba och rastlösa.

Avståndet till ”baggen” är sålunda långt, brännvidden hela 1200 millimeter därav den något mediokra bilden.

Sandjägare är skalbaggar med stora ögon, långa ben och kraftiga överkäkar och de är mycket snabba predatorer på andra insekter.

Arten är i Sverige funnen norrut till Lycksele lappmark och är allmän på både sandiga och leriga marker samt uppträder tidigt om våren, den nya generationen på sensommaren.

Sandjägare, ”Cicindelinae”, är en underfamilj i skalbaggsfamiljen jordlöpare och har en världsvid utbredning samt omfattar drygt 1 500 arter, varav fyra i Sverige.

De flesta är 1–2 centimeter långa och bjärt färgade och har gröna eller bruna täckvingar med gulvita fläckar samt metallglänsande kropp.

De springer och flyger snabbt i solsken på jakt efter insekter och lever på öppna, sandiga marker, många arter vid stränder som här vid stranden till västerhavet vid Vesslunda, norr om Långasand.

Larverna lever i mark eller ved i lodräta gångar, i vilkas mynning de sitter och blixtsnabbt griper insekter som kommer inom räckhåll.

De tre övriga arterna sangjägare i Sverige har bruna täckvingar med gulvita fläckar och heter brun sandjägare, ”Cicindela hybrida”, skogssandjägare, ”Cicindela sylvatica” och strandsandjägare, ”Cicindela maritima”, som är mycket ovanlig och rödlistad som ”Sårbar – VU”.

Bildens krumma och slingrande bergtallar, ”Pinus mugo”, hör från början hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna, precis som här.

På de platser där den har planterats frösår den sig och måste därför betraktas som helt naturaliserad.

Bergtall är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig med grenar och stam som ofta är smala, böjda och mer eller mindre vridna, dess bark är gråbrun.

Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från vår vanliga tall, ”Pinus sylvestris”.

Barren hos bergtallen är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa.

Kottarna är blanka, inte matta som hos vår vanliga tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.

Två underarter brukar urskiljas, bildens vanliga bergtall, ”Pinus mugo mugo”, som är buskformig samt fransk bergtall, ”Pinus mugo uncinata”, som vanligen är mer trädformad och som har utspärrade nedre fjäll på kottarna, men avgränsningen mellan de två underarterna är dock oklar.

”Trollskogens naturreservat ligger på Ölands nordöstra spets vid Böda och här har Länsstyrelsen iordninggjort ett naturrum och i reservatet finns också informationsskyltar och strövstigar.

Många av skogens träd är mycket gamla och krokiga tallar pinade av havets vindar vrider sig i fantasifulla skepnader”.

Detta skulle man också kunna skriva om ”trollskogen” i Vesslunda naturreservat.

Plötsligt korsade en larv av arten gräsulv, ”Macrothylacia rubi”, min väg uppför tvärdynen och jag stannade och lämnade den fri väg.

Gräsulv är en art i fjärilsfamiljen egentliga spinnare som är utbredd från Västeuropa till Centralasien och är allmän på ängsmarker och i skogsbryn i större delen av Sverige.

Den har ett vingspann på mellan 45–70 millimeter och kroppen är kraftig och vingarna brunaktiga med två ljusa tvärlinjer över vardera framvingen.

Honan flyger om natten, medan hanen är dagaktiv och liksom hos de flesta andra fjärilar hittar hanarna honorna genom varandras feromoner.

Larven, på bilden, som är orange och svart och kraftigt hårig, lever främst på olika arter i familjen rosväxter, men även på gräs.

Bildens vårsidenbi, ”Colletes cunicularius”, anlägger sina bon i sandiga marker med sparsam marktäckning och sandblottor, oftast med god solinstrålning nära trädridåer som reflekterar värmen och skyddar mot vinden, precis som här vid Vesslunda där de stora dynerna skyddar den mot vinden.

Biet har bara en generation per år och hanarna kryper upp efter övervintringen några dagar före honorna, i södra Sverige sker detta normalt i mitten av april.

Efter parningen, som för honornas del bara sker en enda gång, gräver honan efter någon dag ut boet i sandig mark, och boet består av en gång ner i sanden till några decimeters djup och avslutas med en eller flera boceller.

Soliga, sandiga slänter där snön smälter tidigt på våren och marken värms upp tidigt är bra platser för biet att gräva bon och honan lägger upp ett förråd av pollen som larverna kan livnära sig på.

Larverna förpuppas och övervintrar i boet och nästa vår kommer en ny generation fullbildade hanar och honor fram.

Den viktigaste tidiga pollenkällan för vårsidenbiet är sälg, ”Salix caprea”, men även gråvide, ”Salix cinerea” och krypvide, ”Salix repens”, här i dynerna finns även varianten sandvide, ”Salix repens repens var. argentea”, är andra arter som fungerar som tidiga näringsväxter.

Senare blommande arter som fungerar som näringsväxter är svartvide, ”Salix myrsinifolia”, bindvide, ”Salix aurita”, jolster, ”Salix pentandra”, och ängsvide, ”Salix starkeana”.

Vårsidenbiet parasiteras av bibaggen, ”Apalus bimaculatus”, men det finns också ett blodbi av arten storblodbi, ”Sphecodes albiabris”, som lever som boparasit på vårsidenbiet.

Även stor svävfluga, ”Bombylius major”, kan förekomma som boparasit på vårsidenbiet.

En vacker vägstekel ur familjen ”Pompilidae”, arten heter vanlig vägstekel, på latin ”Anoplius viaticus”, och den jagar gärna vargspindlar här i Vesslunda naturreservat och dynlandskap.

Blommande sandvide, ”Salix repens repens var. argentea”, en tämligen sällsynt variant på krypvide som växer på sandig mark i Sydsverige, till exempel i fuktsvackor på sanddyner, fukthedar och liknande, så här i Vesslunda naturreservat.

Svampsäsongen börjar tidigt i år trots torka, låga grundvattennivåer och regnbrist, här växer arten svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”.

Hatten är välvd till plan, gul med rödbrun mitt och har som ung tunna rester av det inre hyllet.

Skivor som unga svavelgula, med åldern gröngula med gråsvart ton av sporerna.

Foten gul, upptill ofta med tunna rester av det inre hyllet som snart färgas svart av sporerna.

Köttet svavelgult, med mycket bitter smak och arten växer i klungor på stubbar och stockar av lövträd, här vid en björk, ibland vid barrträd.

Svavelgul slöjskivling innehåller ett mag-tarm-retande gift som kan orsaka kräkning och diarré och det finns även uppgifter om att allvarligare förgiftningar ägt rum, så ät den inte.

Bilden visar de små och vackra nagelörterna, ”Erophila verna”, som är ettåriga örter som sällan uppmärksammas trots att den blommar så tidigt och ofta växer i stora mängder, andra namn på blomman är rågblomma, vårrågblomma och vårälskling.

Den blir vanligen bara ett par centimeter hög och har bladen samlade i en liten rosett vid marken.

”Vårälsklingen utvecklas så bittida om våren att icke många utom botanisten komma att skåda den lilla växtens tidigaste blomning.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Bildens visar en rödstjärt, ”Phoenicurus phoenicurus”, som är hålhäckare och föredrar att slå sig ned i naturliga håligheter, oftast i träd men även i stubbar och rotvältor samt i holkar.

Bildens hane är lätt att känna igen på sitt svarta ansikte med vit panna och han sjunger från en högt belägen plats och börjar ofta redan i gryningen.

Honan är brunbeige på dessa partier men båda har roströd stjärt, som de ofta dallrar med och arten häckar i nästan hela Europa, i Nordafrika och österut till Bajkalsjön.

Bilden visar arten balsampoppel, ”Populus balsamifera”, som är ett stort träd som kan bli drygt tjugo meter högt och som ofta bildar talrika rotskott.

Vinterknopparna hos balsampoppeln är mycket klibbiga och starkt doftande, liksom de nyutslagna bladen.

Balsampoppel härstammar ursprungligen från Nordamerika och är ett ofta odlat träd som genom riklig rotskottsbildning lätt förvildas och naturaliseras och den första fynduppgiften som förvildad är från Skåne och publicerades år 1846.

Artnamnet ”balsamifera” kommer av latinets ”balsamicus” för ”balsamisk” och ”ferre” för ”bära” och namnet syftar på de väldoftande knopparna och unga bladen.

”Pl:s i alléer. Tål väl Climatet. Bl:r i Maj. Bladen lukta väl, isynnerhet de yngre, som äro liksom öfversmorde med en balsamisk kåda…”

Ur ”Utkast till en svensk flora” av S. Liljeblad år 1816.

Här ser man slutligen en närbild på slemsvampen sotägg, ”Reticularia lycoperdon”, synonym, ”Enteridium lycoperdon”.

Den växer på murknande träd och stockar, här på en björklåga, och svampen är dynformad, 4-5 centimeter bred, och omges av en ljus, ibland silverglänsande, vägg.