Lunds historiska museum, del 1

Lunds historiska museum, del 1, en natur och kulturkrönika i 31 bilder från flydda tider då livets förutsättningar var annorlunda.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juli månads första dag anno 2017.

Lunds universitets historiska museum, som är en del av Lunds universitet, är ett museum, vars utställningslokaler ligger vid Krafts torg i Lund.

År 1735 donerade Kilian Stobæus sin samling av naturalier och kuriositeter till Lunds universitet och efter hans död inköptes hans omfattande myntsamling till universitetet.

Under andra delen av 1700-talet blev samlingen så stor att museet år 1802 var tvunget att flytta till annan byggnad och några år senare, år 1805, delade man upp samlingen så att naturalier kom att tillfalla Zoologiska museet och Botaniska museet medan fornfynd och etnografiska föremål kom att bilda Historiska museet och delar av Kilian Stobæus samling finns nu utställda i museets kuriosakabinett.

År 1918 flyttade museet in i nuvarande byggnad i Lundagård, en byggnad som uppfördes under åren 1840-1845 och var ursprungligen avsedd som biskopshus, men kom på grund av meningsskiljaktigheter aldrig till sådan användning.

Arkitekt var Per Axel Nyström och byggnadsledare Carl Georg Brunius och från år 1849 inrymde byggnaden universitetets zoologiska, kemiska och fysiska institutioner.

Under åren 1886-1916 disponerades byggnaden av enbart zoologiska institutionen och var då känd som Zoologiska museet.

År 1917 genomgick byggnaden en omfattande renovering under ledning av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin och museets föreståndare vid denna tid var nyss nämnde Otto Rydbeck.

Lunds universitets historiska museum har runt tio miljoner föremål i sina samlingar, bland andra. fynden från järnåldersboplatsen Uppåkra, återkommer till denna plats i en senare krönika, varav vissa är utställda i utställningen Barbaricum.

Museet har ansvar för omhändertagandet av arkeologiskt material från Skåne, undantaget Lunds stadskärna och Malmö kommun.

Museet har även ett regionalt ansvar för kyrklig konst och mynt och år 2008 tog museet över Lunds universitets Antikmuseums samling i samband att Antikmuseet upphörde.

Sven Otto Henrik Rydbeck, född den 25 augusti år 1872 i Lund, avled den 13 september år 1954, var en svensk arkeolog.

Otto Rydbeck blev filosofie doktor år 1905, docent i nordisk konstarkeologi år 1909 samt professor i förhistorisk och medeltidsarkeologi år 1919, allt i Lund.

Från år 1904 var han föreståndare för Lunds universitets historiska museum, som han totalt omordnade och vars föremålsantal under hans tid mer än fördubblades, på vissa avdelningar flerdubblades, och åt vilket han ägnade flera publikationer.

Med anledning av den utställning av äldre kyrklig konst från Skåne, som Rydbeck ordnade i Malmö år 1914 i samband med Baltiska utställningen, redigerade och utgav han ”Äldre kyrklig konst i Skåne” tillsammans med Ewert Wrangel år 1921.

På omsorgsfulla undersökningar vilade redan hans första vetenskapliga arbete, ”Medeltida kalkmålningar i Skånes kyrkor” från år 1904, till samma område hörde ”Medeltidsmålningarna i Dädesjö och öfvergången från romansk stil till gotik”, också tillsammans med Ewert Wrangel år 1918.

Otto Rydbecks förnämsta skrifter behandlar Lunds domkyrka, åt vars undersökning han ägnade sitt arbete ”Bidrag till Lunds domkyrkas byggnadshistoria”, från år 1915 samt ”Lunds domkyrkas byggnadshistoria”, från år 1923.

Rydbeck blev ledamot av ”Humanistiska vetenskapssamfundet” i Lund år 1919 och ”Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien”, år 1924.

En byst av Otto Rydbeck står uppställd på Historiska museet i Lund.

Rydbeck var i unga år verksam som tecknare och skulptör och sin färdighet i teckning fick Rydbeck senare nytta av vid illustrerande av egna och andras publikationer.

Han medverkade i en utställning med akademisk konst som visades på Lunds universitets konstmuseum år 1935.

Bilden visar bland annat överst till vänster en bronslur som blev funnen i en torvmosse vid Hindby, och dateras till 1100-600 före Kristus.

Nedtill i mitten ser man ett krumsvärd funnit på 60 centimeters djup vid dikningsarbete vid Knutstorps gård i Trelleborgs kommun. Krumsvärdets ålder är daterat till perioden 1800-1500 år före Kristus.

Bilden visar ett fragment av en skeppsristning och har troligen tillhört en hällristning som påträffades under en bronsåldershög kallad Toreshög då jord togs från denna till en vägbeläggning år 1850.

Senare anlades på platsen ett kvarnstensbrott varpå hällen sprängdes.

Bilden visar gravfynd från bronsåldershögen Snickarebacken vid nuvarande Nymölla bruk och förmålen hittades vid en utgrävning år 1959.

Föremålen, ett bronsålderssvärd och en spjutspets, dateras till perioden 1500-900 och 1500-1100 före Kristus.

Jag undrar vem denna eller denne bronsåldershen var och om hen hade ett gott liv, hade hen en familj, barn och vad hade hen för yrke.

Hen var kanske jordbrukare och levde av vad jorden kunde ge men svalt och for illa när klimatet var hårt men levde gott när jorden gav goda skördar.

Vad tänkte hen om livet och döden, vad skrattade hen åt när livet var gott och vad dog hen av till slut när hens tid hade runnit ut.

Bilden visar ett antal yxhuvuden och spjutspetsar med mera av framför allt brons som daterats till tiden 1800-1500 före Kristus.

Bilden visar ett antal halsringar och svärd med mera av framför allt brons som daterats till tiden 1800-1500 före Kristus och som låg i samma monter som föremålen på föregående bild.

Brons, är en legering av koppar och andra metaller, vanligen tenn, som har låg smältpunkt, samt är relativt hård och lämpar sig väl för gjutning.

De tidigaste bronsföremålen är 4 000 år gamla eller ännu äldre, och bronsens forna betydelse framgår av att en historisk period benämnts efter metallen, den så kallade bronsåldern.

Man har även funnit bronsmöbler från antiken vid utgrävningar i Pompeji och Herculaneum.

Ordet brons, på franska ”bronze”, på italienska ”bronzo” är kanske bildat till stadsnamnet ”Brundusium”, nuvarande staden Brindisi, som var berömd just för sin brons.

Bronsen har numera förlorat sin tidigare stora betydelse men utnyttjas fortfarande inom både konsthantverk och industri.

Inom konsthantverket används den främst i klockor, ljusstakar och beslag, i legeringar med upp till 20 % tenn.

Legeringar för kyrkklockor består av mellan 20–25 % tenn, vilket ger hög elasticitetsmodul och låg dämpning, därav den vackra klangen.

Speculum, en legering med omkring 35 % tenn, har också gammalt ursprung och denna användes tidigare för speglar och utnyttjas numera för plätering av prydnadsföremål. Briljansen hos denna legering är till och med högre än den hos metallen krom.

Föremålen som är daterade till perioden 900-600 före Kristus, är funna av Christian Holmqvist vid betupptagning i november år 1897 på en åker tillhörande Årups gård i Billeberga.

Bilden visar ett stort antal stenföremål från tiden 2300-1800 före Kristus, den så kallade Yngre Stenåldern, även kallad Hällkisttid, med andra ord, tiden för hällkistorna.

Hällkista är en forntida gravkammare bestående av vanligtvis flata stenhällar, rektangulärt placerade och med takhällar.

Konstruktionen täcktes av ett lågt stenröse eller jordhög och i Sverige användes hällkistor från sen bondestenålder in i järnåldern.

Under senneolitisk tid förekom mycket stora exemplar, från 3–4 meter upp till 10 meter långa, de som användes under bronsåldern och järnåldern var vanligtvis bara av mansstorlek.

Ibland förekommer en uppdelning i två eller tre rum med tydligt markerat förrum och avbalkningen kan bestå av två motsatta stenar, tillhuggna så att de bildar ett så kallat gavelhål, vilket är särskilt vanligt i Västergötland.

De flesta kistorna har påträffats i Götalands inland, med en koncentration till södra Småland, men kistor förekommer upp till Dalsland och Uppland.

En hällkista finns bland annat i trakten av Svenarum och en i Bondstorpstrakten, i Vaggeryds kommun.

Hällkistan, den sista typen av megalitgrav, var i likhet med dösen och gånggriften främst avsedd för flera personer och i några kistor har man funnit ben från flera tiotal individer, i en hällkista från Karleby Utbogård i Västergötland fanns rester från cirka 60 personer.

Bilden visar flintyxor och flintdolkar samt stenyxor från den så kallade yngre stenåldern, tiden 2300-1800 före Kristus.

Flinta är en bergart som består av en blandning av de två mineralen kalcedon, det vill säga mikrokristallin kvarts, SiO2, och opal, det vill säga, amorf mikrokristallin kvarts SiO2, samt ett varierande antal vattenmolekyler, det vill säga nH2O. Amorf betyder att ämnet saknar en ordnad position hos atomerna, vilket är motsatsen till kristallina material som har fjärrordning. Fjärrordning är någon form av regelbundet mönster i en kristall som sträcker sig över ett mycket stort antal atomavstånd och om ordningen endast omfattar mindre områden talar man istället om närordning.

Flinta har bildats i kalk- eller märgelavlagringar och förekommer som konkretioner, det vill säga, hårda klumpar i sedimentära lager.

Mest känd hos oss är den krittida och paleogena flintan, som förekommer i Danmark och Sydsverige.

Kritflintan är ofta mörkt grå till svart, den paleogena flintan ljusare och i norra Skåne, Halland och Blekinge finns fläckiga varianter, till exempel kristianstadsflinta.

Svart flinta från kambrium är sällsynt och påträffas i Västergötland och vid vittring får flinta genom vattenförlust en vit skorpa som kan bli brun-, gul- eller rödfärgad av humusämnen och järnföreningar.

När mikrokristallin kvarts bildar sedimentära lager i stället för konkretioner brukar man kalla den chert.

Flintor är vanliga längs hela västkusten och även längs Norges kuster och i allmänhet är det flinta som har transporterats med i första hand drivis, men i vissa fall kanske också med isströmmar från klyftorter belägna längre bort.

Även längs svenska östkusten kan man hitta flinta längs stränderna men det rör sig där i de flesta fall om ballast som släppts från båtar.

Den glasartade strukturen gör flinta till ett utmärkt råmaterial för verktyg, och bergarten har använts till verktyg sedan paleolitisk tid.

Den arkeologiska perioden Paleolitikum, eller äldre stenåldern inleddes för omkring 2,5 miljoner år sedan, med de äldsta bevisen för redskapstillverkning, och varade till omkring år 10 000 före Kristus vid den senaste istidens slut.

Av den nordiska flintan lämpar sig den mörka från krittiden särskilt väl, medan fläckiga flintor är direkt olämpliga.

Bilden visar gravfynd från en gånggrift som undersöktes av Otto Rydbeck under åren 1931-1933 vid Gillhög i Barsebäcks socken och är daterade till perioderna gånggriftstid 3100-2300 före Kristus samt hällkisttid 2300-1800 före Kristus.

Notera den mänskliga skallen till vänster på bilden med ett hål i hjässan, olycka, strid eller kanske till och med operation då kanterna ser ut att ha påbörjat en läkningsprocess, det vill säga, personen har levt relativt länge efter att ”hålet” blev till.

Ytterligare gravfynd från en gånggrift, denna gång från en utgrävning av Folke Hansen från år 1929, tidsdaterat till perioden gånggriftstid mellan 3100-2300 före Kristus.

Notera det stora antalet bärnstenpärlor.

Bärnsten är en gulbrun, halvt genomskinlig sten, som ofta används till smycken och är förstenad kåda från utdöda barrträd.

Ibland ser man en död insekt innesluten i stenen och insekten är då lika gammal som stenen, kanske 50–60 miljoner år gammal.

Bärnsten finns framför allt vid Östersjöns södra kust och den användes till smycken redan under stenåldern.

På grekiska heter bärnsten elektron och redan under antiken visste grekerna att en bärnsten blev laddad om man gned den. De uppkallade fenomenet efter bärnstenen och kallade det elektricitet.

Den döde Jesus är nedtagen från korset där han korsfästs och ligger här i sin moders armar, Jungfru Maria sörjer.

Korsfästelse är antikt dödsstraff som troligen uppfanns av perserna men som snart förekom bland många folk, till exempel skall Alexander Janneus som var en judisk kung under åren 103–76 före Kristus ha korsfäst 800 rebeller.

Korsfästelse gällde som det grymmaste och nesligaste av alla straff där avsikten var att utplåna den dömde och låta honom sakta gå under i förnedring och hemska plågor, i allas åsyn och under pöbelns hån.

Romarna tillämpade detta grymma skamstraff på slavar, grova banditer, upprorsmän och förrädare, däremot sällan på romerska medborgare.

Man hängde eller spikade upp den dömde på en påle, som ofta var försedd med en tvärslå, på latin kallad ”Patibulum”, där händerna naglades fast i handlederna och fötterna fästes vid korsstammen.

Ofta hade korsfästelsen föregåtts av gissling och kroppen anbringades så på korset att ställningen blev så plågsam som möjligt utan att döden påskyndades.

Det tog vanligen några dagar innan döden kom men om avrättningen måste gå fortare tillgrep man ”Crurifragium” det vill säga ”benkrossande” då man slog sönder skenbenen på den korsfäste, så att han snart dog av blodstockning och chock.

Kroppen skulle hänga kvar tills fåglar och rovdjur hade ätit upp mjukdelarna och därför bevakade man korset för att hindra anhöriga från att ta ned kroppen och begrava den, vilket de dock ibland kunde få nådigt tillstånd att göra.

Jesus från Nasaret blev av den romerske prefekten Pontius Pilatus dömd till döden genom korsfästelse och han dog efter några timmar på korset, utan ”Crurifragium”, sannolikt hade han blivit hårt gisslad innan.

En ansedd judisk rådman, Josef från Arimataia, fick ta hand om kroppen, som begravdes samma dag före solnedgången.

Evangeliernas skildringar av korsfästelsen i Matteusevangeliet 27, Markusevangeliet 15, Lukasevangeliet 23 och Johannesevangeliet 19 är nyktert redovisande men främst inställda på att i varje detalj blottlägga händelseförloppets frälsningshistoriska innebörd, det vill säga att den största förnedring kan innebära den största ära hör till den centrala paradoxen i det kristna budskapet.

Under de första kristna århundradena undvek man att avbilda Jesu korsfästelse men däremot målade man förtäckta kors, såsom ett ankare eller en bedjande människa med utsträckta armar.

Under 300-talet hyllades korset dock mer öppet, men det var ännu fråga om nakna kors, ibland i kombination med ett kristusmonogram eller bokstäverna alfa och omega.

De två äldsta bevarade korsfästelsescenerna är från 400-talets början där den ena finns på kyrkporten i Santa Sabina i Rom, och där visas Jesus med en rövare på var sida, medan den andra som är en elfenbensrelief, som finns på British Museum i London, visar Maria och Johannes på Jesu högra sida och soldaten som sticker honom med sin lans på hans vänstra sida.

Under följande århundraden, från 500-talet och framåt, är en stiliserad symmetrisk framställning vanlig, var på Jesu högra sida, närmast korset, står soldaten Longinus, som har lansen och mittemot honom står Stephaton med en ättikssvamp på en lång stång.

Litet längre från korset står på den högra sidan Maria och på den vänstra Johannes, och utanför dem finner man från karolingertiden två symboliska kvinnogestalter, Ecclesia för kyrkan och Synagoga för judendomen.

Över korset syns solen och månen som döljer sina ansikten och på de äldsta framställningarna är Jesus nästan naken, på bilder från 500-talet bär han en lång ärmlös klädnad, en kolobion, och därefter blir det knälånga ländklädet regel.

De tidiga bilderna visar Jesus med öppna ögon men med sidan genomborrad, hans mänskliga natur dör medan hans gudomliga natur fortsätter att vaka och verka.

Karakteristiska för senare delen av medeltiden är de stora triumfkrucifix som fanns i de flesta kyrkor, vanligen stående på korskranket, på gränsen mellan långhus och kor, triumfbågen.

De romanska triumfkrucifixen visar ofta Kristus med kungakrona, men senare, då lidandet betonades allt starkare, ersattes den av en törnekrona.

I Italien utgör målade framställningar av den korsfäste Kristus på korsformade trätavlor en särskild genre från 1000-talet till 1300-talet.

Inom freskmåleriet i Italien och de nord- och centraleuropeiska altarskåpens bildserier finner vi exempel på korsfästelsebildens dramatisering, korsvägsandakten fordrade bilder av de olika momenten i Jesu korsväg.

Korsfästelsen framställdes på ett sätt som influerats av senmedeltidens mysteriespel och typiskt för 1400-talets Bretagne är de stora skulpterade kalvariegrupperna.

Under 1500- och 1600-talen lindrades lidandesuttrycken och från och med denna tid är korsfästelsen mest ett historiskt skådespel som framställs enligt de rådande stilidealen, men barocken känner även en typ av andaktsbild där personerna som samlats runt korset är helgon eller medlemmar av beställarens familj som betraktar Kristi lidande med vördnad.

I svenska 1700-talskyrkor finns ofta ett stort naket kors med törnekrona och svepning som vill erinra om ett antikt segertecken.

Under 1800-talet framställdes korsfästelsen mest efter förebilder från tidigare epoker och 1900-talet har präglats av stor pluralism, samtidigt som motivet fått en relativt undanskymd plats, också inom kyrkokonsten.

Bilden visar fem krucifix som funnits i Skånska kyrkor under 1100-talet och 1200-talet, bland annat i Rebbelberga, Osby, Skegrie, Gärdslöv och Ignaberga.

Korsfästelsen av Jesus från Nazareth skedde på avrättningsplatsen Golgata, på arameiska ”Gulgolta” som betyder ”Skallen”.

Möjligen rörde det sig om en kulle vars form påminde om ett kranium, men namnet kan ha någon annan förklaring.

Golgata låg alldeles utanför det dåvarande Jerusalem och gravkyrkan i Jerusalem skall vara byggd över Golgata och denna plats verkar mer sannolik än andra ställen som har föreslagits.

På traditionella avbildningar brukar den första människans, Adams, skalle ligga vid foten av Jesu kors, vilket man kan se på bild 15.

Det är lätt att stanna upp och beundra medeltidens bildhuggare och låta sig försjunkas in i det tydliga bildspråket på den vackra altartavlan från skånsk medeltid.

Altartavla är en andaktsmålning eller skulptur placerad på, ovanför eller bakom ett altare, karakteristisk för det katolska Europa där den infördes under det tidiga 1200-talet när prästerna började fira mässan med ryggen vänd mot församlingen.

Två dopfuntar från början och mitten av 1100-talet ramar in en kolonn med delar från en lejonskulptur också denna från 1100-talet.

Under 1100-talet fortsätter korstågen, feodalismen byggs ut med förläningar och kloster byggs i hela det kristna Europa, bland annat Nydala kloster år 1143. Lunds domkyrka i dåvarande danska Skåne invigs åt 1145.

Omkring år 1138 föds Saladin, muslimsk ledare före och under tredje korståget. Han avlider år 1193.

Den 8 september år 1157 föds Rikard I Lejonhjärta, kung av England. Han avlider år 1199.

Stora förändringar sker i samband med korstågen, som medför snabb spridning handel som i sin tur medför upptäckter och uppfinningar.

Under seklet återerövras stora delar av Al-Andalus, det muslimska Spanien, och det kristna Europa får tillgång till arabiska manuskript om vetenskap, filosofi och religion, bland annat texter ur klassiska grekiska verk, som översätts till latin och vitaliserar den europeiska kulturen.

Till höger på bilden ser man kolonnskaft, bågfragment och sockelstenar från 1100-talet i sandsten och kalksten från okända skånska kyrkor.

En underbart vacker port med fantastiska dekorationer i metall, förmodligen järn, tänk om den kunde tala och berätta om vad den varit med om och vad den sett under århundradena.

Bruket av kyrkklockor är tidigast känt i Italien år 535 efter Kristus och Sveriges äldsta kyrkklocka, som numera finns i Statens historiska museum, är från 1100-talet och har tillhört Söderby-Karls församling i Uppland.

Bikupsformen utvecklades på 1300- och 1400-talen till den gotiska klocktyp som alltjämt brukas och en sprucken kyrkklocka får inte gjutas om utan riksantikvariens tillstånd.

Bilden visar tre biskopshelgon i ek från 1300-talets mitt, från Brösarp i dagens Tomelilla kommun på Österlen.

Till vänster ser man ett helgonskåp med tronande Madonna i ek från 1400-talets första hälft, från Norra Nöbbelöv.

I mitten står en ljusstav i furu från Södra Rörum mycket grovt daterad till medeltid.

Till höger ser man Sankt Göran i ek från slutet av 1400-talet, från Trolle-Ljungby.

Georg, Sankt Georg, Sankt Göran, Sankt Jörgen, Riddar Örjan, var en kristen martyr vid okänd tidpunkt, förmodligen i Palestina, som blev helgonförklarad.

Den medeltida legenden gjorde Georg till en riddare som befriade en prinsessa genom att döda en drake.

Georg förekommer ofta som ryttarstaty i den senmedeltida konsten, till exempel Bernt Notkes träskulptur i Storkyrkan i Stockholm.

Sankt Göran är Englands och scoutrörelsens skyddshelgon och firas 23 april.

Det är verkligen inte svårt att känna historiens vingslag när man går omkring bland de gamla och mycket vackra föremålen på Lunds historiska museum, här ser man dörren och trappan upp till en predikstol.

Predikstol är en upphöjd plats i kyrkor och moskéer varifrån Guds ord förkunnas och predikan hålls.

När Jesus och lärjungarna närmade sig Jerusalem och var nära Betfage på Oljeberget, skickade han två av dem till byn framför dem.

När ni kommer in i byn, sa han, kommer ni att få se en åsna stå bunden där med sitt föl bredvid sig. Lösgör dem och ta hit dem.

Om någon frågar er vad ni håller på med, så säg bara: ”Mästaren behöver dem”. Då kommer allt att ordna sig.

Detta skedde för att det gamla profetordet skulle uppfyllas: Säg till folket i Jerusalem: ”Din kung kommer till dig, ödmjuk och ridande på ett åsneföl!”

De två lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och tog med åsnorna till honom. De lade sedan sina mantlar på åsnefölet så att han kunde rida på det.

Några i folkskaran kastade sina ytterkläder på vägen, och andra skar grenar från träden och lade ut dem framför honom. Och både framifrån och bakifrån trängde sig folkmassan på. Och alla ropade: ”Gud välsigne kung Davids son! Hylla honom! Han är den som Gud har sänt! Välsigna honom, Herre!”

Det blev oro i hela Jerusalem när han red in, och människorna frågade: Vem är han?

Och folkmassan svarade: Det är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen.

Sedan gick Jesus in i templet och drev ut köpmännen och välte omkull myntväxlarnas bord och stånden där man sålde duvor.

Skriften säger att mitt tempel ska vara en böneplats, förklarade han. Men ni har gjort det till ett tillhåll för tjuvar.

Bilden visar Sankt Kristoffer, ett verk troligtvis gjort i lübeckermästaren Berndt Notkes verkstad och daterat till slutet av 1400-talet.

Bernt Notke, född cirka år 1440 i Lassan, död år 1509, var en nordtysk målare och skulptör och han anses vara en av senmedeltidens mest betydande konstnärer i Nordeuropa.

Sankt Kristoffer, död omkring år 251 efter Kristus, är inom Romersk-katolska kyrkan de vägfarandes skyddshelgon, och en av de fjorton nödhjälparna.

Enligt den medeltida samlingen av helgonlegender, kallad ”Legenda aurea”, levde en gång en storvuxen, skräckinjagande kananitisk man vid namn Reprobus.

Han ville tjäna den mäktigaste kungen i världen och tog då tjänst hos en mäktig kung men då han upptäckte att kungen var rädd för djävulen drog han slutsatsen att djävulen var ännu mäktigare, och började så tjäna den Onde i stället.

När Reprobus sedan upptäckte att djävulen var rädd för Kristus, förstod han att Kristus var ännu mäktigare och beslöt sig för att tjäna denne i stället.

Reprobus sökte upp en eremit för att få vägledning och eremiten sade åt honom att tjäna folket genom att hjälpa resande att ta sig över en flod som låg i närheten.

En dag kom ett litet barn till floden och Reprobus lyfte upp det och började bära det över floden men för varje steg Reprobus tog blev barnet tyngre och tyngre, och till slut kändes det som om han bar hela världen på sina axlar.

Han frågade då: ”Vem är du?” Barnet svarade: ”Jag är Jesus som bär all världens synder.”

Reprobus lär då ha blivit döpt av Jesus och efter detta bytte han namn från Reprobus som betyder ungefär ”ondskefull man” till Kristoffer som betyder ”Kristusbärare”.

Bilden visar en korkåpa, en sammetsbrokad med stora mönster av granatäpplen, tistlar och grenverk i skuren och oskuren röd silkesammet mot guldgrund.

Längs nederkanten finns rester av en flerfärgad silkesfrans. Korkåpan är tillverkad i Italien cirka 1475-1525.