Lunds historiska museum, del 2

Lunds historiska museum, del 2, en natur och kulturkrönika i 12 bilder från flydda tider då livets förutsättningar var annorlunda.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juli månads första dag anno 2017.

Välkommen till del 2 om Lunds universitets historiska museum, som är en del av Lunds universitet, och ett museum, vars utställningslokaler ligger vid Krafts torg i Lund.

År 1735 donerade Kilian Stobæus sin samling av naturalier och kuriositeter till Lunds universitet och efter hans död inköptes hans omfattande myntsamling till universitetet.

Under andra delen av 1700-talet blev samlingen så stor att museet år 1802 var tvunget att flytta till annan byggnad och några år senare, år 1805, delade man upp samlingen så att naturalier kom att tillfalla Zoologiska museet och Botaniska museet medan fornfynd och etnografiska föremål kom att bilda Historiska museet och delar av Kilian Stobæus samling finns nu utställda i museets kuriosakabinett.

År 1918 flyttade museet in i nuvarande byggnad i Lundagård, en byggnad som uppfördes under åren 1840-1845 och var ursprungligen avsedd som biskopshus, men kom på grund av meningsskiljaktigheter aldrig till sådan användning.

Arkitekt var Per Axel Nyström och byggnadsledare Carl Georg Brunius och från år 1849 inrymde byggnaden universitetets zoologiska, kemiska och fysiska institutioner.

Under åren 1886-1916 disponerades byggnaden av enbart zoologiska institutionen och var då känd som Zoologiska museet.

År 1917 genomgick byggnaden en omfattande renovering under ledning av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin och museets föreståndare vid denna tid var nyss nämnde Otto Rydbeck.

Lunds universitets historiska museum har runt tio miljoner föremål i sina samlingar bland andra fynden från järnåldersboplatsen Uppåkra varav vissa är utställda i utställningen Barbaricum.

Jag återkommer till järnåldersboplatsen Uppåkra i en senare krönika.

Museet har ansvar för omhändertagandet av arkeologiskt material från Skåne, undantaget Lunds stadskärna och Malmö kommun.

Museet har även ett regionalt ansvar för kyrklig konst och mynt och år 2008 tog museet över Lunds universitets Antikmuseums samling i samband att Antikmuseet upphörde.

Den lilla modellen visar Helgo Zettervalls restaureringsförslag för domkyrkan i Lund, och modellen visar i stort sett det genomförda förslaget, dock uteblev två småtorn vid tvärskeppet och korets hörn samt ett större torn vid mittkvadraten.

Vid en snabb anblick kan man tro att Lunds domkyrka har sett ut på samma sätt ända sedan år 1145 men så är inte fallet, de berömda tornen ”Lunna pågar” är inte mer än knappt 150 år gamla.

Lunds domkyrka är Nordens främsta romanska katedral och har stått i centrala Lund sedan år 1145, dessförinnan fanns en mindre kyrka ”Sven Estridsens stenkyrka” på samma plats och troligen fanns det även en äldre stavkyrka på platsen.

Byggnadsmaterialet är sandsten hämtad främst från ett stenbrott i Höör, dryga fyra mil bort och som Domkyrkans förste arkitekt omnämns Donatus och som hans stenmästare Regnerus.

År 1234 ödelades stora delar av Domkyrkan i en omfattande brand och den enda del som klarade sig oskadd var kryptan.

Man påbörjade omfattande byggnationer men ända in på 1800-talet, nästan 600 år senare, var brandskadorna fullt synliga, i dag kan man också se spår av branden på några av kyrkans stenar.

Runt sekelskiftet år 1500 verkade den Westfaliska stenhuggaren Adam van Düren i Domkyrkan.

Mäster Adam, som han kallades, ledde ett omfattande arbete som bland annat bestod i att dränera kryptan och att renovera tornen men tillförde även kyrka flera mästerverk i sten, bland annat brunnskaret i kryptan.

På 1800-talet verkade två kända Lundaprofiler som ledare för Domkyrkans renoveringsarbete, det vill säga, Carl Georg Brunius och Helgo Zettervall.

Carl Georg Brunius, som ledde renoveringsarbetet mellan åren 1833 och 1859, rev bland annat lektoriemuren för att ge plats åt kortrappan.

Helgo Zettervall rev västfasaden och de ursprungliga tornen för att uppföra nya i en ”nyromansk” stil.

Innertaken försågs dessutom med schablonmässiga målningar och Helgo Zettervalls renoveringsarbete skedde mellan åren 1860 till 1880.

Den senaste restaureringen mellan åren 1954 till 1963 leddes av Eiler Græbe och då tog man bland annat bort 1800-talsmålningarna och återgav Domkyrkan mycket av sitt forna utseende.

I mittskeppet ordnades år 1990 en ny altarplats, som centrum för söndagens högmässa och därmed anknöt man till Domkyrkans ursprungliga plan med ett huvudaltare i mittskeppet, ett i högkoret och ett i kryptan.

Lundaprofessorn Sven Nilsson blev under 1800-talet internationellt känd inom så skilda ämnen som geologi, zoologi och arkeologi. Denna kontrasternas man, beskrivs som brilliant men temperamentsfull och snarstucken, med stort självhävdelsebehov, en svaghet för det sensationella men samtidigt mycket känslig för kritik.

Hans faunahistoriska forskning var banbrytande och många av resultaten är aktuella än idag. Den efteristida djurvärlden i Skåne speglas i Zoologiska museets stora och enastående samlingar, samlingar som Sven Nilsson själv var med och skapade.

I bildens ”Monter 1” finns ett antal djur från tiden efter den senaste istidens slut, det vill säga, för i runda tal 13 000 år sedan.

Till vänster på bilden ser man skelettet av en brunbjörn ”Ursus arctos”, och under den kallaste perioden av den senaste istiden fanns brunbjörnen i Europa endast vid Medelhavet och området kring Karpaterna.

Den anlände sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan då även isbjörnar, ”Ursus maritimus”, levde här.

Sven Nilsson var svag för det sensationella och bestämde många subfossila fynd av stora björnar felaktigt som grottbjörn, ”Ursus spelaeus”, en art som faktiskt aldrig funnits hos oss i Skandinavien.

I Ugglarp i södra Skåne fann man år 1893 ett skelett från en björn som levde för omkring 10 500 år sedan och som nu kan ses till vänster på bilden. Fyndet är för övrigt det äldsta i Sverige.

Det tillhörde en gammal hanne som led av reumatism i ena framtassen och hade börjat tappa sina tänder. Han hade skadat bäckenbenet och ena skulderbladet och jämfört med andra samtida björnar från Skåne och Danmark var han en liten individ.

Sven Nilsson beskrev sålunda också ett fynd av ett ovanligt stort björnben år 1860 som en grottbjörn.

Lyckligtvis kan vi idag, utifrån C-14-dateringar också säga att benet är omkring 14 700 år gammalt, detta kallades då för ”Grottbjörnen” från Kullaberg.

Sven Nilsson skriver följande, ”Under sommaren 1852 uppgräfvdes ur en torfmosse vid Kullagården, på Kullaberg i Skåne, åtskilliga fossila ben, hvaribland ett lårben af Ursus spelaeus”.

Han fortsätter, ”För huru lång tid sedan dessa djur upphörde att lefva i vår verldsdel, sakna vi ännu alla medel att bestämma, vi kunna ej ens på årtusendet angifva denna tidsperiod”.

När detta lårben hittades var det nämligen fortfarande otänkbart att isbjörnar levt i Sverige.

Efter Ugglarpsbjörnen står en ren, ”Rangifer tarandus”, som är ett typiskt istidsdjur och vandrade in i Skåne från Danmark via landbryggan redan för omkring 13 000 år sedan.

Den skandinaviska renen härstammar från renar som levde i både centrala Europa och nordöstra Sibirien.

Renen var troligtvis det viktigaste bytesdjuret för de första jägarna och arten försvann från Skåne för omkring 10 700 år sedan när klimatet då blev varmare.

Avsaknaden av lämningar av ren från Mellansverige gjorde att Sven Nilsson år 1847 slöt sig till att området legat under vatten.

Han trodde att vildrenen i Skåne redan hade hunnit dö ut innan landet höjde sig ur havet och att renen i fjällen måste ha invandrat österifrån men senare har man emellertid hittat renfynd även i Småland och Västergötland som kullkastar denna teori.

Nummer 3 i montern efter björn och ren står en kronhjort, ”Cervus elaphus”, och under den kallaste delen av istiden var kronhjorten begränsad till södra och sydöstra Europa. Den nådde Skåne för omkring 10 700 år sedan.

Arten blev ett av de mest betydelsefulla bytesdjuren för stenåldersjägarna och jagades mestadels under höst och tidig vinter.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Man torde lätt finna analogien emellan hornens utveckling hos hjorten, och skäggets hos Mannen. Begge stå i ett intimt förhållande till fortplantningsförmågan, utveckla sig på samma tid som den, och tillhöra, efter reglen, uteslutande hankönet”.

Han fortsätter, ”Men, likasom hos gamla gall-hindar, horn utveckla sig, så få gamla Mör skägg, en anmärkning som man, enligt Tiedeman, isynnerhet hade tillfälle att göra i Nunneklostren”.

Här finns även en vildhäst, ”Equus ferus”, som under den senaste istiden fanns spridd på den öppna stäppen i Europa, Asien och Nordamerika och dessa var också ett av de viktigaste bytesdjuren för stenåldersjägarna.

De yngsta fynden av vildhäst i Skåne är omkring 12 200 år gamla, men i Danmark och Tyskland förekom de så sent som för omkring 5 000 år sedan.

Sven Nilsson skriver, ”Ja äfven i det södra Skånes torfmossar förekomma hästtänder under sådana förhållanden, att de påtagligt synas hafva tillhört denna djurart i vildt skick”.

Bildens berömda och ökända Ullstorpskranie är ett fynd av ett hästkranium med en flintdolk i pannan som hittades i mitten av november år 1900 i Ullstorpsån. Kraniet hade tillhört en omkring två år gammal häst.

Efter jämförelser av dolken med liknande föremål ur Nationalmuseums samlingar ansågs fyndet otvetydigt härstamma från yngre stenålder vilket var helt sensationellt.

Det var först under tidigt 2000-tal som C-14-dateringar visade att skallen inte var mer än 938 år gammalt, med andra ord, från sen vikingatid eller tidig medeltid.

Vi har här således att göra med ett falsarium i stil med Piltdown-människan, det vill säga, ett planerat bedrägeri.

Piltdownmänniskan är ett trivialnamn på ett ökänt fynd av en fossil människa från Piltdown i södra Storbritannien.

Fynden gjordes år 1912 av amatörsamlaren Charles Dawson och hyllades som bevis för den då rådande teorin att den mänskliga hjärnan utvecklades tidigt i mänsklighetens historia och fyndet fick namnet ”Eoanthropus dawsoni”.

Även om en del forskare tidigt ifrågasatte fyndet så var det först år 1949, 37 år senare, som man med moderna dateringsmetoder kunde visa att fyndet var ett falsarium.

Det var ett hopkok av en människoskalle och en orangutangkäke som färgats för att se gamla ut och med slipade tänder för att se mer människolika ut.

Många har under årens lopp anklagats för att tillsammans med Dawson ha varit ansvariga för falsariet, men i dag tyder allt på att Dawson var ensam gärningsman.

Han hade redan vid tidpunkten för fyndet en lång historia av tvivelaktiga och förfalskade arkeologiska och paleontologiska fynd bakom sig.

De äldsta lämningarna av visenter, ”Bison bonasus”, har hittats i bland annat södra Skandinavien och visenten räknas som ett typdjur för det öppna landskapet som bredde ut sig för omkring 10 700 år sedan, men de fanns i många fler livsmiljöer än man tidigare trott.

De försvann från Skåne redan för 9 600 år sedan när skogarna tätnade och de isolerades från visenterna på kontinenten när Öresund bildades.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”I Skandinavien, der Bisonoxen lefvat samtidigt med Uroxen, har han dock, likasom denna, aldrig funnits i andra trakter än det sydligaste Skåne, och äfven der har han upphört att finnas redan före historiens tid”.

Bilden visar visenten från Bjersjöholm, och Sven Nilsson skriver år 1847,

”Detta märkvärdiga fynd från forntiden, hvilket, så vidt jag vet, intet annat Museum i Europa kan uppvisa, har till Lunds Universitets-Museum blifvit, år 1812, insändt och föräradt af då varande Ägarinnan af Säteriet Bjersjöholm, Fru Majorskan Cock.”

Han fortsätter, ”Det fossila Bisonskelet, som finnes på härvarande Museum, visar att djuret under lifstiden haft flera refben sönder brutna, förmodligen sönderstångade, och att dessa genom callus hållit på att åter hopläkas”.

Callus eller kallus, är latin för valk, förhårdnad eller knöl, hos djur med skelett är kallus den bindväv som bildas runt frakturer vid deras läkning.

Någon gång före år 1949 försvann höger bakben på vicentskelettet, och en Kol-14-datering visar att tjuren levde för omkring 10 800 år sedan.

Kol-14-datering är ett sätt att datera material som någon gång har varit levande då en viss procent av koldioxiden i atmosfären innehåller den radioaktiva isotopen kol-fjorton, C-14.

Gröna växter tar upp koldioxid ur luften vid fotosyntesen, och därför kommer de att innehålla lika mycket kol-fjorton som luften och detsamma gäller för djur och människor, som ju lever av växter.

Men efter döden tillförs inget nytt kol och den radioaktiva isotopen Kol-fjorton sönderfaller långsamt till kväve, och efter ungefär 5 700 år finns bara hälften av det radioaktiva kolet kvar.

Genom att mäta hur mycket radioaktivitet som återstår kan man avgöra hur gammalt materialet är.

Fladdermössens invandringshistoria till Skåne är fortfarande otillräckligt känd då subfossila fynd är sällsynta, Öresund var emellertid inget hinder för dem.

Vissa arter såsom nordisk fladdermus, ”Eptesicus nilssonii”, och mustaschfladdermus, ”Myotis mystacinus”, är förhållandevis härdiga och kan ha levt i Skåne redan för omkring 13 000 år sedan.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Vid en reparation af Lunds gamla Domkyrka, träffades för några år sedan, uti ett hål högt upp i muren en mängd ben af flädermöss … Man har försäkrat mig, att de funnos i ett bjelkhål, som tjenat till fäste för murställningen vid kyrkans uppbyggande, och att det redan vid afputsningen blifvit tillstoppadt, således hade benen legat der sedan medlet af 12:te seklet”.

I monter 3, ser man bland annat ett antal större däggdjur såsom varg, vildsvin, vildkatt, järv, bäver och garfågel.

Under den senaste istiden överlevde de europeiska vildsvinen, ”Sus scrofa” i södra Europa och arten invandrade till Skåne från antingen Iberiska halvön eller Balkan för senast 10 200 år sedan.

Vildsvin var ett viktigt bytesdjur för människorna och jagades under sommaren och hösten när djuren var i god kondition.

Det var Carl von Linné som först klassificerade vildsvin som ”Sus scrofa” medan tamsvin ansågs vara en egen art, ”Sus domesticus”.

I sin bok ”Skandinavisk Fauna” var Sven Nilsson emellertid en av de första att klassificera dem som en och samma art, vildsvin kallade han för ”Sus scrofa ferus” och tamsvin för ”Sus scrofa domesticus”.

Vargen, ”Canis lupus”, fanns i nästan alla isfria delar av Europa under den senaste istiden och den invandrade sannolikt till Skåne redan för omkring 13 000 år sedan och var specialiserad på att jaga den så kallade megafaunan.

Tamhunden, ”Canis familiaris”, härstammar från vargen som kan ha domesticerats i Europa för mellan 33 000-15 000 år sedan. Hunden nådde Skandinavien redan för 9 000 år sedan.

Mellan åren 1827-1839 dödades 271 vargar i Stockholms län och av dessa sköts nio i Västerhaninge utanför Stockholm av Sven Nilsson och det jaktsällskap han deltog i under tiden han var bosatt i huvudstaden.

Arten europeisk vildkatt, ”Felis silvestris”, levde i södra och sydöstra Europa under den senaste istiden och till Skåne invandrade den sannolikt för omkring 10 000 år sedan.

Den kan ha jagats för sin päls och ett fåtal ben av vildkatt förekommer på de skånska boplatserna. men när medeltemperaturen sjönk för omkring 2 600 år sedan försvann vildkatten helt från Skåne.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Förvildade kattar, som till utseende och storlek nästan fullkomligt likna vildkatten, hafva träffats på flera ställen, isynnerhet i skogstrakter, men ursprungligt vilda, äro ingenstädes funna hos oss”.

Redan för 9 000 år sedan hade de flesta arterna i den nutida svenska fågelfaunan etablerat sig och belägg för uppemot ett 50-tal arter finns från skånska stenåldersboplatser. Dessa var också viktiga bytesdjur för stenåldersjägare.

Stocken i mitten av bilden med hackspettshål påträffades i en våtmark vid Järingsholma i norra Skåne.

Stocken härstammar från en omkring 10 100 år gammal tall i vars döda stam en hackspett, troligtvis en spillkråka, sökt efter föda och eftersom få ben från förhistoriska hackspettar finns bevarade är stocken med all sannolikhet det äldsta belägget för hackspett vi har i Sverige.

Under den senaste istiden uppehöll sig fåglarna längs kusterna på Iberiska halvön och i västra Medelhavet men när klimatet blev varmare spred de sig norrut.

Högt upp i mitten på bilden står ett exemplar av den nu utdöda garfågeln, ”Pinguinus impennis”, och de äldsta lämningarna av garfåglar i Skandinavien är omkring 12 500 år gamla.

Fåglarna jagades av människor för deras kött, olja, dun och mycket näringsrika ägg och arten utrotades av isländska fiskare år 1844.

Sven Nilsson skriver år 1835, ”… den enda i Norden som under ingen årstid och i ingen ålder förmår flyga, och som utgör öfvergången till södra hemispherens Pinguiner, hvarigenom foglarnas kedja förenas med Amphibiernas… denna märkvärdiga fogel har fordom tillhört både Norriges och Sveriges Faunor, men synes nu mera knappast tillhöra Europas”.

Garfågeln i Lunds universitets samling kallas Reinhardts garfågel och är en vuxen fågel i sommardräkt. Den härstammar antagligen från en av de tidiga räderna på Eldey utanför Island trots att den tidigare varit märkt ”Grönland, 1835”.

På inrådan av Sven Nilsson skänktes Reinhardts garfågel till universitetet av den danske zoologen Johannes Reinhardt år 1835.

Efter den senaste istiden spred sig arten bäver, ”Castor fiber”, från södra Europa längs floderna. Den invandrade till Skåne för omkring 11 000 år sedan, antagligen från Iberiska och Italienska halvön.

Bävern var ett viktigt jaktbyte för stenåldersmänniskorna och när Öresund bildades för omkring 9 000 år sedan upphörde all ny invandring av bäver till Skandinavien söderifrån.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Långt förut, kanske före landets egentliga historiska tid, har Bäfvern upphört att finnas här i Skåne.

”… ser man af de Bäfverskeletter, som ej sällan finnas i dervarande torfmossar, hvilka fordom varit vatten-drag och insjöar”.

Järven, ”Gulo gulo”, som är väl anpassad för glaciala klimatförhållanden, var utbredd i Europa under istiden. Den bör ha ingått i den skånska faunan för mellan 13 000-10 700 år sedan och lämningar har hittats på danska Sjælland.

Järven jagades sannolikt för sin päls men när dess favoritbyte, renen, flyttade norrut följde järven efter.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”I de Svenska Lappmarkerna förekommer äfven Jerfven öfver allt och till icke ringa antal. Der är hans egentliga stamhåll, men i de sydliga landskapen, som utgöra Göta Rike, har han, så vidt mig är bekant, aldrig visat sig”.

I Skåne fanns även ullhårig mammut, ”Mammuthus primigenius”, under perioder då det var isfritt men fortfarande så kallt och torrt att ingen skog kunde etablera sig. De yngsta fynden av skånska mammutarna är omkring 15 900 år gamla.

Trots att mammut inte tycks ha jagats i Sverige sammanfaller artens slutgiltiga utdöende i nordöstra Sibirien för omkring 4 000 år sedan grovt med ankomsten av arktiska jägare i området.

Sven Nilsson skriver, ”… denna Elefant icke blott kunnat lefva, utan verkligen måste ha lefvat i ett klimat, som ej var mindre kallt än Skånes eller norra Tysklands nu är. Hade klimatet varit varmt, så hade han bestämdt varit naken.”

Till höger på bilden ser man den så kallade ”Lockarpsbeten”, som är ett fragment av en stöttand som hittades i ett grustag i Lockarp år 1939.

Den härstammar sannolikt från en ullhårig mammuthona och fyndet är C-14-daterat till cirka 15 900 år sedan och är det yngsta skånska exemplaret man känner till.

I monter 2 hitta man ett antal olika djurskelett såsom säl, grävling, iller, ekorre, krushuvad pelikan, europeisk kärrsköldpadda, utter, lodjur, igelkott, skogshare och vattensork.

De olika sälarterna, vikare, ”Pusa hispida”, gråsäl, ”Halichoerus grypus” och knubbsäl, ”Phoca vitulina”, har under olika perioder dominerat i Östersjön och jagats för sitt tran, kött och päls från förhistorisk till modern tid.

Även grönlandssäl, ”Pagophilus groenlandicus”, vandrade in i Östersjön för omkring 7 500 år sedan samt etablerade en större koloni mellan Gotland och svenska fastlandet och en kombination av miljöfaktorer och hårt jakttryck låg bakom att Östersjöpopulationen dog ut.

Sven Nilsson gav gråsälen det vetenskapliga släktnamnet ”Halichoerus”, som betyder ”havsgris”, i den första upplagan av Skandinavisk Fauna från år 1820.

Efter den senaste istidens slut spred sig grävlingen, ”Meles meles”, snabbt från Iberiska halvön och Italien och nådde sannolikt Skåne redan för 11 000 år sedan och lämningar på stenåldersboplatserna visar att den jagades för sin päls och för sitt kött.

Sven Nilsson skriver år 1847 om grävlingen, ”Träffas han då och lägges in i hus, sofver han så länge kylan varar, men infaller blidt väder, så vaknar han och sätter sig i rörelse. Jag har märkt att han under sådana förhållanden sofver mer om dagen än om natten. Den jag under ett par veckor i Mars iakttagit, sov om dagarna, men hade om nätterna ofta varit vaken och stökat omkring. Slutligen dog han, troligen af brist på passande föda”.

Under den senaste istiden levde illern, ”Mustela putorius”, på Iberiska halvön och troligtvis också i Italien och Karpaterna. Den var ett av de första värmekrävande mårddjuren som spred sig över kontinenten när klimatet blev mildare.

Illern invandrade sannolikt till Skåne från östra Europa så tidigt som för omkring 11 000 år sedan och den jagades för sin päls och lämningar av flådda illrar återfinns ofta på boplatser.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Hufvudet och halsen äro föga smalare än öfriga kroppen, denna är nästan jemtjock, långsträckt och bäres på mycket korta ben. Denna kroppsform som gifvit dem namn af maskformiga däggdjur tillåter dem att krypa genom hvarje trång öppning blott den är så stor att de få in hufvudet”.

Under den senaste istiden fanns arten skogsmård, ”Martes martes”, på Iberiska halvön, i Italien och Karpaterna och den invandrade till Skåne söderifrån från alla dessa områden för omkring 11 000 år sedan.

Skogsmården jagades av människan för sin päls och den stora andelen unga individer i benmaterialet från stenålderboplatserna tyder på att arten fångades med fällor under hösten.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”… tages han, illern, ung, kan han lätt tämjas och blir då genom sina vackra former, sin präktiga färg, sina lifliga och lätta rörelser, sitt vänliga och lekfulla väsende ett af de angenämaste smekdjur man kan ega”.

Ekorren, ”Sciurus vulgaris”, invandrade till Skåne för omkring 11 000 år sedan och benrester av ekorrar hittas på boplatserna då de jagades för sitt kött och sin päls, även gnagda hasselnötter påträffas.

Under den senaste istiden uppehöll sig ekorren sannolikt i Italien och dess kolonisering sammanfaller sedan med tallskogens spridning över Europa och Asien.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”I en ännu vida äldre tid lärer detta äfven hafva varit fallet här i Skåne, ty man finner någon gång, i våra gamla torfmossar, trubbiga pilar af brons, hvilkas ändamål ej kan hafva varit något annat än att dermed skjuta mindre pelsdjur, som ej fingo blodas”.

I nutid finns arten krushuvad pelikan, ”Pelecanus crispus”, från Balkan i väst till Mongoliet i öst men i forntiden hade den ett mycket större utbredningsområde.

Ett osäkert fynd av krushuvad pelikan från tiden omkring 7 800-6 300 år sedan har gjorts i södra Skåne.

Sven Nilsson skriver år 1835 följande om den krushuvade pelikanen, ”Oaktadt sina fullkomliga simmfötter, kunna de dock sätta sig i träd samt gripa om grenarna med sina tår, och detta är för dem nästan eget bland simmfoglarna.

Förekomsten av arten Europeisk kärrsköldpadda, ”Emys orbicularis”, i Skåne sammanföll med värmeperioden för omkring 10 100-4 500 år sedan och hit kom den från sydöstra Balkan via floderna Donau och Oder.

I Skandinavien insamlades den sporadiskt som föda och råmaterial och rester av sköldpaddor har hittats på ett fåtal skånska boplatser. Det yngsta fyndet från Skåne är omkring 5 500 år gammalt.

Sven Nilsson skriver år 1841, ”… en sötvattens-Sköldpadda, hörande till slägtet Emys, verkligen lefvat i vildt skick … sannolikt med landets urinvånare, och ganska säkert med åtskilliga af de djurarter, som ännu förekomma i samma trakter af halfön. Mitt fynd … i en skånsk torfmosse visar … att arten verkligen lefvat i vildt tillstånd i landet”.

Uttern, ”Lutra lutra”, vandrade in till Skåne via Danmark för 11 000-9 000 år sedan och den kom hit från norra Italien eller östra Europa, västra Asien, där arten uppehållit sig under den senaste istiden.

Den fångades av stenåldersjägarna i fällor för pälsens och möjligtvis köttets skull och Sven Nilsson skriver år 1847, ”Äfven försäkrar man att Utterns elektricitet är så utomordentligt stark, att kroppen lyser då han i mörkret simmar genom ett vatten, och att skytten derigenom kan upptäcka dess närvaro”.

Under den senaste istiden levde lodjuret, ”Lynx lynx”, i området kring Karpaterna och arten antas ha invandrat till Skåne för omkring 13 000 år sedan via landbryggan från Danmark och senare österifrån via Finland.

Det jagades för sin päls företrädesvis under vintern då den har högst kvalitet och rester av lodjur påträffas på boplatserna.

Redan Carl von Linné spekulerade år 1746 huruvida det fanns flera arter av lodjur i Sverige.

I verket ”Skandinavisk Fauna” kunde han visa att det rörde sig om tre olika tillfälliga färgteckningar hos en och samma art.

Fjällrävens, ”Vulpes lagopus”, utbredning täckte i princip hela Europa under den senaste istiden och den invandrade till Skåne från nordöstra Sibirien för omkring 13 000 år sedan men allteftersom temperaturen steg begränsades dess utbredning till fjällvärlden som utgör dess postglaciala tillflyktsort.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Under vintren och den påföljande våren 1832 egde sådana fjällräfs-ströftåg rum från snöfjällen, och sträckte sig i sydlig rigtning öfver hela mellersta och södra delen af halfön”.

Under istiden levde igelkotten, ”Erinaceus europaeus”, i sydvästra Europa och arten nådde Skåne för omkring 11 000 år sedan från Italien.

Ben och taggar hittas bland avfallsmaterialet från stenåldersboplatser och djuret kan ha fångats för dess kött.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Igelkotten är dum, trög och rädd. Han har det egna att då han blir skrämd rullar han sig samman till ett klot och spänner de skarpa taggarna ut åt alla rigtningar. I denna ställning kan sällan någon hund bita honom… Man påstår att räfven skall på ett slugt sätt vela att åtkomma honom, derigenom att han kastar sin skarpa och stinkande urin i dess näsa. För sanningen af denna uppgift kan jag ej borga”.

Skogsharen, ”Lepus timidus”, levde i stort antal i alla isfria delar av Europa under den senaste istiden och den kan ha invandrat till Skåne via landbryggan med Danmark så tidigt som för omkring 13 000 år sedan.

Den jagades av stenåldersmänniskorna för såväl pälsens som köttets skull men arten blev mer sällsynt fram till för omkring 5 700 år sedan, när människans jordbruk och boskapsskötsel öppnade upp skogen.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Då han förföljes af Stövare brukar han äfven, om han får tid, samma list för att förvilla dem. Han går nemligen tillbaka på sina spår ett stycke väg, gör derifrån några långa afsprång och hastar ned bland säd eller gräs för att dölja sig. Då Hundarne, som följa spåren rakt fram, äro förbi honom, beger han sig åter åstad, och merendels åt det samma håll, hvarifrån han kommit”.

Under den senaste istiden uppehöll sig den mindre skogsmusen, ”Apodemus sylvaticus”, i södra Europa och invandrade till Skandinavien för omkring 11 000 år sedan från Iberiska halvön och i Skåne har ett fåtal ben av skogsmus och gnagda nötter hittats på boplatser.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Hon träffas så väl i skogstrakterna som på slättlanden och dervarande åkerfält. Äfven ser man henne stundom i städerna …”.

Under den senaste istiden fanns vattensorken, ”Arvicola terrestris”, i de södra delarna av kontinenten men den nådde sannolikt Skåne för 11 600 år sedan från östra Europa.

Benrester av vattensork med skärmärken hittas ibland på boplatserna som tyder på att man kan ha använt pälsen och hasselnötter som gnagts av vattensork återfinns också.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Hos oss användes den ingenstädes, men Jakuterna i Ryssland anse köttet för en stor läckerhet. Vinterfällarna sys samman och nyttjas till kläder”.

Dessa hasselnötter, som man kan se nedtill höger på bilden, hittades i en våtmark strax nordost om Flinkasjön, norra Skåne, år 1998. De har tydliga gnagmärken och det går att sluta sig till att det rör sig om en sork som insamlat detta lilla förråd. C-14-datering har visat att detta skedde för omkring 7 700 år sedan.

Arten Uroxe, ”Bos primigenius”, uppehöll sig i södra och östra Europa under den senaste istiden och uroxen levde i Skåne redan för omkring 11 500 år sedan.

Ben från boplatserna visar att arten jagades främst för sitt kött men när skogen tätnade blev den alltmer sällsynt och arten försvann från Skåne för omkring 8 600 år sedan.

Sven Nilsson skriver år 1847, ”Jag känner intet enda exempel att någon tämd art – allra minst af ”Ruminatia” – blifvit storväxtare än dess vilda stam. All erfarenhet lärer motsatsen”.

Sven Nilssons tidlösa beskrivning av bildens uroxe och dess skadaderyggkota står sig lika väl idag som för 150 år sedan. Det rör sig om ett nästan helt skelett av en 6-8 år gammal tjur och en C-14-datering har visat att det är omkring 10 300 år gammalt.

Den skadade ryggkotan ser man strax ovanför det nedersta revbenet då det uppvisar ett hål efter ett spjut.

Sven Nilsson skriver följande om uroxen från Önnarp, ”Spjutkastet, som skett framifrån, antingen under det djuret rusat mot jägaren, eller icke varseblifvit honom, har träffat törnutskottet af 1:sta ländvertebern i en så spetsig vinkel mot benets yta, att det synes nästan obegripligt, att spjutspetsen kunnat intränga, hvilket också varit rent omöjligt, om vapnet ej blifvit kastadt med förvånande fart och dessutom varit utmärkt skarpt”.

Bilden visar en av lundaprofessorn Sven Nilsson anteckningsböcker från 1800-talet i original.

Tronande över den intressanta utställning jag just bevistat finns han, lundaprofessorn Sven Nilsson, som under 1800-talet verkade inom så skilda ämnen som geologi, zoologi och arkeologi.

Hans faunahistoriska forskning var banbrytande och många av resultaten är aktuella än idag.

Sven Nilsson, levde och verkade mellan åren 1787–1883, han var naturforskare och arkeolog, intendent vid Vetenskapsakademiens zoologiska museum i Stockholm under åren 1828–1831, professor i naturalhistoria i Lund under åren 1832–1856, prästvigd och kyrkoherde år 1838, prost år 1839.

Hans betydelse som zoolog ligger mindre i hans rent vetenskapliga skrifter än i hans stora arbete Skandinavisk fauna över däggdjur, fåglar, groddjur och ormar samt fiskar mellan åren 1820–1855, delarna 1–3 även i nya upplagor, 2:a upplagan av fåglarna i faksimilutgåva 1980, vilken jag vid tiden för utgivningen inköpte.

Faunan, som ursprungligen hade undertiteln ”En handbok för jägare och zoologer”, är det första verk i sin art som riktar sig till en bredare allmänhet.

Sven Nilsson var en skarpsynt naturiakttagare, som i sin fauna behandlade inte endast djurens systematik, byggnad och utseende utan även deras uppträdande och utbredning och han föregriper därmed senare handböcker inom genren.

Nilsson ådagalade tidigt intresse för den fossila växt- och djurvärlden i Skånes sedimentära bildningar, framför allt de mesozoiska, cirka 251–66 miljoner år före nutid, och är även på detta område en pionjär.

Såsom den förste beskrev han höörsandstenen i Skåne med en flora vittnande om subtropiskt klimat.

Andra arbeten rör djurfossil i Skånes kolförande bildningar och grundläggande för kunskapen om fossilinnehållet i Sveriges krita är verket ”Petrificata suecana formationis cretaceae” från år 1827.

Sven Nilsson var en av de första att inse att allmän nedisning ägt rum i kvartär tid, 2,6 miljoner år före nutid till nutid, då han studerade nivåförändringarnas natur och torvmossarnas subfossila fauna.

Han gjorde även stora insatser som förhistoriker. I användandet av etnografiska analogier för att belysa forntida samhällsdrag, till exempel i ”Utkast till jagtens och fiskets historia på Skandinavien”, från år 1834 och ”Skandinaviska Nordens ur-invånare”, från åren 1838–1843, engelsk utgåva år 1868, var han långt före sin tid.

Sven Nilssons utvecklingsschema för äldre samhällen, grundat på produktionsekonomiska faktorer, influerade bland annat John Lubbock, L.H. Morgan och Friedrich Engels.

Professor Sven Nilsson var tillika en för sin tid medveten och systematisk fältarkeolog.