Mosippan i Södra Torarp

Mosippan i Södra Torarp söder om Svenarum i Vaggeryds kommun, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder om en rar blomma som för en tynande tillvaro invid Häråns vackra slingarande meanderbågar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i de första dagarna av månaden maj år 2018.

Det är verkligen vackert i markerna omkring Härån vid Torarp, Södra Torarp och Fiskaby, det är dessutom historiskt märkvärdiga platser där människor har funnits i årtusenden.

En mycket liten del av detta historiskt och biologiskt rika område ser man här, det är nämligen platsen för en av mycket få kvarvarande biotoper i Vaggeryds kommun där man fortfarande kan hitta och njuta av den vackert rosa och vita mosippan, ”Pulsatilla vernalis”.

Denna raritet för även här en tynande tillvaro, tyvärr, trots att markägarna gör sitt bästa för att motverka detta.

Endast ett fåtal blommor gick att finna vid vårt besök i början av maj månad och på bilden ser man tre blommor, nåväl den ena är bara ännu så länge en mycket liten och mycket hårig knopp.

Mosippan är fridlyst i hela landet och det är förbjudet att plocka, gräva upp eller på annat sätt ta bort eller skada exemplar av växten och att ta bort eller skada frön eller andra delar.

Bestämmelserna om fridlysning av mosippa finns i 8 § artskyddsförordningen.

Mosippan är sällsynt och förekommer sparsamt upp till Jämtland och den växer på sandiga marker, särskilt i öppen hedtallskog och på ljunghedar.

Mosippan är en flerårig, mjukt hårig ört som kan bli drygt en decimeter hög och de nedre bladen, rosettbladen, är övervintrande, något läderartade och mindre flikiga än hos övriga arter i släktet, till exempel backsippa.

Blomman som kommer under april och maj är stor och sitter ensam i toppen av stjälken, den är vit på insidan och rödlila och hårig på utsidan till skillnad från backsippa, fältsippa och nipsippa som alla har violetta blommor.

Blomstjälken är först upprätt, sedan hängande, för att i fruktskedet åter sträcka upp sig, frukterna är håriga liksom det kvarsittande stiftet.

Mosippan är rödlistad som starkt hotad, ”EN”, i den svenska rödlistan för år 2015, ”EN” är en engelsk förkortning och står för Endangered, vilket på svenska betyder ”Starkt hotad”.

Fläcklungört eller fläckig lungört, ”Pulmonaria officinalis”, är en flerårig, hårig ört med vitfläckiga blad och rödaktiga till blå eller violetta blommor.

Arten förekommer sällsynt i Skåne, den växer i lövskogar men ofta på något torrare och öppnare mark än släktingen lungört, ”Pulmonaria obscura”.

Artnamnet ”officinalis” syftar på artens användning som läkeväxt.

”Två kärlväxtfynd i Skåne. På Lunds botaniska förenings exkursion d. 16 dennes [maj] anträffades… …Mellan Fyledal och Lyckås i Röddingedalen förefanns i riklig mängd hufvudformen af Pulmonaria officinalis L. (med hvitfläckiga blad, således ej subspec. obscura)”.

Ur ”Smärre Notiser”, ”Botaniska Notiser”, år 1894.

Ormbunksväxter är fleråriga växter med underjordisk, kort och stamlik eller lång och krypande jordstam.

Blad från jordstammen, som unga ihoprullade, senare utbredda, i regel upprepat flikiga i småblad och småflikar, sällan hela eller gaffelgrenade, vanligen ej övervintrande.

Sporangiesamlingar på undersidan av de gröna bladen, eller sällan på särskilda, omvandlade sporangieblad, skyddade av hinnlikt svepefjäll, indusium, nakna, under smal hinnkant eller inrullad bladkant, sporer är likformiga.

Den könliga generationen, gametofyten, är vanligen en centimeterbred mycket tunn grön hjärtformad hinna på vilken könsorganen sitter.

Ormbunkarna är alla beroende av vatten för sin fortplantning och växer därför oftast i fuktiga och skuggiga miljöer.

Familjen ”Polypodiaceae” i vid bemärkelse omfattar flera hundra släkten och tusentals arter och i Sverige finns 16 släkten och 35 arter.

Bland de vanligaste arterna i familjen kan nämnas ekbräken, ”Gymnocarpium dryopteris”, majbräken, ”Athyrium filix-femina”, stensöta, ”Polypodium vulgare”, träjon, ”Dryopteris filix-mas” och örnbräken, ”Pteridium aquilinum”.

Flera av ormbunksarterna är dock mycket sällsynta, till exempel glansbräken, ”Asplenium adiantum-nigrum”, hjorttunga, ”Asplenium scolopendrium”, mjältbräken, ”Asplenium ceterach”, ryssbräken, ”Diplazium sibiricum” och skuggbräken, ”Polystichum braunii”.

Flera arter av ormbunkar odlas, men de flesta kräver hög luftfuktighet för att inte bladen skall torka.

Den i särklass mest välkända är venushår, ”Adianthum capillus-veneris” vars blad ofta används i blomsterhandelns buketter.

Två ormbunkar som ofta odlas som krukväxter är spjutbräken, ”Nephrolepis exaltata” och krypbräken, ”Davallia canariensis”.

Ormbunkar utgör inte en naturlig grupp och delas därför ofta i flera mindre familjer, vars avgränsningar och inbördes släktskap är ofullständigt känd.

De svenska släktena brukar numera fördelas på åtta mindre familjer, venushårsväxter, stensöteväxter, örnbräkenväxter, kärrbräkenväxter, svartbräkenväxter, hällebräkenväxter, träjonväxter och kambräkenväxter.

Vårlökar är fleråriga, småväxta örter med blad från en underjordisk lök, stjälk upp till två decimeter hög och basalblad smala eller breda.

Stjälkblad ett eller två, sammanvuxna runt stjälken till strax under blomställningen, fria bladskivor påminnande om stödblad.

Blomställning flock- eller kvastlik, blomskaft kala till nästan kala, sällan tätt ludna, kalkblad sex, fria, mer eller mindre utbredda med gul insida och grönaktig eller ibland rödaktig utsida.

Ståndare sex, stift ett, frukt en trekantig kapsel och frön vanligen med oljerikt bihang, elaiosom, som vanligtvis sprids med myror.

Samtliga arter är vårblommande och blommar i april-maj, de öppnar ofta bara blommorna vid soligt väder.

Släktet ”Gagea” är uppkallat efter den engelske botanisten Sir Thomas Gage, 1781-1820.

Släktet ”Gagea” har 70 arter, varav fem återfinns i Sverige och arterna är ganska lika varandra, men bara luddvårlök har ludna blomstänglar, de fyra övriga har kala eller nästan kala blomstänglar.

Arterna dvärgvårlök och lundvårlök har trådsmala basalblad, medan bildens vårlök och ängsvårlök har breda basalblad.

Blåsippor är fleråriga, vintergröna örter med kraftig jordstam, rosettblad långskaftade och treloberade, något läderartade, ovansida grön, undersida brunviolett.

Stipler saknas och svepeblad är foderlika bestående av tre äggrunda håriga blad, blomma ensam på stjälken.

Hylle enkelt, kronbladslikt, vanligen med fem till åtta mattblå, mer sällan rosa eller vita hylleblad.

Ståndare talrika, nästan vita, frukt en utdraget äggformad, hårig nöt med köttigt bihang, elaiosom, som sprids av myror.

Alla våra ”sippor”, utom fjällsippa, ”Dryas octopetala”, som tillhör familjen rosväxter ”Rosaceae”, förs ibland samman i ett släkte, ”Anemone”.

Numera delas de ofta upp på tre släkten, blåsippor ”Hepatica”, sippor, ”Anemone” och backsippor, ”Pulsatilla”.

Släktet har tio arter varav en, bildens blåsippa, förekommer vildväxande i Sverige, ibland odlas också ungersk blåsippa, ”Hepatica transsylvanica”.

Borta i den vackra och säregna aspsluttningen, som dramatiskt sluttar ner mor Härån, hittade vi som vanligt, den i våra trakter, ovanliga lungörten, ”Pulmonaria obscura”.

”Redan tidigt om våren och, man kan säga, innan växtligheten riktigt uppvaknat ur vinterdvalan, visar sig i de ännu icke bladklädda lundarne, men icke allestädes, en liten växt, som i samma klase har både röd- och blåaktiga blommor och hvars blad ännu äro blott helt små. Det är Lungörten, som nyss vaknat ur sin sömn för att, den också, lemna sitt bidrag till vårblommornas krans. Blommorna utslå småningom, hvarunder de bli allt mera blå; först mot mognaden äro rotbladen riktigt utväxta. – Örten smakar något slemmig och lärer i England nyttjas bland grönkål. Fordom ansågs den nyttig i lunglidanden”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.