Mötet, del 45, Större snabelsvärmare eller Allmän snabelsvärmare

Mötet, del 45, Större snabelsvärmare eller Allmän snabelsvärmare, ”Deilephila elpenor” eller ”Pergesa elpenor”, en natur- och kulturkrönika i 11 bilden om en ganska skräckinjagande larv som blir till en underbart vacker fjäril.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av september, bara 3 dagar från oktober, år 2017.

Större snabelsvärmare eller Allmän snabelsvärmare, ”Deilephila elpenor” eller ”Pergesa elpenor”, är en färgglad svärmarfjäril som man i skymningen under för- och högsommaren kan se besöka blommor i trädgården.

Denna vackra men samtidigt skräckinjagande larv med de stora, arga fuskögonen, det vill säga, ögonfläckarna på kroppen, hittade jag i närheten av Vasaparken i Skillingaryd, när den kom krypande på marken för att finna något lämplig ställe att gräva ned sig för att förpuppa sig.

Den återbördades därför efter fotograferingen till exakt samma plats där jag först fann den.

Relativt ofta ser ses, under hög- och sensommaren, den Större snabelsvärmares stora spektakulära gråa larv ute på promenad och arten är enligt litteraturen allmänt förekommande i stort sett i hela landet, med undantag för de norra delarna.

Ändå är det sällan som just jag har turen att finna arten, såväl som larv och som fullbildad fjäril.

Om ni går in på följande länk kan ni för övrigt se den vackra fjärilen i hela sin färgprakt, http://www.biopix.net/allmaen-snabelsvaermare-deilephila-elpenor_photo-13182.aspx

Honan lägger ägg den andra eller tredje natten efter parningen och kan då lägga upp emot 400 ägg.

Dessa är ovala till formen och glänsande ljusgröna till färgen med ett mycket fint nätverk på översidan, vilket gör att inte syns då honan lägger dessa på värdväxtens blad.

Larven har i framänden ett litet huvud, och i bakänden ett kort analhorn, som är kännetecknande för svärmarlarver, detta så kallade analhorn är dock längre hos de flesta andra svärmararterna.

Den nykläckta larven är endast 4-5 millimeter lång och håller sig under dagen dold vid basen på stjälken av värdväxten men ibland kan man finna den sitta och sola på värdväxten.

Enligt uppgifter från den engelska litteraturen kan larven ”simma” om den skulle ramla i vatten då den kan leva på växter i vattenmiljö.

Det tar ungefär 3-4 veckor för larven att bli fullvuxen, och då blir den mellan 60-80 millimeter lång.

Larven lever på måror, mjölkört, kaprifol, trampört, balsaminer, vinväxter i släktet ”Vitis”, fuchsior samt nattljus i släktet ”Oenothera” och den påträffas under juli – august.

Den unga larven är ofta grönaktig för att vara väl kamouflerad på värdväxten men när den blir äldre så skiftar den färg mot grått eller brunt och denna färg utgör ett lämpligt skydd för den fullvuxna larven då den lämnar växten och vandrar iväg på marken för att finna något lämplig ställe att gräva ned sig för och att förpuppa sig.

När larven blir skrämd av ett potentiellt rovdjur, drar den ihop huvudet och de främre tre kroppssegmenten som då nästan försvinner, kvar blir då en kompakt liten larv med tydliga ögonfläckar på fjärde och femte segmenten, som man har tolkat kan likna en orm och på så sätt skrämma det attackerande djuret.

Puppan är gulbrun till mörkt rödbrun med svarta punkter och mörka vingslidor och är mellan 35-47 millimeter lång, i detta stadium övervintrar den till nästa år.

Den vuxna fjärilen har en vingbredd på mellan 50-70 millimeter och förekommer på ängar, fält och i trädgårdar under juni-juli, där den i skymningen besöker väldoftande blommor som till exempel syren, kaprifol, vänderot, mjölkört, gökblomster, hesperisväxter och floxväxter.

Det vetenskapliga namnet ”Deilephila elpenor” eller ”Pergesa elpenor” som Linné gav arten år 1758 kommer från några grekiska ord och från den grekiska mytologin.

”Deile” som betyder kväll eller skymning, och ”phileo” som betyder älska som en vän, syftar på fjärilarna flygvanor vid den tiden på dygnet.

”Elpenor” var Odysseus följeslagare, som trollkvinnan Circe förvandlande till ett svin, då larvens korta huvud när det är tillbakadraget och dess ihopdragna thoraxsegment påminner litet om ett svintryne.

Vidare är artnamnet ”porcellus” hos släktingen den mindre snabelsvärmaren, ”Deilephila porcellus”, av samma härledning och betyder griskulting.

Detta kommer från Thomas Mouffets beskrivning från år 1585 i ”Insectorum sive minimorum animalium Theatrum” som publicerades först år 1634, vilket torde ha inspirerat Carl von Linné till det liknande namnet.

Även det svenska namnet snabelsvärmare är av liknande ursprung, men kanske lite förskönat.

Ordet snabelsvärmare kommer nämligen av larvens utseende när den drar ihop sig och då även påminner om en liten elefantsnabel, men när detta namn kom i bruk i Sverige är oklart.

Ordet snabel från tyskans ”Schnabel” är från år 1734 och i Carl von Linnés andra upplaga av ”Fauna Svecica” från år 1761 har han inte angivit något svenskt namn på arten, så det bör vara av yngre datum än år 1761.