Mötet, del 47, vityxne,

Mötet, del 47, vityxne, ”Pseudorchis albida”, en natur- och kulturkrönika i 7 bilder om en av södra Sveriges raraste växter som kämpar för sin överlevnad i vår flora.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni detta nådens år 2018.

Eftersom orkidén vityxne, ”Pseudorchis albida albida”, är så extremt ovanlig i södra Sverige vill jag inte avslöja var den blommar, i år med 3 exemplar vad vi kunde hitta på platsen, och därför får ni nöja Er med denna teckning.

Vityxne har i Sverige två utbredningsområden, dels ett i sydväst i landskapen Halland, Västergötland och Småland, dels ett andra i fjällens subalpina zon i Härjedalen, Jämtland och södra Lappland.

Inför en inventering som genomfördes år 2004, var 25 lokaler kända i sydvästra Sverige, från vilka vityxne rapporterats under den senaste 25-årsperioden och av dessa låg en i Skåne, fyra i Halland, 13 i Västergötland, och sju hos oss i Småland.

Under inventeringen år 2004 hittades dock bara vityxne på sammanlagt 11 av de 25 lokalerna, fördelat på två i Halland, sju i Västergötland samt två hos oss i Småland.

Lokalerna i södra Sverige hyser vanligen bara ett fåtal individer och under inventeringen år 2004 hittades sammanlagt 70 plantor på 11 lokaler i södra Sverige.

Vi vårt besök i mitten av juni år 2018 hittades, som redan nämnts, bara tre blommande exemplar.

Bilden är tagen från ögonhöjd då jag går lätt framåtlutat och då förstår ni kanske att den är lätt att förbise.

Ser Ni Den?

Nu har jag gått ner på ”alla fyra” och fotograferat, nu ser ni väl den lilla vityxnen, trots att bilden inte är speciellt bra?

Antalet lokaler i sydvästra Sverige med vityxne har minskat kraftigt under 1900-talet och orkidén har försvunnit helt från Skåne, Dalsland och Bohuslän.

Från Halland och Västergötland finns äldre herbariebelägg av vityxne från cirka 80 lokaler.

Vityxne är naturligtvis, liksom alla orkidéer, fridlyst i Sverige.

Vityxne kategoriseras idag som en starkt hotad kärlväxt i den svenska rödlistan, en klassificering som baseras på hela Sverige.

Vityxne har dock betydligt fler lokaler och plantor i den nordliga populationen i Härjedalen, Jämtland och södra Lappland, jämfört med situationen i södra Sverige.

I södra Sverige betraktas vityxne som akut hotad.

Vityxne, ”Pseudorchis albida”, är en art i växtfamiljen orkidéer, det är en flerårig, mellan 15–30 centimeter hög ört med gröna, trubbiga, mot spetsen bredare blad och små gräddvita, tättsittande blommor i ett 3–6 cm långt ax och blommar under juni–juli.

Arten vityxne, som är europeisk, delas i två underarter, bildens underart ”albida”, vityxne, som är indifferent, det vill säga, ej beroende, av kalk.

Underarten ”albida” växer på mager gräsmark och i Sverige förekommer mycket sällsynt på några platser i Götaland samt i Härjedalen, Jämtland och Lycksele lappmark.

Underarten ”straminea”, fjällyxne eller fjällvityxne, växer på kalkhaltig mark i fjälltrakter; och i Sverige finns den sällsynt norrut från Härjedalen och når upp i lågalpina bältet.

Vityxne och fjällyxne är som alla orkidéarter fridlysta i Sverige.

Den första fynduppgiften av vityxne är från Lillö i Skåne och publicerades av Johan Leche år 1744.

Johan Leche, levde under åren 1704–1764, och var professor, naturalhistoriker

Johan Leches intresse för botanik väcktes under tiden som informator i Skåne på 1720-talet då han samlade in och tecknade av växter i natur och trädgårdar.

I Simonstorp samlade Leche cirka 500 växtarter, och med samlingen som grund skrev han ett manuskript om traktens flora, ”Florula Simonstorpiana”.

När Leche sökte professuren i medicin vid Lunds universitet år 1743 anförde han som merit en botanisk avhandling ”Disputatio medico-botanica exhibens primitias Florae Scanicae”.

Vid Åbo akademi föreläste Leche även i botanik som en del av medicinen och på konsistoriets order deltog han i slutet av 1750-talet i planeringen av en ny botanisk trädgård som påbörjades år 1757.

Leche skrev ett manuskript över Finlands växtlighet, ”Flora Fennica”, och det kan ha haft ett visst samband med planeringen av trädgården dock publicerades manuskriptet aldrig och det förstördes vid Åbo-brand år 1827.

Carl von Linnés lärjunge Pehr Kalm gav till ett visst släkte av solvändeväxterna ”Cistaceae” namnet ”Lechea”.

Artnamnet ”albida” för vityxnen kommer av latinets ”albus” för ”vit” och betyder vitaktig, vilket syftar på blommorna.

”Klubbsporrens blommor lukta nästan som Nattyxnets, men behagligare, mera likt vanilj…

…På fjellen bli blommorna något större, glesare, särdeles välluktande, med spetsigare och hvitare kalkblad och gulaktig läpp”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.