Mötet, del 48, fjällpipare

Mötet, del 48, fjällpipare, ”Charadrius morinellus”, en natur- och kulturkrönika i 10 bilder om en vacker men felplacerad fågel som borde vara minst uppe i Dalarna men står strax söder om Långasand, i Vassvik.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juli detta nådens år 2018.

Inte långt från sommarhuset i Långasand ligger det mer välbekanta Ugglarp och inte långt från Ugglarp ligger Vassvik.

I Vassvik var det fint besök under några veckor i sommar då en fjällpipare behagade att rasta, födosöka och beundras av många sommargäster.

Den verkade inte vara skadad utan vid god vigör och den fann mycket att äta i tången på den långa sandstranden, kanske var det därför den inte befann sig på kalfjället och tundran ovanför 900 meters höjd över havet i de nordliga delarna av Skandinavien, där den borde varit sommartid om den hade tänkt häcka.

Fjällpipare, ”Charadrius morinellus”, är en flyttfågel som häckar i fjälltrakter i norra Eurasien och det latinska ordet ”Charadrius”, betyder ”boendes i floddalar”.

Artnamnet ”morinellus” är av oklar betydelse, det har tolkats som ett diminutiv till ”moror”, som betyder ”narr” och skulle då kunna syfta på fågelns oskygga beteende under ruvningen.

Namnet fjällpipare har även härletts ur spanskans ”morinelo” av ”moro” eller ”morisk”, som syftar på den svarta buken.

Fjällpiparen är en medelstor vadare med en längd på mellan 21-24 centimeter och har ett vänt, vänligt, uttryck och i alla dräkter en kort svartgrå näbb, gröngula ben, ljust tvärband på bröstet och ett kraftigt ljust till vitt ögonbrynsstreck som går ihop i nacken i ett ”V”.

Under ögonbrynsstrecket går ett mörkare gråbeige streck som börjar i ögonvrån på fågeln.

Fjällpiparens huvud har en längdstreckad svart vattring och under det vita tvärbandet har de adulta, vuxna, fåglarna ett mättat rödbrunt bröst som går över i svart under fågelns buk och undergumpen är vit.

Ovanför tvärbandet på bröstet är fjällpiparen jämnt grå precis som på ryggen och under näbben och på kinderna är den adulta fågeln vit, honornas adulta fjäderdräkt är mer distinkt, tydlig, än hanarnas.

Fjällpipare i vinterdräkt och juvenil dräkt påminner om varandra genom en ljusbeige undersida med gula toner och en i övrigt gråvattrad dräkt där juvenilen har tydligare vita bräm, de ljusa ögonbrynsstrecken är också guldbeige i nacken på dessa båda dräkter.

I flykten ter sig vingovansidan enfärgat gråsvart utan vingband och den har dock en ljus spole på yttersta handpennan.

Fjällpiparen placeras ofta i släktet ”Charadrius” men skiljer sig på så pass många plan från de andra strandpiparna, varför vissa placerar den i det egna släktet ”Eudromias”.

Fjällpiparen är en flyttfågel som främst häckar i norra Skandinavien, norra Ryssland, Mongoliet, Kina och Alaska men också på enstaka platser runt om i Europa på hög höjd.

Vintertid befinner den sig i norra Afrika och Mellanöstern, som exempelvis Israel, Jordanien, Irak, Saudiarabien, Kuwait och Iran men den har också vinterviste i Spanien där den ibland också häckar.

I Sverige häckar fjällpiparen på kalfjäll och tundra ovanför 900 meter höjd över havet och den ses ofta i enstaka exemplar på flytten på åkrar och dylikt.

Fjällpiparen vistas på sina häckningsplatser från mitten av juni till mitten av augusti och boet läggs i en enkel urgröpning direkt på marken på platser med kort vegetation, där den lägger fyra päronformade ägg.

Arten har så kallad omvänd könsordning, som exempelvis simsnäpporna, och det är honan som har den färggrannare fjäderdräkten, försvarar reviret och flyttar först, medan hanen tar hand om merparten av ruvningen och vården om ungarna.

När den har ungar och känner sig hotad spelar den skadad genom att släpa vingarna och stjärten efter sig på marken, annars kan fjällpiparen vara extremt oskygga och flera människor har berättat hur fjällpipare, precis innan äggen kläcks, har lagt sig att ruva i handen på personen.

Födan för fjällpiparen utgörs i huvudsak av insekter, framför allt skalbaggar samt flug- och mygglarver men på menyn står även fullbildade flugor och myggor, fjärilslarver, gräshoppor, syrsor, tvestjärtar, myror och spindlar.

I mindre utsträckning förekommer också sniglar, daggmaskar, blad, frön, bär och blommor i fjällpiparens föda.

Fjällpiparen har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.

IUCN, International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, kategoriserar därför arten som livskraftig, LC, och världspopulationen uppskattas till cirka 50 000–220 000 individer.

International Union for Conservation of Nature and Natural Resources, på svenska Internationella naturvårdsunionen, är ett internationellt organ för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald med över 1000 medlemsorganisationer.

Fjällpiparen har förr i vissa delar av Sverige kallats ”Pomeransfogel” som syftar till dess orangefärgade fjäderdräkt.

Pomerans är för övrigt en citrusfrukt, snarlik apelsin, men med mycket bittrare och kryddigare smak, så bitter att den är osmaklig i ett naturellt tillstånd.