Mötet, del 50, fältpiplärka

Mötet, del 50, fältpiplärka, ” Anthus campestris”, en natur- och kulturkrönika i 15 bilder om en rar återvändare till Morups tånge, men också om lite annan biologisk mångfald inom detta fina naturreservat norr om Falkenberg.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juli detta nådens år 2018.

Är man som jag intresserad av fågelskådning och botanik är Morups tånge en plats att besöka och återvända till.

Naturreservatet är en av Sveriges finaste fågellokaler och under sensommaren och hösten finns möjlighet att se de flesta av landets vadare, ofta i stora mängder.

I reservatet finns också en av de få betade dynhedarna i Halland.

Naturreservatet Morups tånge ligger precis söder om Glommen och domineras av en udde som sträcker sig långt ut i havet.

Naturen är varierad med sanka blomsterrika gräsmarker, betade dynhedar och mängder av klappersten och block utmed stränderna.

Stenarna går i alla möjliga nyanser av grått, rött och brunt och tillsammans med de påväxande olika arterna av lavar skapar de en färgprakt av det mer dova slaget.

Årstidernas skiftningar ger Morups Tånge en säregen charm och på våren bjuder området på spelande lärkor, vipor, storspov och häckande flyttfåglar, allt i ett intensivt ljus och många av Sveriges vadare kommer också nu på besök.

Dessa kan man se på strandängarna, i tånghögarna och i de grunda vikarna där det finns gott om mat i form av insekter, larver och blötdjur.

I den sydligaste viken, Korshamn, finns det rikaste fågellivet och det händer att hela stranden är fullproppad med fåglar som plockar bland den uppspolade tången.

Under sommaren skänker de lugnt betande kvigorna en rofylldhet över området och om högsommaren blommar den vackra martornen ett par hundra meter om Morups Tånges resliga fyr, vilket min bild visar.

Martornen har blå blomhuvuden och står i vasstaggade, silvergrå buketter mitt i gruset strax innan det att tångbankarna tar vid.

Det är en rödlistad och fridlyst art som med sina torniga blad påminner om en tistel, även om den tillhör en annan familj av växter.

På sandstranden lever även den akut hotade skalbaggen havsstrandlöpare, ”Bembidion cruciatum”.

Havsstrandlöparen är en 4–5 millimeter lång jordlöpare med slank kroppsbyggnad, långa ben och antenner.

Översidan är svart med metallglänsande framkropp, täckvingarna är försedda med vardera två blekgula fläckar, placerade så att den mörka grundfärgen bildar ett kors.

Benen och antennernas tre innersta segment är gulröda, men arten är mycket svår att skilja från den allmänna arten ”Bembidion femoratum”, och kan även förväxlas med andra fyrfläckiga arter inom släktet ”Bembidion”.

I Halland är sannolikt ett alltför intensivt markslitage orsaken till artens tillbakagång, framför allt en konsekvens av den kraftigt ökande badturismen.

Tillbaka till områdesbeskrivningen, om hösten när de kraftiga västvindarna drar fram över kusten kan man se havsfåglar som grålira och kustlabb flyga förbi nära land och nu djupnar landskapsfärgerna på udden och flyttfåglarna drar rastlöst söderut innan vintern smyger sig in i kusttrakterna med kalla, klara dagar.

Under flyttningstider på hösten dyker de verkliga rariteterna upp och några av alla de ovanliga fåglar som passerat är fjälluggla, ”Bubo scandiacus”, silkeshäger, ”Egretta garzetta”, fjällpipare, ”Charadrius morinellus”, tuvsnäppa, ”Calidris melanotos”, och brednäbbad simsnäppa, ”Phalaropus fulicarius”.

Även om fågellivet är som mest intensivt under sommarhalvåret bjuder även vintern på fina fågelupplevelser och då kan man till exempel få se pilgrimsfalk, ”Falco peregrinus, snösparv, ”Plectrophenax nivalis” eller någon av alla övervintrande dykänder i underfamiljen ”Aythyinae”.

Martorn, ”Eryngium maritimum”, är en blågrå, tornig, flerårig havsstrandsväxt som kan bli upp till sex decimeter hög.

Bladen är handflikiga och tjocka med upphöjda nerver som i bladkanten övergår i en torn och bladytan har ett vaxöverdrag vilket skyddar den mot uttorkning.

”Manskraft. I flygsanden nära hafwet wäxer denna wackra Ört på Öland och flere ställen i Skåne. Den röres wäl icke af Kreaturen, hwartil bladens hårdhet och stickande kanter äro wållande…”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Martorn är sällsynt och förekommer sparsamt på sandstränder vid havet, från Bohuslän till Gotland och Öland.

Individrika förekomster finns bland annat på Sydkoster i Bohuslän och arten kallas ibland också kostertistel.

Första fynduppgiften är från år 1741 då Carl von Linné hittade arten på Öland ”wid Byrums sand ofwan för Horns Ladugård, på Hafsstranden”, enligt ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar”, år 1741.

Martorn blommar i juli-augusti med små blåaktiga blommor som sitter samlade i nästan runda huvuden som är omgivna av svepeblad.

Svepebladen är stora, bladlika och har vassa tornar i kanten, foderbladen är långa och spetsiga och sitter kvar på frukterna.

Martorn liknar mest en tistel, och det gamla namnet var som redan nämnts ”Kostertistel”, men de egentliga tistlarna hör dock till en annan växtfamilj, familjen korgblommiga växter ”Asteraceae”, denna art tillhör istället familjen ”Apiaceae”, förr ”Umbelliferae”, på svenska ”Flockblommiga växter”.

Vildkanin, ”Oryctolagus cuniculus”, är ett litet gulligt och grävande djur som man ser spåren av minst lika ofta som man ser djuret.

Vildkaniner hölls i leporarier, speciella jakthägn, av romarna redan för 2 000 år sedan men den egentliga domesticeringen skedde dock inte förrän under medeltiden.

Tidigt observerades att det förekom djur med olika yttre egenskaper, till exempel varierande färg, färgmönster, pälslängd, öronlängd och kroppsstorlek vilket innebar att ett stort antal olika raser avlades fram.

Många av dem försvann åter ganska snabbt, så var t.ex. fallet med jätterasen ”angevin”, som var mer än meterlång och vägde över 10 kilogram.

Planmässig avel har bedrivits främst under 1900-talet och djuren visas på utställningar, där man tävlar i att visa upp de mest välskötta och rastypiska individerna.

Långhåriga kaniner användes tidigt för ullproduktion, och så småningom utvecklades rasen ”angora” för detta ändamål.

Hår från de flesta kaninraserna var tidigare en viktig beståndsdel i hattfilt och tidvis har produktionen av kaninskinn varit betydande, de har främst använts till handskar och mössor, för garnering av ytterplagg samt för framställning av sämskskinn.

Alltefter modets växlingar har raser med olika pälsutseende varit efterfrågade och sålunda orsakade chinchillakaniner stor sensation när de först presenterades i USA omkring år 1920.

Viktig är också tamkaninens användning som laboratoriedjur, men användandet av kaniner som försöksdjur har minskat sedan början av 1990-talet.

Tamkaninen är också välkänd som keldjur och den är robust och tålig och vanligtvis inte bitsk eller aggressiv men tyvärr är den känslig för felaktig diet och långt fler kelkaniner dör av det skälet än av hög ålder.

Rätt skötta kan tamkaniner, speciellt de små raserna, leva i mer än 10 år men de större blir sällan mer än mellan 6–8 år, högproduktiva angorakaniner brukar inte nå ens denna ålder.

I Sverige tillvaratar Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund, bildat år 1919, kaninuppfödarnas intressen, ger ut tidskriften Kaninuppfödaren och sköter stambokföringen.

Ett 50-tal raser är numera godkända i Sverige och många av dem förekommer dessutom i ett stort antal färgvarianter.

Belgisk jätte, med vikt över 7 kg, är den största rasen och hermelinkanin, med vikt under 1,3 kg, är den minsta och även den oftast utställda rasen, andra populära raser är dvärgvädur, vit lantkanin och tan.

För köttproduktion använder man ofta raser som fransk vädur, new zealand, vit lantkanin, blå wiener eller ännu hellre korsningar mellan dessa eller andra stora och medelstora raser.

Kaniner är kända för god fruktsamhet och normalt får en avelshona tre kullar om året med i genomsnitt sex till åtta ungar per kull.

Djur av småvuxna raser blir könsmogna vid cirka fyra månaders ålder, större raser senare och lämplig ålder för första parning är från 5–6 månader för de minsta och 7–8 månader för de största raserna.

Den naturliga parningstiden är mars–april och oktober–november och kaninhonans brunstintervall är 17–21 dygn, i frånvaro av handjur kan brunsten vara i flera veckor och ägglossningen utlöses av parningen. Fruktsamheten påverkas av näringstillförseln.

Dräktigheten varar cirka 30 dygn, skendräktighet förekommer och varar i 15–20 dygn, någon eller några dagar före förlossningen börjar honan göra i ordning redet med pälshår, hö och liknande material.

En bra hona klarar att ge di till 8, högst 10 ungar, övertaliga bör flyttas till en annan kull eller avlivas.

Ungarna föds nakna och blinda, vid cirka 9 dagars ålder börjar de se och vid 14 dagar söka annan föda än mjölk och de brukar få dia till 6–7 veckors ålder.

Kaniner har god foderomvandlingsförmåga tack vare tarmens mikroorganismer och på grund av att de koprofagerar, det vill säga, äter upp vissa träckpiller.

Den vanligaste sjukdomen hos tamkanin är ”koccidios” och typiskt för kanincoccidien ”Eimeria stiedae” är att den inte bara angriper tarmen utan även gallgångarna i levern.

Rubbningar av ämnesomsättningen förekommer ganska ofta hos tamkanin, till exempel graviditetstoxikos och förlossningsförlamning i samband med låg kalkhalt i blod, hypokalcemi men i övrigt kan tamkaniner drabbas av samma sjukdomar som vildkanin.

Domesticering av vildkaninen skedde troligen i anslutning till klostren och en bidragande orsak till domesticeringen sägs ha varit att ofödda och nyfödda kaninungar inte räknades som kött och därför kunde ätas under fastan.

Gissningsvis betydde dock de vuxna djurens köttproduktion också en hel del, tamkaninen infördes till Sverige sannolikt på 1500-talet och kaninkött blev först en delikatess i samhällets högre kretsar men övergick senare till att bli fattigmansmat.

Under 1700-talet importerades långhåriga angoraliknande kaniner, så kallade silkesharar, kaniner som hölls mest för pälsens skull.

Först på 1870-talet började myndigheterna uppmuntra kaninhållning, bland annat genom att rekommendera belgisk harkanin, leporid, som på grund av utseendet troddes vara en korsning mellan kanin och hare, något som dock är omöjligt.

Vanliga ”bondkaniner” motarbetades men vid sekelskiftet blev det ett uppsving för kaninskötseln som en viktig del av husbehovsproduktionen och kaningårdar inrättades under första världskriget med statsbidrag i anslutning till koloniträdgårdar.

Det ni ser i fjärran från Morups tånge är inget mindre än regn hemma i Skillingaryd, hela 17 millimeter föll på ett ”ögonblick”, denna varma, heta och mycket torra ökensommar året 2018 efter vår tideräknings början.

Backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är ett krypande, aromatiskt doftande ris som ofta bildar stora mattor.

Stjälkarna är nedliggande och rotslående, medan de blombärande skotten är uppstigande eller upprätta.

Backtimjan är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer på torr och öppen, sandig eller grusig mark, ofta på kalkrika substrat.

Backtimjan kan också användas som krydda, även om arten kryddtimjan, ”Thymus vulgaris”, är den timjan som vanligen används.

”Den bildar med sina smala och krypande stjelkar och små men talrika blad, låga och lätta mattor, och ännu under sensommaren pryder, och icke sällan nästan täcker, den torra backar o. d. med sina små men talrika blommor, hvilka utgöra biens vällust…

…Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid stötar, tandvärk m.m., och har ansetts bättre än Trädgårdstimjan. Det är denna olja, som gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Trift, ”Armeria maritima”, är lätt att känna igen på de rosa blommorna som sitter i runda huvuden på bladlösa stjälkar och de nästan gräslika bladen som bildar täta tuvor.

Trift blommar i maj-juni, men man kan hitta blommande exemplar långt in på hösten.

Trift växer vanligen på havsstrandängar men förekommer också på torrängar och torra backar i inlandet.

Huvudunderarten strandtrift finns företrädesvis på Västkusten, underarten backtrift vid Östersjön och underarten fjälltrift, som är fridlyst, växer på fuktig kalkrik mark i fjällen.

På senare år har trift i allt större utsträckning även börjat växa längs våra landsvägar där den på sina håll kan bildar stora bestånd.

Nu undrar ”säkert vän av ordning”, men mötet med fältpiplärkan då, ”lugn bara lugn” den kommer här.

Fältpiplärka, ”Anthus campestris”, är den lilla bruna ”plutten” som syns längst till höger i bildens mitt, starkt suddig i värmedallringen, i den 33-gradiga tropiska hettan, men likväl en fältpiplärka som idag räknas som ”Starkt hotad”, ”EN”, enligt den Svenska rödlistan 2015.

Fältpiplärkan är en slank, ljust gråbrun till sandfärgad fågel som tar sig fram springande på marken.

Den liknar sädesärlan i form och storlek och de gamla fåglarna har endast svagt mörkstreckad gråbrun rygg och närmast ostreckad beigevit undersida.

Årsungarna är däremot mörkfläckade både på bröst och på rygg.

Arten har kort, enkelt uppbyggd sång som hannen upprepar stereotypt i flykten eller på marken men olika hannar kan ha olika sångmönster, till exempel hade de 17 hannarna i huvudhäckningsområdet år 1994 fyra olika sångmönster, men ingen av fåglarna delade sångtyp med sina närmaste grannar.

Fältpiplärkan häckar numera i östra Skåne från nordost om Rinkaby till Ystad, främst i kustnära områden, dessutom finns något enstaka par i Vombsänkan medan beståndet i Skälderviken är helt borta.

Hos oss i sydvästra Halland finns den mycket sällsynt längs kusten från Tönnersastranden strax norr Lagans mynning till Långasand, Ugglarp.

I Sverige har fältpiplärkan minskat under hela 1900-talet och den minskningen pågår fortfarande.

Arten var i mitten av 1800-talet vanlig i Skåne och den häckade också i södra Bohuslän, Halland, Blekinge, samt på Öland och Gotland men försvann från Bohuslän redan före förra sekelskiftet.

Från Blekinge, Öland och Gotland försvann den successivt under första halvan av 1900-talet med undantag för enstaka häckningar.

Från norra Halland norr om Morups Tånge har den minskat och försvunnit mellan åren 1940 och cirka 1980.

Den senaste, större inventeringen i Skåne, som utfördes sommaren år 2001, gav endast 76 revir medan den senaste inventeringen i Halland år 2005 gav åtta revir.

Det halländska huvudhäckningsområdet, med de välutvecklade dynområdena belägna från mellersta Mellbystrand via Lagans mynning till Genevadsåns utlopp, specialinventerades under åren 1994–1997 och gav då 17, 19, 15 respektive 8 revir samt under åren 2000–2008 då antalet revir var 7, 7, 7, 4, 2, 4, 9, 8 och 5, och att dessutom flertalet hannar i Halland tycktes vara oparade under dessa år gör läget än mer kritiskt.

Fältpiplärkans tillbakagång tycks ha blivit påtaglig redan vid 1900-talets början, inom åtminstone delar av utbredningsområdet fanns under 1800-talet kilometerbreda flygsandsfält i anslutning till kustens sanddyner.

Det fanns dessutom betydande arealer med öppen hed i framförallt Halland och Skåne men många av dessa möjliga häckplatser planterades med bergtall i slutet av 1800-talet.

Förutom tallplanteringar har vissa kustnära sandheds- och sanddynsområden exploaterats genom uppförande av till exempel fritidsstugor, parkeringsplatser och vägar till småbåtshamnar under de senaste 60–75 åren.

Biotopförstöring kan vara en av orsakerna till fältpiplärkans minskning, men är inte hela förklaringen då den även försvunnit från många oexploaterade områden, till exempel från Balgö i Halland och de relativt isolerade häckplatserna på Öland och Gotland.

Det handlar i stället om en större tillbakagång från hela det nordvästeuropeiska utbredningsområdet och då drabbas randpopulationerna speciellt hårt.

Där dynområdena är smalast och dynerna lägst har fältpiplärkan försvunnit helt och det beror framför allt på att detta inte är fältpiplärkans favoritbiotop, minskar konkurrensen så överges de sämre reviren först.

Fältpiplärkans rödlistkategori är numera år 2018, baserat på 2015-års uppgifter, ”Starkt hotad” eller ”EN”, och tidigare rödlistningsbedömning var år 2010 ”Starkt hotad” ”EN”, år 2005 ”Starkt hotad” ”EN” och år 2000 ”Starkt hotad” ”EN”.