Mötet, del 51, Vit sminkrot

Mötet, del 51, Vit sminkrot, ”Lithospermum arvense ssp. arvense”, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder om en liten rar blomma i släktet förgätmigejväxter som helt plötsligt dök upp i Götafors söder om Vaggeryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Valborgsmässoafton och Kungens födelsedag, året 2019 e. VTB.

Här är rariteten, ni ser den nog inte ännu, det krävs nämligen mycket skarpa ögon och mannen som hittade den lilla växten har verkligen både skarpa ögon, stor och skarp iakttagelseförmåga samt stor kunskap om vår flora och fauna.

Vit sminkrot, ”Lithospermum arvense ssp. arvense”, så heter den på både svenska och på latin.

Arten sminkrot delas ofta upp i två varieteter, bildens art är vit sminkrot, ”Lithospermum arvense var. arvense”, som har vita blommor och är ettårig, samt blå sminkrot, ”Lithospermum arvense var. coerulescens”, som har blå blommor och är tvåårig.

Taxonet, arten, sminkrot, vit och blå, har bytt kategori från att ha varit underarter till att bara vara varietet av samma taxa, art.

Taxon, i plural taxa, är det allmänna begreppet för enheterna, avdelningarna inom biologisk systematik.

Dock varierar storleken och innehållet för ett taxon med vilken systematisk nivå man talar om.

Ett taxon kan exempelvis utgöras av en underart, en art, ett släkte, en grupp av närbesläktade arter, en familj, en ordning, en grupp närbesläktade familjer, eller ännu större systematiska enheter.

Hos ArtDatabanken – Artfakta, och Dyntaxa – Svensk taxonomisk databas, är släktnamnet för vit sminkrot ”Buglossoides” och artens latinska namn blir då ”Buglossoides arvensis var. arvensis”.

Den andra arten i släktet ”Lithospermum” heter för övrigt stenfrö, ”Lithospermum officinale”, och är flerårig, har bladundersidor med tydliga sidonerver, samt porslinsartade vita delfrukter.

Bildens vita varietet, vit sminkrot, blommar i maj-juni och blommorna är kortskaftade och har stora stödblad.

Vit sminkrot är ganska vanlig i Skåne och på Öland och Gotland, men den förekommer sällsynt även i andra delar av södra och mellersta Sverige och är rödlistad i Sverige som NT för Nära hotad.

Denna vita variant växer i åkrar, vägkanter, ruderatmark eller annan kulturpåverkad mark men varieteten blå sminkrot förekommer bara sällsynt i Skåne och på Gotland.

Vit sminkrot har fått sitt namn från dess användning som smink i äldre tider, då en fuktig rot ger en kraftig röd färg, då den stryks mot huden, vilket i södra Sverige gav den det föga smickrande namnet ”horleta”.

Ingen åtskillnad verkar härvidlag ha gjorts mellan vit sminkrot och blå sminkrot och uppgifter finns även om att roten används till färgning.

Carl von Linné beskriver i Flora Lapponica år 1737 hur ”behagsjuka flickor använde färska, i vatten avsköljda rötterna af denna växt i stället för smink”.

”Jag finner intet giltigt skäl, hvarför de flesta botanisterna våga sig på att utesluta denna ur släktet Lithospermum. Både utseendet och fruktifikationen öfverensstämma nämligen, såvida man ej skulle vilja åtskilja dem på grund af frönas färg. Under min resa iakttog jag, huruledes i Norrland, i synnerhet i Helsingland, behagsjuka flickor använde de färska, i vatten avsköljda rötterna af denna växt i stället för smink, och att de sålunda med en behaglig, röd färg målade sina ansikten, på det att de, knappt eftergifvande rosor i ljufligaste fägring, skulle till sig locka och fängsla friares blickar”.

Ur ”Flora Lapponica av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Sminkrotens släkte ”Lithospermum” omfattar totalt cirka 50 arter och dessa hör främst hemma i det norra halvklotets tempererade områden.

Sminkroten är ett ettårigt så kallat åkerogräs som numera är allt mer sällsynt och ställvis helt försvunnet.

För 100 år sedan var denna eurasiska art ett vanligt ogräs i rågåkrar och tillbakagången började i och med utvecklingen av markbearbetningsmetoderna och den effektiva frörensningen.

Växtens vetenskapliga namn syftar på frönas hårda skal och sitt svenska namn har arten, som sagt, fått av att dess violetta färgande rot tidigare användes av kvinnor som rouge.