Novemberskymning vid Morups tånge

Novemberskymning vid Morups tånge, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om en natur som går till vintervila.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, nitton dagar in i månaden november anno 2016.

Morups Tånge, förr Mothorp, är ett område strax söder om Glommen, Falkenbergs kommun i Halland.

I området finns en 27,6 meter hög fyr och ett naturreservat med samma namn och området är omnämnt sedan åtminstone år 1585, då det fanns utmärkt på holländska sjökort.

Innan fyren byggdes användes ett flyttblock av fiskarna för orientering, den så kallade Glomstenen och denna sten nämns redan i berättelsen om kung Harald Hårdrådes örlogsfärd åren 1061-62 och vidare i berättelsen om kung Håkon Håkonssons krigståg till Halland på 1250-talet.

Kring fyren växte det upp en fiskehamn som först kallades Glummen men som idag går under namnet Glommen.

De flesta av byggnaderna runt fyren byggdes under åren 1870-1871 och fyren elektrifierades år 1930 och blev obemannad år 1962 samt renoverades år 1975 då den fick ett hållbart ytskikt av stålfiberbetong.

Området utanför Morups tånge har under långa tider varit känt för att vara svårt att segla i och under hundra år hade ett tjugotal fartyg förlist på reven utanför tången och därför började man anlägga en fyr år 1841 som var klar att tändas den 1 november år 1843.

Den mycket sena årstiden till trots fanns det inte mindre än tre storspovar vid Korshamnsviken söder om fyren, och om ni tittar noga så ser ni nog en av dem på min bild.

Det blåste snålt från sydväst vid mitt besök och knölsvanen på bilden riktigt kurar ihop och burrar upp sin fjäderdräkt för att bättre kunna hålla värmen.

Bildens havstrut, ”Larus marinus”, var känd som svensk häckfågel redan under 1700-talet och beskrevs då som en typisk för ytterskärgården men i samband med att arten sedan ökade i antal under 1960-talet och 1970-talet, började arten i allt större utsträckning slå sig ner i det inre av skärgårdarna och sedan så småningom även vid de större insjöarna.

Vid min barndoms sommarstugas sjö vid Hären utanför Gnosjö minns jag att det häckade ett par havstrutar på en av öarna årligen från sommaren år 1966 och framåt.

Bildens strandmalört, ”Seriphidium maritimum”, växer med ett par ganska stora bestånd längst ut på udden i sydväst vid Korshamn.

Strandmalört är mindre allmän men kan vara lokalt talrik och bildens underart vanlig strandmalört, ”Seriphidium maritimum maritimum”, växer på steniga havsstränder från Bohuslän till Skåne, medan underarten baltisk strandmalört, ”Seriphidium maritimum humifusum”, förekommer i liknande miljöer på Öland och Gotland.

Den första fynduppgiften av arten är från Hastö på Gotland och publicerades år 1662, men arten är känd sedan medeltiden.

Hallandsgnejs, eller hallandiagnejs är en gnejs som förekommer på olika ställen i Halland och den är normalt röd till gråröd med röda vindlande ådror.

Hallandsgnejs bryts bland annat på västra delen av bergsryggen Nyårsåsen i Halmstads kommun och denna typ av Hallandiagnejs är eftertraktad av naturstensindustrin som byggnadssten och till utsmyckningar.

Tång kallas större arter av havslevande alger och vissa fanerogamer varav flertalet är brunalger eller rödalger men även några grönalger.

Flera arter tång innehåller bland annat kalium- och kväveföreningar och har i kusttrakter använts som gödningsmedel.

Kelpskogar som bland annat växer i kalla vatten utanför södra Kaliforniens kust är brunalgen ”Macrocystis pyrifera”, en art som kan bli upp till 70 meter lång och bilda bestånd med mycket biomassa, cirka 100 ton per hektar.

Växten håller sig upprätt med hjälp av gasfyllda flytblåsor och kan med andra ord ha sina fästanordningar 70 meter under sina översta toppar.

Taxonomiskt är alger en stor och heterogen grupp av prokaryota, utan cellkärna, och eukaryota, med cellkärna, organismer tillhörande olika riken såsom till exempel växter och bakterier eller andra riken.

Flertalet är bålväxter, det vill säga, växtkroppen är inte uppdelad i rot och skott, de varierar från mikroskopisk storlek, vilket är de flesta arter, upp till 60–70 meter i längd.

Av nu kända levande arter, i runda tal 40 000 olika arter, kan säkert uppemot 8 000–10 000 finnas i nordiska vattenmiljöer och enbart av grönalger anses det finnas cirka 5 000 olika arter i Sverige.

Modern algsystematik lägger stor vikt vid de kemiska karaktärerna hos algcellen och ett särskilt intresse knyts till färgämnena, pigmenten, i cellerna, cellväggens natur och upplagsnäringen i cellerna.

Flera olika pigment kan påträffas hos algerna, både det gröna klorofyllet men också gula, orange, röda eller blå färgämnen och det finns ett samband mellan färgerna och algernas växtplats på havsbottnen.

Alla alger behöver ljus för sin assimilation eller fotosyntes och ljusets färger absorberas i olika utsträckning av vattnet, de röda färgerna som är långvågiga i större utsträckning och de gröna färgerna som är kortvågiga i mindre utsträckning, varför de gröna färgerna tränger djupast ned i havet.

Grönalger kan bara växa nära vattenytan, eftersom de behöver rött ljus då rött är komplementfärgen till grönt.

Även övriga alger kan givetvis växa på detta ringa djup, men till exempel brunalger assimilerar bra i blågrönt ljus och kan därför finnas på större djup än grönalger.

Rödalger, som kan assimilera i grönt ljus, påträffas rikligast på större djup, i tropiska vatten ned mot 40 meters djup.

Algcellens väggar kan bestå av till exempel cellulosa eller kitin och den kan vara inlagrad med kalk eller kisel eller ha karakteristisk skulptering men denna kan också någon gång saknas.

Karaktären av den upplagsnäring som finns hos algerna växlar åtskilligt och det förekommer stärkelse och andra kolhydrater men också fetter och fettartade ämnen.

Alla alggrupper har i sina celler tydliga kärnor vilket innebär att de med andra ord är eukaryota organismer.

Algerna förökar sig enligt mycket växlande metoder, såväl könlöst som könligt och vid den könlösa förökningen kan sporer bildas, vilka oftast har gissel att simma med.

Dessa sporer ger direkt upphov till nya algindivider men ibland sker den könlösa förökningen genom att algindividen bryts sönder, fragmenteras, varvid alla fragment kan bli till nya individer.

Den könliga förökningen varierar åtskilligt men gemensamt är att honliga och hanliga könsceller, så kallade gameter, bildas.

Gameterna är ibland likstora, ibland olikstora, och ibland kallas de ägg och spermatozoider.

Befruktningen sker då en hon- och en hangamet smälter samman till en zygot, som så småningom kommer att utvecklas till nya algindivider.

Många algarter växlar mellan två eller flera generationer, vilka kan vara könliga eller könlösa och sådan generationsväxling finns bland till exempel grönalger, brunalger och rödalger.

Rödalger, ”Rhodophyta”, som med få undantag är flercelliga och tämligen storväxta, lever framför allt fastsittande och mest i havsmiljö, särskilt i varmare hav och de har oftast röd till rödgrön färgton.

Brunalger, ”Phaeophyta”, är alltid flercelliga och i allmänhet storväxta och inom gruppen finns verkliga jättealger såsom nyss nämnda kelp och med mycket få undantag lever brunalgerna i havsmiljöer, fastsittande på bottnen eller på andra växter.

Grönalger, ”Chlorophyta”, är encelliga, kolonibildande eller flercelliga och de förekommer i såväl sött som salt vatten och i fuktiga miljöer på land, och lever som plankton eller fastsittande. De flercelliga arterna kan bli mer än 50 centimeter höga och de flesta grönalger är gröna, men arter med gulgrön, orangegrön eller röd färg förekommer också. Encelliga grönalger lever i symbios med koraller och till exempel jättemusslor, inne i dessas celler, och är livsnödvändiga för dem.

Algerna är ofta utmärkta indikatorer på sin miljö och i naturliga miljöer växlar algfloran beroende på pH, elektrolythalt, temperatur och ljus.

I miljöer som påverkats av människan genom till exempel föroreningar visar algfloran bestämda förändringar, och många algarters beteende kan vara varningssignaler för till exempel en skadad sjö- eller havsbiotop.

Algerna kan också orsaka direkta skador på material och människor, exempelvis kan de kan växa i rörledningar och täppa till dem, de kan slå sig ned på fartygsskrov i sådan mängd att de påverkar fartygets rörelser, och de kan förorena och förgifta till exempel dricksvatten.

Många arter är kända för att producera giftiga ämnen, som kan ge hud- och magbesvär och vara dödliga för mindre djur.

Flera arter alger utnyttjas inom livsmedels- och annan industri och ur brunalgernas och rödalgernas cellväggar utvinns ämnen som man tillsätter i bland annat godis, kakmix, glass, dressing och apelsinjuice för att ge den rätta konsistensen åt varan.

Sådana ämnen används även vid tillverkning av till exempel fingerfärg, tandkräm och klister, även kiselskalen från kiselalger har kommit till användning som slipmedel.

Som födoämne används alger i bland annat Japan, Korea och Kina men även i Europa och arter som används som födoämne är till exempel kombu, ”Saccharina japonica”, nori, ”Porphyra tenera”, wakame, ”Undaria pinnatifida”, arame, ”Eisenia bicyclis”, dulse, ”Rhodymenia palmata” och karagen, ”Chondrus crispus”.

Alger har högt innehåll av mineralämnen och vitaminer, vissa arter även av omega-3-fettsyror.

De många alggrupperna representerar utvecklingslinjer som varit isolerade från varandra under mycket lång tid och de första encelliga formerna uppkom för omkring 1,5 miljarder år sedan.

Algerna tillförde atmosfären syre, som under långa tidrymder bands genom oxidation till sedimenterande järn och mot slutet av prekambrium steg också atmosfärens syrehalt.

Detta var en ekologisk katastrof för många organismer men möjliggjorde samtidigt en utveckling mot högre former.

För ungefär 600 miljoner år sedan, vid övergången mot kambrium, uppträdde de första flercelliga algerna, och för 400 miljoner år sedan, under ordovicium, fanns många alggrupper som kan identifieras med våra nutida arter.

Ett flertal äldre alger är kända endast från föröknings- eller vilstadier, så kallade acritarcher.

Acritarcher är en grupp mikrofossil utan närmare släktskapsband men sammanhållna av praktiska skäl.

De har ett motståndskraftigt hölje av organiskt material, och de flesta anses vara olika stadier av alger, vanligen grönalger, möjligen ingår också cyanobakterier.

Acritarcher har påträffats i lager avsatta under prekambrium, för cirka 1 600 miljoner år sedan, och till nutid men är speciellt vanliga fram till för cirka 400 miljoner år sedan.

Systematiskt viktiga karaktärer bevaras ofta inte fossilt, och man har därför stora problem då det gäller att konstatera eventuella gemensamma utvecklingslinjer och släktskapsförhållanden mellan alggrupperna.

Att man däremot kan följa utvecklingslinjer från grönalger mot gröna landväxter förefaller helt säkert och man tror sig vidare kunna följa utvecklingslinjer från vissa alger mot svampar.

Bilden visar bland annat brunalgen sågtång, ”Fucus serratus” samt olika arter rödalger, ”Rhodophyta”.

Skålröksvamp, ”Lycoperdon utriforme”, det som är kvar av svampen sedan sporerna har spridits från svampen blir till utseendet som en skål.

Skålen är med andra ord den sterila foten, där det inte bildas några sporer och skålröksvampen kan bli ganska stor, som mest cirka 15 centimeter i diameter.

Tyvärr, ännu en död tumlare som jag hittar i Halland, den förra var i Långasand i september månad år 2015. Läs min krönika bland annat om detta under rubriken ”Långasand, tumlaren och supermånen”, http://gamla2016.skillingaryd.nu/blog/2015/12/19/langasand-tumlaren-och-supermanen/

Tumlare tillhör en familj i underordningen tandvalar och det som skiljer tumlare från delfiner är deras små spadformade tillplattade tänder och trubbiga nos.

Delfinerna har koniska, spetsiga tänder och en spetsigare, näbbliknade nos.

Vår art tumlare heter på latin, ”Phocoena phocoena”, och jag förmodar att de två döda exemplaren som jag sett, här vid Morups tånge år 2016 och vid Långasand år 2015, tillhör denna art.

Tumlare tillhör familjen ”Phocoenidae”, tandvalar, med sex olika arter i framför allt tempererade kustnära hav, men den saknas bland annat vid Afrikas kuster.

Tumlaren är en av de minsta valarna och har en stor utbredning på norra halvklotet, men förekommer även i Stilla Havet, Indiska Oceanen och Atlanten.

I svenska vatten finns tumlare främst på västkusten, men det finns en liten population även i Östersjön och som vuxen blir tumlaren som mest 180 centimeter lång och väger cirka 75 kilo.

Nu i den vackra novemberskymningen kommer storskarvarna inflygande till revet utanför Korshamn för att övernatta på stenarna.

Novemberhimmeln över västerhavet vid Morups Tånge var denna kväll mycket vacker.

Novemberhimmeln över västerhavet vid Morups Tånge var denna kväll mycket vacker.