Nydala kloster och örtagård

Nydala kloster och örtagård, en natur och kulturkrönika i 34 bilder om en 873 år lång resa i tiden från år 1143 till år 2016.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en knapp vecka in i oktober månad anno 2016.

Låt mig få böja från början och visa er hur Nydala kloster troligen såg ut under sin glans dagar omkring år 1350 och vad som sedan hände under årens lopp.

Under åren 1143-1266 grundläggs klostret och kyrkan i sin helhet på mark man fått av Linköpingsbiskopen Gislo. Biskopens donation utökades senare av kung Sverker den gamle, död år 1156. Arbetet att fullborda den centrala anläggningen tog med andra ord dryga 120 år.

Under kung Karl Sverkerssons regeringstid, åren 1161-1167, fick munkarna också fiskerätt i Rusken av bröderna Peter och Germund som var lokala stormän i bygden.

Även ärkebiskop Absalon i Lund och hans efterträdare Andreas Sunesson var klostrets vänner och de utfärdade också gåvor och skyddshandlingar till Nydalas förmån under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal. Under resten av medeltiden fick klostret en jämn ström av donationer, stora som små, från adelsfamiljer, borgare, präster och storbönder i Götaland och Svealand.

År 1471 drabbas klostret av eldsvåda varvid kyrkklockan smälte och en ny fick gjutas.

År 1521 besökte Kristian II, Kristian Tyrann, klostret och lade beslag på diverse dyrbarheter samt dränkte mellan sex och tolv munkar däribland abboten Arvid.

Följande berättas i olika skrifter från denna tragiska händelse,

”På väg tillbaka till Danmark efter Stockholms blodbad tar unionskungen Kristian II, Kristian Tyrann, vägen förbi Nydala. De blir väl mottagna av munkarna och kungen begär att få klostrets bästa vin till kvällsvarden. Morgonen därpå, just som man håller morgonmässan i klosterkyrkan, låter kungen fängsla abboten Arvid Håkansson och munkarna. Man för ut flera av munkarna på Ruskens is och kastar dem bundna i en vak. Abboten Arvid, som lyckas slita av sig repen, tar sig upp ur vaken men överfalls av soldaterna som med sina svärd driver honom tillbaka i vaken och därefter håller honom under vattnet med lansar tills han drunknar.”

Morden på abboten Arvid och munkarna varierar i tid från 25 och 27 januari till 2 februari år 1521 och antalet munkar som mördades varierar i de olika berättelserna mellan 6 och 12 personer.

På 1520-talet tvingas klostret att betala skatt till Gustav Vasa, och ställs samtidigt under kunglig kontroll.

Det var inte främst Martin Luthers reformation som orsakade de svenska klostrens stängning, snarare var det så att Gustav Vasa i reformationens släptåg passade på att lägga beslag på kyrkans och klostrens gods och guld och det hela inleddes vid ett riksmöte i Västerås år 1527, av eftervärlden känt som Västerås Recess, då kungen skaffade sig förfoganderätt över all kyrklig egendom.

Kungen tillsatte redan samma år världsliga administratörer och förvaltare för många av landets kloster och dessa fogdar drev in klosterjordbrukens avkastning, föremål av ädelmetall och pengar till statskassan.

År 1529 övergår klostret och dess ägor till kunglig förläning men redan hösten år 1527 förlänade Gustav Vasa Peder Skrivare, som han tidigare på året tillsatt som klostrets administratör, Nydalas gårdar och inkomster.

Peder beordrades i förläningsbrevet att försörja munkarna men i mars år 1529 förlänades fogden Gottfrid Sure Nydalagodsen och även han instruerades att sörja för munkarnas behov.

När smålänningarna senare detta år startade sitt uppror mot Gustav Vasa slog man helt sonika ihjäl Gottfrid Sure för de brott han begått på order av kungen eller i dennes namn.

Efter att ha slagit ner smålandsböndernas uppror förlänade Gustav på hösten år 1529 klostergodsen till Gudmund Pedersson Slatte som fick behålla dem till år 1536.

Att Gudmund Pedersson Slattes två förläningsbrev, från år 1529 och år 1533, inte längre innehåller några instruktioner om att munkarna skall ha sin nödvändiga försörjning kan man anta att de fått ge sig av från klostret redan hösten år 1529.

Från 1530-talet vandrade klostrets egendomar, som korttidsförläningar från kungamakten till mellan 6-7 olika adliga innehavare fram till 1610-talets slut.

Bland innehavarna under 1500-talet hittar man några medlemmar av ätterna Leijonhufvud och Stenbock och under 1600-talets andra hälft ägde ätten Ridderhjelm Nydala och då lät man uppföra det första herresätet i klosterområdets södra delar.

Under 1670-talet och 1680-talet lät Hans Isaak Ridderhjelm restaurera ruinerna av klosterkyrkans östra parti och inrättade i detta den nuvarande församlingskyrkan som år 1688 invigdes av Växjöbiskopen Samuel Wiraenius.

En ny huvudbyggnad för Nydala gods uppfördes under 1790-talet söder om den gamla 1600-talsherrgården, av dåvarande ägaren Claes Stedt och detta putsade timmerhus i två våningar stod färdigt år 1800.

Under 1800-talet bytte Nydala gård ofta ägare och år 1946 såldes huvudbyggnaden till kommunen som byggde om herrgården till skola som år 1969 lades ner.

År 1568 brände danska trupper klostret som då delvis lades i ruiner och stenmaterial skingras till andra byggnationer i omgivningarna.

På 1630-talet görs en tillbyggnad i anslutning till Bondyrkans södra korvägg, på grund av utrymmesbrist.

År 1688 återinvigs Nydala som sockenkyrka efter en återuppbyggnad av bland annat södra korsarmen samt nya takstolar, detta uppfördes på bekostnad av Nydala herrgårds ägare friherre Hans Isaak Ridderhjelm.

På 1690-talet tecknar Erik Dahlberg av Nydala inför Suecia Antiqua, och detta blir därmed den äldsta kända avbildningen. Bondkyrkan har då fortfarande enligt teckningen intakta murar och tak.

År 1704 uppfördes klosterkyrkans nuvarande torn. Detta bekostades av Nydala herrgårds dåvarande ägare, friherre Alexander Strömberg.

På 1920- och 1930-talen utförs diverse konserverings- och utgrävningsåtgärder av klosterruinerna.

År 1939 beviljades önskemålet om konservering av bondkyrkans gavlar, som hotade att rasa.

År 1941 framkom önskemål om museum i bondkyrkan.

År 1942 är konserveringen av gavlarna samt sjukhusruinen planerad dock sköts takläggningen på framtiden.

År 1948 sker godkännande samt förslag till ritningar av en öppen takstol, rekonstruktion av fönster på norra och västra sidan utifrån spår i murverket, utgrävning av koret och här finns även uppgift om att triumfbågen är tillkommen vid tidigare restaurering och troligen ej har ursprunglig form.

År 1948 sker en utgrävning av kyrkans kor och delar av norra muren är bevarad i full höjd, östra muren stod kvar till cirka 2 meter och den södra muren är delvis raserad ned till grundskiftet.

Spår hittades av ursprungligt golv av trä, tegelvalv i koret, altare av gråsten och tegel i koret, ingång med tegelomfattning på södra långsidan samt gravsättning framför koret.

År 1952 sker en ny utgrävning samt komplettering av murar, dörr- och fönsteröppningar, putsning invändigt, golvläggning med tegel, takresning med öppen takstol.

Den 10 augusti år 1952 sker en återinvigning av bondkyrkan som gudstjänstlokal av biskop Malmeström.

År 1953 kommer ritningar till armatur samt lösa bänkar utan rygg placerades längs väggarna.

År 1964 lades en slät panel och isoleringsmaterial ovanpå takbjälkarna över kyrkorummet samt koret, nya innerdörrar till båda ingångarna och samtliga fönster fick innerbågar, en predikstol av hyvlat furuvirke anordnades i sydöstra hörnet samt förslag till inredningsarbeten och elvärme och belysning installerades, ett träskjul för elcentral byggdes på södra väggen utanför kyrkan.

År 1965 installerade två nya elarmaturer efter ritningar av arkitekt Ragnar Hjorth.

År 2001 sker en ommålning av bänkar, predikstol och skärmar vid koret, ytterdörrar lackas och oljas samt innerdörrar lackas.

Nydala kloster tillhörde Cisterciensorden som kommer av franska ”cistercien”, efter moderklostret ”Cistercium”, nuvarande Cîteaux, söder om Dijon i Frankrike.

Munkar och nunnor i denna klosterorden betraktar klostret i Cîteaux, som grundades år 1098, som sitt moderkloster.

Den cisterciensiska rörelsen är en reform av den benediktinska men under kritik av olika så kallade tendenser till förfall i Benediktinerklostret i Cluny ville man återupprätta enkelheten och den stränga åtlydnaden av Benediktinregeln och helt frigöra sig från beroendet av den världsliga makten liksom även av den lokale stiftsbiskopen.

Benediktiner är i vidsträckt mening de munkar och nunnor som lovat följa Benediktinregeln och i den meningen räknas även cistercienser och trappister som benediktiner.

Cistercienser och trappister betraktar sig som reformerade, det vill säga, mera strikta benediktiner, och de konstituerades snabbt till regelrätta klosterordnar.

De flesta benediktiner är cenobiter, men det finns även sådana som lever ett mera eremitiskt liv och hit hör till exempel camaldolenser och vallombrosaner.

Ursprungligen var varje benediktinskt kloster autonomt, endast underställt regeln och abboten men först med grundandet av klostret i Cluny år 909, vars abbot fick överhöghet också över många andra kloster, började en utveckling fram mot kongregationer som omfattade flera kloster.

Många sådana bildades under senmedeltiden för att främja de benediktinska klostrens reform men genom den protestantiska reformationen och senare som en följd av franska revolutionen kom klostren i många länder att dras in, sekulariseras, men många av dessa kloster kunde dock senare återupprättas och idag finns 16 benediktinska kongregationer med olika inriktningar.

Sedan år 1893 är de samordnade i en konfederation, som ibland oegentligt kallas Benediktinorden, under ledning av en i Rom residerande abbotprimas.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från nordväst.

Den cisterciensiska rörelsens kloster skulle ligga i öde trakter och de skulle alla följa samma bruk och samma tolkning av regeln som i Cîteaux, och nya kloster skulle endast kunna grundas genom filiation, det vill säga, genom utvandring.

De grundläggande principerna härom finns nedlagda i den under Stephan Harding, död 1134, som var den tredje abboten av Cîteaux, utarbetade Charta caritatis, Cisterciensordens regelverk.

Cîteaux är som redan nämnts cisterciensordens moderkloster och ligger söder om Dijon i Frankrike.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från nordväst.

Det tyngre manuella arbetet i klostret, liksom på utgårdarna, utfördes av mestadels illitterata lekbröder, så kallade, ”conversi”, egentligen ”omvända människor”, medan de egentliga prästvigda munkarna upprätthöll den fullständiga korbönen.

Flera av de cisterciensiska abbotarna under 1100-talet var betydande teologer och andliga författare, till exempel Bernhard av Clairvaux, Aelred av Rievaulx och Isak av Stella.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från öster.

De cisterciensiska klosterbyggnaderna, som ursprungligen präglades av en stram och enkel skönhet, följer alla samma grundplan men även cistercienserna har genomgått perioder av förfall, inte minst orsakade av de stora rikedomar som efter hand förvärvades genom gåvor och brödernas egen flit, följda av nya reformer, till exempel den som under 1600-talet utgick från klostret La Trappe och ledde till uppkomsten av trappisterna.

Trappister, egentligen ”Ordo Cisterciensium Reformatorum” eller ”Ordo Cisterciensium Strictioris Observantiae”, är en reformerad gren av Cisterciensorden.

Denna gren uppkom då Armand-Jean Rancé, som levde under åren 1626–1700, år 1664 inledde en reform av klostret La Trappe i norra Frankrike som med tiden organiserades i tre kongregationer.

År 1892 konstituerade sig dessa som en egen orden och trappisterna utmärker sig för sin utomordentligt stränga livshållning, bland annat långtgående fasta och tystnad.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från norr.

Genom franska revolutionen och dess följdverkningar i olika länder under 1800-talet upphävdes alla cistercienskloster utom de italienska, österrikisk-ungerska och belgiska. Några har sedan återuppstått, och nygrundningar har skett, såväl i Europa och Amerika som i olika länder i tredje världen.

Franska revolutionen är namnet på de politiska omvälvningar i Frankrike under åren 1789-1799 varunder kungamakten och de feodala privilegierna avskaffades.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från sydost.

Cisterciensarkitektur är ett framträdande inslag i 1100-talets europeiska arkitektur och redan före seklets utgång hade sammanlagt mer än 500 cistercienskloster uppförts i de flesta av Europas länder.

De i dessa ingående klosterkyrkorna uppvisar många gemensamma drag, vilket är en följd av att den cisterciensiska arkitekturen styrdes med fast hand av generalkapitlet i moderklostret i Cîteaux och av att varje nytt kloster blev dotterkloster till ett redan befintligt.

Dotterkloster till Cîteaux blev klostren i La Ferte, Pontigny, Clairvaux och Morimond och med dem lades grunden till den cisterciensiska arkitekturstilen.

Kännetecknande för denna arkitekturstil var främst en långtgående enkelhet, en omsorgsfull materialbehandling och en avancerad valvslagningsteknik.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från sydväst.

I Cisterciensarkitektur är västtorn bannlysta, endast en takryttare över korsmitten var tillåten, fasaderna skulle vara släta, och skulpturutsmyckning, väggmålningar och färgade glasfönster fick inte förekomma.

Även planen var enkel, det vill säga, en basilika med transept och rakt avslutat kor och till transeptet anslöt sig ett antal likaledes rakslutna kapell.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från väster.

Den äldsta cisterciensarkitekturen var utpräglat romansk, men cistercienserna visade tidigt intresse för spetsiga bågar och valv men något lån från gotiken var det dock ännu inte fråga om, ty spetsbågen var vanlig i den romanska arkitekturen i Burgund.

Ett inflytande från den nordvästfranska gotiken började emellertid göra sig gällande i cisterciensarkitekturen under 1100-talets senare hälft och detta tog sig bland annat uttryck i att flera klosterkyrkor då fick sina rakslutna kor ersatta av halvrunda kor med omgång och kapellkrans, det vill säga, kor av samma slag som i en gotisk katedral.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från väster.

Med sin enkla stil fick cisterciensarkitekturen betydelse för tiggarordnarnas arkitektur, och i Sverige blev den cisterciensiska klosterkyrkan i Alvastra, anlagd år 1143, vilket för övrigt var samma år som klostret i Nydala, som ett dotterkloster till Clairvaux i många avseenden en förebild för den birgittinska klosterkyrkan i Vadstena.

Bilden visar Nydala koster under glansperioden på 1300-talet sett från norr.

Den cisterciensiska klosterkyrka av det äldre slaget som är bäst bevarad är Fontenay, invigd 1147, i Burgund.

Den yngre typen företräds främst av klosterkyrkan i klostret Pontigny och av de cisterciensiska klosterkyrkor som byggdes i Sverige är Nydala i Småland, Varnhem i Västergötland, Vreta i Östergötland och Skokloster i Uppland de enda bevarade.

Bilden visar Nydala koster sett från väster.

Cisterciensordens grundare Bernhard av Clairvaux, född år 1090 eller 1091 i Fontaine-lès-Dijon i närheten av Dijon, Frankrike, avled den 20 augusti 1153 i Clairvaux, Frankrike, var en fransk medeltida abbot och mystiker samt kyrkolärare.

Han blev helgon inom Romersk-katolska kyrkan med festdag den 20 augusti.

Bilden visar Portkapellet, bondkyrkan sedd från väster.

Bernhard av Clairvaux var en av de viktigaste andliga och politiska personerna under medeltiden och han föddes vid Svarta Madonna-kultens centrum Les Fontaines i Burgund, Frankrike.

Familjen tillhörde den franska lågadeln och hans far var riddare och vasall under hertigen av Burgund.

Bernhard fick en bra utbildning och visade sig redan i unga år ha en meditativ och studieinriktad läggning.

Bilden visar Portkapellet, bondkyrkan sedd från väster som ruin före 1920-talet.

År 1113, när Bernhard var 22 år, gick han i kloster, ett litet cistercienskloster i Cîteaux där han fick leva ett strängt religiöst liv och han gjorde sig känd som en mycket intensiv predikant.

Han var så lidelsefull och vältalig i sin lovprisning av fördelarna med denna livsstil att han snart fick sällskap i klostret av fyra av sina bröder, sin far som blivit änkling och trettio andra släktingar.

Bilden visar Nydala kyrka sedd från öster.

Klostret i Cîteaux var mycket fattigt, och livet där präglades av en anspråkslöshet som tilltalade Bernhard, som strävade efter ett liv i enkelhet och religiös meditation.

Han visade en stor ödmjukhet i sitt sätt att leva, åt och sov inte mer än vad som krävdes för att han skulle kunna hålla sig på benen och ryktet om hans självförsakelse och fromhet spred sig snabbt och år 1115 blev han utsedd till ledare för en grupp munkar som skulle grunda ett nytt kloster i Clairvaux i regionen Champagne i Frankrike.

Inom ett par år hade klostret i Clairvaux blivit så framgångsrikt att det gett upphov till ytterligare 163 kloster och vid Bernhards död år 1153 hade klostret i Clairvaux sjuhundra munkar.

Bilden visar Nydala kyrka sedd från öster med det runda 1100-talsfönstret överst.

Det var i Clairvaux som Bernhard började utforma sina andliga skrifter och redan som ung abbot gav han ut en serie betraktelser om Jungfru Marie bebådelse.

I dessa betraktelser utvecklade han Jungfru Marias förtjänster, framför allt som fredsstiftare och hans kärlek till henne framhävs i alla hans betraktelser och bekräftas ytterligare i hans försäkran om att han som barn fått gudomlig inspiration genom att dricka tre droppar mjölk från bröstet på den svarta madonnastatyn i Châtillon, en upplevelse som i viss mån rättfärdigar hans förkärlek för svarta madonna-kulturen.

Bilden visar ”Porta mortuorum”, De dödas port, i norra korsarmen, i denna norra port bars döda munkar ut för jordfästning på kyrkogården.

Under sin livstid grundade Bernhard av Clairvaux inte mindre än 163 kloster i Europa däribland Nova Vallis eller Nydala kloster år 1143, han skrev 10 större teologiska verk, mer än 300 betraktelser och 500 bevarade brev.

Han är skyddshelgon för bin, biodlare, ljustillverkare och ljushandlare, för Gibraltar och för dem som rensar och smälter vax.

Bernhard skrev bortåt 60 betraktelser om Höga Visan i Gamla testamentet, där han associerar till kvinnan som säger om sig själv:

”Svart är jag, dock är jag vacker”, till Maria från Betania, på den tiden ett annat namn på Maria Magdalena.

Bilden visar Bondkyrkan, Portkapellet, sett från öster.

Bernhard av Clairvaux har även förknippats med Tempelherreorden och var den främste förespråkaren av sällskapet som officiellt erkände den som en militär och religiös orden.

Hans förbindelser med Tempelherreorden sträckte sig emellertid längre än så, då han hjälpte till att utforma den ed som alla ordensmedlemmar skulle avlägga, och den kallades ”Tempelherrarnas ordensregel” och innebar att ordensmedlemmarna fick svära sin lydnad till Bethania, Marias och Martas borg.

Bilden visar södra ingången till Bondkyrkan, Portkapellet, sett från söder och dörren bär minnen från krigiska tider mot danskarna på 1500-talet via de många kulhålen.

Tack vare Bernhard av Clairvauxs goda anseende och mångfald av skrifter spred sig hans inflytande och makt med tiden utanför Clairvaux gränser och år 1130 anlitades han som medlare i försöken att få den påvliga schism att upphöra som på den tiden utgjorde ett hot mot kyrkans stabilitet och sammanhållning.

När påve Honorius II 1130 dog, nominerades två kandidater som konkurrerade om påveämbetet, det vill säga, Anacletus II och Innocentius II.

Det föll på Bernhards lott att fastställa pretendenternas värdighet och avgöra vilken kandidat som var lämpligast och efter moget övervägande bestämde han sig för Innocentius II som levde i landsflykt i Frankrike.

Bilden visar den pampiga gången från kyrkan till herrgården.

Med sin vänliga nit lyckades Bernhard av Clairvaux övertala Frankrike, England, Spanien och Tyskland att acceptera Innocentius II som påve och slutligen var även kejsaren övertygad och påven Anacletus II fördrevs från Rom.

Bilden visar vattenkällan söder om klostret och kyrkan samt stenar i marken som lagt ut för att markera var medeltida byggnader en gång stod.

Bernhard av Clairvaux har också blivit ihågkommen för att han tillrättavisade och ruinerade Pierre Abaelard, en inflytelserik intellektuell vars predikningar ofta betraktades som kätterska.

Bernhards ihärdiga och hänsynslösa fördömande av Abaelard, som initierades av hans gode vän Guillaume de Saint-Thierry, fortsatte även sedan abboten Petrus Venerabilis hade kommit en bit på vägen mot att överbrygga klyftan mellan de båda männen, men hur som helst var Abaelard redan barskrapad.

Bilden visar vackra humlestörar i Nydala klosters örtagård.

Bernhard av Clairvaux avskydde alla former av kätteri och kämpade länge och intensivt mot kättarna, i synnerhet mot albigenserna.

Albigenserna är en kristen riktning som förkastar centrala läror i den romersk-katolska tron och ser kyrkan som korrumperad och förvärldsligad och kräver en återgång till den rena, urkristna tron.

Bland annat avvisar de en rad företeelser som man menar inte har något stöd i bibeln, såsom bilddyrkan, transsubstantiationsläran, spädbarnsdop, skärselden, Mariadyrkan, omvändelse på dödsbädden, mässor för de döda, prästerlig syndaförlåtelse och bruk av vapen.

Påve Innocentius III skickar Peter av Castelnau och abboten av Citeaux till Languedoc för att utrota albigensernas lära och inkvisitionen, den kyrkliga domstolen, griper, torterar och mördar tusentals djupt troende människor som vågar kritisera den rika kyrkan och det korrumperade prästerskapet och strävar efter att följa Jesu ord i stället för den institutionaliserade kyrkans lärosatser.

De första som drabbas är albigenserna och under en tjugoårsperiod dödas nästan alla albigenser.

Bilden visar örtagårdens gärdsgård med störar av ene samt hassel flätor och med blommande cikoria, ”Cichorium intybus”, en ört som i äldre tider ansågs vara verksam mot bland annat gikt och gulsot.

Som ombud för påve Eugenius III talade Bernhard av Clairvaux i sina predikningar för ett andra korståg och övertygade många att ta till vapen mot de otrogna.

Det andra korståget blev emellertid ett stort misslyckande med ett katastrofalt slut för korsfararna och den som fick skulden blev Bernhard som ansågs vara upphovsman till det olycksaliga kriget.

Bilden visar örtagårdens bikupor av äldre modell.

Bernhard av Clairvaux kastade sig helhjärtat och entusiastiskt in i allt han gav sig på och han fick rykte om sig att vara ovettig, lömsk, krigisk, stridslysten, oärlig och, märkligt nog med tanke på hans kärlek till Jungfru Maria, en kvinnohatare.

Bernhard av Clairvaux dog i klostret i Clairvaux den 20 augusti år 1153 och helgonförklarades av påve Alexander III redan den 18 januari 1174, bara 21 år efter sin död.

Bilden visar örtagårdens 1100-talsmur sedd från söder.

Bernhard av Clairvauxs samlade verk, som främst utgörs av litterärt välformade predikningar, andliga traktater och brev, har utgivits i nio band, av J. Leclercq med flera, under titeln ”Sancti bernardi opera” som utgavs under åren 1957-1977.

Bilden visar raserade stenar från klostertiden med inristade bilder, i detta fall en spjutspets eller pilspets.

Bernhard av Clairvaux har kallats ”den siste av kyrkofäderna”, men han snarare fulländar den tidiga medeltidens monastiska teologi, som på Bibelns, liturgins och kyrkofädernas grund analyserar den kristna troserfarenheten.

Monastisk teologi, är de medeltida klostrens teologi till och med Bernhard av Clairvaux och står i motsats till skolastiken.

Skolastik är den filosofiska och vetenskapliga huvudströmningen under högmedeltiden som berörde alla sidor av det dåtida vetandet och strävade efter att utveckla den teologiska vetenskapen.

Monastiska teologi visade föga intresse för filosofisk spekulation utan var inriktad på skriftstudium enligt den fyrfaldiga tolkningsmetoden och på utvecklingen av det andliga livet.

Syftet är inte främst att vinna någon ny teoretisk kunskap utan att egga till gudssökande genom bön, kompromisslös efterföljelse och kontemplativ meditation.

Målet är att vinna den kravlösa gudskärlek som också innefattar kärlek till sig själv och till nästan.

Detta är Bernhard av Clairvauxs så kallade ”mystik”, som inte endast utmärks av sin koncentration på Kristi lidande och på Maria som den fullkomligt lydiga utan som ytterst är inriktad på Gud som all verklighets och all kärleks källa.

Bilden visar en ”Piscina”, som är en uttömningskanal i kyrkorum för vätska från heligt kärl, till exempel dopvatten från en dopfunt eller rengöringsvatten från nattvardskärl.

Vätskan rinner sedan ned i kyrkans grund för att komma i vigd jord.

Ordet ”Piscina” kommer från latinets fiskdamm och under romartiden var det ett kar för bad i termer och trädgårdar och blev under den tidiga kristna kyrkan benämningen på dopvattenkärlet och senare på just uttömningskanalen.

Bilden visar en Piscina från kyrkan som var en uttömningskanal i kyrkorummet för vätska från ett heligt kärl.

Till Sverige kom Bernhard av Clairvaux och hans Cisterciensorden år 1143 då Alvastra kloster grundades av munkar från Clairvaux med stöd av den sverkerska ätten samt Nydala kloster som grundades vid sjön Rusken i Småland och dessa två kloster var de 40:e och 41:a dotterklostren till stamklostret i Clairvaux.

Bilden visar interiören i Portkapellet, Bondkyrkan.

Några år senare kom det cistercienser till Lurö i Vänern, men flyttade kort därefter för att slutligen genom en donation av en egendom vid Billingen i Västergötland grundlägga Varnhems, Värnhems, kloster den 1 maj år 1150.

Bilden är tagen i Portkapellet eller Bondkyrkan och visar dopfunten från 1600-talet.

Under 1100-talet omvandlades stegvis de tidigare klostren till cistercienskloster, och de var det dominerande inslaget fram till mitten av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga behoven.

Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till kronan genom kung Gustav Vasa, och därmed försvann orden helt från Sverige.

Exempel på kloster i Sverige är Gudhems kloster i Västergötland som grundades senast år 1175, Julita kloster eller som det hette från början Viby kloster i närheten av Sigtuna i Uppland som grundades på 1180-talet, Roma kloster på Gotland som grundades år 1164 och var ett dotterkloster till Nydala, Sko kloster i Uppland som grundades på 1220-talet, Vreta kloster i Östergötland som enligt Riksantikvarieämbetet bör vara Sveriges äldsta kloster och troligen benediktinskt från omkring år 1110 och enligt traditionen cistercienskt från år 1162 samt Ås kloster i Halland stiftat år 1192 och anlagt år 1194.

Bilden visar från vänster till höger släkterna Löwenhielm, Strömberg och Linroth.

Av 1700-talets barockinredning återstår idag bildens predikstol, altaruppsatsen, dopfunten och de typiska slutna kyrkbänkkvarteren.

Även de av trä snidade ljuskronorna och nummertavlorna är, efter rengöring och konservering, åter i sin ursprungliga färgprakt.

Bilden visar kyrkans predikstol.

Av 1700-talets barockinredning återstår idag bland annat bildens predikstol varvid bilden visar den övre delen, altaruppsatsen, dopfunten och de typiska slutna kyrkbänkkvarteren.

Bilden visar övre delen av kyrkans predikstol.

Av 1700-talets barockinredning återstår idag bland annat bildens vackra altaruppsats, predikstol, dopfunt och de typiska slutna kyrkbänkkvarteren.

Bilden visar kyrkans altaruppsats.

Av 1700-talets barockinredning återstår idag bland annat bildens altaruppsats som lyses upp av det gamla runda stenfönstret överst som går tillbaka till ett avlägset 1100-tal.

Bilden visar kyrkans altaruppsats.