Ödekyrkogården i Åsenhöga, del 1

Ödekyrkogården i Åsenhöga, del 1, en natur- och kulturkrönika i 29 bilder från en mycket stämningsfull plats inte långt från Gnosjö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 23:e dagen i månaden juli anno 2017.

Ursprungliga kyrkan i Åsenhöga byggdes troligen i början av 1200-talet på annan plats i byn.

Kyrkans placering på denna plats verkar ha skett på 1500-talet.

Det har funnits minst två kyrkor här, men troligen ytterligare en som har brunnit ner.

Den sista kyrkan uppfördes år 1729, korväggen var där korset nu är placerat.

Kyrkan var cirka 19,5 meter lång, omräknat i nuvarande mått.

En fristående klockstapel låg i sydöstra hörnet av kyrkogården.

Kyrkogården hade tre ingångar med stigluckor.

Det finns nu ett fyrtiotal bevarade gravstenar, hela eller som mer eller mindre stora fragment.

Detta gör ödekyrkogården tämligen unik.

En grop markerar platsen för en öppen grav som fanns under golvet på sakristian.

På planen söder om kyrkogården fanns flera byggnader, bland annat ett natthärbärge och förmodligen också sockenstuga samt ett fattighus.

Bilden visar en stiglucka eller steglucka, som är en ingång till en kyrkogård i form av en mindre byggnad med portvalv.

Ofta fanns trappor på ömse sidor av porten, vars undre del inte öppnades utan stegs över, därav namnet.

Många stigluckor från Sveriges medeltid finns bevarade precis som här väster om Åsenhöga kyrka i Gnosjö kommun där socknens gamla kyrkplats ligger och när dagens nyklassicistiska kyrka byggdes år 1857 revs den gamla träkyrkan och kyrkogården övergavs, idag en ödekyrkogård.

Under 1900-talet har ödekyrkogården försiktigt iordningställts och den stämningsfulla platsen ger en äkta bild av hur landsbygdens småländska kyrkogårdar såg ut före industrialismen.

De var vildvuxna ängsmarker med naturligt upptrampade gångar och ofta var det klockarens löneförmån att få bärga höet på kyrkogården.

Kyrkplatsen i Åsenhöga etablerades under medeltiden och som i så många andra skogssocknar byggde bönderna kyrkan av trä.

Ingången till kyrkogården i öster har, som sagt, en timrad stiglucka som täcks av ett spåntak och denna stiglucka är från år 1695 och ursprungligen fanns likadana i söder och norr som skulle ge en skyddad plats för allmogens samtal och affärer i anslutning till gudstjänsten.

Altarplatsen är nu markerad med ett kors och vad som i sammanhanget förefaller exklusivt är det 40-tal vårdar av huggen sandsten som står på kyrkogården.

Dessa är från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Handhuggna stenvårdar var i andra delar av länet en lyx och ofta utmärktes gravarna endast med en liten jordhög eller en trävård som efter hand ruttnade bort.

Än mer ovanlig är den vackra gjutjärnshäll från år 1712 som ligger över kyrkoherde Lacanders grav.

Kyrkoherden i Åsenhöga Petrus Lacander, levde under åren 1675-1709, och var gift med Sara Catharina Austrenia. De fick barnen Petrus Lacander och Sara Catharina Lacander.

Petrus hustru Sara Catharina Austrenia, föddes år 1683, som dotter till kyrkoherden i Odenjö Johan Austrenius.

Kyrkoherde i Åsenhöga Petrus Ingermarsson Lacander, åren 1706 -1709, född i Skatelöv år 1675, bondson från Sjöby, latinets ”lacus” för ”sjö”, därför efternamnet Lacander.

Skolgång i Växjö år 1684, student i Åbo år 1694, disputerade år 1696 ”de veritate, sanctitate & perfectionis singularitate religionis. p. X, pres. A. Hasselquist”,

Bilden visar stigluckans vackra tak sett inifrån.

Lacander var bataljonspräst vid Kronobergs regemente år 1703, tjänstgjorde vid armén i Polen, kyrkoherde här utan prov och val år 1706.

Brukade citat: ”som krigspräst moustascher och var en övermåttan stor och välväxt man, oblyg, så att han ansåg höga och låga lika samt stark både i predikande och i sjungande.”

Bilden visar stigluckans vackra tak sett inifrån.

Citat: ”Det berättas ock av de gamle, att han och dess comminister Hagelman, lika i växt, tänkesätt och ämbetsgåvor, voro så goda vänner, att de nästan alltid vistades tillsammans antingen i Åsenhöga eller i Näs”.

På hans och hustruns grav på den gamla kyrkogården ligger en stor järnhäll, förfärdigad på Huseby bruk efter föranstaltande, det vill säga, på initiativ av mågen Hasselbaum. Till text för sin likpredikan hade Lacander valt Ps. 119: 116-117.

Bilden visar fragment av gamla gravstenar som finns bevarade inne i stigluckan.

Petrus Ingermarsson Lacander avled den 15 maj år 1709, men enligt gravhällen den 19 maj samma år.

Kyrkogårdens yta var uppdelad efter socknens olika gårdar, varje hemman hade sin gravplats. De flesta av dessa ligger norr om platsen för kyrkan. Vanligen förknippades nordsidan med mörker och onda makter, men här var sydsidan helt enkelt för vattensjuk för begravningar.

Bilden visar fragment av gamla gravstenar som finns bevarade inne i stigluckan.

År 1770 uppges att kyrkan, citat: ”står i en däld så djup, at hon med djupa diken måste förwaras för wattnets upstigande”.

Kring kyrkogården löper en mossbelupen stenmur från år 1789 och innanför denna stenmur är ett dike som anlades år 1811 för vattnets bortledande.

Bilden visar fragment av gamla gravstenar som finns bevarade inne i stigluckan.

Före 1800-talet och industrialismen så var alla gravvårdar på kyrkogårdarna handgjorda i trä eller sten och de senare var förstås kostbara och något som bara socknens mer välbeställda kunde unna sig och de sina.

Träkors och dekorerade plank var vanligare, men är idag ytterst sällsynt på kyrkogårdarna.

De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva och de allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård.

Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft och på länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid.

De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln och särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

Bilden visar fragment av gamla gravstenar som finns bevarade inne i stigluckan.

Bilden visar fragment av gamla gravstenar som finns bevarade inne i stigluckan.

Gravstenarna är en mångsidig och spännande form av så kallad ”materiell kultur” som speglar sin tid och sin smak, samhälle och samhällsordning. De visar också en del av den industriella revolutionen på ett tydligt sätt, det vill säga, den inom stenindustrin.

Kyrkogårdarna på medeltiden vid kristendomens införande innebar en stor förändring i hur man begravde sina döda.

Kyrkogården bestod av en väl inhägnad yta kring kyrkan och troligen såg den snarast ut som en ängsmark med enstaka påkostade stengravar.

Sammansatta stengravvårdar med locksten, gavelstenar och ibland sidostenar finns få kvar på kyrkogårdarna idag, men delar, till exempel lockstenar, kan hittas återanvända som byggnadsmaterial eller som gravstenar.

Altarplatsen är nu markerad med ett kors och vad som i sammanhanget förefaller exklusivt är det 40-tal vårdar av huggen sandsten som står på kyrkogården.

Dessa är från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Från slutet av medeltiden mellan 1500-tal till 1700-tal blev det vanligt att de rikaste och mest inflytelserika personerna begravdes inne i kyrkor och gravkapell.

På kyrkogården begravdes större delen av befolkningen men traditioner och gravvårdsutformning varierade stort mellan olika delar av landet.

Hällar förekom framförallt inne i kyrkornas golv men också på kyrkogårdarna.

Resta stenar på kyrkogården under 1600-tal och 1700-tal verkar ha använts som gravmarkörer ute på kyrkogårdarna från och med 1600-talet men stenar från denna tid är mycket sällsynta och en anledning var att de inte sällan återanvändes.

I Steghag och Bosjökloster återanvände man till exempel under 1700-tal och 1800-tal stenar från medeltiden.

Altarplatsen är nu markerad med ett kors och vad som i sammanhanget förefaller exklusivt är det 40-tal vårdar av huggen sandsten som står på kyrkogården.

Dessa är från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Kring år 1800 blev större delen av befolkningen begravd på kyrkogården men stora regionala skillnader fanns i hur man markerade gravarna och trämarkeringar var antagligen ganska vanligt.

År 1815 beslöts att kyrkogårdarna skulle flyttas ut från städer och byar så snart det gick och begravningar inne i kyrkorna blev mer och mer omodernt.

När begravningarna inne i kyrkorna slutade började även de rikaste att anlägga sina gravar på kyrkogårdarna, större och mer påkostade monument blev allt vanligare på kyrkogårdarna.

Man började på 1800-talet se kyrkogården på ett nytt sätt och romantiken gjorde kyrkogården till en plats även för konst och poesi.

Man började rusta upp kyrkogårdarna, och arkitekter blev för första gången anlitade för att rita nya kyrkogårdar.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Åren 1800-1850 innebar stora regionala variationer och ett exempel är de skånska kalkstensvårdarna som sattes upp mellan cirka 1810-tal och 1860-tal vilket innebar gustanviansk stil eller kvardröjande barock med text och dekor på båda sidor som skulle ses från båda hållen där stenarna ofta var målade men själva kyrkogården var ofta ännu bara en äng.

Inspirationen kom från antikens Rom och Grekland och därför finns en det en hel del likheter mellan gravstenar från antiken och från Rom på den här tiden.

Obeliskerna från antikens Egypten inspirerade gravmonument i granit på svenska kyrkogårdar.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Under 1800-talets andra halva, från 1850-1890, kunde gravvårdar se ut på många olika sätt och en tidig gravsten är den lilla naturromantiska med växtornamentik som sattes upp 1840-tal till 1880-tal.

Gravvårdar som livsten i sand- eller kalksten med växtornamentik och ofta med en infälld textplatta och kors i marmor.

Obelisken började sättas upp på 1850-talet, inspirerad av antikens Egypten, kom till Europa dels under den europeiska antiken, romarrikets tid, och dels under 1800-talet under Napoleons fälttåg till Egypten.

En typisk obelisk har tre delar, en hög kvadratisk övre sten om smalnar av uppåt, pyramidformig topp, en mellansockel som bär texten.

Obeliskerna gjordes i princip alltid i granit och något senare även i diabas.

Fler exempel på gravstenar under tiden 1850-1890 var laddade med symbolik såsom den brutna kolonnen och ekstammen.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Från 1860-tal till 1880-tal finns en hel del gravstenar som är tydligt inspirerade av den gotiska stilen och oftast har de formen av nygotiska fönster.

Gotiken var egentligen en byggnadsstil från sen medeltid men under 1800-talets andra halva byggdes många nygotiska kyrkor i Sverige.

Många historiskt inspirerade stilar fanns sida vid sida under 1800-talets andra hälft och mest mjuka stensorter som marmor, kalksten och sandsten användes.

Stenar ofta sammansatta av flera material och som exempel var infällda textplattor och dekorelement i marmor eller biskviporslin vanliga.

Biskviporslin är en sorts tätt, oglaserat porslin och biskvireliefer gjorda efter verk av den då väldigt populäre danske skulptören Bertel Thorvaldsen är inte ovanliga på gravstenar.

Relieferna är dock bräckliga, och sällsynta och det kan vara bra att se efter dem lite extra om man har några på sin kyrkogård.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Under 1800-talets andra halva började man använda granit allt mer i gravstenar och i slutet av 1800-talet upptäcktes den svarta diabasen, och denna blev snabbt populär och blev ett av de vanligaste materialen i gravstenar.

Kring sekelskiftet 1800-tal – 1900-tal försvann mycket av inspirationen från de historiska stilarna, gravstenar var över lag mycket stora och nya former vid den här tiden var exempelvis bautastenarna, inspirerade av förhistoriska gravfält och runstenar.

Jugendstil cirka år 1910 till cirka år 1925 var ett av de första resultaten av att man inom konst och arkitektur försökte hitta en ny stil för det nya århundradet, som inte var inspirerad av historiska stilar som så mycket var under 1800-talet.

Jugendstenar är oftast stora, inte sällan lika stora som bautastenarna, men de har inte sällan en rik växtornamentik men kan också vara förhållandevis strikta och stadiga.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Gropen på bilden markerar platsen för en öppen grav som fanns under golvet på sakristian.

I en modernistisk tid under 1900-talets första årtionden pågick en livlig diskussion om gravstenarnas utformning, böcker skrevs och utställningar arrangerades.

Kritikerna tyckte att tidens gravstenar hade blivit för stora, och för masstillverkade samt okänsliga och igen letade man även bakåt i tiden för inspiration, enklare och mindre gravstenar i andra material än mörk granit och diabas började användas.

Stora gravmonument och mausoleer blev modernt cirka 1905-1935 för alla var inte intresserade av modernism.

Under perioden anlades därför också många stora gravmonument i Sverige, mer påkostade och storslagna än under någon annan tid.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Funktionalismen och Stockholmsutställningen år 1930 innebar att allt fler kyrkogårdar fick regler för utformning.

Modet svängde och mindre och mer modernt utformade gravvårdar blev allt vanligare men genom att kremering också blev vanligare under 1920-talet och 1930-talet började också antalet små urngravvårdar och mindre hällar öka.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Låga och breda gravstenar som var något nytt cirka år 1930, med andra ord, de första gravvårdarna som tydligt har bredare proportioner var de stadiga, klassicistiska som dök upp på 1910-talet, de hade ofta en central livsten, fortfarande högre än bred, som flankerades av sidostenar, så graven fick sten längs hela huvudänden.

Mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet ändrades huvudstenens form och blev bredare och samtidigt blev steninramningen mer diskret.

Bilden visar några av de 40-tal exklusivt bevarade gravvårdar av huggen sandsten som står på ödekyrkogården i Åsenhöga.

Dessa gravvårdar var minnen från åren mellan 1684–1832 och vittnar om en lokal gravkonsttradition som dog ut i och med industrialismens maskinellt producerade vårdar.

Gropen på bilden markerar platsen för en öppen grav som fanns under golvet på sakristian.

Från 1930-tal till 1980-tal blev variation och individualism funna i detaljerna och genom att titta på material och detaljutformning kan man se skillnad på stenar från olika årtionden.

Under 1930-talet till 1950-talet var till exempel dekoren i princip alltid symmetrisk, och materialet nästan alltid grå eller svart granit eller diabas.

Under 1970- och 1980-tal blir dekoren mer asymmetrisk och stilen mer informell, stenarna får fler färger, till exempel rött.

Våren år 1991 trädde en ny lag i kraft som gav gravrättsinnehavaren betydligt större frihet vid utformningen, stenarna skall fortfarande godkännas men man sa mer sällan ett nej.

Tendenser man kan se är fler stenar med oregelbunden form och en annan trend är att man lägger större vikt vid att visa vem den döde var som person genom text och symboler.

Trots torrsommaren fann vi vid vårt besök på Ödekyrkogården en svedkremla, ”Russula adusta”, som finns i barrskog, bland annat i lav- och lingontallskog på sur mark gärna med tall.

Svedkremlans lukt påminner om unken källare men den inte är skarp i smaken och det finns en handfull arter i samma grupp ”Compactae”, med eller utan skarp smak, och svartnande, alternativt rodnande och sedan svartnande.

Svedkremlan är ingen matsvamp.

Tagellavar och garnlav är långa hängande lavar som draperar träden är kanske en av de detaljer som är mest förknippade med gammelskogar.

Hänglavarna spelar också stor roll i de nordliga skogsekosystemen som bomaterial åt många fåglar och som föda, samernas renar äter till mycket stor del hänglavar under flyttningarna mellan sommar- och vinteruppehållsområdena, och under de vinterperioder då skare och is hindrar dem från att komma åt växter och lavar på marken under snön i skogen.

Den vanligaste gruppen av dessa hänglavar är tagellavarna i släktet ”Bryoria”, som innehåller 16 svenska arter, men artuppfattningen varierar starkt och artavgränsningarna är i många fall minst sagt oklara.

Tagellavarna i släktet ”Bryoria” skiljdes ut från släktet ”Alectoria” som bland annat innehåller garnlaven, ”Alectoria sarmentosa” i mitten av 1970-talet, men fortfarande har inga större artavgränsningsstudier gjorts med modern DNA-sekvenseringsteknik.

De vanligaste arterna bland tagellavarna i olika barrskogstyper är den vanligtvis mörkt svartbruna manlaven, ”Bryoria fuscecens”, och den vanligtvis ljust gråvita grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, bägge arterna varierar påtagligt mycket i färg och är ofta svåra att skilja åt.

Den grå tagellaven innehåller dock en kemisk substans som reagerar starkt gult när man tillsätter KOH-lösning, Lut, och åtminstone manlaven kan betraktas som ett outrett artkomplex.

En vanlig art i talldominerade skogar i norra och mellersta Sverige är talltagel, ”Bryoria fremontii”, som är en ganska grov, glänsande kastanjebrun art, som lätt känns igen på sina gula soral när dessa finns utbildade och arten har grova, vridna grenar och kan bli flera decimeter lång.

Nästlav, ”Bryoria furcellata”, är en annan typisk tallepifyt och den bildar till skillnad från flertalet andra tagellavar inte hängande bålar utan är upprätt och utspärrat busklik.

Soralen hos nästlaven har små pigglika utväxter, så kallade isidiösa soral, vilket gör den mycket lätt att känna igen, arten finns i större delen av landet, men är ovanlig i södra Sverige där den indikerar skog med höga naturvärden.

Garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, är en karakteristisk, blekt gröngul art i gamla granskogar över större delen av Sverige utom längst i söder.

Den har minskat kraftigt i hela landet men kan förekomma i stor mängd i skog som undgått skogsbruk.

Garnlaven kan bli flera decimeter lång och drapera träden i gynnsamma lägen, där den dessutom kan producera små rödbruna apothecier, annars förökar den sig främst genom fragmentering.

Släktet ”Alectoria” skiljer sig bland annat från släktet ”Bryoria” i spor- och sporsäckutseende men detta är mikroskopiska karaktärer som förstås inte är så lätta att studera hos arter som dessutom sällan producerar fruktkroppar.

Bilden visar lavarten grå tagellav, Bryoria capillaris”.

Lavarna är naturens luftindikatorer och om man vill se om luften är ren där du bor kan du kolla vilka lavar som växer på träden.

Hittar du bildens skägglav är luften troligtvis ren men hittar du inga lavar alls eller bara skorplavar, är luften troligtvis förorenad.

Skägglavar i släktet ”Usnea” är ett släkte av hänglavar som ingår i familjen ”Parmeliaceae”.

Den i Sverige vanligast förekommande arten av släktet ser man på bilden och heter skägglav, ”Usnea dasypoga”, men den i Sverige mest hotade arten av släktet är långskägg, ”Usnea longissima”, vars bål kan bli mer än meterlång.

Skägglavar är, som redan nämnts, känsliga för luftföroreningar och fungerar därför som indikatorarter på bra luft

Gråfibbla, ”Pilosella officinarum”, är en lågväxt, mattbildande, flerårig ört som bildar ovanjordiska utlöpare.

Arten är vanlig och förekommer i nästan hela landet utom längst i norr och växer på torra solvarma platser, som sandmarker, torrbackar, berg, skogsbryn och vägkanter eller som här på Ödekyrkogården i Åsenhöga.

Artnamnet ”officinarum” kommer av latinets ”officina” för ”apotek” och antyder att arten använts som örtmedicin.

Stenmåra, ”Galium saxatile”, är en kal, lågväxt, mattbildande, flerårig ört med talrika icke blommande stjälkar.

De blommande skotten blir en till två decimeter höga, medan de vegetativa ofta är mycket låga.

Bladen är korta och omvänt äggrunda med liten uddspets, de är tre till tio millimeter långa och avtar i storlek mot basen av stjälken.

Arten är vanlig i sydvästra Sverige, sällsynt och vanligen tillfällig i de sydöstra delarna av landet och den växer på torra steniga eller grusiga ställen, i vägkanter, torrbackar och skogsbryn.

Första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av Carl von Linné år 1755.