Ödekyrkogården i Åsenhöga, del 2

Ödekyrkogården i Åsenhöga, del 2, en natur- och kulturkrönika i 51 bilder från en mycket stämningsfull plats inte långt från Gnosjö.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 23:e dagen i månaden juli anno 2017.

Åsenhöga ödekyrkogård har en trapetsoid plan med nord-sydlig utsträckning. Omgärdningen utgörs av en cirka en meter hög och över en meter bred kallmur av gnejshällar. Muren är överväxt med mossor, ris och ormbunkar.

I sydväst och nordväst är utrasade partier och i södra delen av östmurens sträckning sitter en liggtimrad och rödfärgad stiglucka med stickespåntäckt tälttak från vilket reser sig en smidesflöjel med årtalet 1695.

Planen är kvadratisk. Stigluckan vilar direkt på marken utan egentligen sockel. I norr är de nedre timmervarven kraftigt rötskadade och insektsangripna i anslutning till stenmuren.

Taktäckningen är sedan länge uttjänt. Inne i stigluckan står sex sandstensvårdar samt fragment av dylika från sent 1600-tal och tidigt 1700-tal tillika en avhängd smidesgrind från 1930-talet.

Längs med kyrkogårdsmuren löper på insidan ett halvmeterdjupt dike med utlopp under muren i nordöstra hörnet. En stenhäll fungerar som spång från stigluckan. Längs med murarna växer björkar, rönnar och ekar av olika åldrar. Enstaka björkar växer fritt inne på kyrkogården.

Den träkyrka som revs år 1857 har legat mitt på kyrkogården, med koret mot öster och därmed delat kyrkogården i en nordlig och en sydlig hälft. Ett kopparplåtsklätt träkors markerar platsen för altaret.

Enstaka grundstenar är synliga i marken. Norr om koret är en djup grop efter en igenrasad gravkammare under sakristian, i vilken kyrkoherdarna Qvast och Gislov vilade med sina familjer.

Söder om kyrkogrunden löper ett grunt dike som ansluter till ovan nämnda dike. Kyrkogårdens yta utgörs av en tovig äng, gravkullarna är idag svåra att urskilja.

Ett 30-tal stenar står resta på kyrkogården, de flesta norr om kyrkogrunden och ett fåtal längs södra muren. Merparten är vända mot väster, övriga mot öster. I princip alla står på sina ursprungliga platser, vilka var knutna till olika hemman i socknen, så kallade grifteplaner.

Vårdarna är resta hällar av sandsten med enkla inskriptioner i relief. De härrör från 1684 till 1832 med tyngdpunkt på 1700-talet. De behåller samma utförande under hela perioden. Några är så kallade parstenar.

Sandsten är sedimentära bergarter bildas genom hop-pressning och cementering av lösa sediment. Materialet i sedimenten utgörs av mineralkorn och fragment från äldre bergarter som vittrat och eroderats.

Genom kemisk och mekanisk vittring, till exempel frostsprängning, frigörs enskilda korn och fragment ur berggrunden. Erosion från vind, vatten och is bland annat i glaciärer bryter ytterligare ned berggrunden och transporterar ut materialet i sjöar och hav där det sedimenterar, det grövsta närmare stranden, det finkornigare materialet längre ut från land. Här kan också skalrester och andra lämningar från djur och växter införlivas i sedimentet och bevaras som fossil.

Allt eftersom sedimentet begravs allt djupare under yngre sedimentlager pressas det ihop och kompakteras, och kvarts, kalcit eller olika lermineral fälls ut i porutrymmena mellan sedimentkornen så att dessa cementeras samman och en fast bergart bildas.

Organiskt material, det vill säga döda växter och djur, som begravs i sedimenten kan ge upphov till förekomster av kol, olja och naturgas.

Några vanliga sedimentära bergarter är,

Konglomerat bildas genom hopcementering av större och mindre avrundade stenar, avsatta på en havsstrand eller längs en flod, med finkornigare material som fyller ut mellan-rummen. Stenarna i provet på bilden består främst av ljus kvartsit, så kallad omvandlad sandsten.

Sandsten som på gravstenarna bildas genom hop-cementering av sandkorn, främst av kvarts, som kan ha avsatts i ett floddelta eller nära en strand. Vissa sandstenar kan i stället vara avsatta i ökenmiljö.

Undersökning av olika sedimentära strukturer i sandstenen såsom korsskiktning, bölje-slagsmärken, torksprickor, regn-droppsmärken, stora dynstrukturer med mera ger information om sandstenens avsättningsmiljö.

Den brunröda färgen hos många sandstenar beror på oxidering av mikroskopiska järnpartiklar i sedimentet.

Arkos en oren sandsten som förutom kvartskorn innehåller mycket fältspat. Oftast bildad genom avsättning på land av material från en vittrad granit, utan alltför lång transport. Ofta rödaktig färg.

Lersten eller lerskiffer bildas genom avsättning av lerslam längre ut från stranden jämfört med en sandsten. Grå färg. Vissa lerskiffrar kan också innehålla mycket organiskt material exempelvis svart så kallad alunskiffer.

Kalksten bildas genom avsättning av kalkslam och skal från olika havsdjur, och är därför ofta mycket rik på fossil. Vissa kalkstenar, exempelvis på Gotland, representerar fossila korallrev, som begravts av yngre sediment. Krita är en mycket finkornig kalksten, uppbyggd av mikroskopiska skalrester. Kalkstenar kan även bildas genom kemisk avsättning av kalk runt varma källor på havsbottnen eller på land, så kallad travertin.

Gråvacka är en bandad sedimentär bergart med omväxlande grövre sandiga lager och finare leriga lager. Gråvackor anses vara bildade på tämligen djupt vatten längs en kontinentkant eller i en djuphavsgrav, genom att löst material rasat ned i stora skred från kontinentshelfen.

I sydväst ligger en gjutjärnshäll från år 1712 över kyrkoherde P J Lacander med fru, gjuten vid Huseby bruk. Detta är troligen en av landets äldsta gjutjärnsvårdar.

Från år 1849 finns ett sönderbrutet gjutjärnskors, vilket är ödekyrkogårdens yngsta vård. Ödekyrkogården förvaltas av hembygdsföreningen.

Åsenhöga ödekyrkogård är en fast fornlämning, RAÄ 11, och skyddas genom Kulturminneslagens andra kapitel. Varje ingrepp är tillståndspliktigt. Kyrkogården har sannolikt medeltida ursprung.

Eftersom den övergavs efter kyrkans rivande år 1857 har den behållit den vildvuxna ängskaraktär som kyrkogårdar i regel hade fram till förra sekelskiftet. Denna kan idag bara upplevas på ödekyrkogårdar och det utgör dennas främsta kulturhistoriska värde.

Till detta kommer anordningar som kallmurar, timrad stiglucka och det ovanliga diket som grävdes för att få bukt med den vattensjuka terrängen.

Var och en för sig besitter de bevarade sandstensvårdarna från tre sekler ett högt värde som exempel på hur den hantverksmässiga gravvårdsproduktionen yttrade sig i denna bygd före industrialismen.

De speglar långlivade traditioner och deras placering är knuten till olika hemmans grifteplaner, en förr vanlig företeelse som nu sällan kan studeras på annat än ödekyrkogårdar.

Närmast unik i ett nationellt perspektiv är, nyss nämnda, kyrkoherde Lacanders gjutjärnshäll från år 1712, troligen en av landets tidigaste av detta slag.

Kyrkogården har under 1900-talet genomgått ett par försiktiga restaureringar som bestått i återbördandet av stigluckan, röjning av sly och markerandet av kyrkan med ett kors.

Bokstäverna IHS som står inristade på gravstenarna på Ödekyrkogården i Åsenhöga är ursprungligen en förkortning för namnet Jesus i medeltida handskrifter, ursprungligen ΙΗΣ, varvid Η avser den grekiska bokstaven eta.

Förkortningen IHS blev populär som Kristusmonogram mot medeltidens slut. Jeanne d’Arc hade det i sitt baner, och det propagerades mycket av den franciskanske folkpredikanten Bernardinus av Siena. Det finns också bland annat på Serafimerordens insignier.

Det förekommer som emblem i många svenska kyrkor och på kyrkliga textilier men har ofta varit missförstått.

En vanlig uttydning är att det är en initialförkortning för det latinska Iesus, ”Hominum Salvator” som betyder ”Jesus, människornas Frälsare” men bland svensk allmoge utlästes det förr i tiden ofta som ”Iesus, Herrans Son”.

En annan förklaring av IHS är, ”ett Kristusmonogram bildat på de inledande bokstäverna i namnet Jesus på grekiska, ΙΗΣΟΥΣ”.

Monogrammet spreds genom den senmedeltida kulten av Jesu namn. Det är bland annat Jesuitordens symbol. Ibland har det tolkats som begynnelsebokstäverna i det latinska ”Iesus Hominum Salvator”, ”Jesus, människornas Frälsare”, eller i orden ”In Hoc Signo vinces” i betydelsen ”I detta tecken skall du segra”. Detta är en form av bokstavsmystik.

Bokstavsmystik, är en uppfattning av bokstäverna som sinnebilder för en högre sanning, knuten till bokstävernas form, vokalernas och konsonanternas särskilda betydelser, stavelseramsor, antalet bokstäver i alfabetet eller bokstävernas talvärden.

Bokstavsmystiken utvecklades i det antika Grekland under påverkan av orientaliska åsikter om skriftens helighet och gudomliga ursprung. Den innebar också i viss mån en förnyad anknytning till det äldre semitiska och egyptiska bruket av bildskrift; där var varje tecken en ordsymbol och inte bara en ljudbeteckning.

Användningen av bokstäverna som talvärden är belagd i Miletos på 700-talet f.Kr. och upptogs av pytagoréerna i deras talspekulation, som i sin tur påverkade Platon.

Betydelsen av den grekiska termen för bokstav, ”stoicheion”, även ”grund]element”, har också främjat bokstavsmystikens utveckling.

Talvärdesberäkningen, på hebreiska gematria, är likaledes betygad för 700-talet. Den kan utföras på olika sätt, siffersystemet bevaras, så kallad milesisk räkning, det vill säga, α = 1, β = 2, θ = 9, ι = 10, κ = 20, λ = 30, ρ = 100 och så vidare, eller bokstäverna numreras i löpande följd, så att α = 1, β = 2, ω = 24, och i den judiska kabbalan finns upp till nio olika beräkningsmetoder av detta slag.

Ord med samma talvärde kan enligt bokstavsmystiken betraktas som synonymer och därför utbytas mot varandra. Sålunda är det grekiska ordet för Gud till sin siffersumma likvärdigt med god och helig, alla tre orden blir enligt milesisk räkning summan 284.

De flesta, oftast grekiska, ord med räkning efter bokstavsföljd får ett värde av mellan 50–100 och sannolikheten för ett sammanträffande blir därför relativt stor eller 1 på 50.

På detta vis har bokstavmystiken utnyttjats i apokalyptiska spekulationer, mystisk skrifttolkning och spådomskonst av skilda slag.

I Barnabasbrevet 9:9 är bokstavsmystiken ställd i den typologiska skrifttolkningens tjänst och Abrahams 318 tjänare i Första Moseboken 14:14 blir en förebild till den korsfäste Kristus, eftersom bokstaven T blir 300 samt har korsform och IH som blir 18 utgör de grekiska begynnelsebokstäverna i namnet Jesus och de tre streck som bildar A och Δ får syfta på treenigheten.

I magiska inskriptioner, ofta på amuletter, liksom inom astrologin är bokstavsmystiken vanlig.

Alfabetet i sin helhet har haft en magisk effekt, eftersom det innehåller alla tänkbara bokstavskombinationer, alltså även ett aldrig så hemligt guds- eller demonnamn. Vokalerna har redan i gammalegyptisk tid ansetts besitta en speciell kraft.

Bland de talrika bokstavsfigurerna märks de mystiska kvadraterna och en dylik är den berömda ”Satorformeln”, som första gången uppträder på en koptisk papyrusamulett.

Denna formel utgör en palindrom, det vill säga, den ger samma ordserie vid läsning både fram- och baklänges, i detta fall också vid läsning uppifrån respektive nedifrån.

Det bakomliggande magiska syftet är att formeln inte genom baklängesläsning skall mista sin kraft.

Till innehållet är den sannolikt ett anagram, på hebreiska ziruf, det vill säga, bokstäverna är omkastade för att meningen skall döljas, troligen, ”Petro et reo patet rosa sarona” för ”fastän Petrus är skyldig, står Sarons ros öppen för honom”, jämför Apostlagärningarna 9:35, Höga Visan 2:1, eller allmänt för ”Kristi frälsargärning gäller även den som förnekar honom”.

Satorformeln, den mystiska kvadraten.

En magisk formel, sannolikt med gnostiskt ursprung är abraxas, där siffervärdet med viss beräkning utgör 365, se även trollformeln abrakadabra.

I den judiska, speciellt den kabbalistiska, skrifttolkningen förekommer, utom gematri och ziruf, utbytet, hebreiska för temura, av bokstäver efter vissa bestämda principer, till exempel ”atbash” och ”albam”.

Den förra innebär att den första bokstaven i det hebreiska alfabetet a ersätts med det sista t, den andra b med den näst sista sh, och så vidare, härav namnet.

Uppställningen för utbytet förekommer också på gamla grekiska inskrifter och kallas där ”bustrofedon” och i Gamla Testamentet är enligt detta system ”kasdim”, ”kaldéer”, ersatt med ”Leb-Kamai”, se Jeremia 51:1, och Babel ersatt med Sesak, se Jeremia 25:26 och 51:41.

Albamprincipen består i att den andra hälften av alfabetet skrivs rättvänt under den första, så att den första bokstaven a växlar med den 12:e l, den andra b med den 13:e m och så vidare.

En annan form av bokstavsmystik är notarikon som kommer av latinets ”notarius” för ”snabbskrivare”.

En sådan använde begynnelsebokstaven i ett ord som förkortning för detta, varvid de vokaler och konsonanter som bildar ett ord eller ett namn uppfattas som idel initialbokstäver.

Hit hör tolkningarna av ”ichthys” som är grekiska för ”fisk”, upplöst till ”Jesus Kristus Guds son, frälsaren”, och IHS, förkortning av Jesus, även läst på latin som ”Jesus, människornas Frälsare”, medan INRI som stod på korset är exempel på avsiktligt skapade ord av detta slag.

1795, Karin Nilsdotter i Västra Skershult afled den 2 oktober af wattusot kl. 1 e.m. och begrofs den 18, dess ålder 85

Mycket starkt vittrad gravsten, endast ett D och ett M samt ett K är läsligt och gravstenen är förmodligen bara halv då övre delen saknas.

PBS: I: GUNS är det enda som går att läsa på denna gravsten och gravstenen är förmodligen bara halv då övre delen saknas.

KSS samt BO är det enda läsbara å denna gravsten och gravstenen är förmodligen bara halv då övre delen saknas.

GUD TIAI HAMSBO är det enda jag kan utläsa och gravstenen är förmodligen bara halv då övre delen saknas.

IHS SAMUEL: PER: SON: ITORSSTORP: 1710, eller något liknande. Välbevarad gravsten.

IHS IHS HÄR UNDER VILAR, sedan är det oläsligt men en välbevarad sten.

Ringen med punkten i samt med korset ovanpå kan vara en solsymbol sedan som vanligt IHS och följt KID I GIÖTARP ANNO 1686

1795, Karin Nilsdotter i Västra Skershult afled den 2 oktober af wattusot kl. 1 e.m. och begrofs den 18, dess ålder 85

1705 den 4 april afsomnade Pähr Matson i Smedzgården och begrofz den16 Ejusdem hwars ålder war 33 åhr

I sydväst ligger en gjutjärnshäll från 1712 över kyrkoherde P J Lacander med fru, gjuten vid Huseby bruk.

Detta är troligen en av landets äldsta gjutjärnsvårdar. Från 1849 finns ett sönderbrutet gjutjärnskors, vilket är ödekyrkogårdens yngsta vård.

Ödekyrkogården förvaltas av hembygdsföreningen.

De första industriellt framställda gravvårdarna var i gjutjärn, även de från början mycket exklusiva.

De allra äldsta är från 1700-talet, en av dem är en häll som ligger på Åsenhöga ödekyrkogård.

Vanligare med gjutjärnsvårdar, och då framför allt kors, blev det under 1800-talet, särskilt under dess andra hälft och på länets kyrkogårdar finns på sina håll flera vackra kors från denna tid.

De flesta är gjutna vid något närbeläget bruk, ibland står brukets namn på baksidan av korset, nere vid sockeln. Särskilt frekvent förekommer gjutjärnskorsen i bruksbygderna i Gnosjö och Gislaveds kommuner.

En närbild på den i sydväst liggande gjutjärnshällen från 1712 över kyrkoherde P J Lacander med fru, hällen är gjuten vid Huseby bruk.

Huseby är ett före detta järnbruk i Skatelövs socken i Alvesta kommun i Kronobergs län som ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen.

Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby som dateras tillbaka till år 1419.

Ringen med punkten i samt med korset ovanpå kan vara en solsymbol sedan som vanligt IHS sedan LP S LD: PAR eller något liknande.

IHS IHS sedan blir det svårt E G MÅNS LARS DOS ÅRÖ SON: PÅ sedan ger jag upp.

Bara en nedre del av en gravsten där man kan utläsa PER, sedan omöjligt.

En närbild på den i sydväst liggande gjutjärnshällen från 1712 över kyrkoherde P J Lacander med fru, hällen är gjuten vid Huseby bruk.

Huseby är ett före detta järnbruk i Skatelövs socken i Alvesta kommun i Kronobergs län som ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen.

Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby som dateras tillbaka till år 1419.

IHS IHS HKAN MIKA L: SON ANA MÅNS DOTE SKÅREVED ANO, sedan är det oläsligt.

1792 den 9 november Amund Michaelsson, Daneman, i Skarekiöp död af halsfluss den 9 och begravd den 18 november, dess ålder 67 år på 5 dagar när.

Gravstenarna på bild 18 och 19 står mycket nära varandra precis som bilden visar och är två mycket vackra stenar.

Denna lilla sten säger oss bara SSS 1753 eller möjligtvis 555 1753, stenen är bevuxen med färglav, ”Parmelia saxatilis”, som är en allmänt mycket förekommande grå lav som växer på stenar och berghällar.

Den har bladlik, rosettformig bål med åsliknande rynkad ovansida. Enstaka lavar växer med tiden ofta samman så att större ”kakor” bildas. Dess namn kommer av att den använts för färgning av textiler. Enligt äldre litteratur kunde man få fram 30 olika färger från färglav, som dessutom var för ändamålet enkel att samla in, då den lätt lossnar från sitt underlag.

År 1838, Måns Michaelsson, Enkoman från Kramphult dödde den 19 Maj af nerfslag och begrafdes den 4 juni, 79 år och 26 dagar gammal. 1832. Ingrid Jönsdotter Hustru från Kramphult dödde den 5 Maj af ålderdomsbräcklighet och jordfästes den 20 Maj, hennes ålder 77 år 2 månader 14 dagar

HÄR UNDER VILAR HOS GUD NÄMNDEMAN ANDERS PÄRSON SEGER LIA KOP: DÖTT IFRÅN HESTRA ANO 1740

IHS IHS HÄR UNDER VILAR … MARIA IONSDOTTER, sedan är det svårt att fortsätta på grund av kraftig påväxt av lavar.

Efter att mycket försiktigt ha strukit bort lite av lavarna med handen blir det lite lättare att läsa stenens budskap som är samma som förgående bild.

IHS IHS HÄR UNDER VILAR SALIG HOS GUD SVEN PÄR: SON MARIA IONSDOTTER

IHS IHS LIK TEX TÖRVE RSALISNBMBDE MAN ANDERS DANIELSON I SVENS HV IT PSALM XXX D 41 VERS UDKK XIV 1738, sedan ger jag upp.

Som vanligt är det IHS två gånger sedan följer en enkelt ”hemmagjord” text som börjar med HÄR UNDER VILAR sedan kan jag inte läsa vidare tyvärr.

Stenen har en påväxt av den gulgröna art en kartlav, ”Rhizocarpon geographicum”, och arten gråstenslav, ”Aspicilia cinerea”, som är en av våra vanligaste lavar.

Trots att gråstenslaven är så vanlig uppmärksammas den inte så ofta eftersom den kan förväxlas med stenen den sitter på. Gråstenslav växer som en skorpa på de flesta berg och stenar i hela landet, gärna i luftiga och ljusa miljöer. Det skall helst vara sura, kiselsura, bergarter.

Kartlav, alternativt vanlig kartlav eller gulgrön kartlav, är en art bland lavar som växer på stenar och klippor i bergiga områden med låga halter av luftföroreningar.

HÄR UNDER VILAR SALIG HOS GUD HANS IONSON RANGEL LARSDOTTER 1752, undertexten verkar ha tillkommit vid ett senare tillfälle i historien, I RAK HV… T

IHS IHS och möjligtvis 1741 samt DÖD, sedan ger jag upp, tyvärr.

IHS IHS HÄR UNDER VILAR SALIG HOS GUD SIRI: SA IÖNS NERD ARSON OTER MO AN 1773

Areved Svenson i Mo, Nämndeman och Häradsdomare i 50 år, afsomnade den 13 Maj kl 2 om dagen och jordfästes den 25 Maj, dess ålder 81 år och 5 månader, Dödssjukdomen war ålderdomsbräcklighet.

Enligt bouppteckning avled Maja Jonsdotter den 12 Januari 1787.

Denna gravsten ger jag mig inte på att ens försöka läsa, det måste till en mycket varsam rengöring av de flesta stenar på Åsenhöga ödekyrkogård för lavsyrorna från de olika arterna lavar som växer på stenarna bidrar till vittringen som tillsammans med bland annat luftföroreningar och värme-kyla vittring gör dessa ovärderliga historiska minnesmärken strax till just och bara minnen.

Här vilar A. Nilsson från Bondarp född 15/10 1848 död 18/4 1849. Detta barn blev bara ungefär 6 månader gammal.

Pähr Mathisson, gift man och för detta Kyrkowärd, i Hult, död den 4 Januari af ålderdomsbräcklighet och begrafdes den 15 Januari, åldren 79 år 3 månader 9 dagar

Här finns även Kerstin Andersdotter

IHS IHS HÄR UNDER VILAR SALIG HOS GUD, sedan ger jag upp.

IHS IHS HÄR UNDER VILAR SALIG HOS GUD, sedan ger jag upp igen.

Här ger jag upp redan från början, ni som läser min krönika kan gärna försöka läsa texten och lyckas ni får ni gärna skicka budskapet till mig så lovar jag att skriva in detta i denna krönika efteråt.

Hur som helst, mycket vackra stenar är det och de historiska vingslagen är mycket tydliga när man är på platsen.

Antingen har texten helt vittrat bort under århundradena eller så har det aldrig funnits någon text, endast stenen är minnet av någon kär bortgången.

HÄR UNDER VILA: IOH: NILSON:, med bakvänt N, FÖDD 1727 DÖD, verkar bortslipat, KIERSTIN IOANSDOTTER FÖDD 1780 DÖD …

Här under hvilar salig hos Gudh Jon Månsson: Kari Persdotter

Här under hvilar salig hos Gudh Måns Jönsson: Rangiel Gunesdotter

Återigen en fullständigt oläslig sten med en kraftig påväxt av lavar och kanske finns det dolda tecken under lavbålarna, kanske inte.

Här ger jag också upp med att försöka läsa men notera att den övre vänstra bågen är kraftigt spräckt.

Här ger jag också upp med att försöka läsa, men det är en mycket vacker sten med mycket vacker lavpåväxt.

1744 den 3 oktober afsomnade Gunnil I: D i Hammelsbo, hwars ålder war 76 Åhr Här finns även I A:S Död anno 1744.

Här under hvilar salig hos Gudh: SHS: KID i Granstorp

1766 den 3 Julij afled, genom ett wådeligit slag, af en Björk, Anders Johansson i Granstorp. Hans ålder war 37 år Här finns även Gunel Jakopsdotter

1761 den 24 September afsomnade af åldedomsbräcklighet Swen Andersson i Granstorp, dess ålder war 77 år Här finns även Ingier Jansdotter

1800, Måns Andersson, Beskedlig Dräng, i Skärfshult Östergård, afsomnade efter ett dygns häftigaste colique, natten emellan den 17 och 18 October kl 2 om natten och begrofs den 2 november, dess ålder 51 år 7 månader och 3 weckor, Herre bered och håll oss beredda

1767. Den 8 augusti afled genom bröstsjuka Hustru Ingebor Swensdotter i Skerfshult, dess ålder 66 år.

Detta är samma gjutna grav som i bild 33 och texten och min reflektion är naturligtvis densamma.

Här vilar A. Nilsson från Bondarp född 15/10 1848 död 18/4 1849. Detta barn blev bara ungefär 6 månader gammal.