Sjörödjan 127 1:8-2 på Skillingaryds skjutfält

Sjörödjan 127 1:8-2 på Skillingaryds skjutfält, Johannes Jonsson åren 1794-1880, en natur- och kulturkrönika i 6 bilder om ett av alla livsöden och en av alla bosättningar som funnits på Skillingaryds skjutfält under årens lopp.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den femte dagen i på det nya året anno 2017.

Jag kom cyklande från Vaggeryd via Berget och utmed Bergetvägen, denna kalla men vackra och soliga dag vintern 2017, syns det tydligt att det var här som stormarna Gudrun och Per härjade som värst för drygt 11 år sedan, då stora delar av den fina och strövvänliga naturskogen blev mer eller mindre ogenomtränglig och totalt förändrad.

Det är här som den tretåiga hackspetten, ”Picoides tridactylus”, trivs och den ovanliga plattflätan, ”Hypnum jutlandicum”, växer tillsammans med andra rara arter som exempelvis gammelgranlav, ”Lecanactis abietina”, plattlummer, ”Diphasiastrum complanatum”, lunglav, ”Lobaria pulmonaria” och skrovellav, ”Lobaria scrobiculata” och stor revmossa, ”Bazzania trilobata” med flera andra märkliga arter av olika slag går att finna.

Plattflätan, ”Hypnum jutlandicum”, skiljer sig för övrigt mikroskopiskt från den vanliga cypressflätan, ”Hypnum cupressiforme”, genom att bladkanterna är fintandade åtminstone ner till bladmitten och arten har en sydlig utbredning och är en raritet hos oss.

Första gången jag hittade den på Skillingaryds skjutfält var år 2007, och om detta kan ni läsa i min krönika ”Gott Nytt År 2007/2008 från skjutfältet” från den 30/12 2007, http://gamla.skillingaryd.nu/Natur/2007/gottnytt2007.08.skjutfaltet.html.

Strax innan man kommer fram till den lilla vackra Bohultasjön står det en liten skylt som säger,

”127. Sjörödjan 2 Bohult 1:8-2 Nummer: 127 Koordinat: 57,28,13 N 14,7,55 Ö By: Bohult Sist boende: Johannes Jonasson åren 1794-1880”.

År 1794 var Gustav IV Adolf kung av Sverige, en titel han innehade mellan åren 1792–1809.

År 1880 var Oscar II kung av Sverige, en titel han innehade mellan åren 1872–1907, han var även kung av Norge under åren 1872–1905.

Det finns en mycket spännande berättelse ur boken Mellan Härån och Rasjön år 2005, utgiven av hembygdsföreningarna i Bondstorp, Svenarum, Tofteryd och Åker, som berättar om hur världen och vardagen kunde te sig vid tiden för skyltens årtal, det vill säga, ungefär mellan åren 1794-1880.

Berättelse är skriven av Johan Edvard Lagergren, och berättelsen kallas ”Onde fredagen”, läs och förundras.

Under denna benämning omtalas ännu år 1831 en dag på vilken ett förfärligt oväder inträffade. Det föll så mycket snö och yrade så förfärligt att många människor och kreatur omkommo. Denna händelse injagade en sådan förskräckelse och ansågs så märkvärdig, att man nyttjade den såsom en epok, varefter man beräknade tiden.

De äldre bland allmogen säga ännu, 63 år därefter, på tillfrågan om deras ålder, att de äro födda samma år ett eller flera år efter onda fredagen.

Denna, märkvärdiga dag, inträffade fredagen den 17 eller 18 mars år 1768. Huru vidsträckt detta oväder varit är obekant, men säkert är att det varit uti hela Småland, där det ännu livligt av de gamle minnes.

Skogseldar, sådana inträffa ofta här i pastoratet och ödelägga stora skogssträckor. Bland de större märks följande, år 1786 uppbrändes Linneryds skog från Hattut till Hultsgärde. År 1786 brann skogen från Bålet vid Skillingarydsvägen till Spänneberget vid Götaström, vilken sträcka som ännu är föga skogbeväxt, kallas Brändemo eller Svajiet.

Det berättas att en man vid namn Erik Danielsson, som bodde i en backstuga, Lirken kallad, under Skillingaryd och var född därstädes den 2 december år 1756, låtit lega sig att antända skogen, vilket skedde på en fredag.

Som man hade starka misstankar på nidingen, måste han rymma till Göteborg, där han tog värvning vid Göta artilleri. Även berättas att på detta avbrända fält blev så mycken mask, att hela jorden var därmed överlyckt.

Denna mask förvandlade sig andra året uti en så oräknelig mängd fjärilar att de voro, som ett moln över fältet och bortskymde solen. Den 25 juni år 1816 brann skogen vid Båramo öster och väster om vägen, men den största skogseld man här minnes, inträffade den 5 juni år 1819 uti Byarum socken, varom berättelse av pastor finnes införd uti Inrikes Tidningarne nr 75 och Jönköpings tidning nr 26 detta år.

Vid detta tillfälle uppbrändes 14 000 tunnlands skog jämte hemmanen Ammelund och Jorarp samt flere torp. Elden, som uppkom under en förfärlig storm, kom så hastigt att de som bodde i förenämnda gårdar inte kunde rädda det ringaste av sin löse egendom.

Enligt hållen syn värderades skadan till 90 000 riksdaler banco. Genom annonser i tidningarne inflöto till de olyckliga 4 258 riksdaler, 28 shilling och 6 riksdaler banco. På denna dag var skogseld på elva särskilda ställen uti Östbo härad.

År 1826 den 11 juli uti en gruvlig torka, uppkom skogseld vid torpet Svaneholm eller Häradsbråten uti Tofteryds socken, som säkerligen hade gjort en oberäknelig skada, om icke ett välkommet åskregn dämpat elden, vilket genom oförsiktig svedjning, dagen förut hade uppkommit. En oförsiktig och dristig man, avskedade soldaten Svan, hade utsatt elden.

Han hade dagen förut mitt i den djupaste skog och under den starkaste torka, utan biträde, ensam avbränt sin fälla, ty han trodde sig själv vara mäktig över elden, vilket han tillförne påstått icke kunde gå längre än han ville.

Skadan värderades till 400 riksdaler. Samma år, 1826, var skogseld vid Rubbeslätt i Byarums socken och hade nära ödelagt detta hemman. Den 27 augusti, även detta år, 1826,var en förfärlig skogseld uti Ödestugu socken, som började vid Ullstorp och hotade att förstöra Ödestugu kyrka och by.

Detta år 1826, då en oerhörd torka var, varom mera nedanför, inträffade oräkneliga skogseldar i alla rikets provinser, och avisorna voro jämt uppfyllda med dylika berättelser från alla orter.

Ovanlig torka, 1826 års sommar var så utomordentlig torr och varm, att ingen då levande mindes eller hade hört omtalas någon sådan. Med undantag av några obetydliga åskregns skurar, föll härstädes icke något regn från april till september, vilket förhållande inträffade uti de flesta rikets provinser.

På någon särskild ort kunde förhållandet vara olika, såsom vid Jönköping, dit den stora sjön drog både regn och åska. Den berättelsen om väderleken, som finnes införd uti Jönköpings läns hushållssällskaps handlingar, 14 häftet sida 26, kan således endast lämpas till trakten däromkring.

De allra flesta källor, brunnar och bäckar voro alldeles uttorkade, så att man på många ställen fick föra kreaturen en halv mil och längre till vatten. Sjöarne uttorkade så, att stenar som plägade vara 2 å 3 alnar under den vanliga vattenytan voro nu synliga i dagen. Maltiden var förfärlig, så att mången fick rida 8 å 9 mil för att få sin säd förmalen.

Götafors och Hörle voro de enda kvarnar här i orten som voro i gång, men närboende fingo ofta vänta 2 å 3 veckor innan de kunde få sin säd malen och kvarnhus och bodar lågo jämt fulla med mäldsäckar.

Luften var jämt uppfylld med rök från de otaliga skogseldar, som överallt härjade, och stundom var röken så tjock, att man hade svårt vid att andas och kunde ej se längre än 40 å 50 alnar ifrån sig.

Under en resa till Eksjö, i början av augusti månad år 1826, såg jag eller hörde omtalas 10 sådana eldar.

I sammanhang med vad förut är anfört, må här nämnas att uti Boglös sjö syntes en sten, en halv aln över vattenytan, vilken annars plägnar vara 2 alnar under densamma, och som en 78 års man, Nils Månsson, som var född i gården, aldrig tillförne hade sett eller hört omtalas att någon sett.

Ett likt förhållande inträffade uti Vidöstern vid Värnamo och uti i Helga å vid Kristianstad berättas en sten varit synlig vid årtalet år 1786, varom en gammal handling därstädes skall omförmädla att sistnämnda år inträffat en dylik torka. Nu uthöggs årtalet 1826. Denna berättelse lämnas dock åt sitt värde. Säd och gräs förtorkades.

Säden blev god och kärnfull så mycken den blev och likaså höet. Vid slåttern kunde man på många ställen icke slå mer än hälvten av slåttervallen, emedan allt var förtorkat. Maderna blevo givande.

Följande år, 1827, uppstod en förfärlig sädesbrist, så att många åkrar blevo osådda. Undersättningsspannmål erhölls, och Tofteryds församling begärde 299 tunnor, men erhöll endast 160 1/2 tunnor. Av denna spannmål kostade rågen 20 riksdaler, 7 shilling, kornet 17 riksdaler, 12 shilling Och havren 12 riksdaler, 33 shilling, allt riksgäld.

Summan för den erhållna säden, besteg sig på socknen till 2 908 riksdaler, 15 shilling, och man kan med all säkerhet antaga att lika mycket, om ej mer, måste köpas kontant.

Stränga vintrar och vattenbrist, bland sådana märkas åren 1772, då alla danska hamnar lågo tillfrusna ännu i maj månad, 1788, 1814 och 1829. Sistnämnda års vinter började den 23 och 24 december år 1828, då mycken snö föll.

Juldagen var lugn, men kölden förfärlig. Snön ökades sedermera beständigt och kölden fortfor att vara sträng. Många starka yrväder inträffade, som understundom gjorde väglaget besvärligt och ofarbart.

Mossar, kärr och sjöar kunde icke köras, emedan de ej voro underfrusna då snön kom. Vintern fortfor kontinuerligt ända till maj och snön bortgick endast genom solens verkan, ty mildväder inträffade endast tvenne gånger, nämligen den 15 februari och 12 mars år 1827, och varade då blott en dag och var ganska lindrigt.

Den 15 april år 1827 var ännu snön, på de ställen den fallit jämt, över en aln djup, men annars 3 å 4 alnar. Söndagen den 26 april år 1827 såg man ännu många slädar vid kyrkan och den 1 maj år 1827 vara jorden ännu till hälvten betäckt med snö, som här och där var över en aln djup. Släde gick dock icke och väglaget var nästan ofarbart, och ännu måste man resa vintervägarne omkring snödrivorna.

Ännu den 13 maj år 1827 låg Vättern, så att man kunde gå honom, men isen sjönk hastigt den 15 maj. Den 17 maj år 1827 låg Sjöryds sjö hälften. Den 11 maj fann jag den första blomman (Anemone vernalis, Mosippa som numera heter Pulsatilla vernalis, anm. DD), ehuru snö ännu finnes här och där i skogarna.

I anseende till denna stränga vinter var foderbristen på flera ställen tryckande, ehuru hötäkten år 1828 var den ymnigaste i mannaminne. Jämför Jönköpings Tidning nr 17 med Flera tidningar för år 1829. Denna vinter sträckte sig ej allenast till hela Europa, utan även till Asien och Afrika, så att tidningarna jämnt voro uppfyllda med de rysligaste berättelserna om köldens förhärjningar även i de varmaste länderna.

Märkligt är att vintern på Island detta år var så mild och lindrig att man i februari månad år 1829 kunde ha öppna fönster. Följande höst kom vintern ganska tidigt, och den första snön inträffade den 16 oktober, dock utan att kunna begagnas. Jorden tillfrös sedermera och mildväder inföll icke. Den 30 november, den 20 december var väderleken oupphörligen densamma, nämligen lugn och kall, utom den 14 december, då det var milt så att det dröp av taken, men regnade icke.

Rimfrosten på träden var obetydlig, men däremot var marken övertäckt med så stark rimfrost, att den var helt och hållet vit, som hade det snöat. På gräsmarken var den så ymnig, att man kunde begagna släpdon. Denna rimfrost var av den egna beskaffenhet, att den växte alldeles såsom stora krusbärslöv och alla småväxter, ljung, buskar et cetera, voro därmed betäckta.

Ingen hade någonsin sett en sådan rimfrost. Den 7 januari år 1830 kom snö, så att det blev slädföre, och varade till medio av mars, då den bortgick. Emedan ej något mildväder inträffat från jordens tillfrysande till sistnämnda tid, uppkom en sådan vattenbrist och svår maltid att man icke vintertiden minnes något sådant. Man måste härstädes köra vatten, vilket under 25 års tid aldrig inträffat.

Kreaturen måste vattnas vid Riskullen eller Smällen, varest fanns en värnsla, som höll vatten för hela byn. Alla brunnar voro uttömda och bäcken bottenfrusen, så att där ej fanns en enda vattendroppe.

För lantmännen och bergsrörelsen var dock denna vinter ganska förmånlig och nyttig, emedan man kunde komma vart man ville, och snön var lagom mycken. Detta gjorde ock att allmogen hade goda förtjänster, så att de kunde betala den undsättnignsspannmål de erhöllo år 1827, och vilken i år skulle till fullo betalas.

Ovanligt vattenflöde, det utomordentliga vattenflöde som härstädes i Tofteryd inträffade måndagen den 18 juli år 1831 är en så märkvärdig naturhändelse att en uppsats därom icke bör saknas, bland kyrkans handlingar, för kommande tider efter tolv dagars stark hetta, lät åskan lindrigt höra sig den 16 juli utan regn.

Söndagen den 17 juli regnade det smått nästan hela dagen, men om måndagen störtregnade det kontinuerligt till omkring kl 5 efter middag, dock icke häftigare än att man mången gång sett lika starkt regn. Varken om måndagen eller söndagen hördes åskan. Som jorden, genom den föregående starka solvärmen var mycket hård och torr, kunde den icke så fort emottaga det ymniga regnet, vadan det ganska hastigt uppfyllde alla bäckar och strömmar.

Redan kl 3 på måndagseftermiddagen voro alla mindre broar i hela socken bortflutna eller översvämmade. Alla mader eller lägre ställen stodo under vatten. I den minsta bäck var forsen så stark och våldsam, att det var omöjligt att komma över densamma.

Stenar, som 3 å 4 karlar icke kunde lyfta, bortfördes med strömmen. Broar, gärdesgårdar och allt som var i vägen bortrycktes. Växande träd upprycktes med rötterna. Vägarna blevo så i grund fördärvade på flera ställen att nya måste anläggas och kostnaden för deras iståndsättning repartiseras av häradet.

Nya vattenledningar uppbrötos av det framstörtande vattnet. Ängar och mador överhöljdes med sten och grus och man såg hålor i jorden till 2 å 3 alnars djup. Kommunikationen var härstädes hel och hållit avbruten i 4 dagar.

Åt väster kom man inte längre än till Riskullen, åt norr till broarna vid Ryd och Gimmarp och åt öster till bron i Torps hage eller till Kråkekullen.

På tisdagen kunde kreaturen ej utsläppas emedan de ej kommo över strömmen. Vid Götaströms kvarn, Duveledsbäck, utskar vattnet en stor sandbacke från norra sidan, så att en stuga 100 alnar från bäcken, störtade helt och hållet i djupet. Två kvinnopersoner som bodde i densamma, måste mitt i natten flygta ut genom norra fönstret och kunde ej rädda det minsta av sina saker, vilka blevo ett rov för det våldsamma elementet.

Dammen och bron vid smedjan kunde med all svårighet räddas. Alla broarna över Lagan bibehöllos dock utom Nybron, som betydligt skadades. Prästgårdens åäng slogs den 18 juli, men folket från prästgården kunde icke komma hem.

Innan berättelsen fortsätter vill jag bara inflika att i den myckenhet av död ved som idag finns i området trivs en rik svampflora och bilden visar arten raggskinn, ”Stereum hirsutum”.

Nåväl, nog om det och åter till berättelsen som kallas ”Onde fredagen”.

Sedan de lämnat hästar och åkdon i Sjöaryd och genom omvägar och svårigheter kunnat praktisera sig fram till bro i norra gärdet, var här allt hopp förbi att kunna komma hem.

All överfart var här omöjlig. Vattnet stod upp i trädgården och forsen var så stark och våldsam, att ingen vågade sig över, vadan de måste gå till Ekhult för att låna hus. Omkring Lagaån började ej översvämningen förrän den 19 juli på förmiddagen, allt höet, som föregående dagen var avslagit flöt bort.

Sedan vattnet avsjunkit hopsamlades väl något därav, som fästat sig kring buskar och gärdesgårdar, men kreaturen åto det icke, emedan det var fullt av sand och dy. De ängar, som voro oslagna, kunde ej slås för samma orsak, vilken ock gjorde allt betet odugligt.

I Jönköping var full vattunöd. Där regnade det så stark att utestående tomma såar och kar fylldes på 1 till 2 timmar av regnvattnet. Nästan hela staden låg under vatten och man rodde på torg och gator. På flera ställen däromkring gjorde vattenmassorna stor skada.

Detta regn sträckte sig dock ej särdeles vidsträckt. I norr gick det knappast över Gränna och i söder och väster föga utom Värnamo. I västra häradet besökte det de närmast belägna socknarna, men vid Nässjö och Sandsjö visste man icke om något vattenflöde.

En gammal man i Svenarums socken berättade mig att på samma dag för 55 år sedan år 1776 ett lika flöde inträffat, men detta är troligen ogrundat emedan de äldsta personerna härstädes, ej kunna påminna sig något sådant. Det besynnerliga i denna naturhändelse är, att blott en enda dags regn kunde åstadkomma ett sådant vattenflöde, helst som, efter vad förut är sagt, det ej regnade hårdare än att folk kunde vara ute och slå hela dagen, såsom vid prästgårdens äng, samt att vattnet ägde en så förfärlig styrka, att det kunde bortföra stenar på flera skeppund, (1 skeppund är 170 kilo, anm. DD).

Många påstå att vattnet uppkom ur själva jorden, men denna sats kan dock ej bevisas. Denna sommar har i allmänhet varit mycket regnig, varigenom stor skada förorsakats på många ställen. Bruzaholms järnbruk i Hults socken och Södra Vedbo härad förstördes i grund genom ett vattenflöde den 11 sistlidna juni år 1831, och den härliga sädesgrödan har ock lidit mycken åverkan, dock mindre än man kunnat förmoda. Rågen var väl mycket nedslagen av störtregn, men icke värre än i vanliga våtår, och vad som förlorats i hö, har rikeligen blivit ersatt genom den ovanligt ymniga hötäkten.

Trollpackor, lövjeskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant, om till rubriken ”Mera sådant” höra de så kallade kloka, hava dessa titlar, sedan gamla katekesen skrevs, i vidskepelsens rike, undergått mycken förändring i anseende till rangen, och om man nu för tiden vill uppräkna del efter värdighet, blir rangordningen följande:

Nr:1) kloka gubbar och gummor, nr:2) skogs och sjörå, under gemensam benämning av rå, nr:3) trollpackor, nr:4) tomtegubbar och nr:5) lövjerskor.

Att om dessa varelser säga litet är svårare, än att säga mycket, ty vår upplysta tid, är uti de lägre regionerna, uppfylld med oräkneliga vidunderliga berättelse om dylika ting. De gamla Fé-slotten äro väl till det mesta störtade och istället bebyggda med krogar av brännvinsguden, men vidskepelsen har dock ännu många gömställen ehuru det nu just icke alltid är så lätt för den profane att vinna inträde i dessa gömslor, ty man liksom skäms, att för honom omtala sin erfarenhet och sin tro.

För att utforska meningen måste man oförmärkt leda sig till målet och ingalunda visa sig otrogen eller tvivlande. På detta sätt har jag fått höra tusentals berättelser, varav jag såsom prov på tidens tänkesätt, vill anföra några exempel i den ordning ovanskrivna rangordning utvisar.

1. Kloka gubbar och gummor. Dessa äga onekligen ännu ett stort förtroende, och man söker dem för sjukdomar hos människor och djur; för att få veta förborgade ting, t.ex. att få veta vem som stulit något; om man kan få gifta sig med den man önskar; för att få en otrogen älskare nedsatt, d. ä. att han ej kan bliva gift, och för otaliga andra saker. Denna ortens orakel är en gumma i Hjälmseryd socken, vid namn Stina i Karshult, som är mycket besökt och berättas äga stor vishet och hava gjort stora kurer. Att ens misstro hennes lärdomar, föreskrifter eller spådomar är ett ”crimen lasae majestatis”, det vill säga ett ”Majestätsbrott”.

För en 12 å 16 år sedan bodde ett dylikt orakel på någon annan ort i Västra härad och vilken förvärvat sig en så panisk fruktan att man ej vågade tala om henne i fria luften och knappast inom hus såvida det fanns eld i spiseln.

2. Skogs och sjörå. Att sådana ännu finnas, härpå tvivlas icke, och det finnes ingen, som ej hört omtalas, och få, som ej sett sådana. Man får därför ännu höra mångfaldiga olikartade berättelser, om dylika rå, varav följande meddelas såsom provstycken. Den 25 april år 1825 skulle rusthållaren Andreas Thorsson i Skog gå till kronobefallningsman Moberg i Sjöaryd med ett brev från Lindefors, som skulle vara hos ägaren ganska tidigt på morgonen. Andreas gick därför bittida hemifrån. I halvdagningen kom han till Gimmarp, varest han tog av vägen åt Nåthult. Strax utanför gärdesgrinden mötte han en kvinnlig gestalt i snövit glänsande dräkt, vars ljuvlighet, eftersom hans ord lydde, han icke kunde beskriva. Hon var lång till växten, smärt och smal.

”Med lockar gula såsom solens och kinder såsom nattviolens och ögon såsom förgätmig ej. De svarta lockar lågo lika en midnatt kring en rosengård. Dess färg var frisk, som konstnärn målar Auroras i en krans av stålar”.

Gubben såg först den sköna, och vem undrar att han ej blev rädd, men på ungefär 10 stegs avstånd blev hon varse vandraren från en annan värld, och det var ej underligt om han syntes som ett spöke för henne. Genast tog hon av vägen över en fälla, nedåt en småskog mot ett berg. Hennes flykt var lätt såsom hon hade flygit.

Händelsen är samma dag berättad för mig av den gode gubben, med full trovärdighet. Han tillade även, att han ofta hört omtalas att uti denna skog, mellan Fastorp och Gimmarp, skall finnas en skogsfru, vilken av mången blivit sedd, men vilken han aldrig tillförne fått beskåda.

En annan händelse, passerad samma år och i samma månad, lyder sålunda,

”Mannen Sven i Mörkebo av Åker socken blev änkeman för ett år sedan varefter han tagit sig undantag i samma gård. En natt bultade det på dörren då han gick ut, men såg ingen. Då han var inkommen förhöll det sig på samma sätt. Sven gick åter upp och tände eld på spiseln, lät upp förstudörren och sade, nu får du komma in. Ett gentilt fruntimmer inträdde, åtföljt av så många pysslingar att stugan blev full. Sven tog genast psalmboken och satte sig vid ena bordsändan och började läsa. Hon satte sig mitt emot honom vid andra ändan av bordet och upptog så många ”Shavlar”, vita penningar och grannlåter, att han aldrig sett så många rariteter. Allt detta lovade hon honom, om han ville ”umgås med henne” och tillfredsställa hennes sinnlighet.

Sven slog psalmboken i sitt knä och sade: ”Om du hade så många djävlar som det finnas i helvetet med dig, kan du dock icke förleda mig därtill. Han började åter strax att bedja och läsa och bedragerskan försvann med sitt sällskap. Denna händelse utgjorde ett rikt och allmänt taleämne för den lättrogna hopens diskussioner. Aliud ejusdem argumenti, det vill säga ”I övrigt samma argument”.

Åter en liten paus i berättelsen ”Onde fredagen”, bilden visar vilken god stam av orre, tjäder och järpe det fortfarande finns på Skillingaryds skjutfält. Bilden visar spår av minst 11 orrar som hade gått över vägen söder om Berget, ner emot ljungheden.

Åter till berättelsen.

Torparen Jönsson på Rota under Boglös, berättade för mig, då han tjänte härstädes, att då han var hemma hos sin far, på Kullen under Sjöaryd, skulle han en dag gå ned till sjöstranden för att taga sig ett skepp och begiva sig ut på sjön för att fiska. Då han kom ned mot sjön i skogen blev han hastigt varse en kvinnlig gestalt av ovanlig storlek, och så svart och grym att han nära blivit förskrämd. Genast blev hon varse den ankommande, varvid hon uppgav ett rysligt skri och började springa. Hon hade bröst så långa att hon kastade dem på axlarna.

Händelsen tilldrog sig år 1809, då Anders var 13 år gammal och ansågs av honom så sannfärdig, att han därpå ville både leva och dö. O tempora! O mores, det vill säga, ”O tider, O seder”!

På en söndag för några år sedan, då folket gick till kyrkan, sågo de på Sjöaryds spänger en havsfru färdas över sjön från Mölnarps udde till skogen Sjörödjan med ett så förfärligt bång att vattnet yrde högt upp i skyn. Det hörer till sagan att detta rå stundom bor på Mölnarps udde och stundom i Sjöaryds skog, varför hon stundom blivit sedd då hon gjort sina flyttningar. Det mesta ”lappri” eller spöke skall dock finnas i Grosjön, varest även blivit synlig en gädda med grimma av klart guld.

3. Trollpackor och troll tros hava försvunnit. De förra utan känd orsak men de senare genom åskans kraft, som alltid står efter troll, varigenom de blivit utrotade. Sannfärdigheten härav bestyrkes därigenom, att åskan oftast slår ned i berg. Blåkullafärderna hava således upphört, men omtalas med mycken visshet hava existerat. Och vem skulle kunna tvivla därpå, då man ännu kan nämna dem vid namn, som brukade att resa.

Det var icke lätt att igenkänna trollpackorna, dock kunde de i synnerhet igenkännas därigenom, att de Långfredagen alltid hade någon vrång klädespersedel på sig, samt att de vid nattvardsgång hade ett kors över högra ögat, vilket dock endast prästen kunde se.

4. Tomtegubbar vore alnslånga manliga varelser med grå kläder och röda trindmössor, som sutto lätt efter huvudet. Var man go vid dem gjorde de huset rikt, men annars fattigt. Då man såg dem hava söndriga kläder skulle man låta sy nya och lägg på det ställe varest de brukade vistas. Deras krafter voro mycket svaga, så att de ofta sågos med mycken pust och möda draga ett halmstrå. Så lyder sagan om dessa små varelser. De finnas nu icke mera, ty var och en är nu för tiden sin egen tomtegubbe.

5. Lövjerskor eller signerskor. Denna benämning är, såsom mången annan, gammalmodig och uppsliten, och man känner numera alldeles icke dess betydelse, men ämbetet, som är sammanslagit med nr 1, finns ännu och äger samma förtroende som fordom. Till detta sällskap torde även kunna räknas den så kallade Necken eller Strömkarlen.

Såsom barn hörde jag många berättelser om honom, men nu synes hans bedrifter alldeles avstannat och hans ryktbarhet vara slutad. Dock har jag icke längesedan hört omtalas, att han stundom, fastän sällan, låter höra sin klingande och ljuvliga musik från Långgölen, som är belägen ovan Gimmarp.

Angående andra fördomar, vidskepelse och skrock, kan läsas i prosten Lagergrens och kyrkoherden Ponténs uppgifter i Jönköpings läns hushållssällskaps handlingar.

Författaren till denna text, Johan Edvard Lagergren, var son till Jonas Johan Lagergren född i Karlstorp den 15 januari år 1759, kyrkoherde i Tofteryds, Byarums och Bondstorps församlingars pastorat år 1803 tillträdde år 1805, prost år 1806, häradsprost år 1825. Död den 5 september år 1833, begraven den 17 september på Tofteryds kyrkogård.

Johan Edvard född den 8 juni år 1796 i Rönjane Norregård, Lekeryds församling, var från sin prästvigning den 30 september år 1821 faderns medhjälpare i ämbetet tills den 1 maj år 1832 då han tillträdde komministertjänsten i Dannäs, komminister i Ödestugu år 1835 och i Lekeryd år 1841, där han vid 68 års ålder avled den 25 maj år 1864. Han var en nitisk och omtyckt präst men är mest känd för sina omfattande samlingar, huvudsakligen berörande Smålands historia och arkeologi samt stiftets herdaminne.