Skillingaryds begravningsplats

Skillingaryds begravningsplats, en natur- och kulturkrönika i 35 bilder om samhällets mycket vackra skogskyrkogård.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i Kristi himmelsfärdstid i november, Herrens år 2018.

Skillingaryd ligger i den västra änden av Tofteryds socken och direkt öster om samhället rinner Lagan, längs vilken E4:an löper.

Skillingaryd var ursprungligen en by vid ett vägskäl där vägarna från Valdshult, Åker och Tofteryd möttes och under slutet av 1600-talet anlades en ny landsväg väster om Lagan.

På platsen för dagens samhälle etablerades gästgiveriverksamhet och från år 1777 utnyttjades Skillingaryds hed i sydost som exercisplats åt Jönköpings regemente.

Sedan år 1842 hölls även marknad på orten, en tradition som fortfarande lever i högönsklig välmåga.

Avgörande för framväxten av Skillingaryd var dock byggandet av järnvägen Halmstad-Nässjö omkring år 1880.

Bebyggelsen etablerade sig först och främst längs landsvägen samt i anslutning till stationen och markandsplatsen och i och med denna utveckling flyttade en gryende industri in till stationssamhället.

Jordbruket hade alltid varit magert i denna bygd så binäringar var av nöden och en god tillgång på järn och skog ledde på 1600-talet till etablerandet av Götaströms järnbruk.

I symbios med detta växte en vagnstillverkning fram under 1700-talet för att bli riktigt stor under 1800-talet, en uppgift från år 1850 säger att det finns knappt någon hemmansinnehafvare eller torpare, som ej tillika är smed och vagnmakare.

Götaströms järnbruk lades ned år 1898 under den stora bruksdöden med dess sjunkande järnpriser.

Vagnstillverkningen expanderade däremot tack vare järnvägen och år 1917 fanns två stora industrier i Skillingaryd, Thulins och Oscar Ljungberghs åkdonsfabriker.

Mellankrigstidens omfattande motorisering ledde till nedgång och flera fabriker sadlade om till möbeltillverkning, vilket ännu spelar en roll i Skillingaryd.

År 1920 blev Skillingaryd municipalsamhälle och gavs år 1929 en stadsplan, utvecklad ur de befintliga vägarnas sträckningar och år 1952 blev Skillingaryd köping.

Fram till bygget av motorvägen gick E4:an genom samhället på den parallellt med järnvägen löpande Storgatan.

Begravningsplatsen ligger vid Storgatans östra sida, något norr om det egentliga centrum och åt öster begränsas tomten av Östra Allégatan, åt norr av Norra Allégatan och åt söder av Kyrkogårdsgatan.

År 1905 fattade Tofteryds kyrkostämma beslut om att anlägga en kyrkogård vid Skillingaryd men det dröjde dock till år 1921 innan mark inköptes, 25 000 kvadratmeter avstyckat från hemmanet Månsabo.

Som sig bör lades kyrkogården utanför tättbebyggt område av hygieniska skäl och det ursprungliga förslaget som upprättats av trädgårdsmästare Nils Andersson godkändes inte av Kungliga Byggnadsstyrelsen.

Istället blev det Byggnadsstyrelsens egen arkitekt, Karl Martin Westerberg, som kom att stå för det slutgiltiga förslaget och detta var väsensskilt från det föregående.

Ett annat ideal hade ersatt 1800-talets strängt tuktade parkkyrkogård och i och med invigningen av Skogskyrkogården i Stockholm år 1920, gestaltad av arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz och idag klassat som Världsarv, introducerades ett närmande till naturen.

Skillingaryds begravningsplats är samma andas barn och en av Sveriges första skogskyrkogårdar.

Den övergripande axialiteten och symmetrin är dock ett arv från föregående epok.

Anläggningsarbetena utfördes under åren 1921-1922 och platsens unga tallskog gallrades och ansades med bibehållen skogskaraktär.

Mot landsvägen i väster uppfördes från början nuvarande mur av kullersten med smidesgrindar medan övriga sidor försågs med ”vanlig svensk gärdesgård”.

Begravningsplatsen omges nu i sin helhet av en kallmur, 1 meter hög och 0.8 meter bred och i väster är muren något högre och lagd av rundad marksten, i övrigt av kilade granitblock i små storlekar.

Murkrönet är avtäckt med grästorv, mossa och idag växer det dessutom stora mängder av ormbunken stensöta.

Den västra mursträckningen avslutas av kraftiga poster, 2 meter i sida och 1.3 meter höga och dessa är murade av tuktade granitkvadrar och avtäckta med tälttak av finhuggen granit.

Två likartade poster längre in på västmuren markerar begravningsplatsens ursprungliga utsträckning medan övriga murar tillkom under åren 1956-1960.

Mellan huvudentréns två ingångar i väster sitter i muren en triangulär sten med anläggningsåret inhugget.

Mot landsvägen i väster uppfördes en mur av kullersten med smidesgrindar och mellan mur och väg sparades en gräsyta för bilparkering.

Övriga sidor försågs med vanlig svensk gärdesgård vilket idag också är en mur, densamma som mot landsvägen, gamla E4:an.

Begravningsplatsen utformades med fyra kvarter, de två västliga avsedda för familjegravar och de två östliga för allmänna gravar men det syns dock som om de allmänna och enskilda gravarna från början kom att blandas, emedan de östra kvarteren först i sen tid börjat utnyttjas.

Kvarteren skildes från varandra av en öppen öst-västlig mittaxel, fredad för gravsättningar och en likbod och en redskapsbod uppfördes i ändarna av en tväraxel.

I skärningen placerades ett smideskors, varmed platsen även var avsedd som ceremoniplats under sommartid.

Redan i ritningarna är mittaxeln tänkt att kunna rymma såväl kapell som klockstapel.

Smärre avsteg från arkitektens program var anläggandet av en vattenfontän innanför entrén och planterandet av björkar längs landsvägen och i tallbeståndets luckor.

Alltsedan invigningen år 1922 hystes en allmän önskan om uppförande av en den sällsynt vackra begravningsplatsen värdig klockstapel.

Drivande i frågan om klockstapeln var fabrikör Oscar Ljungbergh som år 1925 lade en grundplåt på 1000 kronor och han var också ordförande i arbetsföreningen som samlade in medel till klockstapeln år 1927.

Ritningsförslag för en klockstapel upprättades av såväl K M Westerberg som byggmästare Ernst Almqvist men det var dock ett förslag av arkitekt Oskar Öberg som år 1930 godkändes av Byggnadsstyrelsen och kom till utförande samma år.

Byggmästare var ovan nämnde Ernst Almqvist, vilken vid avsyningen prisades för Sveriges vackraste och gedignast utförda klockstapel.

Efter stapelns fullbordan kvarstod dock behovet av ett gravkapell, i vilket syfte Kyrkans Vänner startades men först år 1941 kunde ett förslag av K M Westerberg realiseras med Ernst Almqvist som byggmästare.

År 1953 omdanades ett av de södra kvarteren utav trädgårdsarkitekt Ivar Andersson, Jönköping och år 1955-1956 fick begravningsplatsen sin nuvarande utsträckning genom utvidgning åt alla sidor utom den västra.

Stenmuren utvidgades först längs västra sidan och åren 1957-1959 längs övriga sidor och för utformningen av de nya entrépartierna svarade samme Ivar Andersson.

Gångarna från dessa entréer gjordes dessutom körbara.

Från och med år 1956 arbetade kyrkorådet målmedvetet för att avlägsna alla stenramar och häckar från gravarna, detta dels för att nå mera enhetlighet och dels för att det ska bli lättare att sköta kyrkogården där förenklad gräsklippning var främsta motiveringen

År 1967 återstod endast ett fåtal grusbäddar och år 1970 planerades gravkvarteret i den norra utvidgningen av Axel Andersson och samma plan utnyttjades sedan även för det södra gravkvarteret år 1982.

År 1973 ombyggdes redskapsboden invändigt och år 1986 anlades en minneslund i den outnyttjade delen norr om kapellet.

För projekteringen av minneslunden stod trädgårdsarkitekt Ture Holgersson, Skillingaryd.

År 1991 tillbyggdes kapellet åt väster med ett lågt vapenhus och år 1997 uppfördes personalbyggnad och ekonomigård efter ritningar av landskaps- och markkonsult Kenth Henriksson.

Begravningsplatsen har fyra ingångar, en i var ände av de två korslagda mittaxlarna och huvudingången i väster utgörs av två grindpartier i ursprungligt utförande.

De har kraftiga smidda pargrindar med hamrad yta, tillverkade hos And. Johansson i Halmstad, och dessa hänger på murade grindstolpar av samma slag som ovan nämnda murposter.

Övriga tre ingångar har ett sinsemellan identiskt utförande och tillkom åren 1959-1960 efter förslag av trädgårdsarkitekt Ivar Andersson.

Dessa har pargrindar i smide med strama spjälor och kors och grindstolparna är utformade som ovan nämnda murposter.

Begravningsplatsens främsta karaktärsdrag utgör de fritt växande, högresta tallarna och i begränsad utsträckning är de kompletterade med björkar medan huvudaxelns gräsytor har några rabatter och barrbuskar.

Gravkvarteren kännetecknas av sina måbärsrygghäckar och begravningsplatsens östra hälft har en otuktad markvegetation av bland annat blåbärsris som bildar en kontrast till gravkvarterens gräsmattor.

Vid en av de två huvudingångarna, denna mitt på södersidan, finner man dessa ursprungliga, tidstypiska och mycket vackra smidesgrindar.

Klockstapeln nybyggnadsår var år 1930 och uppfördes nästan tio år efter det att kyrkogården, begravningsplatsen invigdes.

Klockstapeln ritades av arkitekt Oskar Öberg och klockorna göts vid Bergholtz klockgjuteri i Göteborg.

Klockstapeln är av bockkonstruktion med inbyggd huv med takryttare och det finns ett övertäckt uterum vid stapelns bas och fram till att kapellet byggdes förrättades alla begravningar där.

Klockstapeln har en gjuten sockel och är i sin helhet spånklädd.

Snart efter att kyrkogården invigdes bildades en arbetsgrupp för anskaffandet av klockor till kyrkogården och år 1930 hade tillräckliga medel samlats in och uppförandet av en klockstapel påbörjades.

Den öppna klockstapeln ritades som redan nämnts av arkitekt Oskar Öberg och uppfördes år 1930 efter en insamling.

Den resliga, helt spånklädda och tjärade konstruktionen smälter med sina smäckra stödben samman med furustammarna och formspråket är på samma gång tillbakablickande mot 1700-talets klockstaplar och i detaljer markerande sin samtids ideal.

Särpräglande är den minneshall, ceremoniplats, som inkomponerats mellan de åtta bärande stödbenen och kröns av ett flackt tälttak med förgyllt kors på kula.

Sockeln av betong är klädd med otuktade granithällar i små storlekar och längs sidorna i hallen är enkla träbänkar.

Själva klockkammaren är inbyggd och har två parluckor i varje sida och den kröns av ett brant sadeltak med smäcker åttkantig spira.

Spiran kröns av en förgylld tupp, se sista bilden, och flankeras av ett kors och en stjärna, båda förgyllda.

De båda klockorna är gjutna år 1930 hos K G Bergholtz i Stockholm, och den större kallas ”Victoriaklockan” efter dåvarande drottningen Viktoria.

Sophia Maria Victoria av Baden, född den 7 augusti år 1862 i Karlsruhe, död 4 april år 1930 i Rom, var Sveriges drottning från år 1907 genom sitt äktenskap med kung Gustaf V.

Barn, Gustaf Adolf, Gustaf VI, 1882–1973, hertig av Skåne, sedan kung, Wilhelm, 1884–1965, hertig av Södermanland och Erik, 1889–1918, hertig av Västmanland.

Victoria föddes som prinsessa av Baden och var dotter till storhertig Fredrik I.

Det har inte genomförts några ombyggnader av klockstapeln utan de åtgärder som skett har varit av underhållsart, år 1970 genomfördes en komplettering av spånbeklädnaden och 1973 installerades ett fjärringningssystem vilket medförde att ingen längre behövde ta sig från kyrkan inne i samhället ut till klockstapeln för att genomföra ringningen.

Åren 1981 och 2015 skedde omtjärning av klockstapeln och samtidigt vid båda dessa tillfällen guldbronserades den krönande tuppen, vidare installerades samtidigt fasadbelysning vid klockstapeln.

Unik i sitt slag på Skillingaryds begravningsplats är vården över konstnären N J Cederbergs familjegrav, ett smideskors med kopparplåt i form av en palett.

En närbild på konstnären N J Cederbergs familjegrav, ett smideskors med kopparplåt i form av en palett.

Den enkla och stilrena vården över hammarsmeden Carl Ousbäck, 1849-1939, och makan Anna-Greta Ousbäck, 1851-1939, boende i Stensfors väster om Skillingaryd, från år 1939 minner direkt om järntillverkningen vid Götaströms bruk och de vallonska smedsläkterna i våra bygder.

I Vaggeryds kommun grundades inte mindre än tre järnbruk under 1600-talet, Götafors bruk, Götaströms bruk och Eckersholms bruk och inte långt härifrån byggdes också hammare i både Hörle och Ohsbruk.

Förutsättningarna var överallt desamma, det vill säga, tillgång till vattenkraft och riklig tillgång på skog för kolning.

Det var genom investeringar av borgare i Jönköping som både Götaström och Götafors fick sina hamrar men redan något årtionde innan dessa båda bruk byggdes ut från 1670-talet och framåt hade Jönköpingskapital investerats i Eckersholm.

Anläggningarna i bland annat Hörle och Ohs var däremot en följd av holländaren Justus Baaks penningplaceringar.

Järnet kom från Tabergs bergslag och var av yppersta kvalité, malmen innehåller bland annat titan, magnetit och olivin och kallas därför titanomagnetitolivinit.

Den snabba produktionsomläggning under 1600-talet leddes av stora och kapitalstarka företagare, en grupp var adeln medan en annan var holländska kapitalister med namn som de Geer i spetsen, en tredje grupp var städernas borgerskap, som stod berett att satsa hopsamlat kapital i nya näringar med lovande utsikter till hög förräntning på satsat och insatt kapital.

Det var framför allt från de båda sistnämnda grupperna som kapita­let till stångjärnsbruk i Jönköpings län mobiliserades. Den adel som fanns i länet var dock inte speciellt penningstark men i Jönköping fanns det borgare som hade stora pengar att satsa.

Det är förmodligen enda gången på mycket länge som vi kan njuta av 1600-talets järnbruk vid Götaström norr om Skillingaryd.

Götaström och Götafors var från början avsett att bli ett bruk men genom en fejd mellan två borgarsläkter från Jönköping blev det till slut två.

Borgmästaren i Jönköping Peder Gudmundsson, senare adlad till Strömberg, ägde Bratteborg till vars ägor vattenfallet vid Götafors hörde.

Efter hans död utarrenderade hans efterlevande släktingar fallet till befallningsmannen i Tveta härad, Peter Drufwa, vilken fick privilegium att uppföra en hammarsmedja där, året var då 1672.

Dåliga affärer tvingade honom dock snart att avstå Götafors till Jönköpingsborgaren Peder Håkansson, som sedan år 1663 redan ägde Eckersholms bruk.

När Peter Drufwas ursprungliga arrendekontrakt löpte ut år 1684 uppstod så tvisten mellan de båda borgarsläkterna.

Peder Gudmundsson-Strömbergs ättlingar ville själv utnyttja fallet och Peder Håkansson som redan hade en hammare vid Götafors ville självklart ha den kvar där även i fortsättningen.

Men år 1688 monterade Peder Håkansson helt sonika ner hammaren och andra nödvändiga ting och flyttades den till en plats fem kilometer nedströms Lagan, hit till dagens Götaström.

Götaströms bruk anlades sålunda år 1689 på skatterusthållet Bohults ägor sedan det flyttats från Götafors år 1688.

Med flyttningen följde det nödvändiga statliga tillståndet eller privilegiet från år 1672 som först gällde för Götafors och alltså först senare för Götaström.

En åtta år lång process vidtog och Göta hovrätt fastställde år 1688 Strömbergs rätt till fallet men därmed var det inte fritt fram att utnyttja vattenkraften till smide.

Det privilegiet tillhörde fortfarande Peder Håkansson och hans söner och detta fastslog Bergskollegium två år senare, år 1690, då en begäran från Gudmundsson-Strömbergs att få uppföra en hammare vid fallet avslogs.

Tillgången på tackjärn räckte enligt Bergskollegium endast till en hammare i trakten och eftersom Håkansson och hans ättlingar hade kunskapen och samtidigt hade inlöst kronans tiondejärn borde privilegiet ligga kvar där.

Det faktum att Peder Håkanssons son Lars Riddermark efter hovrättens utslag år 1688 helt sonika hade monterat ner hammaren och flyttat den till en plats fem kilometer nedströms Lagan var visserligen inte helt enligt gällande förordningar, men förseelsen bedömdes som mild.

Bergskollegium utdömde ett mindre bötesbelopp, men driften fick fortsätta på den nya platsen, det vill säga, här vid Götaström.

Privilegiet bekräftades sålunda åter av Bergskollegium år 1690, men nu gällde det för Götaström.

Trots att Bergskollegium år 1690 hade avslagit en begäran om att få återuppbygga en hammare vid Götafors satte man ändå igång att bygga, inte bara en hammare utan även en masugn.

När den senare år 1692 stod klar att blåsas för första gången drev man igenom ett privilegiebrev och Bergskollegium svängde då trots Lars Riddermarks protester här nere ifrån bruket vid Götaström.

Det var nog inte oro för konkurrens när produktionen skulle avsättas från de bägge närliggande bruken som låg bakom tvisten utan andra orsaker såsom skogen och gammalt groll eftersom efterfrågan på järn var stor och försäljningen knappast något problem.

Tvisten gällde snarare vem som skulle ha rätten att utnyttja vad som upplevdes som den verkligt begränsade råvarutillgången och då kanske i första hand inte tackjärnet från Taberg utan skogen.

Det gick nämligen åt stora mängder träkol vid stångjärnssmidet och processhandlingarna bär vittne om väldiga arealer uthuggna skogar och eftersom ingen skogslag om tvingande återplantering fanns före år 1907 förblev stora ytor så kallade kalhyggen som bara långsamt självföryngrades.

Götafors hade både hammare och masugn men här vid Götaströms järnbruk fanns dock aldrig någon masugn utan bara två stångjärnshammare.

Synonymt med namnen Götafors och Götaström användes också beteckningarna Norra bruk respektive Södra bruk.

Götaström kallades ibland också för Bohulta hammare.

Gravkapellet uppfördes år 1941 efter ritningar av arkitekt Karl Martin Westerberg.

Byggnaden har en rektangulär planform med absid i öster och vapenhus från år 1991 i väster.

Den strama fasaden är spritputsad och avfärgad i svagt gulbruten kulör, omfattningar är slätputsade.

Kapellets främsta särdrag är det brutna taket med sitt svängda nedre fall, detta är plåttäckt och har på västnocken en förgylld sol.

Vapenhuset är diskret utformat i anslutning till befintlig karaktär och framför porten är symmetriskt arrangerade trappor och ramp i granit samt ett skärmtak, buret av två granitkolonner.

Det plana brädtaket är målat i en gråblå kulör.

Interiören kännetecknas av enkelhet med vita, odekorerade ytor och stramt utformade bänkar.

De enda fönstren utgörs av kvadratiska fönsteröppningar på långsidorna och ett rundfönster i västra gavelröstet.

I rutorna sitter antikglas.

Framför kapellets entré, åt väster, är en mindre vilo- eller ceremoniplats med en halvrund rabatt i vilken står ett resligt smideskors från år 1922.

På smideskorsets stensockel står följande, ”Jag lefver”, åt väster, ”Döden är min vinning”, åt norr, ”Kristus är mitt lif”, åt öster, och ”I skolen ock lefva!”, åt söder.

I mitten av begravningsplatsen mitt emellan klockstapeln och begravningskapellet finns en grav med röd granithäll lagd över kyrkoherde Ruben Bolmdahl, född den 12 februari år 1905 och avliden den 13 oktober år 1955, med makan, läraren Ellen Bolmdahl, född den 31 augusti år 1910 och avliden den 31 mars år 2002.

Gravkapellet sett från östra sidan med asklund och minneslund till höger samt personalutrymmen till vänster, dock inte synliga på min bild.

De båda bodarna, likboden i norr och redskapsboden i söder är från år 1922 och har en kvadratisk planform med spritputsade fasader avfärgade med gulbruten kalkfärg samt tälttak av plåt.

De ursprungliga bräddörrarna har rikt utformade gångjärnsband i smide och likboden har åt söder en pardörr, övriga sidor har var sitt kvadratiskt litet fönster med råglas i ursprungliga vitmålade träbågar.

Likboden i norr används numera som förråd och redskapsboden i söder, se föregående bild, som inrymt toalett, förråd och personalrum är nu tagen ur bruk.

Endast begravningsplatsens västra hälft är idag ianspråktagen medan den östra utgörs av mer eller mindre orörd tallskog och i dess sydöstra hörn ligger personalbyggnad och ekonomigård.

Mindre vanligt förekommande är de liggande hällarna, vilka kan vara såväl stora och påkostade som små och enkla, närmast av linjegravskaraktär. På vårdar fram till omkring 1950 är titlar vanligt förekommande och ger en god bild av samhällets sammansättning.

Bilden visar graven för Smedmästare Henning Johansson, 1876-1963, och makan Josefina Johansson, 1885-1983.

Vid sidan av de låga vårdarna gjordes kring 1930 försök till ett nyskapande inom gravkonsten, med inspiration hämtad från gångna tiders vårdar och ett gott exempel på detta är den tidstypiska vården över handlanden K D Johansson, 1875-1968, och hustrun Olivia Johansson, 1877-1927.

Förvaltare, fabrikör, smedmästare, ingenjör, maskinist, svarvare, färgerifabrikör speglar industrins betydelse medan löjtnant, fanjunkare, styckjunkare, musikfanjunkare vittnar om militären.

Bilden visar bland annat graven för Ernst Åkerman, 1878-1973, och hustrun Ellen, Ernst fyllde 95 år den 7 februari år 1973 och var före detta häradsdomaren samt förtroendeman och boende på Ludvigsborg i sydvästra delarna av Skillingaryd.

Han har varit med om åtskilligt under sin långa levnad och kan berätta om många händelser och under flera år svarade han till exempel för skjutsarna vid gästgivaregården i Skillingaryd.

Två hästar med vagnar ingick i detta åtagande och det gällde att i första hand svara för att folk på ett smidigt sätt kom från gästgivaregården i Skillingaryd till gästgivaregårdarna i Klevshult, Byarum och Hökhult.

För en skjuts mellan Skillingaryd och Klevshult fick man på den tiden 1 krona och 20 öre, berättade han, men var det fler än en passagerare så blev det dyrare och gjordes dessutom turer längre bort än till närmsta gästgivaregård, så var taxan en helt annan.

Det var mest handelsresande som utnyttjade dessa turer och de fick åka i fina jiggar.

Vid gästgivaregårdarna serverades brännvin och en kagge på 50 liter kostade 40 kronor och räckte hela året.

Då liksom nu så var det flera som missbrukade brännvinet och då räckte förstås inte en kagge så länge.

I min barndom, berättade Ernst Åkerman, var det inte så vanligt varken med cykel eller med bil och en gumma som kom från trakten kring Hestra och gick till Skillingaryd fick se en person komma farande på en cykel och trodde då att ”den onde” var på väg.

Hon vände om och sprang hem igen så fort hon kunde och berättade om den hemska upplevelsen.

I Skillingaryd var framlidne sadelmakaren Axel Johansson den förste som köpte en cykel och det var en cykel med ett stort trähjul och det såg onekligen ganska trevligt ut när Axel Johansson kom farande.

Den första bilen såg Ernst i Västergötland, bilen hade gått sönder och hamnat på en åker men att få bilen reparerad var inte lätt och det dröjde lång tid innan den slutligen hämtades.

Min far var skräddare, berättade Ernst Åkerman, och han var en av de allra första som hade beställningsskrädderi i Jönköping.

Skrädderiet låg i närheten av Vindbron och inte mindre än ett 20-tal skräddare hade han och han sålde även färdigsydda kostymer.

Tyget importerade han själv ifrån Tyskland men det var inte bara finkläder utan även arbetskläder som gjordes vid skrädderiet i Jönköping.

Då det var dåligt ställt med samfärdseln mellan Skillingaryd och Jönköping brukade jag gå de cirka 9 milen tur-retur mellan de båda platserna, berättade Ernst Åkerman.

När jag blev äldre brukade jag ofta rida mellan dessa båda platserna.

Ernst Åkerman hade låtit sammanställa en släkttavla och enligt denna är Ernst Åkerman släkt till Esaias Tegnér.

Det var ett omfattande arbete som utförts med detta släktregister som han haft god hjälp med och han var onekligen glad över att det gått att få fram desamma.

Ernst Åkerman var född på gården Hestra i Byarums socken och han inköpte sedermera gården Bondstorp i Västergötland som var en fin gård med boningshus på nio rum och kök i själva huvudbyggnaden och dessutom två flyglar som inrymde bostäder för de anställda.

År 1905 ingick han giftermål och år 1912 köptes gården Ludvigsborg i Skillingaryd, det var inte så många fastigheter i Skillingaryd på den tiden, berättade Ernst Åkerman.

Vid Stationsgatan låg ett och annat hus, längre norrut fanns folkskolan och någon annan byggnad och vid gamla Tofterydsvägen låg gästgivaregården, vid Sundbergshörn.

Melanders hotell låg vid Stationsgatan, men annars var det inte så mycket beställt med bebyggelsen i gamla Skillingaryd på den tiden.

Ernst Åkerman kom ihåg när järnvägen vid Skillingaryd byggdes och det var engelsmännen som byggde sträckan förbi Skillingaryd och upptill Götaström.

Här tog spåret slut och en vändplan fanns.

Järnvägstrafiken blev sedan alltmer intensiv och att åka tåg var ganska populärt under lång tid men sedan kom biltrafiken på allvar och blev en svår konkurrent till järnvägen.

Hästskjutsen kom också på avskrivning och numera är det väl nästan otänkbart att komma farande med häst och vagn på E4:an.

Trots sina 95 år, var Ernst Åkerman mycket vital år 1973, han läser tidningar varje dag och var väl insatt i vad som hände och skedde inte bara i bygden utan i världen i stort.

Året 1973 avled Ernst Åkerman.

Skillingaryds begravningsplats kanske största vård, bautastenen i röd Tranåsgranit över den Thulinska familjegraven, är en så kallad solitär.

Thulins Vagnsfabriker var i första hand kända för sina många olika hästvagnar, seldon, trädgårdsmöbler och på slutet 30-tal och på 50-talet även olika gummivagnar, kärror, samt påbyggnader på lastbilar, skåp och hytter.

Fabrikör Georg Thulin var också med och startade Tofteryds Hembygdsförening år 1934 och var föreningens första ordförande.

Mindre vanligt förekommande är de liggande hällarna och här vilar Civilingenjören August Ljungbergh, 1885-1939 samt makan Dehlia Ljungbergh, 1881-1956.

Gravvårdar med yrkestitlar såsom stationsinspektor och stationskarl minner om stationssamhället och om andra näringsfång berättar urmakarmästare, hovfotograf, skräddarmästare, skomakarmästare, målarmästare, parkettläggare och bokhandlare.

Övriga yrkestitlar som man kan finna på Skillingaryds begravningsplats är distriktsföreståndare, häradsdomare, kronojägare, kyrkvärd, köpman, kommunalordförande, förrådsvaktmästare, tillsyningslärare, hemmansägare, trädgårdsmästare och nämndeman.

Fram till omkring år 1950 finns en stor andel familjegravar, varav flera ursprungligen haft grusbädd.

Bilden visar graven efter hovfotografen Bror Malmquist, 1865-1938, Skillingaryd.

Några av de äldsta vårdarna utgör fyra bautastenar av skiftande storlek i de västligaste raderna och av mellankrigstidens låga, breda familjegravar märks framför allt den kraftfullt dimensionerade vården över Oscar Magnussons familjegrav, denna är också kvarterets största vård.

Titlar på vårdarna är vanligt förekommande fram till omkring år 1960 och bland dessa vårdarna finns frisörmästare, köpman, målaremästare, åkare, smedmästare, urmakare, korpral, grundläggare, fabrikör, länsskogvaktare, fanjunkare, trävaruhandlare, handlande, maskinist, bildhuggare och byggmästare.

Bruket av titlar är numera snarast att se som undantag.

Askgravlunden på Skillingaryds begravningsplats, en askgravlund eller asklund är en ny och mindre anonym variant av minneslund för begravning av bortgångna.

Efter kremering sänks urnor med askan ner i asklunden, vilket kan ske i de anhörigas närvaro till skillnad från i en traditionell minneslund.

Gravplatsen upplåts utan gravrätt.

Platsen för nedsänkning i askgravlunden markeras inte, men asklunden har ett minnesmonument där de begravdas namn anges.

Då begreppet asklund ännu inte är rättsligt definierat kan variationer mellan olika kyrkogårdar förekomma, och långt ifrån alla erbjuder ännu denna begravningsform.

Minneslund är ett gravsätt av mer anonym karaktär där askan grävs ner inom ett gemensamt område.

Minneslunden är en anonym gravsättning utan gravrätt eller plats för namn.

Askans läge markeras inte och gravstenar eller planteringar får inte förekomma.

Besökare får smycka den gemensamma platsen med blommor och ljus.

Askan gravsätts av kyrkogårdens personal utan närvaro av anhöriga.

En stensatt gång buktar ut i öster och rymmer där en viloplats med rygg i form av kallmur med bakre vall och rabatt med rhododendron och ölandstok, och här står parkbänkar kring en rund kopparklädd vattenspegel under en idegran.

Invid detta står även en smideslykta.

Minneslunden från år 1986 utgörs av en njurformad gräsyta, insprängd i naturen och omgiven av en stensatt gång.

I lundens norra del finns en sten med inskriptionen ”Jorden oro viker för den frid som varar”, miljön utanför minneslunden är orörd natur.

Bilden visar den för andra gången förgyllda kyrktuppen, 3.20 meter upp i luften ovan klockstapelns torn, 36 meter upp i Skillingaryds klockstapel, halvvägs till himlen.

Frågan om klockstapel på Skillingaryds begravningsplats, kyrkogård, lär för övrigt ha diskuterats redan vid kyrkogårdens invigning år 1922.

I ett gåvobrev, daterat till den 30 september år 1925, överlämnade fabrikör Oscar Ljungberg i samband med sin 50-årsdag hela 1000 kronor till Tofteryds församling som en grundplåt för uppförandet av en klockstapel med två klockor.