Skillingaryds skjutfält, ljungheden i aprilsol

Skillingaryds skjutfält, ljungheden i aprilsol, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder från en vårvacker ljunghed innan vi visste om att den rekordvarma maj skulle komma.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en dryg vecka innan den rekordvarma månaden maj anno 2018 skulle komma.

Ute på den stora ljungheden på Skillingaryds skjutfält ligger denna best i form av en 21-centimetersprojektil, sprängd i två delar.

Den har av de oräfflade kopparmantlarna inte skruvat genom något räfflat kanonrör.

Mitt tips är att det är en kustartilleriprojektil och tillhör ”Kanone 39” som var en kombinerad tung fältkanon och kustartilleripjäs med 21 centimeters kaliber utvecklad av Tjeckoslovakiska Skodaverken för export till Turkiet under slutet av 1930-talet.

Efter den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien strax efter Münchenöverenskommelsen kom Skodaverken att kontrolleras av Tyskland och endast två pjäser hann exporteras till Turkiet, resten av produktionen kom att ske för tysk räkning.

Totalt kom 61 pjäser att tillverkas varav nio pjäser exporterades till Sverige år 1944 där de användes som kustartilleripjäser ända fram till år 1983.

Till skillnad från samtida tyska pjäser som använde kilmekanism tillsammans med en metallisk patron för att täta kammaren till pjäsen, så använde Skoda skruvmekanism med de Bange-tätning för att täta kammaren till Kanone 39.

Detta gav en lägre eldhastighet men hade den stora ekonomiska fördelen att tillåta drivladdningar i form av karduser i stället för patroner av mässing eller stål.

Pjäsen Kanone 39 delades i tre enheter vid transport, underlavett tillsammans med transportvagn vägde 14 ton, överlavett 16 ton samt eldrör 17 ton.

Pjäsen var rörlig, eller snarare flyttbar, och den kunde transporteras på väg i tre delar med en hastighet på mellan 20-30 kilometer per timma.

Vid gruppering behövdes, beroende på omfattningen av markarbetena, mellan 1 och 4 timmar och för den skull förbereddes batteriplatser på olika ställen.

Produktion av 21 centimeters Kanone 39.

Som rörlig fältkanon användes pjäsen bara av två förband ”schwere Artillerie-Abteilung 767” och ”schwere Artillerie-Abteilung 768”, som vardera bestod av tre batterier med två kanoner var.

Under operation Barbarossa så tilldelades 767:an till 6:e Armen som tillhörde Armégrupp Süd, där kom förbandet att delta i belägringen av Odessa och slaget om Sevastopol.

Pjäsmodell 768 tilldelades ursprungligen 4:e Armen som tillhörde Armégrupp Center men överfördes snart till Armégrupp Nord för att användas i belägringen av Leningrad.

Ett fast batteri med Pjäsmodell 768 fanns grupperat inom de allierades landstigningsområde vid invasionen av Normandie och batteriet sänkte den amerikanska jagaren av Gleaves-klass USS Corry.

Redan år 1939 kontaktades Marinförvaltningen av Skodaverkens svenska generalagent med ett erbjudande att köpa sex pjäser i utbyte mot betalning i nickel och andra råvaror.

Marinen såg inget omedelbart behov av pjäserna men förhandlingarna fortsatte och den 20 mars år 1942 skrev man kontrakt om att köpa nio pjäser som skulle levereras under år 1944.

Pjäserna fick beteckningen 21 centimeters kanon m/42 i svensk tjänst och organiserades i tre batterier om tre pjäser.

Alla tre batterier utbildades av KA 4 och grupperades kring Göteborg men från hösten år 1956 övertog KA 2 utbildningsansvaret.

Omorganisation skedde till två batterier med fyra pjäser var samt en reservpjäs och batterierna kom att ingå som förstärkning till 1:a och 3:e KA-bataljonerna, med grupperingsplatser i första hand i södra Skåne.

År 1972 upphörde utbildning av värnpliktig personal till pjäserna och årsskiftet 1982-1983 utgick pjäserna ur krigsorganisationen.

Tre pjäser med beteckningen 21 centimeters kanon m/42 finns i dag bevarade som museipjäser på Aspö, vid Käringberget i Göteborg samt vid Beredskapsmuseet utanför Helsingborg.

Bilden visar den främre delen av projektilen till 21 centimeters kanon m/42.

Men det har tillverkats värre och större bestar som till exempel en 80 centimeters järnvägskanon, på tyska, 80 centimeters Kanone Eisenbahn, som med sina 1350 ton var den största kanon som någonsin byggts och endast två kanoner, Dora och Schwerer Gustav byggdes.

År 1934 fick Krupp i uppdrag att designa en kanon som kunde slå ut forten i Maginotlinjen och för att klara det var pjäsen tvungen att kunna slå igenom 7 meter armerad betong eller en meter stålpansar från ett avstånd som var större än det franska artilleriets räckvidd.

Dora och Schwerer Gustav blev den vansinniga lösningen och det vansinniga svaret på önskemålet.

Doktor Erich Müller räknade ut att det skulle krävas en projektil på cirka 7 ton, ungefär 80 centimeter i diameter som avfyrades från ett 30 meter långt eldrör.

En sådan kanon skulle väga minst 1 000 ton och vara betydligt större än någon kanon som tillverkats tidigare och efter att Adolf Hitler personligen intresserat sig för projektet år 1936 tog utvecklingen fart och år 1937 började den första kanonen byggas.

För att bära upp denna väldiga pjäs krävdes en lavett som var betydligt bredare än vad som kunde transporteras på en normalspårig järnväg.

Lösningen blev en lavett som gick på dubbelspår och som hade inte mindre än 40 axlar för att fördela den enorma tyngden.

Hela pjäsen kunde demonteras för att fraktas i delar på enkelspår och att montera pjäsen tog 54 timmar och krävde tre parallella spår.

Tiden inkluderar inte de tre till sex veckor det tog att bygga spåren och den kran på 110 ton över spåren som behövdes för monteringen.

När pjäsen väl var färdigbyggd rullades den in på den kilometerlånga, krökta bana som skulle användas för avfyring.

Pjäsen drogs av två synkroniserade D311 diesellok på 690 kilowatt vardera och ammunition rullades fram på järnvägsvagnar och kunde lyftas upp på laddbordet av de kranar som fanns baktill på lavetten.

Pjäserna blev klara för sent för att användas mot Maginotlinjen, men ”Dora” kom till användning under belägringen av Sevastopol i juni år 1942 där den sattes in mot sovjetiska kustbefästningar.

Sin mest spektakulära insats gjorde hon mot ammunitionsupplaget ”Vita Klippan” där ammunitionen lagrades i ett bergrum 30 meter under havsbotten och skyddades av ett tak av 10 meter tjock betong men efter nio avfyrade granater var lagret utslaget.

Efter belägringen av Sevastopol transporterades kanonen till testskjutfältet i Rügenwalde där den andra pjäsen ”Schwerer Gustav” var under utprovning men de två kanonerna kom aldrig mer till användning och de sprängdes den 14 april år 1945 cirka 50 kilometer sydöst om Chemnitz.

Vansinnet har tyvärr inga gränser, vill ni se hur pjäserna såg ut, googla på Dora och Schwerer Gustav!

Bilden är tagen från Wikimedia Commons under CC BY-SA 2.0 och är tagen av Daniel Perez Sutil.

Tack för lånet!

Vid mitt besök på Skillingaryds skjutfält och ljungheden i aprilsol blommade tussilagon som bäst, idag är de bort, endast de stora bladen finns kvar men dess frön har likt maskrosfrön flugit iväg med vinden, tack vare sina fallskärmslika hårpenslar, för att förhoppningsvis gro någon annanstans.

Backskärvfröet har också blommat över för i år, men fröna har fallit ner på marken och blir kanske nya vackra vårblommor till år 2019, om de kan gro.

Groningsanalys, bestämning av grobarheten hos fröer och utsäde, detta sker vanligen genom att man låter frön gro under standardiserade miljöbetingelser men även bestämning av fröers vitalitet genom kemiska metoder förekommer.

Vid groningsanalysen görs också sundhetsanalys som utvisar eventuellt behov av betning av utsädet.

Den lilla vackra nagelörten producerar stora frön i förhållande till kronbladens storlek, dessa frön sprider sig bra och grobarheten är hög, men den vackra lilla blomman är nu borta men dess gener och egenskaper finns kvar och kan avnjutas i mars-april år 2019.

Olika växters frö har kvar sin grobarhet under olika lång tid, vanligen från ett par veckor, som sälgens, upp till fem eller tio år, men hos vissa växter i flera hundra år.

Man har till exempel fått ett 237 år gammalt frö från en indisk lotus att gro och till och med ett lotusfrö från en torvmosse, där åldern uppskattats till över 1 000 år.

Uppgifter om att man skulle ha lyckats få flera tusen år gamla vetekorn och ärtor från egyptiska gravar att gro är däremot felaktiga.

Groningsprocenten brukar vanligtvis ligga mellan 50-80 % av det totala antalet frön.

Den mycket vackra och väldoftande luktviolen är och nu också ett minne blott men den kommer tillbaka nästa år både med frö och med rotslående utlöpare, revor.

Denna första riktiga soliga och varma dag i april hade de rara silversandbina fullt upp att gräva sina små bohålor i sanden på ljungheden.

De var som vanligt 1000-tals och mycket intressanta att följa med kameran då de helt ignorerade min omedelbara närvaro.

Silversandbiet, detta rara och rödlistade, NT, solitärbi, bryr sig inte alls om mig utan har fullt upp att gräva i sanden och lägga sitt ägg samt fylla bokammaren med pollen att äta för larven.

De senaste åren har jag börjat se allt fler exemplar av arten stor svävfluga, ”Bombylius major”, som tillhör tvåvingarna, och flugorna i familjen svävflugor ”Bombyliidae”.

Den är alltid mycket rolig att få se men nästan omöjlig att fotografera då den aldrig tycks vara stilla, dessutom är den lika plötsligt som den kom borta, nästa som trolleri.

Den stora svävflugan kan på avstånd påminna lite om en humla, med sin kraftigt behårade kropp och speciella flygsätt men på närmare håll ser man dock att den är en tvåvinge, och den har en påtagligt lång sugsnabel med en längd på mellan 7-12 millimeter.

Stor svävfluga finns i tempererade områden i Europa, Nordamerika och delar av Asien och är ganska vanlig hos oss i södra och mellersta Sverige.

Som namnet antyder så kan denna fluga sväva, hovra, framför blommor som de suger nektar av och man ser den på våren under april-maj.

Arten lägger ägg i närheten av bon av solitära bin, här silversandbin, och larven tar sig in i boet och parasiterar först på biets pollen och honungsförråd och senare på själva bilarven.

Mitt i allt detta, ovan beskrivna, patrullerar som vanligt den bruna sandjägaren i mer eller mindre stora antal.

De flesta jordlöpare som exempelvis den bruna sandjägaren tar rov, det är dock endast ett mindre antal, då speciellt bland de största arterna, som kan betraktas som rena rovdjur med maskar, andra insekter och snäckor på menyn.

De flesta tar även växtföda och vissa, särskilt bland de små arterna jordlöpare, är rena växtätare.

Brun sandjägare i familjen jordlöpare ”Carabidae” är utbredd och ganska vanlig i Götaland och sydvästra Svealand men sentida nyfynd i Närke, Södermanland och Värmland antyder att arten kan vara stadd i spridning mot nordost.