Skillingaryds skjutfält – Moen 1855 B. S.

Skillingaryds skjutfält – Moen 1855 B. S. öster om Götaströms järnbruk, en natur- och kulturkrönika i 8 bilder från en av alla de försvunna gårdar och torpställen på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, på 2017 års första dag.

Vi rör oss i denna natur- och kulturkrönika i området alldeles öster om Götaströms järnbruk och Fågelforsdammen samt södra delen av Berget och strax söder om skjutbanan Fransson Hill på Skillingaryds skjutfält nordliga delar.

Det är bara nuvarande Fågelforsdammens vatten, dåvarande Götaströms järnbruks vatten, som skiljer Moen från det gamla järnbruket.

Det stora kvarstående buskaget med snöbär, ”Symphoricarpos albus”, avslöjar som så många gånger förut, att här har det bott människor, att här har det funnits ett torp eller bosättning.

Snöbär är en prydnadsbuske med en rund vit frukt och tillhör familjen kaprifolväxter, på latin ”Caprifoliaceae”.

Frukten kallas i dagligt tal även för smällbär på grund av att den spricker med ett puffande ljud om den kläms ihop och när bären mognar kommer de att innehålla alltmer luft och mångdubblar därmed snabbt sin storlek.

Det vetenskapliga namnet för släktet, ”Symphor-i-carpos”, betyder ”förenad frukt” och syftar på att bären sitter tätt ihop.

Bären är giftiga och innehåller ett för huden irriterande ämne och kan även ge upphov till magont och kräkningar men att leka med bären brukar dock inte vara farligt för det gjorde vi när vi var barn på 1960-talet.

Snöbärsbuskar tenderar ofta att breda ut sig snabbt över stora områden och räknas som en av de tio mest invasiva trädgårdsarterna.

Snöbär är en av de bästa foderväxterna för pollinerande insekter och många olika arter insekter besöker blommorna.

Växten har bra betyg i biodlarnas ”Dragväxter” vilket är ett begrepp inom biodling, läs mer om detta på Alingsås Biodlareförening, http://kupan.se/?page_id=295.

En dragväxt är kort en biväxt som under en viss tid fullständigt dominerar som föredragen växt hos bina, när de drar in näring till samhället.

En dragväxt har stark sockerlösning i nektarn eller ett bra protein i pollenet och dess blommor är relativt väl samlade i bestånd så att arbetssituationen för biet blir god.

Den stora enen till vänster på bilden kan för övrigt vara jämngammal med den bosättning, Moen 1855 B. S., som en gång fanns här, det vill säga, en ungefärlig ålder av mellan 100-150 år.

Bland aspar, enar och snöbär framträder plötsligt den lilla kopparskylten med den böjda stolpen av metall som visar att här har det bott människor fram till tiden för Götaströms järnbruks död och militärens inköp av området i slutet av 1890-talet, närmare bestämt mellan åren 1896-1898.

I bildens bakgrund ser man nuvarande Fågelforsdammens vatten, från år 1911, men innan dess var detta Götaströms järnbruks vatten från Lagan, där dammvallen låg alldeles till höger utanför bilden.

Den lilla och illa medfarna kopparskylten säger ”Moen 1855 B.S.” med tillägg säger den ”Moen Bohult 1:3-2 Sist boende: Britta-Stina Jonsdotter”, en backstuga under Norra Bohult.

Kopparskylten säger ”Moen Bohult 1:3-2 Sist boende: Britta-Stina Jonsdotter” och läser man i registret på Miliseum får man veta följande.

Nummer: 135

Koordinat: 57,27,43 N 14,6,32 Ö

By: Bohult

Historia

Backstugan Moen, låg under Norra Bohult

Britta Stina Jonsdotter född den 26/3 år 1790, död den 3/1 år 1855

I samma område låg en bostad för Götaströms smeder, storlek 16×9 meter med två skorstensrör. I huset fanns även en bruksskola under kortare perioder.

Backstugor beboddes ofta av gamla och eller fattiga människor. Många backstugor tjänstgjorde som pensionärsbostad för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon långt innan pensionerna för vanligt folk var uppfunna eller gick att leva på. Dessa personer som bodde i backstugor kallades backstugusittare.

Den gamla granen stod kanske en gång och skänkte skugga och svalka varma sommardagar åt Britta Stina Jonsdotter, eleverna i skolan och Götaströms smeder.

Gran, rödgran eller vanlig gran, ”Picea abies”, är en art i familjen tallväxter och växer vild i Europa norr om Alperna och Balkanbergen, i mellersta och norra Ryssland samt i norra Asien till Stilla havet men vildväxande gran saknas i hela Västeuropa.

Granen är ett rakt och högstammigt träd som kan bli uppemot 60 meter högt och barken är tunn, slät och i norra Sverige gråaktig, i södra Sverige först rödbrun och vid stigande ålder gråaktig.

Kronan har konisk form och grenarna, som vanligen är vågräta, kan ha mycket växlande förgrening och barren är mörkgröna, styva och 1–2 centimeter långa.

Honorganet är först högrött, och kottarna blir så småningom ljust bruna, spolformiga och upp till 15 centimeter långa i södra Sverige och 2–5 centimeter i nordligaste Sverige.

De cirka 2 centimeter långa hanorganen är först röda, sedan gula och pollineringen inträffar under maj–juni, ungefär en till två veckor före tallen.

Granens men även tallens pollenproduktionen är enorm, och man ser inte sällan mark och vatten överdragna av en svavelgul beläggning av såväl gran- som tallpollen.

Kottsättningen är dock periodisk, med tydliga toppår vart tredje till fjärde år i södra Sverige och vart tionde till tjugonde år i den nordligaste delen av landet.

Granen har fleråriga, i tvärsnitt kvadratiska barr som sitter ett och ett, honkottarna sitter främst på toppgrenarna och kan bli 15 centimeter långa och hankottarna är mindre och sitter spridda i hela kronan.

Granen kan också föröka sig vegetativt genom avläggare från de nedre, mot marken liggande grenarna och är skogbildande, särskilt på mullrik mark, och bidrar med sin sura fallförna till markförsurningen, i synnerhet i förening med avverkning.

Gran invandrade till Sverige från norr och öster för cirka 5 000 år sedan och finns nu vildväxande utom på västkusten, i större delen av Skåne och i södra Blekinge, där den är inplanterad.

Arten är prydnadsväxt som julträd, parkträd och till häckar samt är Medelpads landskapsväxt.

Granen är en mycket mångformig art, och flera former har särskilda namn, såsom fågelbogran, klotgran, mattgran, ormgran, paraplygran, pelargran, slokgran, smultrongran och tårgran.

Trädet har ett ytligt rotsystem, vilket medför att det är känsligt för hård vind och på vissa marker för torka men tål stark kyla men är känslig för stark värme och de nyskjutna skotten är mycket ömtåliga för sena vårfroster.

Granveden är efter torkning gulvit, något ljusare än furu, och utan färgskillnad mellan yttre splint- och inre kärnved samt är ett relativt mjukt träslag med goda hållfasthetsegenskaper i förhållande till densiteten.

Virket är svårt att impregnera och kan därför inte djupimpregneras mot röta med konventionella metoder och grantimmer utgör cirka 55 procent av råvaran till de svenska sågverken.

Den viktigaste användningen för sågad gran i Sverige är som byggnads- och konstruktionsvirke.

Vattenabsorptionsförmågan är betydligt lägre än för furu, varför gran är att föredra exempelvis till ytterpanel och liknande utomhus, vidare används gran till golv och möbler och inom båtbyggeri till bland annat spiror, master och åror.

Finringad, jämnvuxen och kvistren gran är eftersökt som resonansbotten för musikinstrument som pianon och fioler medan enklare kvaliteter används till emballage och lastpallar.

I det gamla bondesamhället användes gran till förvaringskärl som laggkärl och tunnor och till husbehovsvirke som störar, till exempel i gärdsgårdar, och takspån.

Bildens bestånd av den vackert röda kochenillaven, ”Cladonia coccifera”, är en art i gruppen busklavar och den har uppemot 5 centimeter höga, blekt gula till gulgröna, brett bägarformiga och mer eller mindre glatta podetier, det vill säga, de uppstående delarna av bålen, som är en del av fruktkropparna.

Nya röda bägare kan växa ut från den första bägarens kant och i bägarnas kanter finns de ofta rikligt utvecklade, lysande röda ”frukterna”, som är en del av fruktkroppen.

Arten, som bland annat finns på norra halvklotet, växer på jord och klipphällar samt är allmän i hela Sverige.