Skillingaryds skjutfält – Moliden på Hässlehultshöjden

Skillingaryds skjutfält – Moliden på Hässlehultshöjden, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från en plats i öster, högt ovanför Skillingaryds samhälle, fordom full av liv, nu en öde övningsplats för militärer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av februari anno 2017.

Efter att ha cyklat rakt österut på General Sparres väg via Östra lägret och tagit mig uppför den långa och branta backen upp emot platsen för det gamla regnskyddet, fortsatte jag rakt fram, åt öster, och efter några hundra meter kom jag fram till denna vackra plats på Hässlehultshöjdens norra del.

Här berättar den lilla torpskylten följande, ”Frans Karlsson sist boende Moliden 1.20”

Nummer: 185 B

Koordinat: 57,25,47 N 14,8,24 Ö

By: Moliden

185: B. S Moliden backstuga Moliden 1:20

Sist boende: Frans Karlsson

Backstuga. Beboddes ofta av gamla och/eller fattiga människor. Många tjänstgjorde som ”pensionärsbostad” för gamla föräldrar, pensionerade trotjänare eller socknens fattighjon. Dessa personer kallades backstugusittare.

Bara knappt hundra meter från backstugan Moliden, på en stenhög som en gång var ett hem, står ytterligare en torpskylt.

Skylten säger följande,

Davidssons, Moliden

Nummer: 185

Koordinat: 57,25,49 N 14,8,24 Ö

By: Moliden

185. Davidssons, Moliden 1:20

Sist boende: C.J. Davidsson

Bredvid Davidssons på Moliden växte dessa vackra slingertickor, ”Cerrena unicolor” på en asp.

Normalt bildar tickan tydliga, ofta taktegellagda hattar, men har dessutom en nästan alltid välutvecklad, resupinat del.

Ibland är fruktkropparna uteslutande resupinata, och kan då täcka meterlånga partier på liggande stockar.

Enskilda hattar blir cirka 1 decimeter stora och har borsthårig, zonerad ovansida, som först är beigefärgad eller gulbrunaktig, men snart grönfärgas av alger.

Porer slingrande, gråvita till mörkgrå, kött ganska tunt och tvåskiktat, det övre skiktet brunaktigt och korkartat, det undre något ljusare och mjukare.

I snitt syns vanligen tydligt en mörk linje mellan köttet och hattens håriga ovansida, samt att distinkt avgränsning saknas i övergången mellan köttet och det upp till 1 centimeter tjocka rörlagret.

Slingertickan växer på död lövved, framför allt av björk och asp men enstaka fynd är gjorda på gran.

Arten är vanlig på liggande stammar och stubbar, men hittas också på döda eller döende partier av stående träd och finns både i fuktiga skogar och torrare, öppna miljöer.

Ovanifrån kan de behårade, ofta grönfärgade hattarna likna borstticka, ”Trametes hirsuta”, och björkmussling, ”Lenzites betulina”, men hymeniet hos dessa består av runda porer respektive tydliga skivor.

En annan förväxlingsart är hjortticka, ”Datronia mollis”, som har liknande porer, men vars hattar är mörka, ej borsthåriga och vanligen mindre välutvecklade.

Trakten runt Moliden hyser även asptickor, ”Phellinus tremulae”, och hattarna hos denna art blir normalt hovformade och i snitt trekantiga.

Inte sällan bildas dock mer eller mindre resupinata fruktkroppar på undersidan av grenar och i kvisthål och svampen är därför formmässigt mycket variabel.

Typiskt för distinkt hattbildande exemplar är att avståndet mellan substratet och hattens yttersta del är relativt kort, och att fruktkroppen därför ger intryck av att vara infogad i sitt underlag.

Hattytan täcks av en gråsvart, hård krusta, som snart får djupa, radiära sprickor som även kan penetrera den skarpa, ofta något ljusare och vågiga kanten.

Asptickan förekommer ofta sällskapligt på levande aspar, ibland också på nedfallna, döda grenar, men på asp växer även arten stor aspticka, ”Phellinus populicola”, som till formen liknar en eldticka, ”Phellinus igniarius”, och som har tydligt utstående, konsolformiga hattar med rundad kant.

Moliden var en gång en vacker plats med hasselbuketter och aspar men som ni kan se i bakgrunden hotar den mörka och täta granskogen att helt ta över och kväva platsen.

En av skogsbruket kvarlämnad ”högstubbe”, så kallad naturvårdshänsyn i skogsbruket, denna innehåller ett antal fina tickor såsom luktticka och kötticka.

Överst ser ni en luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”, som utseendemässigt en mycket speciell art, vars hattar på lodrätt underlag är konsolformade till hovformade, men som blir kuddlika till oregelbundet knöllika när de bildas på ovansidan av stubbar, vilket vanligen är fallet.

Hatten är ojämn och mer eller mindre tovhårig, gulbrun till mörkbrun eller nästan svart, på levande exemplar dock nästan alltid med en gulaktig, ofta bred tillväxtzon.

Porerna är bruna, kantiga till något slingrande, utvecklas vanligen bara på från substratet friliggande delar.

Artens rörlager är ockrafärgat, blekare än det bruna till brunsvarta köttet och hela tickan utsöndrar en behaglig, anisliknande doft, som åtminstone på levande exemplar är tydlig.

Lukttickan växer på gran, vanligen på ovansidan av grova stubbar och finns både i slutna och öppna miljöer, påfallande ofta på kvarlämnade granstubbar i lövträdsdominerade skogar.

Under lukttickan växer en verklig raritet i form av en kötticka, ”Leptoporus mollis”, som dessutom är rödlistad som ”NT”.

Köttickan är en mycket mjuk ticka, som bildar rosaröda till köttröda hattar, som i snitt är mer eller mindre trekantiga, upp till 10 centimeter breda och mellan 1-3 centimeter tjocka.

De röda nyanserna blir mörkare med åldern, men unga, ljusa fruktkroppar får vid tumning vinröda fläckar på både hatt och porer där de sistnämnda är runda till kantiga, 3-4 per millimeter, ungefärligen av samma färg som det grisskära men med tiden purpurröda eller brunröda köttet.

Svampen är kortlivad, och inte sällan påträffas därför degenererade, otypiska exemplar utan tydlig hatt.

Arten växer på lågor eller stubbar av gran i äldre barr- och blandskogar, ibland även på tall.

Ser ni vad jag ser, ett argt ansikte i profil som tittar fram ur granstubben, i själva verket bara ytterligare en luktticka, ”Gloeophyllum odoratum”.

Moliden på norra delen av Hässlehultshöjden på Skillingaryds skjutfält håller tyvärr på att ”ätas upp” av granskogen.

Denna spärrgreniga gamla gran har stått och växt i öppna marker en gång när det fortfarande bodde människor som brukande jorden här vid Moliden på Hässlehultshöjden högt över Skillingaryds samhälle nere i Lagadalen i väster.

Järnåldersgravar är rikligt förekommande på och kring Hässlehultshöjden, här har det bott människor i årtusenden och här har de också dött och begravts.

Jag undrar hur de dekorerade sina nära och käras gravar, satte de blommor precis som vi gör för att minnas och hedra de som gått före.

Det gäller att ha ögonen på skaft när man rör sig i dessa trakter ety det står små informationsskyltar lite varstans i terrängen, här ligger Munkakällan.

Munkakällan

Nummer: 321

Koordinat: 57,25,51 N 14,8,37 Ö

By: Moliden

321. Munkakällan

En liten skylt i anslutning till Munkaleden och vattenkällan säger följande,

”Munkakällan, en urtida vattenkälla som aldrig sinar och som gett friskt vatten till människor och djur lika länge som det funnits människor här, det vill säga i tusentals år”.

”Gamla sägner menar att munkarna i Nydala på sina vandringar vilade och släckt sin törst vid källan, jämväl att de också vattnade sina klövjehästar”.

Lite längre bortåt vägen dyker det upp ytterligare en liten metallskylt som jag bara måste stanna upp invid och läsa det korta budskapet, 192 Hässle 1:31.

Hässle

Nummer: 192

Koordinat: 57,25,45 N 14,8,45 Ö

By: Moliden

192. Hässle, Ö Moliden 1:31

Sist boende: Peter Andersson