Skillingaryds skjutfält – Naturskogen runt sjöarna

Skillingaryds skjutfält – Naturskogen runt sjöarna Boglösasjön och Bohultasjön men även om naturen på fältet i allmänhet, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder om biologisk mångfald i vårt relativa närområde.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på årets andra dag anno 2017.

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald.

Skillingaryds skjutfält är ett stycke unik natur med ett antal viktiga och bevaransvärda naturtyper.

Den kanske mest kända är den stora ljungheden som till ytan är Sveriges tredje största efter Skanörs ljung i Skåne och Mästockaheden i Halland.

Andra fina biotoper som finns inom området är bland annat den stora och magnifika ”urskogen” norr om ljungheden upp emot området Berget som denna krönikas bilder är hämtade ifrån samt de igenväxande inägomarkerna med idag lundartade miljöer med en rik flora och fauna.

Hela detta område administreras idag och sedan slutet av 1890-talet av militären, först av Kungliga Tolfte Infanteriregementet, I 12, Eksjö via Kungliga Sjätte Artilleriregementet, A6, Jönköping, till dagens Kungliga Andra Ingenjörsregemente, Ing 2, Eksjö, vilket i mångt och mycket har inneburit och lett fram till att denna unika och rika natur kunnat uppstå.

Området är också klassat som ett Natura 2000-område vilket innebär att en ordentlig skötselplan skall finnas och finns att tillgå för att långsiktigt säkra områdets fortlevnad och rika biologiska mångfald till kommande generationer.

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald och som i detta fall är svampen vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”.

Skillingaryds skjutfält är beläget utmed E4:ans och Lagans östra sida mellan Klevshult, Skillingaryd och Vaggeryd och dess begränsning i öster är byarna Fastorp, Boarp, Taglarp och Tofteryd.

I norr avgränsas området av Berget söder om Vaggeryd och villaområdet Södra Park medan det i söder begränsas av vägen mellan Klevshult och Hagshult.

Längre söderut tar annan militär verksamhet vid i form av det militära flygfältet Ya och detta sträcker sig sedan ner till nivå med samhället Hörle.

Skillingaryds skjutfält utgörs till stora delar av den gamla issjön Fornbolmens botten och är sålunda till stora delar sandmo och myrmark.

Den underliggande berggrunden utgörs av de östsvenska graniterna som i väster möter de västliga gnejserna och däremellan kan man också hitta den för Sverige och området unika Vaggerydssyeniten som är en lättvittrad bergart av intermediär art som ger upphov till en rikare flora.

Vaggerydssyeniten är en del av protoginzonen som skiljer de östliga graniterna från de västliga gnejserna.

En naturskogsinventering har dessutom pekat ut skogsbestånden i målområdet som intressanta för naturvården, framförallt genom sin storlek och genom avsaknad av skogliga ingrepp samt en mycket rik fågelfauna.

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald och som i detta fall är svampen vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”.

Skillingaryds militära historia går tillbaka till slutet av 1600-talet och ett märkesår är år 1684 då Skillingaryd blir samlings- och mötesplats för Mo härads kompani samt generalmönstringsplats för Jönköpings regemente.

Samtidigt som detta skedde började också Jönköpings kompani inom Smålands kavalleriregemente att öva här i Skillingaryd.

Nästa märkesdatum blev den 8 augusti år 1777 då ett kungligt brev bestämde att Jönköpings regemente även skulle vapenövas i Skillingaryd.

Året 1823 kom inte bara regementets stam- och beväringsmöten utan även officerarnas möten att förläggas till Skillingaryd och när Kungliga Andra Göta artilleriregemente, A2, flyttade till Jönköping år 1897 började de att öva artilleriskjutning i Skillingaryd redan året efter, närmare bestämt i september månad år 1898.

Det var nu som de stora biotopförändringarna inleddes och de få träd som ännu stod kvar inom området efter nästan 300 år av träkolsframställning till järnbearbetningen vid de bägge järnbruken Götaström, norr om Skillingaryd och Götafors, sydost om Vaggeryd togs bort.

Militären bröt även upp stubbarna och av tallstubbarna framställdes högkvalitativ trätjära som såldes vidare för impregnering av bland annat tågvirke till fartyg.

Detta innebar att den stora ljunghed som vi nu kan se breda ut sig söder om Spännebergen kunde uppstå.

Vid regementsneddragningar år 1927 kom Skillingaryds båda läger, I12 väster om och A6 öster om Lagan, att förvaltningsmässigt hamna under Kungliga Sjätte artilleriregementets, A6, styre.

Skillingaryds skjutfält användes i över 80 år inte bara av Smålands artilleri utan också av Artilleriets skjutskola.

För drygt trettio år sedan, år 1985, lades Kungliga Sjätte artilleriregementet, A6, ner och Skillingaryds bägge läger och övningsskjutfält återgick till att administreras från Eksjö via Kungliga Tolfte infanteriregementet, I12.

Vårvintern år 2005 sköts så den sista artillerigranaten på fältet via vårt, idag, enda artilleriregemente, Kungliga Nionde artilleriregemente, A9, i Kristinehamn som sedan flyttade till en ny lokaliseringsort i Boden.

Från och med år 2005 kom verksamheten på Skillingaryds skjutfält framför allt att omfatta utbildning och träning av soldater som skulle komma att ingå i ett internationellt fredbevarande arbete varhelst detta kan komma att behövas i världen.

Detta innefattade bland annat träning i att köra bandfordon och andra terränggående fordon samt att bygga upp olika så kallade skyddsförläggningar där schaktning och grävning med större maskiner ingick som ett viktigt moment.

Skjutningarna på fältet kommer i framtiden sannolikt bara att ske med mer eller mindre normalkalibriga handeldvapen varvid de krevadgropar med blottad sand som förr var mycket vanliga i anslutning till artilleri- och granatkastarskjutning samt de ständiga bränder som dessa också medförde, kommer sålunda att minska eller helt försvinna.

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald och som i detta fall är svampen vinternagelskivling, ”Flammulina velutipes”.

Inom Skillingaryds skjutfält förekommer ett antal olika vegetationstyper såsom ljunghed, tallskog, barrblandskog trivial, barrblandskog naturskog, lövskog, brandfält, ängs- och hagmark, mosse med fattigkärr, sumpskog, sjö, vägkanter och andra kulturmiljöer i anslutning till gammal gårdsbebyggelse.

Ljungheden är ett resultat av de stora skogsaverkningar som förekom under flera hundra år, från 1600-talet till slutet av 1800-talet, i samband med framställning av träkol till framför allt järnbruken vid Götaström och Götafors.

I samband med att dessa järnbruk upphörde i slutet av 1890-talet köpte Kronan området och via en omfattande stubbrytning gjordes området till artilleriskjutfält och ljungheden bildades.

Tallskogarna är framför allt ett resultat av naturlig föryngring där idag ett rationellt och modernt skogsbruk bedrivs.

Övrig barrskog är framför allt av två typer, dels en vanlig barrblandskog, speciellt i anslutning till de våtmarker som finns i stor mängd på skjutfältet, dels en naturskogsliknande barrblandskog med urskogskvalitéer som växer i anslutning till en mer eller mindre oländig terräng på höjderna norr om ljungheden inom det område som kallas Berget och i anslutning till detta område ligger också de större sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön.

Lövskogarna inom Skillingaryds skjutfält ligger i anslutning till områdets många övergivna gårdar och boplatser och är delvis igenväxta inägomarker.

Brandfälten ligger i anslutning till nedslagsplaterna för artilleri- och granatkastarskjutområden och står framför allt att finna på ljungheden och i skogarna norr därom i anslutning till Berget.

Områdets ängsmarker är i huvudsak gammal åker- och betesmark i anslutning till områdets större gårdar.

Två större mossar finns inom området, Röde mosse och Rotemosse, och bägge ligger i områdets östra delar i anslutning till Movadsbäcken och i anslutning till de större mossarna finns ett antal fattigkärr men inget rikkärr.

Sumpskogar förekommer på flera ställen och ett större område med sumpskog förekommer utefter Movadsbäcken, öster om Boglösasjön, och bildades i samband med att Movadsbäcken dämdes upp till en större vattenreservoar i efterdyningarna efter den stora branden år 1975 då stora delar av ljungheden och områdena norr om denna eldhärjades i samband med artilleriskjutning denna torrsommar.

Det finns två större sjöar inom området, Boglösasjön och Bohultasjön, i norr samt en mindre göl i sydost som går under namnet Östersjön eller Hässlehultsgölen.

Eftersom Skillingaryds skjutfält har ett stort antal vägar som genomkorsar området i alla riktningar finns stora områden av vägkanter som utgör en intressant vegetationstyp med en rik flora och fauna.

Avslutningsvis finns också ett antal intressanta kulturbiotoper i anslutning till de gamla boplatserna och gårdarna också dessa hyser en rik flora och fauna

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald och som i detta fall är svampen broskmussling, ”Panus conchatus”.

Här nedan följer detaljbeskrivningar av de olika vegetationstyperna på Skillingaryds skjutfält.

Ljungheden utgör den största sammanhängande vegetationstypen på Skillingaryds skjutfält och den är Jönköpings läns i särklass största ljunghed och Sveriges tredje största efter Skanörs ljung i Skåne och Mästockaheden i Halland och totalt täcker ljungheden en yta om cirka 250 hektar.

Ljunghedsmarkerna är mer utbredda än vad den stora sammanhängande heden visar och stora delar av de många brandfältsområdena är koloniserade av ljung.

Tallskogen som omger ljungheden är heller inte jämt sluten och i öppningar täcks marken ofta av ljungvegetation.

Ljungheden är av två olika typer och den största delen, cirka 220 hektar är belägen på den sandiga slätten söder om Movadsbäcken och är av en extremt artfattig typ.

Den domineras av ljung med inslag av framförallt kruståtel och på några ställen fårsvingel och enstaka staggtuvor.

Utefter körvägarna växer fortfarande mjölon på ett antal platser och på marker med blottad sand påträffas fortfarande, här och var arten vårspärgel, ”Spergula morisonii”.

Enligt en inventering gjort av Anderson & Apelqvist år 1987 är ljunghedens bottenskikt artrikare med kvastmossor som hällkvastmossa, ”Dicranum spurium” och vågig kvastmossa, ”Dicranum polysetum” samt väggmossa, ”Pleurozium schreberi”.

Hårbjörnmossa, ”Polytrichum piliferum”, förekommer rikligt och något mindre frekvent förekommer enbjörnsmossan, ”Polytricum juniperinum” och på många platser, gärna vid vägskärningar på sandig mark, lyser den i väta, vackert grågröna sandraggmossan, ”Rhacomitrium ericoides”.

Lavfloran domineras av islandslav, ”Cetraria islandica” och smal islandslav, ”Cetraria ericetoru”, samt renlavar som gulvit renlav, ”Cladina arbusula” och grå renlav, ”Cladina rangiferina”.

Ett antal olika bägarlavar förekommer också varav stängellav, ”Cladonia gracilis” och pigglav, ”Cladonia uncialis” är mest framträdande.

Bitvis på ljungheden hittar man områden med massförekomst av den vackert apotecieröda kochenillaven, ”Cladonia coccifera”, och till lavmattornas bruna färger bidrar hedlaven, ”Coelocaulon aceleatum”, vilket ger en vacker färgkombination av rött och brunt.

Under en insektsinventering åren 2005-2006 fann man här stora förekomster med silversandbi, ”Andrena argentata”, en ovanlig och rödlistad art som här kanske har sina rikaste förekomster i Sverige.

Insektslivet på heden är även i övrigt mycket intressant och bevaransvärt.

Ljungheden sammanfaller här väl med den i Nordiska Ministerrådets Vegetationstyper i Norden beskrivna ljunghedstypen men är möjligen något artfattigare.

Den andra ljunghedstypen på skjutfältet växer på tunna jordlager av morän, omväxlande med mindre ytor, där berget går i dagen.

De största partierna av denna typ hittar man i de norra delarna av heden, framförallt runt Kyrkberget och Prästgårdsberget men även markerna som på vegetationskartan är klassade som torräng norr om Dalen är bitvis av denna vegetationstyp.

Genom att dessa marker är mer kuperade har de varit svårare att hålla rena från uppväxande buskar och träd vilket gör att det här finns relativt mycket björk- och aspsly samt mindre tallar.

Denna ljunghedstyp skiljer sig, vad det gäller floran, från den föregående genom sin avsevärt större artrikedom och här finns till exempel liten blåklocka, ”Campanula rotundifolia”, pillerstarr, ”Carex pilulifera”, gråfibbla, ”Hieracium pilosella” och kattfot, ”Antennaria dioica”, utöver de arter som nämndes i den föregående typen men även backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, förekommer här och var.

Inom detta område finns också relativt rikligt med ljungögontröst, ”Euphrasia micrantha”, och över mindre berghällar klänger stora täta mattor av mjölon, ”Arctostaphylos uva-ursi”, som på sensomrarna är alldeles översållade med vackert röda bär som utgör ett mycket vackert inslag i miljön.

På Prästgårdsbergets sydsida påträffades ett mindre bestånd backvial, ”Lathyrus sylvestris”, och vissa delar av denna ljunghed, särskilt norr om Dalen, borde klassas som örtrik ljunghedstyp.

Bilden visar den gamla sälgen som står i den nordvästra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält och som alltid bjuder på mycket spännande biologisk mångfald och som i detta fall är svampen broskmussling, ”Panus conchatus”.

Ljungheden omges av tallskog som är av normal lingonristyp och ställvis är skogen torrare och renlavsmattorna är mer dominerande.

Fönsterlaven, ”Cladina stellaris”, som anses karakteristisk för vegetationstypen är dock fortfarande sparsamt förekommande.

Tallskogen är annars påfallande enhetlig med övergångar mot fuktigare marker vid Movadsbäcken, slutenheten varierar dock och gränsen ut mot ljungheden är sällan skarp.

Trädens ålder inom Skillingaryds skjutfält är, i allmänhet, genomgående rätt låg och torde knappast någonstans överstiga hundra år vilket är en logisk följd av att skjutfältet anlades i slutet av 1890-talet då träkolsframställningen till bland annat Götaströms och Götafors bruk kraftigt decimerat skogen och stora arealer under slutet av 1800-talet var kalhuggna.

Den storskaliga tackjärnsframställningen vid dessa bruk som låg bara några kilometer längre norrut hade krävt stora mängder träkol för att kunna smälta järnmalmen som bland annat kom från Taberg, söder om Jönköping.

Kolet framställdes via kolmilor som laddades med framför allt tallved och denna verksamhet gav säsongsvis ett välbehövligt tillskott i kassan för traktens bönder.

Dessa tallskogar täcker idag en yta om cirka 225 hektar och är av begränsat naturvärde.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns.

Den övriga skogen avses all barrblandskog som inte är belägen i våtmarker och vanligtvis dominerar här granen och markerna är av så kallad frisk typ.

Skogarna är genomgående belägna på moränjordar och terrängen är mer eller mindre kuperad. Den vanligaste typen är granskog av blåbärsristyp men på torrare, bergigare partier ökar inslaget av tall.

Av de avvikande typer av granskog som finns kan nämnas de skuggiga östsluttningarna norr om Bohultasjön och där förekommer granskogstyper med svagt utvecklat fältskikt.

Bottenskikt är dominerat av stor kvastmossa, ”Dicranum majus”, med inslag av arter som vågig sidenmossa, ”Plagiothecium undulatum”, tallvitmossa, ”Sphagnum nemoreum” och stor revmossa, ”Bazzania trilobata”.

Detta är en speciellt västsvensk barrskogstyp och är följaktligen ovanlig här i våra trakter.

Väster och norr om Bohult förekommer granskogar med ett örtrikare fältskikt där harsyran, ”Oxalis acetosella”, spelar en viktig roll, här växer även den rara ögonpyrolan, ”Moneses uniflora”.

Även sydöst om Mellersta Boglös, på halvön ut mot Rödemossen, finns rikare barrskog med bland annat trolldruva, ”Actaea spicata”, och dessa lite näringsrikare granskogar växer på marker som under 1800-talet var åker eller äng.

Trädskiktet i dessa barrblandskogar är varierande både i ålder- och trädslagsammansättning och bitvis är inslaget av lövträd stort.

Av lövträden är björk, släktet ”Betula” och asp, ”Populus tremula”, vanligast men sälg, ”Salix caprea”, och rönn, ”Sorbus aucuparia”, förekommer också rikligt.

Skogen är av allt att döma naturligt uppkommen på mark som förra seklet använder som skogsmark, betesmark och på några ställen inägomark, det vill säga, åkrar och slåttermarker.

De äldsta bestånden finns mellan Boglösasjön och Bohultasjön, sydost om Berget samt längst i nordväst, här är de dock talldominerade.

Skogen är inte särskilt gammal men den totala frånvaron av skogliga åtgärder kombinerat med de skador som artilleribeskjutningen orsakat gör ändå att den har karaktär av urskogsartad skog vilket innebär att förekomsten av lågor och torrträd ställvis är mycket god.

Bland kärlväxter av intresse kan noteras ett litet bestånd av knärot, ”Goodyera repens”, ute på en av myrholmarna på Rödemossen, detta bestånd har glädjande nog under de senast tjugo åren växt.

Ett likaledes litet bestånd av plattlummer, ”Diphasiastrum complanatum”, i en bergig östersluttning norr om Bohultasjön går att återfinna och en ny lokal i brandområdet för 1988 års brand mellan sjöarna Boglös och Bohult hittades strax efter branden.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns.

Med lövskog avser jag här all lövdominerad skog utom sådan som är belägen i våtmark, påfallande stora arealer, totalt cirka 90 hektar i området, består av just  lövdominerad skog.

Ytterligare cirka 45 hektar av sumpskogen kan anses vara lövdominerad, detta ger en total area om cirka 135 hektar lövskog.

De största arealerna finns runt Bohult, Boglös och Sjörödjorna samt på Hässlehultshöjdens västsluttning och genom sin areal, orördhet och rika flora har dessa lövskogar mycket stora naturvärden.

Markerna vid Bohult är dessutom tack vare sin relativt höga ålder särskilt värdefulla och sålunda bevaransvärda.

Lövskogen kan indelas i två större huvudtyper, en örtristyp och en lite näringsrikare av så kallad örttyp.

Den första typen kan klassas som björkskog av ris-grästyp och denna täcker de största arealerna av de ovan nämnda områdena.

Yngre skog av denna typ finns norr om Dalen och norr om Kyrkberget liksom väster om Bohultasjön där trädskiktet i ljusöppningar mest består av björk med inslag av asp, sälg, rönn och viden, släktet ”Salix”, men inslaget av barr är bitvis också stort.

Av ädla lövträd förekommer några enstaka medelgrova till grova ekar vid Boglös medan lönn och alm endast förekommer som kvarlämnade vårdträd runt de gamla boställena, till exempel vid Bohult och Boglös.

Buskskiktet är välutvecklat och består mestadels av sly av de vanliga trädslagen medan fältskiktet domineras av gräs som rödven, ”Agrostis capillaris”, och kruståtel, ”Deschampsia flexuosa”, tillsammans med ris där blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, och ljung, ”Calluna vulgaris”, är vanligast.

En hel del ängsväxter lever också kvar i gläntor och bryn och i bottenskiktet finns mest olika mossor även om hakmossan, ”Rhytidiadelphus squarrosus”, är vanligast i de öppnare delarna.

Den andra typen av lövskog klassas som örttyp och finns på och runt en höjdrygg som börjar vid Bohult och löper norrut och här är jordmånen tydligt näringsrikare än på andra håll på skjutfältet.

Dessa delar innehåller dessutom de äldsta lövskogsbestånden och markerna som till stora delar torde ha varit löväng under tidigare sekler var sannolikt även under förra seklet täckta med en gles trädvegetation, möjligen med en del äldre träd.

Det är fel att tala om lång skoglig kontinuitet men sannolikt täcker uttrycket lång kontinuitet av lövträd de förhållanden som varit.

I skogen dominerar aspen men inslaget av andra träd som björk, sälg och rönn är stort och på några ställen finns buketter av hägg, ”Prunus padus”.

Barrträden är få men håller snabbt på att vandra in och i buskskiktet finns även rikligt med hassel, ”Corylus avellana”, medan fältskiktet kännetecknas av mera krävande växter som skogsnäva, ”Geranium sylvaticum”, blåsippa, ”Anemone hepatica”, vitsippa, ”Anemone nemorosa”, majsmörblomma, ”Ranunculus auricomus” och skogskovall, ”Melampyrum sylvaticum”, samt både vispstarr, ”Carex digitata”, och lundstarr, ”Carex montana”.

I bottenskiktet dominerar lövskogsmossor som kransmossa, ”Rhytidiadelphus triquetrus”, rosmossa, ”Rhodobryum roseum” och hårgräsmossa, ”Cirriphyllum piliferum”.

Dessa bestånd har mycket stora naturvärden med rikligt inslag av mycket grov asp, hålträd, högstubbar, lågor och torrträd, även epifytfloran är mycket rik.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns.

Ganska stora delar av området har präglats av bränder och mer än 130 hektar har fortfarande karaktär av brandfält.

Det är främst efter den stora branden år 1975 men också från senare bränder år 1984 och år 1986, och under 2000-talet har ljungheden medvetet bränts för att föryngra ljungen.

Bränderna är allt sällsyntare då artilleriskjutningarna upphörde i och med att Sveriges sista artilleriregemente A9 i Kristianstad sköt sin sista salva år 2005.

Bränderna i området har påverkat många olika typer av mark, allt från ljunghed och torr tallskog till granskogar, tallmossar och lövrika marker och beroende på vilken marktyp som utsattes för brand startar sedan successioner mot skogtäckt mark av olika slag igen.

När sandiga tallskogar utsatts för brand vidtar en ljunghedsfas men det dröjer dock inte särskilt länge förrän de första tallplantorna spirar. Hela ljungheden skulle om den inte röjdes eller brändes så småningom växa igen till en tallskog.

I våtare marker eller på marker med moränjordar vidtar en fas med rikt fältskikt där gräsen efter några år frodas. Brandfältet mellan Dalen och Rotavägen och Movadsbäcken som brann våren år 1984 var redan år 1986 täcks av en tät gräsväxt.

Även i dessa delar spelar dock ljungen en viktig roll men björkslyet kommer dock snabbt efter en brand och då ofta som stubbskott.

Det stora brandfältet i norr som under inventeringen på 1980-talet var cirka trettio år gammalt har fortfarande en kraftig brandfältsprägel.

Genom att ganska grov skog drabbades ger de stående brända stammarna landskapet ett speciellt utseende och på marken ligger mängder av brända stammar kors och tvärs.

Den stora mängd näring som frigörs vid en brand fungerar som näring åt det sly av björk och i viss mån asp som snabbt tränger upp.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns.

De öppna ängsmarkerna är till största delen övergivna åkrar och vissa mindre ytor klassas som annan inägomark och slåttermarker samt är fortfarande öppna.

Ängarna i norra Boglös och öster om Mellersta Boglös är de som är mest öppna och fria från sly men även dessa måste skötas för att inte växa igen.

Den största arealen ängsmarker är av frisk typ, så kallade friskängar, med en ganska trivial flora.

Vanliga arter är till exempel olika arter daggkåpor, släktet ”Alchemilla”, tuvtåtel, ”Deschampsia cespitosa”, rödven, ”Agrostis capillaris”, hundäxing, ”Dactylis glomerata”, rödklöver, ”Trifolium pratense”, skogsklöver, ”Trifolium medium”, gulvial ”Lathyrus pratensis”, och fyrkantig johannesört, ”Hypericum maculatum”. På några enstaka ställen finns även rariteten smörbollar, ”Trollius europaeus”.

I grässvålen ligger tjocka tovor av vissen fjolårsvegetationen och naturvärdet hos dessa friskängar i sig är ringa, dock har de en betydelse för faunan genom att skapa kantzoner och variation i naturmiljön.

Torrängarna är oftare än friskängarna gammal slåttermark och här finns de även som små torrkullar insprängda bland åkrarna. Detta gäller framförallt vid norra Boglös där dessa torrkullar avviker genom att växter som backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, gullviva, ”Primula veris”, solvända, ”Helianthemum nummularium” och backtimjan, ”Thymus serpyllum”, förekommer.

Backsippan har även här gått kraftigt tillbaka.

Den största torrängen i om rådet är av en artrik och rätt särpräglad typ belägen på en åsrygg som från Dalen löper norrut. Ljunghedsinslaget i torrängen är stort och här har många växter sin enda förekomster på skjutfältet som backglim, ”Silene nutans”, backskärvfrö, ”Thlaspi caerulescens”, skavfräken, ”Equisetum hyemale”, och vårstarr, ”Carex caryophyllea”.

Intill vägskälet vid Dalen finns ytor av blottad sand med en speciell vegetation.

En fattigare och mera störd torräng finns norr om Östersjön och i norra delen av denna äng växer områdets största backsippebestånd.

Alldeles söder om Östersjön på sandmark i anslutning till väg växter ett relativt stort och årligt återkommande bestånd med de relativt ovanliga svamparna blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, stor riddarmusseron, ”Tricholoma aurantum” och motalltaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”.

Ytterligare en torräng belägen i nordligaste delen av skjutfältet inne i Byarums socken kan vara värd att nämnas ty här hittades på några torra sandiga partier knölsmörblomma, ”Ranunculus bulbosus”, vårveronika, ”Veronica verna”, vårförgätmigej, ”Myosotis stricta”, och backförgätmigej, ”Myosotis ramosissima”. Området markbereddes senare varför dessa växter sannolikt inte kommer att fortleva här.

I nordligaste delen av skjutfältet finns en mindre dal nordost om Berget där man kan hitta några mindre fuktängar, ett par gamla mossodlingar, med fuktängsvegetation.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. Granen på bilden visar tydliga spår efter den tretåiga hackspetten.

Två större öppna mossar förenade av stora kärrmarker finns i östra delen av inventeringsområdet, den stora östra mossen kallas Rödemossen medan den västra kallas Rotemossen.

Rödemossen är glest täckt med martallar medan Rotemossen är öppnare, sannolikt som en följd av upprepade skogsbränder. Vegetationen ute på mossarna är av ristuvtyp där höljor är nästan obefintliga.

I fältskiktet dominerar ljung, ”Calluna vulgaris”, och tuvull, ”Eriophorum vaginatum”, med inslag av arter som rosling, ”Andromeda polifolia”, tuvsäv, ”Trichophorum cespitosum”, hjortron, ”Rubus chamaemorus”, och tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”.

Bottenskiktet består främst av olika vitmossearter, släktet ”Sphagnum”, men på tuvorna är istället olika lavar, främst renlavar, släktet ”Cladina”, och bägarlavar, släktet ”Cladonia”, framträdande.

Tallmossar finns som randzoner till Rödemossen men också rena tallmossar är representerade till exempel sydväst om Bohultasjön men genom de dikningar som företogs för odling under förra seklet torkade mosseytorna upp med kolonisation av tall som följd.

En stor del av de marker som karterades som sumpskogar, till exempel på det stora brandfältet, påminner stark om tallmossens vegetation då de är relativt fattiga på arter som signalerar minerogen influens, det vill säga, arter som är påverkade av jordarter som består av minerogent material, det vill, i sin tur, säga bergartsfragment och olika typer av mineralkorn av olika oorganiska ämnen.

De minerogena jordarterna kan i vissa fall även innehålla lägre halter organiskt material.

Tallmossarna är av normal skvattramtyp med ett högväxt risskikt av skvattram och odon.

Ur skoglig synpunkt kan ett mindre tallmosseparti mellan myrholmarna i norra delen av Rödemossen framhållas som särskilt intressant. Trädskiktet har här bland de äldsta träden i hela området bestående av några tämligen grova, kronmogna tallar.

Detta bestånd torde inte ha påverkats av branden år 1918 vilket däremot en del närbelägna myrholmar blev av brandstubbarna i skogen att döma.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. Granen på bilden visar tydliga spår efter den tretåiga hackspetten.

Inga rikkärr finns i området men variationen av olika fattigkärr är stor, fattigkärren täcker dessutom stora arealer och totalt finns cirka 80 hektar fattigkärr inom området.

De blötaste kärren, ofta underkastade stora vattenståndsvariationer kan föras till gruppen sumpkärr och kännetecknande för dessa är avsaknaden av bottenskikt, det vill säga mossor.

Det anlagda viltvattnet öster om Boglös har en vegetation som nästan är att hänföra till lågvassar men förs ändå till typen fattigkärr.

Vegetationen domineras här av sjöfräken, ”Equisetum fluviatile” och olika starrarter samt en del videbuskar och björkbuskar.

Söder som Viltvattnet utbreder sig stora arealer lite torrare sumpkärr men stora sumpkärr finns också på den vidsträckta Ramlemaden. Dessa båda sumpkärr möts sedan och når ända ner till Rotebro.

Ett mindre sumpkärr finns även i en håla i de östra delarna av de öppna markerna vid norra Boglös.

Kännetecknande för dessa kärr är högväxt starrvegetation av vasstarr, ”Carex acuta”, trådstarr, ”Carex lasiocarpa”, flaskstarr, ”Carex rostrata”, och enstaka tuvor av bunkestarr, ”Carex stricta”.

Vattenklöver, ”Menyanthes trifoliata”, brunven, ”Agrostis canina”, och kärrsilja, ”Peucedanum palustre”, är vanliga inslag.

Pors, ”Myrica gale”, är här liksom runt sjöstränderna inte ovanlig och i de blötaste partierna växer mängder av dybläddra, ”Utricularia intermedia”, och dvärgbläddra, ”Utricularia minor”, samt relativt stora mängder av arten dyblad, ”Hydrocharis morsus-ranae”.

Mjukmattekärr av fattig typ hittar man lättast i laggkärren, i sumpkärrens kanter och i kanten av Östersjön.

Bottenskiktet består vanligen av en tät matta av uddvitmossa, ”Sphagnum fallax”, medan flaskstarr, rosling, tranbär och ängsull, ”Eriophorum angustifolium”, är de vanligaste kärlväxterna och av lignoserna, träd och buskar, är bindvide, ”Salix aurita”, glasbjörk, ”Betula pubescens”, gran och tall de vanligare.

Vissa av kärren bildar genom sin rikedom på träd och buskar gradvisa övergångar mot sumpskogarna.

Mjukmattekärr av något rikare typ finns noterade på ett ställe det vill säga strax söder om Holmöarna ansluter ett kärrdrag till kärren utmed Vasabäcken. Här noterades mindre förekomster av lite ovanligare starrarter som nålstarr, ”Carex dioica”, strängstarr, ”Carex chordorrhiza”, och vitstarr, ”Carex livida”.

Bland vitmossorna märks den bättre näringsrikedomen på att arter som krokvitmossa, ”Sphagnum subsecundum”, och röd glansvitmossa, ”Sphagnum subnitens”, förekommer.

I ljunghedsområdets norra delar finns stora arealer lite speciella fastmattekärr med prägel av både fuktäng och fukthed, så finns till exempel runt den lilla dammen i Movadsbäcken söder om Dalen växter som kärrspira, ”Pedicularis palustris”, borsttåg, ”Juncus squarrosus”, hirsstarr, ”Carex panicea”, dyveronika, ”Veronica scutellata”, ältranunkel, ”Ranunculus flammula”, och den mindre vanliga sylnarven, ”Sagina subulata”.

Kyrkängen nära Dalen omfattar ett sumpigt område med hög gräsväxt, starr, ängsvädd, ”Succisa pratensis”, ljungtuvor med mera.

Bränder och granatkrevader har gjort området särpräglat och blindgångare är vanliga i dessa delar och eftersom dessa ger förutsättningar för mycket av den speciella floran och faunan och har, mer eller mindre, upphört måste andra metoder tillämpas för att säkra fortlevnaden av denna unika natur- och kulturmiljö.

Inom detta område häckade länets första varfågel, ”Lanius excubitor”, år 1973, se Vår fågelvärld, Damberg & Ryman 1974, även törnskata, ”Lanius collurio”, häckar årligen inom detta område.

En liten kärryta med rikare fastmattevegetation finns mellan två av de nordliga myrholmarna i Rödemossen och bland de växter som noterade här kan nämnas snip, ”Trichophorum alpinum”, nålstarr, ”Carex dioica”, och slåtterblomma, ”Parnassia palustris”.

Bland mossorna tyder förekomsten av guldspärrmossa, ”Campylium stellatum”, på en bättre näringsrikedom i marken.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. De vackert röda tickorna på granlågan är av den mycket ovanliga arten brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”.

Stora arealer skogtäckt mark är belägen på våt- eller fuktig mark och totalt omfattar sumpskogarna 105 hektar.

Trädslagsammansättningen varierar mycket från tall- eller grandominerande till lövdominerade och i det senare fallet handlar det mest om glasbjörk, ”Betula pubescens”, eller klibbal, ”Alnus glutinosa”.

Talldominerade skogar finns framförallt mellan Dalen och Bohult utefter Movadsbäcken, längre ned utefter Movadsbäcken samt i våtmarkerna ute på brandfältet.

Björkdominerade sumpskogar finns till exempel sydost om Dalen utefter Movadsbäcken och i kanterna av viltvattnet. Dämningen av viltvattnet har åstadkommit en vattenståndshöjning som tagit död på stora arealer björksumpskog.

Vidsträckta områden med klena torrträd av björk karakteriserar nu kanterna av viltvattnet och i barrskogområdet norr om Boglösasjön och Bohultasjön finns smala sumpskogsstråk där granen är ett viktigt inslag.

Klibbalen är också en viktig ingrediens i trädskiktet och dessa skogar ger det norra barrskogsområdet större variation.

Bottenskiktet består av olika vitmossearter, släktet ”Sphagnum”, medan man i fältskiktet hittar arter som grenrör, ”Calamagrostis canescens”, missne, ”Calla palustris”, vattenklöver, ”Menyanthes trifoliata”, och flaskstarr, ”Carex rostrata”.

Sydväst om norra Boglös finns en mer renodlad alsumpskog vilket är en mycket intressant och värdefull miljö.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. De vackert röda tickorna på granlågan är av den mycket ovanliga arten brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”.

Vid basen av områdets större höjdområden bryter källdrag fram på några ställen och strax norr om där gården Lilla Hässlehult en gång låg mynnar ett större källdrag omgiven av alsumpskog.

En större cementgjutning i området tyder på en planerad mer omfattande vattentäkt i källan, denna tycks dock inte, av någon okänd anledning, ha blivit av.

Bland växterna runt källan märks älgört, ”Filipendula ulmaria”, och strätta, ”Angelica sylvestris”, tillsammans med den källvattenälskande mossan källgräsmossa, ”Brachythecium rivulare”.

På Bergets ostsluttningar norr om Bohultasjön finns ett antal skogskällor och noterbart i eller intill dessa är förekomsten av spindelblomster, ”Neottia cordata”, och mörk dunört, ”Epilobium obscurum”, och bland mossorna märks till exempel spärrbladig vitmossa, ”Sphagnum squarrosum”, och källgräsmossa, ”Brachythecium rivulare”.

Öster som Bohult mynnar i en mindre sänka ett påfallande ymnigt källflöde där källhålorna omges av grova klibbalar och glasbjörkar. Dessa källor hade säkert stor betydelse som vattenhål för betesdjuren under den tid Bohult var bebott och brukades.

Vegetationen utmed sjöarna Bohultasjön och Boglösasjön är synnerligen mager med smala kantzoner som på några ställen består av framförallt flaskstarr samt en smal krans av pors utmed stränderna. Runt Östersjön finns dock mer vidsträckta gungflyn av fattigkärr.

Sjöarnas submersa, det vill säga, undervattenslevande, vegetation har inte undersökts.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. Den vackert röda tickan på granlågan är av den mycket ovanliga arten brandticka, ”Pycnoporellus fulgens”.

Nakna sandytor, pionjärmiljöer, på ljungheden, men också utmed vägar och vid uppställningsplatser, i mindre sand- och grustäkter finns blottad sand uppkommen genom schaktningar, körskador, sprängningar och vägbyggen.

På dessa marker börjar en succession från naken sand mot ljunghed och slutligen, om processen inte avbryts, mot skog.

I de näringsfattigare delarna på den plana sandheden består pionjärvegetationen mest av ett tunt skikt av mossor där hårbjörnmossan, ”Polytrichum piliferum”, dominerar, samt ett antal små lavar som knotterlav, ”Lecidea granulosa”, och torvskivlav, ”Lecidea uliginosa”, efterhand koloniseras marken av andra mossor och lavar samt ljung.

Stora nakna sandytor finns på heden strax norr om general Sparres väg och här täcks marken av glest stående kruståteltuvor och små bestånd av vårspärgel, ”Spergula morisonii”.

Dessa sandmiljöer berikar i mycket hög grad själva ljungheden och faunan är här särskilt intressant.

De nakna sandytorna vid kullarna vid Dalen är av speciellt slag och näringsrikedomen gör att artantalet här är avsevärt större. De unga sandytorna täcks här av bland annat mossorna brännmossa, ”Ceratodon purpureus”, och blek gräsmossa, ”Brachythecium albicans”, och både vitknavel, ”Scleranthus perennis”, och grönknavel, ”Scleranthus annuus”, vilket tyder på kulturpåverkan.

När sandytan varit blottad lite längre tid tillkommer laven krusig filtlav, ”Peltigera rufescens”, och den lilla bållevermossan rosettmossa, ”Riccia sorocarpa”, tillsammans med andra hedkryptogamer.

Påfallande är det stora inslaget av backtimjan, ”Thymus serpyllum”, backnejlika ”Dianthus deltoides”, och andra örter.

De bägge inventeringarna som tidigare genomförts har inte närmare studerat svampfloran men år 1983, som förvisso var ett dåligt svampår, noterades slätskivlingen strimmig slätskivling, ”Psilocybe montana”, och den lilla röksvampen, ”Bovistella pusilla”.

I vägkanterna vid Dalen ligger mängder av vittrad grusliknande sten, så kallad, Vaggerydssyenit som vid närmare betraktande nästan alltid är täckt av en lite skorplav, nämligen loberad trapelia, ”Trapelia involuta”.

Vägkantsfloran tillhör en av områdets kärlväxtfloristiska begivenheter och särskilt i de norra delarna av ljungheden vid Dalen och Kyrkberget men även vid Bohult och Norra Boglös finns en artrik och färgsprakande flora utefter grusvägarna.

Vid Dalen finns utefter vägarna backtrav, ”Arabidopsis thaliana”, smällglim, ”Silene vulgaris”, sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, prästkrage, ”Leucanthemum vulgare”, gråbinka, ”Erigeron acer”, ullört, ”Logfia minima”, buskmåra, ”Galium mollugo”, skogsnoppa, ”Gnaphalium sylvaticum”, hagfibbla, släktet ”Hieracium”, slåtterfibbla, ”Hypochaeris maculata”, monke, ”Jasione montana”, åkervädd, ”Knautia arvensis”, käringtand, ”Lotus corniculatus”, baldersbrå, ”Tripleurospermum inodorum”, femfingerört, ”Potentilla argentea”, backnejlika, ”Dianthus deltoides”, rödnarv, ”Spergularia rubra”, tjärblomster, ”Viscaria vulgaris”, och harklöver, ”Trifolium arvense”, och vid norra Boglös är till exempel väddklint, ”Centaurea scabiosa”, och solvända, ”Helianthemum nummularium”, vanliga utefter vägarna.

Nere på sandheden är artrikedomen mindre men andra arter dyker upp när grusvägarna kommer in i skogsmarkerna öster om Movadsbäcken till exempel vanlig ögontröst, ”Euphrasia stricta”, grå ögontröst, ”Euphrasia nemorosa”, ängsskallra, ”Rhinanthus minor”, ängskovall, ”Melampyrum pratense”, och skogskovall, ”Melampyrum sylvaticum”.

Mellan hjulspåren på grusvägen upp mot Bohult växer ett antal små pionjärmossor, här noterades till exempel gul hårgräsmossa, ”Ditrichum cylindricum”, murbryium, ”Bryum caespiticium”, lerbålmossa, ”Blasia pusilla”, och den lilla marklevande pionjärlaven liten jordlav, ”Steinia geophana”.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. De vackert röda tickorna på granlågan är av den mycket ovanliga arten brandticka, ”Pycnoporellus fulgens” medan den grå tickan är av arten fnösketicka, ”Fomes fomentarius”.

Kvarvarande kulturväxter runt husgrunderna, eftersom stora mängder sten från husgrunderna använts vid tillverkningen av de stora värn som byggts till exempel vid Bohult och söder om Boglös är kvarvarande kulturväxter nästan det enda som påminner besökaren om att här legat boställen.

Som tur är har ett antal entusiaster med den före detta Skillingarydsbon, numera bortgångne, Seth Lindgren, Värnamo i spetsen markerat samtliga boställen med små aluminiumskyltar och bevarat denna kunskap i terrängen åt eftervärlden, se bland annat publikationen Torp och boställen på Skillingaryds skjutfält, ABF Studiecirkel år 1959.

Vid Bohult finns mindre syrenbuskage, ”Syringa vulgaris”, men framförallt stora ruggar av snöbär, ”Symphoricarpos albus” och spirea, släktet ”Spiraea”, som visar på gamla gårdsmiljöer.

Förekomsten av ask, ”Fraxinus excelsior”, är, i den mån den inte naturligt hört hemma i lövängarna, sannolikt ättlingar till vårdträd.

Vid Boglös finns några gamla lönnar, ”Acer platanoides”, som antagligen planterades som just vårdträd.

Spirea och snöbär finns också här men även sibirisk ärtbuske, ”Caragana arborescens”, och denna är tämligen välvuxen men inte speciellt spridd.  Runt husgrunderna vid norra Boglös påminner bland annat vitpil, ”Salix alba”, lönnar och några syrener om tidigare bebyggelse.

På Hässlehultshöjdens västsluttning där ett antal ställen tidigare låg, är det framförallt några gamla vildaplar, ”Malus sylvestris”, som tilldrar sig intresset men här finns även något större syrenbuskage. Områdets enda alm, ”Ulmus glabra”, är belägen där en mindre stuga låg strax norr om soldattorpet Lyckås.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns. Den vackert röda tickan på granlågan är av den mycket ovanliga arten brandticka, ”Pycnoporellus fulgens” och dess ovansida ser nästan pälsklädd ut.

Flera vidsträckta hyggen har tagits upp i norr och i östra delen av skjutfältet nordöst om Hässlehultshöjden samt ett område väster om Bohult har avverkats vilket ökar vindfånget på den kvarvarande naturskogen där.

Man kan vid en kraftig storm från sydväst vänta sig stora mängder vindfällen och detta var precis vad som hände vid stormen Gudrun år 2005 och vid stormen Per år 2006.

En kraftig röjning utmed den lilla vackra vägen i sydväst-nordostriktning mellan Bohultasjön och Boglösasjön genomfördes tyvärr sommaren år 1988 och skadade det vackra och unika området mycket kraftigt.

På hyggena växer för övrigt en typisk hyggesvegetation med massförekomst av såväl kruståtel, ”Deschampsia flexuosa”, som mjölkört, ”Epilobium angustifolium”.

Epifytfloran, det vill säga, mossor och lavar växande på träd ger ofta en god bild av hur miljöbetingelserna är beskaffade i ett område.

Artstockens sammansättning ger också indikationer på hur områdets historia varit och arter med krav på lång skoglig kontinuitet, till exempel svårspridda arter, saknas eller är fåtaliga i de skogar som haft kraftiga kontinuitetsbrott i skogtäcket under de senaste seklerna, och detta stämmer väl in på de förhållanden som förevarit inom Skillingaryds skjutfält.

En ymnig påväxt av skägglavar, släktet ”Usnea”, och tagellavar, släktena ”Bryoria” och ”Alectoria”, är tecken på goda förhållanden, det vill säga, frihet från luftföroreningar och hyggligt hög luftfuktighet.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns, och här ser man ett naturens konstverk där en ny klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, växer ut från en äldre klibbticka, bägge lika stora, bara färgen skiljer.

Tallskogen sluter sig alltmer framför utmed ljunghedens västra sida och detta har markant ökat sedan förra inventeringstillfället i mitten av 1980-talet men en kraftfull avverkning av dessa tallar pågår just nu, åren 2016-2017.

Ett stort område av ljunghedens västra och norra del brändes av under våren år 2006 vilket redan senare under samma sommar, spirade på nytt igen med framför allt stora mängder ljung, ”Calluna vulgaris”, och pillerstarr, ”Carex pilulifera”.

Arten smal islandslav, ”Cetraria ericetorum”, är på flera platser på heden på tillbakagång och den kraftiga slytillväxten framför allt runt Kyrkberget, Prästgårdsberget och området norr om Dalen är ett allt mer tilltagande problem, på grund av att den stjäl såväl utrymme, ljus som näring.

Backsipporna, ”Pulsatilla vulgaris”, inom nämnda område är på stark tillbakagång under 2000-talet men i dessa marker finns fortfarande relativt rikligt med ljungögontröst, ”Euphrasia micrantha”.

Backvialen, ”Lathyrus sylvestris”, på Spännebergens sydsluttningar har spridit sig något och utgör idag ett antal bestånd dock inom samma relativt begränsade område medan mosippan, ”Pulsatilla vernalis”, tyvärr inte gått att återfinna.

Enligt äldre uppgifter från Seth Lindgren, Värnamo, finns mosippa även strax norr om Dalen, denna har heller inte gått att återfinna men detta är symtomatiskt för arten under de senaste årtiondena och den kraftiga tillbakagången gäller generellt.

Växtlokalen för plattlummer, den gamla brandplatsen från år 1988, i området mellan Bohultasjön och Boglösasjön hotas nu starkt av de 10 000-tals unga granar som växt upp här som en direkt konsekvens av branden, det vill säga, som ett resultat av ökat ljusinsläpp i kombination med den fröbank med granfrön som samlats i marken under årens lopp.

De idag stora buketterna av hägg, ”Prunus padus”, som finns i anslutning till höjdryggen vid Bohult är idag ett mycket stort problem då dessa utgör ett mer eller mindre ogenomträngligt moras där i princip ingen vegetation trivs. Dessa häggträd bildar idag veritabla, mer eller mindre, ogenomträngliga risbråtar.

Bilden visar den fina naturskogen på berget norr om Bohult där tretåig hackspett och brandticka finns, och här ser man ett naturens konstverk där en ny klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”, växer ut från en äldre klibbticka, bägge lika stora, bara färgen skiljer.

Vid ett fältbesök under vinterhalvåret vid det gamla bostället Bohult fann jag ett fåtal exemplar med den ovanliga svampen trollhand, ”Hypocreopsis lichenoides”, vilket ytterligare visar på områdets höga naturvärden.

Beståndet med backsippor norr om Östersjön har gått kraftigt tillbaka sedan 1980-talet.

Torrängen som är belägen i den nordligaste delen av skjutfältet inne i Byarums socken har totalt ändrat karaktär och de arter som hittades här för några årtionden sedan inte längre är möjliga att återfinna.

Vitstarren, ”Carex livida”, som växte i anslutning till kärren utmed Vasabäcken strax söder om Holmöarna kan inte heller återfinnas.

Runt gölen Östersjön i söder noterades år 2006, som var ett tämligen bra svampår bland annat blåsopp, ”Gyroporus cyanescens”, stor riddarmusseron, ”Tricholoma equestre”, rosenslemskivlig, ”Gomphidius roseus”, amt motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”.

Den artrikedom som fanns utmed de många grusvägarna, i synnerhet i anslutning till ljungheden, fanns fortfarande kvar år 2016.

När det gäller epifytiska lavar framkommer tydligt inom området att den ena tendensen är att rikedomen på skägglavar och tagellavar i såväl barrskog som lövskog är mycket stor i de norra delarna.

Den andra tendensen är när det gäller epifytflorans artsammansättning, då skiljer sig barrskogen och lövskogen åt och i lövskogen, framförallt runt Bohult, men även i viss mån vid Sjörödjorna hyser ett förhållandevis stort antal ovanliga och känsliga trädlevande lavar och mossor.

Barrskogen däremot har i förhållande till områdets storlek ett påfallande litet antal känsliga epifyter där endast relativt stora förekomster av garnlav, ”Alectoria sarmentosa”, imponerar.