Skillingaryds skjutfält – rösen och ödeställen, del 1

Skillingaryds skjutfält – rösen och ödeställen, del 1, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder från det fordom rika och vackra Norra Linneryd, idag en öde bygd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd fem dagar in i februari månad anno 2017, Sportlovstider.

Vi står i Y-krysset vid Christoffersvägen och Rydvägen i Norra Linneryd, ett fordom vackert och rikt jord- och skogsbrukslandskap, idag en öde bygd.

Den snåla och kalla vinden känns rå och kylig in i självaste själen och hjärtat i mer än ett avseende.

Söder om vägskylten som talar om att detta är Rydvägen har människor bott och funnit sin utkomst i årtusenden, idag är detta öde, bara minnesmärken av sten återstår.

Alldeles söder om Rydvägen ligger detta bronsåldersröse från tiden mellan 1 500-500 år före vår tideräknings början, med andra ord, för ungefär 2 500-3 500 år sedan.

Bronsåldersröset är 15 meter i diameter och som mest 1 meter högt, i mitten finns en halv meter djup grop.

I denna grav ligger skelettet av en människa i en centralt belägen kista, kroppen kan vara kremerad såväl som vanligt begravd och med sig har den döde förmodligen fått gravgåvor såsom kläder, vapen, smycken, pincetter och rakknivar men denna grav är inte utgrävd.

Här kan det även finnas sekundärbegravningar i röset utkanter i form av brandbegravningar.

Småland är för övrigt Sveriges röserikaste landskap med cirka 4 200 rösen.

Bronsåldersröset är 15 meter i diameter och som mest 1 meter högt, i mitten finns en halv meter djup grop.

I denna grav ligger skelettet av en människa i en centralt belägen kista, kroppen kan vara kremerad såväl som vanligt begravd och med sig har den döde förmodligen fått gravgåvor såsom kläder, vapen, smycken, pincetter och rakknivar men denna grav är inte utgrävd.

Här kan det även finnas sekundärbegravningar i röset utkanter i form av brandbegravningar.

Småland är för övrigt Sveriges röserikaste landskap med cirka 4 200 rösen.

Om platsen heter Bolsbäcken borde väl detta vara just Bolsbäcken, och här flög en strömstare, ”Cinclus cinclus”, förbi sekunderna innan jag tog min bild.

Bara 75 meter öster om Valters väg och Bolsbäcken hitta man denna lilla skylt som säger,

245 1:1 Bolsbäcken Soldattorp nummer 78 Linneryds rote.

Av Bolsbäcken, Soldattorp nummer 78, Linneryds rote, finns bara denna lilla stenhög kvar, det är allt som i terrängen berättar om vad som här har varit.

När jag står och begrundar vad som kan ha utspelat sig under tiders gång här vid Bolsbäcken, Soldattorp nummer 78, Linneryds rote ser jag en långsam rörelse på snön i ögonvrån, det är rostvingelarv, ”Phragmatobia fuliginosa”.

Att den inte fryser ihjäl eller redan har frusit ihjäl är en gåta då det är ett antal minusgrader i luften och ytterligare några till som kyleffekt i vinden från nordväst.

Den är som fullbildad fjäril både vacker och omisskännlig, framvingarna är genomskinligt rostbruna med två svarta punkter i diskfältet och bakkroppen är karminröd med svarta fläckar längs mitten och sidorna, men ullrufset till larv är också vacker.

Rostvinge är en nattfjäril inom familjen björnspinnare och de är mest kända som larver för sina dragspelskroppar med långhårig brun päls.

Den lever inte minst i bergstrakter men för övrigt finns den i stort sett var som helst och de kläcks på hösten som ägg.

Som larver gömmer de sig på dagen i ett löv eller liknande och på natten söker de efter mat, däribland barr från tall och andra sorters löv.

Larven spinner sig en puppa när vädret blir varmare och i puppstadiet spinner de först en yttre puppa och senare en inre där de förvandlas, puppstadiet tar cirka två veckor.

Några hundra meter norr om soldattorp 78 står denna skylt som säger följande,

244 1:1 Nya Bolsbäcken 1935-1974 Daniel Hamlin 1910-1994/8, siffrorna 4 och 8 är slagna på varandra men 4:an ser ut att vara tydligare vilket kan betyda 1994, rätta mig om jag har fel.

Landskapet vid skylten 244 1:1 Nya Bolsbäcken 1935-1974 Daniel Hamlin 1910-1994, som man kan se nere till vänster på min bild, är ett vackert landskap med några enstaka fruktträd fortfarande vid liv.

Det är synd att en sådan fin och bördig jordbruksbygd ligger i träda sedan årtionden tillbaka.

Nu är jag framme vid Nylund strax innan byn Ryd, västnordväst om byn Nåthult och skogen tätnar.

Vid Nylund, på en hög med stenar på en föryngringsyta med frötallar står ytterligare en liten skylt med ett historiskt budskap.

Skylten vid Nylund säger följande,

”199 1:2 Munkaleden Nydala-Byarum Jönköping-Trondhejm 1300”.

Dessa fantastiska skyltar, ännu ett fornminne, nu på en plats mellan Rydvägen och Fastorpsvägen, det måste man bara undersöka trots att granplanteringen är tät.

Ännu ett bronsåldersröse, ännu en grav från bronsåldern träder fram ur den numera täta granskogen.

Röse, är en forntida, i regel välvd, kupolliknande gravbyggnad av kal sten och formen är vanligen rund men fyrsidiga rösen förekommer, bland annat som flera tiotal meter långa så kallade långrösen.

Byggnadsmaterialet är hopsamlade rullstenar eller brutna, skarpkantade stenar och gravgömman kan vara en kista av hällar eller kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda benlager efter kremeringar.

Kanten kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett plant brätte av sten men ibland finns också dolda konstruktioner.

Rösen från olika tider finns i skilda delar av världen, i Europa bland annat i kustlägen längs Atlanten och i Sverige finns de äldsta kring senneolitiska hällkistor.

Senneolitikum, avser slutfasen av bondestenåldern och föregås av tidigneolitikum och mellanneolitikum runt 2 400-1 800 före Kristus.

I Sverige kallas den också hällkisttid, med anledning av runt 2 000 hällkistor som finns i den västra delen av Götaland.

Vanligast är rösen under bronsåldern, som solitärer eller i glesa stråk, monumentalt placerade i krönlägen eller vid kusterna längs samtida strandnivåer.

I jordbruksbygder är rösen vanligast i inre Götaland och längs kusten där fångstnäringar haft stor betydelse och de finns där överallt utom i Skåne.

Under äldre järnåldern finns de också på gravfält.