Skillingaryds skjutfält – rösen och ödeställen, del 2

Skillingaryds skjutfält – rösen och ödeställen, del 2, en natur- och kulturkrönika i 12 bilder från det fordom rika och vackra Norra Linneryd, idag en öde bygd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd fem dagar in i februari månad anno 2017, Sportlovstider.

Bara 100 meter norr om Bolsbäcken, 245 1:1 Bolsbäcken Soldattorp nummer 78 Linneryds rote, i området Norra Linneryd på Skillingaryds skjutfält hittar man denna lilla fornminnesskylt, uppdragen ur marken och lutad mot ett träd, men som ändå visar vägen mot ett stort bronsåldersröse.

De hundra metrarna fram till bronsåldersröset är idag kantad av en mörk granskog, men när röset en gång gjordes för någon viktig människa för cirka 3 000 år sedan, fanns inte granen här ty den kom först några tusen år senare.

Platsen för det vackra röset har i alla fall hållits öppen och bara några ståtliga tallar växer idag på platsen för bronsåldersgraven.

Röse, är en forntida, i regel välvd, kupolliknande gravbyggnad av kal sten och formen är vanligen rund men fyrsidiga rösen förekommer, bland annat som flera tiotal meter långa så kallade långrösen.

Byggnadsmaterialet är hopsamlade rullstenar eller brutna, skarpkantade stenar och gravgömman kan vara en kista av hällar eller kallmurad sten för obrända lik, eller mindre gömmor eller utströdda benlager efter kremeringar.

Kanten kan vara försedd med kantkedja, kallmur eller ett plant brätte av sten men ibland finns också dolda konstruktioner.

Rösen från olika tider finns i skilda delar av världen, i Europa bland annat i kustlägen längs Atlanten och i Sverige finns de äldsta kring senneolitiska hällkistor.

Senneolitikum, avser slutfasen av bondestenåldern och föregås av tidigneolitikum och mellanneolitikum runt 2 400-1 800 före Kristus.

I Sverige kallas den också hällkisttid, med anledning av runt 2 000 hällkistor som finns i den västra delen av Götaland.

Vanligast är rösen under bronsåldern, som solitärer eller i glesa stråk, monumentalt placerade i krönlägen eller vid kusterna längs samtida strandnivåer.

I jordbruksbygder är rösen vanligast, bland annat hos oss i inre Götaland, men också längs kusten där fångstnäringar haft stor betydelse och de finns där överallt utom i Skåne.

På den gamla och döende vårtbjörken vid bronsåldersgraven i Norra Linneryd växte det rikligt med stora och välväxta skägglavar, ett tecken på en god luftmiljö och en god luftkvalitet.

Skägglav, ”Usnea dasypoga”, tidigare ”Usnea filipendula”, är en lavart som beskrevs av Erik Acharius och William Nylander.

Skägglavar, ”Usnea”, är ett släkte busklavar med grågrön, ofta starkt förgrenad, buskformig eller hängande bål.

Bålgrenarna har en seg och ljus märg, och skägglavar har använts som färglavar och innehåller den bakteriedödande usninsyran, som har ingått i salvor.

Hos vissa arter är barken slät, hos andra vårtig av så kallade tuberkler och dessa skägglavar är mycket känsliga för luftföroreningar samt har på många håll mer eller mindre försvunnit.

Till släktet ”Usnea” förs bland annat den mycket ovanliga arten långskägg, vilken tidigare var vanlig i större delen av Sverige men nu påträffas mest i Norrland och kan bli uppemot 50 cm lång samt växer hängande på stammar och bildens skägglav.

Inte långt från bronsåldersgraven hittar jag ytterligare tecken på liv och levnadsöden här på dagens Skillingaryds skjutfält i form av de små metallskyltar som berättar om gårdar och torp som inte längre finns.

Den ena av två mycket närstående skyltar säger, ”Linnebo undantag för soldaten Isak Dolk Linneryds rote 1821–1892”.

Den andra av de bägge skyltarna säger bara ”243 Linnebo” men om man går in på Miliseums sida om boende på Skillingaryds skjutfält hittar man lite mer information.

Nummer: 243

Koordinat: 57,25,5 N 14,9,35 Ö

By: Norra Linneryd

243. Linnebo (S Linneryd) soldattorp N Linneryd

Sist boende: Falk, det vill säga Anders Falk.

Under den kalla natt som förgick mitt besök på platsen hade en älg övernattat på platsen för soldattorpet 243 Linnebo, och det man ser är en så kallad lega, i det här fallet en älglega.

Bara ett knappt stenkast från soldattorpet 243 Linnebo ser man ytterligare en liten torpskylt väl inbäddad i den täta och numera välvuxna granskogen.

Denna skylt upplyser mig om följande, ”Linderholmen undantag för soldaten Anders Falk Linneryds rote 1833-1924”.

Nummer: 243 B Linderholmen N Linneryd 1:1

Koordinat: 57,25,2 N 14,9,32 Ö

By: Norra Linneryd

Apropå undantag kan man läsa en trevlig historia på sidan ”Centrala soldatregistret”, allt enligt följande.

”Att anskaffa en lämplig person som kunde bli soldat, vilade helt på rotens bönder. Dessa hade den lokala kännedomen om människorna och var därför bäst lämpade att rekrytera manskapet. Ser vi till de krigiska tiderna i historien var det inte alltid lätt att få fram soldater tillräckligt fort.

Under krigsåren skulle varje torp där det fanns en vakans åter vara tillsatt med en ny soldat innan mars månads utgång. Det var på sommarhalvåret som krigen till största delen utkämpades och då fick det inte finnas några vakanser. Vid fredstid skulle soldaten som avgick av en eller annan orsak vara ersatt inom tre månader då annars en vakansavgift fick betalas av rotens bönder.

Om det skulle visa sig att arbetet inte gick tillräckligt fort med att skaffa en ny karl kunde enligt Carl XI rotemästaren tvångskommenderas till tjänsten.  Ser man till de första hundra femtio åren av det ständiga knekthållets historia var det, under denna tids fredsperioder, relativt lätt att få manskap. Yrket som soldat hade en hög status bland annat av den anledningen att det var soldaterna som i dåtidens samhälle var beresta.

Det var vid vägkanten utanför torpet den gamle soldaten fick höra hur det var på heden. Soldaten var även en av de ur de breda folklagren som fick lära sig ett civilt yrke som behövdes i armén och den ädla konsten att skriva och läsa, som var en viktig förutsättning.

Det senare förde även med sig att det var han som blev skolläraren och med den militära pedagogiken lärde barn och äldre i socknarna att skriva och läsa långt innan folkskolestadgan införts i vårt land.

Att yrket som soldat gick i arv var nästan mer regel än undantag. Ofta är det den äldsta av sönerna i det lilla soldattorpet som går samma väg som fadern, det är inte helt ovanligt att man kan spåra flera generationer med soldater. När det gäller flickorna i en soldatfamilj är det inte ovanligt att dessa gifter sig med en soldat.

Ett av de landskap som har haft flest soldater inom organisationen ”Det ständiga knekthållet”, var Småland. Vilhelm Moberg ger också den småländske indelte soldaten en status och plats i dåtidens samhälle och historien genom sin berättelse ”Raskens”, vilken utkom 1927 och som redan första året trycktes i två upplagor.

Visst finns han i verkligheten Rasken. Det finns många i hela landet som har detta namn, men det som Moberg beskriver i sin berättelse bygger på historien som han själv i mångt och mycket upplevt genom att ha hört sin fader soldaten Carl Gottfrid Moberg berätta om livet som soldat.

Denne man har blivit Sveriges mest kände indelte soldat genom Mobergs berättelse.  Dock har han och övriga ca femhundratusen soldater i Knekthållet ett gemensamt och det var deras tro på ett fritt Sverige och på livskraften i den jord de var satta att odla.

Det var i glada vänners lag som soldaten berättade och fick höra nyheter berättas från hela landet.

De flesta med svensk bakgrund i ådrorna har någon knytning till dessa genom att vara släkt i rakt nedstigande led till en soldat i yngre indelningsverket. En organisation som bara fanns i vårt land.

När han antogs skedde detta först av rotens bönder som samstämmigt föreslog en person som soldat för just deras soldattorp. Definitivt antagande skedde sedan vid nästföljande generalmönstring då försvarets företrädare skulle godkänna den föreslagna personen.

För soldaten var det efter godkännandet att hämta sin utrustning som sedan förvarades hos rotebonden i den så kallade rotekistan.

När soldaten var antagen var det ofta vid det årliga mötet som han fick nyheter från den stora världen. Genom det täta samarbetet som soldaten hade på heden spred sig där nyheterna från som det då hette ”hela världen”.

Som regel var det vid femtio års ålder som den indelte soldaten drog sig tillbaka. Det var då man i socknarna fick en välutbildad person som sett sig om i världen och det var inte sällan som soldaten anställdes som kyrkvaktmästare, kyrkoskrivare, fjärdingsman mm. De flesta socknarna var måna om sina soldater och ställde upp för dem när de slutat sin tjänst med både bostad och arbete.

Indelningsverket upphör den 31 december 1901 då vi växlar över till värnpliktsarmen som nyligen även det försvann.

Den som 1901 var indelt soldat kunde om han så önskade fortsätta att vara soldat så länge han själv det ville. Detta förde med sig att försvaret hade i början av 1900-talet en stor tillgång i allt det kunnande indelningsverkets manskap hade.

Under de sista åren av 1800-talet hade många soldater av legan (lönen) fått denna insatt på ett bankkonto.

Dessa pengar räddade många från stor fattigdom och gjorde i stället att det fanns hos soldaterna ett sparat kapital som blev grundplåten när de av rotens bönder köpte de små soldattorpen.

Vid unionskrisen 1905 visar det sig att många av de som fortsatt att vara soldater slutade. För många var denna kris lika med krig med Norge och det ville man inte vara med om, utan tog då avsked.

För några blev avskedet även en möjlighet att få pengar från Vadstena krigsmanshus-kassa. Dessa soldater som i dag skulle kallas för ”pensionärer” blev som det då hette ”gratialister”.

Redan drottning Kristina inrättade i Vadstena på 1640-talet en pensionsinrättning för soldaterna som medverkat i trettioåriga kriget. En inrättning som sedan levde kvar ända in till den sista människan i Sverige som varit indelt soldat, det vill säga, Axel Ljung i Floby, som gick bort i augusti 1983. Då fanns det i denna den första svenska pensionsinrättningen 4 miljoner kronor kvar.”