Skissernas Museum, Museum of Artistic Process and Public Art

Skissernas Museum, Museum of Artistic Process and Public Art, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från en av staden Lunds många härliga sevärdheter och besöksmål inom såväl natur som kultur.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den första av hömånaden julis dagar året 2017, juli ett namn kommit från den romerske kejsaren Gaius Julius Caesar.

Välkomna på en resa till Skissernas Museum – Museum of Artistic Process and Public Art, i Lund som är ett unikt konstmuseum med fokus på den konstnärliga kreativa processen.

Här finns världens största samling av skisser, modeller och förlagor till svensk och internationell offentlig konst.

I de stora utställningssalarna möts modern och samtida konst, allt från små blyertsteckningar till färgrika monumentala målningar och storskaliga gipsskulpturer.

Här finns skisser av internationella konstnärer som Henri Matisse, Sonia Delaunay, Henry Moore och Fernand Léger och en av Europas främsta samlingar av skisser av mexikanska monumentalmålare som Diego Rivera och David Alfaro Siqueiros.

I den svenska salen visas verk av Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Siri Derkert och samtida konstnärer som Linn Fernström, Gerhard Nordström och Matthias van Arkel.

Utöver basutställningarna presenterar museet varje år en rad tillfälliga utställningar med både samtida och äldre konstnärer som vid vårt besök handlade om Marie-Louise Ekman.

Dessutom erbjuds ett rikt och varierat program för barn, unga och vuxna med guidade visningar, artist talks, föreläsningar, konserter, performances, skapande verkstad och mycket mer.

Museet har också ett omfattande bild- och klipparkiv som berör offentlig konst från svenska och internationella dagstidningar och tidskrifter från 1930-talet fram till idag.

Museet, som grundades år 1934 och är en del av Lunds universitet, består idag av sammanlänkade byggnader från sex olika epoker.

Den senaste tillbyggnaden, ritad av Elding Oscarson, gav museet ett nytt ansikte ut mot museets skulpturpark med en ny entré, museibutik och restaurang.

Samma arkitekter har även ritat den överbyggda innergården, Birgit Rausings sal, som används för olika evenemang och fungerar som en mötesplats i det nya museet.

Skissernas Museum grundades år 1934 av Ragnar Josephson, som levde mellan åren 1891–1966, under hans tid som professor i konsthistoria vid Lunds universitet.

Avsikten var att skapa ett arkiv över den kreativa processen, konstnärens väg från första idéutkast till färdigt verk, det vill säga, det som för Josephson innebar ”konstverkets födelse”.

Tanken var att samla skisser, modeller och fotografier till offentlig konst, då den lämpade sig extra bra som studiematerial eftersom den ofta kräver många förstudier.

Det första arkivmaterialet bestod av inköpta vykort över det man kallade dekorativ konst, det vill säga den konst som skapats för att samverka med arkitekturen i våra offentliga rum.

Initiativet till samlandet blev snart mycket uppskattat av landets konstnärer, som tilltalades av idén att deras skissarbeten, som för övrigt inte ansågs ha samma värde som deras färdiga verk, nu fick ett nytt syfte, och de skänkte eller sålde sina skisser billigt.

Den förste som skänkte material till arkivets svenska samling var prins Eugen och det kom att följas av fler gåvor, då Eugen ansåg att tanken med arkivet var utmärkt, och i hans brevväxling med Josephson framgår att han med glädje såg hur det expanderade.

Tack vare konstnärernas gåvor och frikostighet växte sig Josephsons Arkiv för dekorativ konst på Konsthistoriska institutionen allt större, och år 1941 upplät därför Lunds universitet ett före detta lärarinneseminarium som ny lokal.

I och med att samlingen nu öppnades för allmänheten blev arkivet ett faktiskt museum, Arkivmuseet.

Sedan år 1941 har såväl museets lokaler som dess samlingar expanderat ytterligare, och innehåller idag närmre 30 000 föremål från i stort sett hela världen.

Museet bytte namn till Konstmuseet år 1984, till Skissernas Museum år 1991 och lade till underrubriken Museum of Artistic Process and Public Art år 2013.

Museet är fortfarande unikt i sin verksamhet och får varje år in donationer eller gör nyförvärv till samlingarna, i enlighet med det ursprungliga syftet att studera den skapande processen från skiss till färdigt verk inom den offentliga konsten.

Sedan år 1979 är museet en egen enhet, som tillsammans med Lunds universitets övriga kulturverksamheter och Botaniska trädgård är direkt underställd rektorsämbetet och museet leds av en styrelse som ansvarar för den långsiktiga verksamhetsplaneringen.

Sven ”X-et” Erixson född den 23 november år 1899, död den 17 maj år 1970, var konstnär och professor vid Konsthögskolan under åren 1943–1953 samt bror till Thure Eson.

Erixson var i ungdomen målarlärling och studerade under åren 1922–1923 dekorationsmålning för Olle Hjortzberg vid Konsthögskolan.

En studieresa till Tyskland år 1922 blev inledningen till en rad resor, under återstoden av 1920-talet främst till medelhavsländerna, under 1930-talet till Norrland och Norge men också till Portugal och Marocko samt återigen Spanien och år 1932 var han med och grundade konstgalleriet ”Färg och Form”.

Redan i slutet av 1920-talet framstod Erixson som en mogen och självständig konstnär med de karakteristika som kom att prägla hans skapande livet ut, det vill säga, spontaniteten, livsbejakelsen och expressiviteten, den flödande berättarglädjen och fantasibegåvningen och den koloristiska rikedomen.

Han förenar verklighetsskildring med en ton av saga eller fabel, ger prov på lyrisk naturkänsla och vek innerlighet, likaväl som burleskeri och nästan burdus öppenhet i redovisningen av vad han sett.

Han inspirerades tidigt av de svenska 1910-talsnaivisterna, svensk folkkonst och medeltida kyrkomålningar, senare tillkom impulser från expressionister som Nolde, Kokoschka och Soutine men också från äldre, expressiv konst, blad annat El Greco och Goya.

Motiviskt spänner Erixsons väldiga produktion över vida fält, allt från Sydeuropas landsbygd och småstäder, Paris torg och metrostationer med deras myllrande folkliv, järnvägssamhället Tumba, där han vuxit upp, Stockholm, särskilt Söder med Slussen och Katarinahissen, skogsbygd och småsamhällen i Norrland, hamn- och kustmotiv från Lofoten, Skåne och Halland, däri ingår också folklivsskildringar, porträtt och naketstudier.

Som monumentalmålare gjorde Erixson en viktig insats, bland annat med Nils Holgersson för Olofslundsskolan i Stockholm under åren 1934–1935, Melodier vid torget, en vävd i gobelängteknik efter Erixsons kartonger av Barbro Nilsson, för Göteborgs konserthus åren 1937–1939), fresken Liv, död, liv för Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm åren 1938–1940), fresk i Huddinge kommunalhus åren 1948–1949 och ”stucco lustro” i foajén till Uppsala stadsteater åren 1952–1953.

Han var framgångsrikt verksam som scenograf, bland annat med suggestiva scenbilder till ”Blodsbröllop” från år 1944 och ”Richard III” åren 1946–1947) på Dramaten och ”Aniara” från år 1959 på Operan i Stockholm.

Åren kring 1930 ritade Erixson prydnadsglas för Kosta glasbruk men glasen utfördes endast i begränsad omfattning.

Sven ”X-et” Erixson var från år 1928 gift med Ingeborg Erixson.

Isaac Grünewald verksam som bildkonstnär och keramiker samt professor vid Konstakademien i Stockholm under åren 1932–1942.

Grünewald hade en ledande ställning i den svenska moderniströrelsen under 1910-talet och blev dess företrädare i Sveriges samtida konstdebatt.

Han var elev vid Konstnärsförbundets skola och vid Henri Matisses öppna akademi i Paris.

År 1909 debuterade han vid ”De ungas” samlingsutställning med konstnärer som Ture Ander och Arvid Nilsson.

Grünewald betraktade sig själv som expressionist då hans fokus låg på konstverkets uttryck och Paul Cézanne var en konstnär som inspirerade honom likaså hans fru och kollega Sigrid Hjertén.

Han skildrade det sjudande storstadslivet i överraskande vinklar, ofta i fågelperspektiv, virtuost behandlade i regnbågens klara färger.

Hans målningar är tagna ur verkligheten, men inte fångade framför motivet utan ur minnet. Han målade staden och dess virvlande liv, utsikter, parker och interiörer och med diagonaler och avskärningar byggde han sina kompositioner och underströk växelspelet mellan de varma och de kalla färgerna.

Under 1910-talet är han påtagligt påverkad av Matisse men under 1920-talet förändrades hans stil sedan han återvänt till Paris.

Landskapen målades direkt inför motivet, så även en rad av färgstarka blomsterstilleben och nakna modeller och senare närmade han sig verkligheten än mer, men övergav aldrig helt minnesmåleriet.

Svenska salen med ett konstverk av Sven Ljungberg i mitten, han levde under åren 1913–2010 och var målare, grafiker och författare, direktör för Konsthögskolan åren 1972–1978 samt dess rektor åren 1978–1981, med professors namn år 1980.

Ljungberg var under åren 1934–1939 elev till Otte Sköld vid Konsthögskolan och påverkades av dennes nysaklighet.

I en lång rad målningar skildrade han sin hemstad Ljungby, förändringarna i dess stadsbild, arbetslivet och människorna, i en saklig, ibland smått naivistisk realism.

Han utförde ett stort antal monumentaluppdrag, bland annat i S:t Sigfrids folkhögskola, Växjö, mosaik, år 1953, Göteborgs stadsbibliotek, fresk, år 1966, Folkets hus, Stockholm, 3 mosaiker, år 1969, Gottsundakyrkan, Uppsala, mosaik respektive bildkrönika med 36 bilder i olja, år 1980.

För Konstfrämjandet gjorde Ljungberg färglitografier, och han illustrerade med trägravyrer bland annat Stiernhielms ”Herkules” år 1951, Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” år 1957 och Lo-Johanssons ”Statarna” år 1961 samt de självbiografiska Parvus år 1971, Pictor år 1974, Debut år 1977, och På Öland år 1980.

Ett museum över Ljungbergs och hustrun, från år 1942, Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs konst invigdes år 1990 invid deras hem i Ljungby.

Man kan njuta av skisser och konst även om man inte kommer ihåg konstnärinnans eller konstnärens namn, vilket jag tyvärr inte gör i detta fall men skissen berörde mig i sin intensitet, kraftfulla färgsättning och groteska ansikten.

Peter Dahl, född år 1934, är en konstnär och författare och föddes i Oslo samt kom till Stockholm under krigsåren på 1940-talet där han fick sin utbildning vid Konsthögskolan åren 1958–1963 under Lennart Rodhe.

Dahl var själv lärare vid Gerlesborgsskolan under åren 1960–1970, huvudlärare i måleri vid Valand i Göteborg åren 1971–1973 samt professor vid Konsthögskolan åren 1975–1979.

Peter Dahl målar i en expressivt realistisk stil och i tre sviter målningar, ”Vårt rum”, ”Drömmar i soffhörnet” och ”Kalles dröm” under åren 1969–1971, angrep han frejdigt såväl den småborgerliga andan som överklassens lyx.

Vid mitten av 1970-talet började han misstro den politiska bilden och hans stil blev mjukare och sensuellare och dans- och backanalmotiven fick ibland drag av rokoko.

Som grafiker har Peter Dahl blivit känd särskilt för sina kongeniala illustrationer till Bellmans ”Fredmans epistlar” år 1984, och år 1982 utsmyckade Dahl Musikhögskolan i Malmö.

Åren 1975–1980 var han verksam som konstskribent i tidningen Arbetaren, år 1975 utgav han Modellteckningens grunder, år 1982 Målarens arbete och år 1993 Oljemålningar 1990–93.

Peter Dahl har gett ut flera memoarvolymer såsom ”Mot ljusare tider” år 1989, ”Kanske konstnär” år 1990, ”Rätt och fel” år 1992 och ”Ofullbordat” år 1994.

Internationella salen på Skissernas museum efter renovering och nyinstallation av konsten och upp till vänster ser man ett konstverk av Sonia Delaunays som heter ”Instrumentpanel” och är från år 1937.

Sonia Delaunay, född Terk, levde under åren 1885–1979, och var en rysk-fransk konstnär och mönsterformgivare, verksam i Paris, gift från år 1910 med Robert Delaunay.

Sonia Delaunay influerades av kubismen, som hon utvecklade i en personlig riktning och kombinerade med simultanismen och tillsammans med sin make blev hon en av det abstrakta måleriets pionjärer.

Sina abstrakta kompositionsscheman, med dynamiska rörelser och lysande färger, utnyttjade hon i såväl väldiga väggmålningar som textilier, bokband med mera.

Sonia Delaunay ritade kostymer till Serge Diaghilews uppsättning av ”Cleopatre” för Ballets Russes, vilket också inspirerade henne till en kollektion kläder, ”Robes-Poèmes”, och ett 50-tal mönster för fransk textilindustri.

År 1925 ritade hon kläder med mera för modehuset Jacques Heim och på 1920- och 1930-talen gjorde hon kläder och miljöer till teater, opera och film.

Hennes dekorativa mönster och färger har inspirerat många senare textilformgivare, bland annat inom Marimekko och 10-gruppen.

Från slutet av 1930-talet ägnade sig Delaunay huvudsakligen åt måleriet, och år 1953 var hon med om att grunda Groupe Espace.

Längt bort i salen och längst upp till höger ser man ett verk av Amedée Ozenfant som heter ”Femme á la Fontaine”.

Amedée Ozenfant var en konstnär och konstskriftställare och den konstnärliga utgångspunkten var kubismen, men han vände sig senare mot densamma och kritiserade den för dekorativ förflackning.

I stället ville han skapa ett objektivt och allmängiltigt måleri på kubismens grund, och år 1918 publicerade han tillsammans med Le Corbusier sina teser i manifestet ”Après le cubisme”, där purismen lanserades.

I den viktiga avantgardetidskriften ”L’Esprit Nouveau” propagerade han för en renad bildkonst och arkitektur.

Ozenfant utvecklade ett strängt arkitektoniskt uppbyggt stillebenmåleri i en sval och återhållen färgskala med föremålen reducerade till arketypiska former i en rytmisk sammanflätning i ytplanet.

År 1928 startade han en konstskola i Paris, som han sedan fortsatte i London under åren 1935–1938 och New York åren 1939–1955.

Amedée Ozenfant memoarer, ”Memoires 1886–1962”, utkom år 1968.

Henri Matisse och verket ”Madonna med barn” från år 1951.

Henri Matisse föddes den 31 december år 1869, död 3 november år 1954, och var en fransk målare, tecknare och skulptör.

Efter juridikstudier i Paris åren 1887–1889 arbetade Matisse en tid som advokatbiträde men övergick år 1891 till konststudier i Paris, bland annat vid Académie Julian och hos Gustave Moreau.

Under dessa år lärde han känna bland andra Marquet, Rouault, Dufy och Derain och han övade sina färdigheter genom att kopiera äldre mästare i Louvren.

Somrarna åren 1896–1897 målade han i Bretagne, och under påverkan från impressionisterna ljusnade hans färgskala och ett huvudverk från denna period är ”Desserten” från åren 1896–1897.

År 1900 deltog han tillsammans med Marquet i utsmyckningen av Grand Palais och under de följande åren dokumenterades ett nyväckt intresse för Cézanne i verk med stabil bilduppbyggnad, där färgskalan återigen dämpats.

Sommaren år 1904 tillbringade Matisse tillsammans med de neoimpressionistiska målarna Pierre Signac och Henri-Edmond Cross i Saint-Tropez, och han tillämpade nu själv deras pointillistiska teknik i målningar med starkt stegrad lyskraft.

Följande sommar var Matisse i Collioure vid franska medelhavskusten och han återvände dit följande somrar fram till år 1914.

Här utbildades nu den nya stil, fauvismen, som är Matisses viktiga bidrag till konsthistorien.

Vid andra världskrigets utbrott flyttade Matisse för gott till Sydfrankrike, där han omväxlande bodde i Nice och från år 1943 i Vence.

Från år 1941 blev han genom ohälsa tidvis bunden till sängen.

Ytterligare en bild från den Internationella salen på Skissernas museum efter renovering och nyinstallation av konsten och högst upp i mitten på den bakre väggen ser man ännu ett konstverk av Sonia Delaunays som heter ”Propeller” och detta verk, såsom hennes verk ”Instrumentpanel” som till en liten del ses till höger om verket ”Propeller”, är också från år 1937.

Samtliga verk på bilden är gjorda av konstnären Georg Pauli som levde under åren 1855–1935.

Han var konstnär och författare och under vistelser i Frankrike och Italien på 1870- och 1880-talen tog Pauli intryck av franskt friluftsmåleri och italiensk renässans.

Pauli närmade sig dock tidigt en symbolisk syntetism som två decennier senare ersattes av en kubistisk dekorativ stil.

Sin största insats som konstnär gjorde Pauli inom monumentalmåleriet, till exempel freskerna i Göteborgs museum åren 1895–1896 och Jönköpings läroverk åren 1912–1913 vilket är det stora verket på min bild.

Pauli var konstpolitiskt aktiv och tillhörde Opponenterna samt till år 1890 Konstnärsförbundet och han undervisade vid Valand under åren 1893–1897.

Georg Pauli utövade ett omfattande skriftställarskap om konst och konstnärer och utgav tidskriften Flamman under åren 1917–1921, där han introducerade fransk och svensk modernism.

Han skrev också minnesböcker och reseskildringar och var gift från år 1887 med Hanna Pauli.

Den fantastiska amerikanska konstnären Swoon, vars egentliga namn är Caledonia Curry, började som gatukonstnär i industrikvarteren i Brooklyn och på Manhattan kring år 2000.

Idag arbetar hon såväl i stadsrum som på museer och andra platser och hon gör teckningar, linoleumtryck och klippta pappersmönster som sedan klistras upp på väggar.

Hennes arbete utgörs ofta av stora porträtt som är inspirerade av människor hon möter i vardagen och i sina verk undersöker hon sociala frågor och vår tids miljö- och klimatförändringar.

För den här utställningen har Swoon gjort ett omfattande platsspecifikt väggverk, som förvandlar både museets innergård, Birgit Rausings sal, och ett högt trapphus i den äldre delen av museet.

Under besök i Europa år 2016 mötte Swoon flyktingar på kontinenten och i Malmö och mötena med Maram, en ung syrisk kvinna, och Daniel, en ensamkommande ung man från Afghanistan, ligger till grund för utställningen och båda är avbildade i verket, ett enormt porträtt av Maram vakar nu över museets innergård.

Deras starka berättelser, så mycket kraftfullare än nyhetsreportagen, inspirerade Swoon till att bjuda in de båda till ett storytelling-projekt, som Skissernas Museum genomfört i samarbete med The Million Person Project under åren 2016–2017.

Swoon arbetar också med community-baserade projekt som hjälper människor efter naturkatastrofer och andra kriser och genom sin stiftelse ”Heliotrope Foundation” har hon pågående projekt i New Orleans, efter orkanen Katrina, på Haiti, efter jordbävningen och i Braddock, Pennsylvania, en före detta industriort med många problem. ”

Citat: ”Vi på Skissernas Museum tror att den skapande processen kan och bör vara en del av hur vi läker, återuppbygger och går vidare efter naturkatastrofer, ekonomisk förstörelse och i stunder av social kris, lyssna på hennes TEDx Talk om processen.”

Swoon som är född år 1977 är verksam i Brooklyn, New York, där hon också studerade på Pratt Institute och detta är Swoons första separatutställning i Norden.

Skiss, från italienska ”schizzo” för ”stänk”, ”smula”, är ett utkast, snabb, summarisk framställning i bild eller ord.

Särskilt inom bildkonst och arkitektur används skiss som benämning på en förberedande framställning, antingen av huvuddragen i ett konstverk eller en byggnad eller av en detalj därav.

Som en litterär term, från och med cirka år 1800 betecknar skiss ett kort, improviserat och ofta fragmentariskt prosastycke som skildrar en episod eller en scen, till exempel en naturimpression, ibland utbyggt till en novell.

Skisser är som ni kan se mer eller mindre färdiga verk, som lämnar mer eller mindre mycket över för det betraktade ögat och den processande hjärnan att fylla i själv och då för betraktaren att uppleva i det inre, inom sig själv, det är nog därför som skisser är så tilltalande för mig, och något som jag föredrar framför det färdiga verket.

Titel på verket av flickan till vänster är ”Vargstyrning” av konstnären Linn Fernström, material är olja på mdf-skiva och dimensionerna är 244 x 244 centimeter och är en skiss till en väggmålning som finns på Blekinge Tekniska högskola.

Linn Fernström är en svensk bildkonstnär född i Örebro år 1974 och som utbildade sig på Konsthögskolan i Stockholm och har bland annat ställt ut på Lars Bohman Gallery.

Hennes målningar har ofta ljus bakgrund och starka, klara färger och motiven kretsar kring människor och djur och väger mellan idyll och mardröm, lekfullhet och allvar.

Hennes stil är ofta realistisk med referenser till det klassiska måleriet med inslag av symbolism och surrealism.

Linn Fernströms målningar är ofta monumentala i sin storlek och hon avbildar gärna sig själv och kända verk är ”De tre kvinnorna” och ”Ballongerna”.

På väggen i bakgrunden hänger ett flertal verk av Isaac Grünewald samt den stora skulpturen i mitten till vänster av den stora salen är gjord av Ivar Johnsson och heter ”Kvinna vid havet” från år 1934.

Kvinna vid havet, även benämnd Sjömanshustrun, är en skulptur av Ivar Johnsson placerad på Sjömanstornet vid Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg.

Ivar Viktor Johnsson, född den 12 februari år 1885 i Vittskövle i Skåne, död den 16 augusti år 1970 i Stockholm.

Han var en svensk skulptör och formgivare och var medlem av konstnärsgruppen ”de tolv”.

Ivar Johnsson utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm och på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, samt i Paris under åren 1911–1912.

Han är mest känd som monumentalskulptör och många av hans verk finns på offentliga platser i Sverige och från år 1920 fram till sin död år 1970 bodde han på malmgården Heleneborg på Södermalm i Stockholm, där han också hade sin ateljé.

Johnsson startade utbildning i materialkunskap för skulptur som lärare på Kungliga Konsthögskolan och var klassicist och arbetade i en uttrycksfull stil.

Ivar Johnsson var gift med teckningsläraren Vavi Schlyter-Johnsson.

I taket ovanför förra bildens verk svävar ytterligare verk av Isaac Grünewald som bland annat var elev vid Konstnärsförbundets skola och vid Henri Matisses öppna akademi i Paris.

Betraktelseavstånd, rymd och ljus är några av de förutsättningar som måste tillgodoses för att på ett så bra sätt som möjligt uppleva konst som här i den Svenska salen.

Dessa parametrar erbjuder verkligen Skissernas Museum i Lund sina många besökare, ett besök rekommenderas å det varmaste.

Betraktelseavstånd, rymd och ljus är några av de förutsättningar som måste tillgodoses för att på ett så bra sätt som möjligt uppleva konst som här i den Svenska salen.

Dessa parametrar erbjuder verkligen Skissernas Museum i Lund sina många besökare, ett besök rekommenderas å det varmaste.

Ytterligare en bild från Svenska salen på Skissernas Museum med bland annat skulpturen ”Kvinna vid havet”, även benämnd ”Sjömanshustrun”, som är en skulptur av Ivar Johnsson som i färdigt skick är placerad på Sjömanstornet vid Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg samt i bakgrunden den allestädes närvarande Isaac Grünewald.

Fler takplacerade skisser av Isaac Grünewald i den Svenska salen på Skissernas Museum sommaren år 2017.

Ordet akvarell kommer från italienska ”acquerello” för ”vattenfärg”, och av latinets ”aqua” för ”vatten”, och betyder målning med vattenlöslig färg.

Vid akvarellmålning målas varje färgskikt transparent och även om flera färgskikt läggs ovanpå varandra skall transparensen kvarstå, så att bottenmaterialet som praktiskt taget alltid är papper syns genom färgskikten.

Genom att pigmenten är bundna i det lättlösliga bindemedlet gummi ”arabicum” kan de snabbt och lätt fördelas över bildytan med hårpensel och vatten och ju mer vatten som används, desto mer transparent blir färgskiktet.

I modern akvarellteknik används i huvudsak två olika sätt att måla, det ena är vått i vått och det andra är vått på torrt.

I det första fallet låter man våt färg möta annan våt färg på papperet medan komponenterna fortfarande är blöta, dessa blandar sig då med varandra så länge fuktigheten består.

Under denna process går det inte att exakt styra förändringarna, med andra ord, tekniken styr sig själv.

I det senare fallet målas ett andra skikt över ett tidigare målat parti först sedan detta torkat och färgerna blandar sig då inte med varandra, utan man ser den först målade, underliggande färgen som genom ett filter.

Båda dessa sätt kan förekomma i en och samma målning och möjligheterna att variera och kombinera är stora.

Akvarellmålning är tidigast känd från egyptiska väggmålningar från århundradena närmast före Kristus och via handelsvägarna över Medelhavet spreds tekniken till etruskerna.

Roms första kristna använde metoden i utsmyckning av underjordiska begravningsplatser, katakomber.

Medeltidens bokpräntare och illuminatörer sökte ofta kombinera akvarelltekniken med gouache och de tidigaste grafiska trycken försågs också ofta med en kompletterande kolorering i akvarell.

Den mer modernt uppfattade akvarelltekniken inleddes under renässansen med en serie naturnära landskapsstudier av Dürer och under 1600-talet utvecklades akvarellmåleriet i Holland och Flandern av konstnärer som Roelandt Savery, Adriaen van Ostade och Anthonis van Dyck.

Under 1700-talet vann det stor spridning i Frankrike, där mästare som Charles-Joseph Natoire, Gabriel de Saint Auban och Hubert Robert arbetade med tekniken.

Under 1800-talet uppnådde akvarellmåleriet en glansperiod i England med namn som Paul Sandby och William Turner.

År 1804 instiftades där den första sammanslutningen för enbart akvarellmålare kallad ”Society of Painters in Water-Colours”.

Bland 1800-talets franska konstnärer var bland andra Delacroix och Cézanne framstående akvarellister och i Sverige använde Elias Martin, Egron Lundgren, Carl Larsson och Anders Zorn tekniken.

Avslutningsvis några tänkvärda ord på en skiss som verkligen är aktuella i dagens värld och naturligtvis då också i dagens Sverige.