Södra Duveled, en mycket bra plats att möta våren,

Södra Duveled, en mycket bra plats att möta våren, en natur- och kulturkrönika i imperfekt, preteritum, i 20 bilder om ett minne från årets vår, nu i sommarens torka och rekordvärme när allt är brunbränt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, näst sista aprildagen när ”sommaren” just har börjat.

Strax söder om Södra Duveled, vid Dule kvarn och häckar, som vanligt får man väl säga, sångsvanen i den lilla dammen väster om vandringsleden.

Det är numera en rejäl bobale som sångsvansparet har att förfoga över i sin strävan att klara sina ungar, och jag håller tummarna att det har gått bra.

Den lilla dammen och det lilla pittoreska vattenfallet i Dule bäck är i princip allt som finns kvar och som minner om det som fordom var ett stort industriellt centrum med bland annat Götaströms järnbruk.

Vattenfallet i Dulebäcken vid Dule drev både kvarn och, enligt uppgift, en såg när det begav sig och här fanns troligtvis även under en tid ett stickspår från Halmstad-Nässjö järnväg, allt för att kunna forsla ut produkter från Götaströms järnbruk någon kilometer år sydost.

Det äldsta belägget för namnet Duveled är från år 1492 och namnet skrevs då ”Dwelle”, där förleden kan vara ”duf”, som betyder fet soppa eller vätska och efterleden ”led” kan stå för ”hölja”, det vill säga, en mindre vattensamling eller fördjupning i ett vattendrag.

Bilden visar Södra Duveleds vackra odlingsmarker och syenitkullar av Vaggerydssyenit, från öster mot väster, och här ser man också markeringen för Munkaleden.

Syenit är en ljusgrå eller rödaktig magmatisk bergart som bildats på stort djup i jordskorpan.

Den består huvudsakligen av mineralet kalifältspat med mindre mängder av plagioklas, biotit, pyroxen eller amfibol samt även kvarts eller nefelin.

Den bryts bland annat runt Skillingaryd och Vaggeryd och används som jordförbättringsmedel men även som ballastmaterial.

Minns vårens vackra och rara backsippor, ”Pulsatilla vulgaris”, som är en art i familjen ranunkelväxter och finns i Syd- och Mellansverige mer eller mindre sällsynt och är fridlyst på de flesta håll.

Kabbeleka eller kabbleka, ”Caltha palustris”, blommade vackert i den lilla bäckens järnhaltigta vatten.

Vårlöken, ”Gagea lutea”, är en art i familjen liljeväxter som blommade vackert och rikligt vid mitt aprilbesök.

Vårlökar, i släktet ”Gagea”, är liljeväxter som omfattar cirka 200 arter globalt, dessa är fleråriga, småväxta örter med lökstam.

Till släktet, som hör hemma i Europa och Asien, förs bland annat dvärgvårlök, luddvårlök, lundvårlök och ängsvårlök samt bildens vårlök.

Luddvårlök, ”Gagea villosa”, är fridlyst i hela landet.

Blåsippa, ”Anemone hepatica” eller ”Hepatica nobilis”, blommade också, sin vana trogen, ganska rikligt vid tidpunkten för mitt besök.

”Blommar wårtid i första käldraget wid Björkens rödaktiga och Aspens grå blommors framkomst, då Norssen leker, gräsen börja framskjuta, och Annandags-frossor yppa sig”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Skogsbingel, ”Mercurialis perennis”, är en art i familjen törelväxter, och stod vackert vid den stora tallen uppe på kullen västnordväst om den lilla vackra dammen.

Arten växer på mullrika marker i ädellövskog och granskog i Europa, i Sverige är arten tämligen allmän norrut till Västergötland och sällsynt norr därom upp till Uppland.

Binglar, ”Mercurialis”, är ett släkte törelväxter som förekommer i Europa och östra Asien och omfattar åtta arter, av vilka två finns i Norden, skogsbingel och grenbingel.

Binglarna är örter med motsatta blad och små, obetydliga, grönaktiga, enkönade och vindpollinerade blommor.

Hanblommor och honblommor sitter på olika plantor och frukten är en tvådelad klyvfrukt, delfrukterna öppnar sig elastiskt och slänger ut fröna, som sprids med hjälp av myror.

Knippfryle, ”Luzula campestris”, blommade rikligt vid Södra Duveled vid mitt besök.

Frylen, ”Luzula”, är ett släkte tågväxter med cirka 80 fleråriga, ytterst sällan ettåriga, arter och med utbredning över hela jorden men med tyngdpunkt i tempererade delar av Europa och Asien.

I Sverige finns det 12 arter frylen, bland annat axfryle, blekfryle, bågfryle, fjällfryle, bildens knippfryle, vårfryle och ängsfryle.

Det är något visst varje gång jag hittar den lilla märkliga vätterosen, ”Lathraea squamaria, som är en art i familjen snyltrotsväxter, och det var naturligtvis något visst även denna gång.

Vätterosen är en flerårig, 10–20 centimeter hög ört, som lever som rotparasit på lövträd, i första hand hassel, och påträffas på skuggiga, fuktiga platser, ofta i stora bestånd.

Vätteros växer framför allt på hasselrötter och påträffas under våren bland torra fjolårslöv.

Vätterosen som hör hemma i Europa och Asien, förekommer i Sverige mindre allmänt norrut till Uppland och sällsynt norr därom till Dalarna, och den har använts inom folkmedicinen mot kramper.

Växten, som saknar klorofyll, är ljusröd eller vit med röd stjälk och den tjocka stjälken bär fjällika blad och en ensidig, lutande, axlik klase med cirka 15 millimeter långa, läppformiga blommor, blommorna är röda med vit nedre läpp.

Vätterosen är en art i familjen snyltrotsväxter, ”Orobanchaceae”, vilket är en familj tvåhjärtbladiga växter med cirka 2 100 arter fördelade på knappt 100 släkten som förekommer på norra halvklotet och i tropikerna.

Snyltrotsväxter är helparasitiska eller halvparasitiska örter som tar vatten och näring genom rotkontakt med någon värdväxt.

Helparasiterna är klorofyllfria och ofta vaxartade med fjällika blad, medan halvparasiterna har gröna, motsatta och fotosyntetiserande blad.

Blommorna i familjen är tvåkönade med undersittande hylle och femtalig, sambladig och osymmetrisk krona.

Det finns fyra ståndare, varav två är längre, med pilformiga ståndarknappar som öppnas med längsgående fåror.

Några arter av helparasitiska snyltrotsväxter växer sällsynt i Sverige, medan halvparasitiska släkten som rödtoppor, kovaller, ögontröst, spiror och skallror är betydligt vanligare.

Alla halvparasiter räknades förr som lejongapsväxter, ”Scrophulariaceae”.

Kranshakmossa, ” Rhytidiadelphus triquetrus”, är relativt allmän i stora delar av södra Sverige, men mer och mer sällsynt norrut och växer vanligen i lövskogar men även i barrskogar om det är kalkrik och näringsrik jord, precis som här i Södra Duveled.

På en enegren alldeles norr om dammen i Södra Duveled växte hagtornsrost, ”Gymnosporangium clavariiforme”, vilket är vårvinterstadiet av en rostsvamp som hör till släktet ”Gymnosporangium”.

Rostsvamparna har flera stadier som ofta parasiterar på olika växter i en regelbunden värdväxling.

Arterna av ”Gymnosporangium” har sommar-höststadier som hittas på hagtorn eller rönn, eller också på äpple och päron.

Arterna av ”Gymnosporangium” har också sina vår-vinterstadier på enar, precis som på min bild, och de kan vara svåra att skilja åt.

Den kanske vanligaste och mest iögonfallande arten i den svenska hagen är nog hagtornsrosten, ”Gymnosporangium clavariiforme”, som kan bilda flera decimeter stora orangefärgade sjok på stammarna av enarna.

Svampen är flerårig på enen, men det är bara vid fuktig väderlek på våren som den visar sig, men mycelet kan skada enen och döda delar ovanför angreppsstället till och med.

Enegren med hagtornsrost, ”Gymnosporangium clavariiforme”, värdväxlar mellan enbuskar och hagtorn.

Den brukar inte döda enbuskarna och de gulorangea ”tentaklerna” kommer framför allt fram under fuktiga vårar.

Det finns två alternativ till dessa rostsvampar, rönnens hornrost, ”Gymnosporangium cornutum”, och enens hagtornsrost, ”Gymnosporangium clavariiforme”, och dessa kan ibland vara svåra att skilja åt.

Svampen hagtornsrost växer ut som geléartade, orange horn på stammar och grenar på enar.

Svampens andra livsstadium infekterar olika arter av hagtorn och sommarsporerna som man hittar på hagtorn bildar hornlika utskott på frukter och kvistar.

Svampen orsakar ingen större skada på enen, men kan då den infekterar hagtorn orsaka minskad fruktproduktion och tillväxt.

Ibland används de äldre namnen gelérost, på enar eller hornrost, på hagtorn.

Denna stora och kraftiga hasselbukett som växte nordost om dammen i Södra Duveled har börjat sin levnadsbana från en hasselnöt som någon gömt och glömt, kanske en nötkråka.

Denna relativt lilla hasselnöt kommer kanske en gång i framtiden att bli något likanade förra bildens stora och kraftfulla hassel, ”Corylus avellana”, och så är cirkeln sluten, för denna gång.

Vårstarren blommade ymnigt runt den stora hasselbuketten och den lilla hasselnöten som de två föregående bilderna handlade om.

Vårstarr, ”Carex caryophyllea”, är en art i växtfamiljen halvgräs som hör hemma i Europa och Asien, och växer på torr, mager gräsmark, såsom torrbackar och hedar.

Arten är allmän till mindre allmän norrut till Dalarna och sällsynt norr därom till Jämtland.

Tranan drog sig tyst och omärkligt bort ifrån mig när jag kom vandrande söderut, och jag tänkte att det är nog en häckning på gång i år också.

Trana en fågel som ska häcka vid Södra Duveled eller en stjärnbild på södra stjärnhimmeln.

Tranan, Grus, är en stjärnbild på södra stjärnhimlen som inte kan ses från Sverige och som ligger långt från Vintergatans plan.

I Tranan hittar man få nebulosor och öppna stjärnhopar men många galaxer, till exempel spiralgalaxen NGC 7213 som är belägen strax sydöst om Alnair, Alfa Gruis, Tranans ljusaste stjärna.

Den gula δ1 Delta 1 och den röda δ2 Delta 2 i Tranans stjärnbild bildar ett vackert stjärnpar som kan ses med blotta ögat, om man hade varit på södra halvklotet, vill säga.

Stjärnbilden Tranan infördes av den flamländske kartografen Petrus Plancius på en himmelsglob år 1597 och upptogs av den tyske astronomen Johannes Bayer på stjärnkartan ”Uranometria” år 1603.

Tidigare var Tranan en del av stjärnbilden Södra fisken och Tranan har även kallats Flamingon, ”Phoenicopterus”.

Tranan saknar mytologisk bakgrund, men tranan var i det antika Egypten en symbol för himmelsobservatörer.

Visst är väl också vår trana på bilden, ”Grus grus” på latin, en symbol för himmelsobservatör där den flyger mellan Sverige, Spanien och Nordafrika, tur och retur en gång om året.