Sommar vid Skillingaryds dämme, del 25

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 25, en naturkrönika i 18 bilder om den biologiska mångfaldens rikedom i och omkring en våtmark i södra delen av Skillingaryd.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i sommartid, tjugosex dagar in i juni anno 2019.

Den allt större bukettapeln vid ingången till Skillingaryds dämme växer och frodas, den pryder verkligen sin plats både vid blomning och vid fruktsättning, men i år tog majfrosten allt.

Här har man ett stort problem dock inte bara vid dämmet utan överlag på sandmarker, den vackra men invasiva vresrosen breder ut sig alldeles för fort och kväver allt i sin väg.

Man måste nog, som man gjort på västkusten, gräva upp dem med rötterna och det fort.

Ungproduktionen vid Skillingaryds dämme ser ut att vara god i år, det visar bland annat bildens gräsandhona med sin tre synliga ungar.

Att näringsstatusen är mycket god vid dämmet visar bland annat mängden med nässlor, måror och vass.

Gömd bland mängder av renfana står en vacker fröboll av ängshaverot.

Besksöta förekommer upp till Medelpad och den växer mest på fuktiga marker som sjöstränder, alkärr, och längs bäckar och åar.

Arten är känd sedan medeltiden och stjälkarna har använts till korgarbeten och en dekokt på unga stjälkar ”Stipites Dulcamaræ” användes förr mot benvärk, utslag, skabb med mera.

Besksöta ingår i samma släkte som potatis och är giftig.

Som en kuriositet kan nämnas att farao Tutanchamons tredje kista lär ha varit dekorerad med bär av besksöta som var trädda på trådar av dadelpalmsblad.

Röllikan trivs också i dämmet och pryder vägkanterna med en vit bård av blommor, här står den dessutom tillsammans med stora mängder kruståtel och en och annan krustistel.

Bildens art fyrkantig johannesört är ganska vanligt förkommande i området och här står de i vägkanten framför mängder med arten ängssyra i bakgrunden.

Denna lilla vackra nejlikväxt heter vitknavel, ”Scleranthus perennis”, och växer rikligt i vägrenarna nere vid Skillingaryds dämme.

Bilden visar arten Mindre purpurmätare eller Allmän purpurmätare, ”Lythria cruentaria”, som är rödlistad som ”Nära hotad”, ”NT”.

Fjärilen förekommer i Sverige i två generationer som skiljer sig något utseendemässigt, den andra generation är större och mer färgrik än den första generationen som ofta är svartpudrad.

I Sverige är första generationen ibland enformigt sotfärgad.

Framvingarna är vanligen olivgrönaktigt ockragula med två distinkta purpurröda tvärband, det yttre och bredare bestående av två linjer som vanligen är sammansmälta men gaffellikt förgrenade vid framvingekanten.

Bakvingarna är varmt orangefärgade, ofta med ett svagt tvärband och vanligen svartpudrade närmast bakkroppen och mot ytterkanten. Ibland är även framvingarna varmt orangefärgade och de purpurröda banden är då ofta smalare, vingspannet är mellan 19-23 millimeter.

Redan under 1800-talet var den mindre purpurmätaren känd från stora delar av landet, med nordgräns i södra Lappland och fram till 1940-talet var arten påträffad i alla landskap söder om Uppland, utom på Gotska sandön, samt vidare norrut i Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Västerbotten, Norrbotten och Lule lappmark.

Under den påföljande tioårsperioden kunde Västmanland, Värmland och Ångermanland läggas till.

Artens utbredning var således tidigt välkänd och endast Medelpad har senare tillförts som nytt landskap, vilket kan vara väntat med en huvudsakligen dagaktiv och kulturbunden art där hjälpmedel som UV-ljus saknar betydelse.

Arten är inte typiskt sydlig, utan snarare främst utbredd i områden med en lägre årsnederbörd och i nederbördsrikare områden, såsom på västkusten från Halland till Bohuslän, är den normalt sällsynt och ökar endast efter torra solrika somrar.

I Västerbotten, Degerfors uppges den ha varit sparsam, men påträffad årligen mellan 1934-1948.

I Dalarna var den ganska sällsynt också under första hälften av 1900-talet och endast funnen på sju lokaler, nordligast på Romme hed.

I Gästrikland, Gävle och Strömsbro påträffades den år 1939, men inte alls under den följande tioårsperioden.

I Uppland, Älvkarlebytrakten endast påträffad lokalt åren 1939, 1941, 1942 och inte under övriga år i perioden åren 1937-1944.

Arten är fortfarande utbredd och i vissa delar av södra Sverige med mer stabila populationer, främst i vissa kustområden och på Öland och Gotland.

Populationerna fluktuerar dock kraftigt med väderleken under olika säsonger och i mellersta och norra Sverige har arten minskat starkt och troligtvis är förmågan till återkolonisering vid lokala utdöenden idag starkt begränsad i dessa delar av landet.

Förekomsten är överallt starkt fokuserad till ofta starkt begränsade arealer av torra marker, men under gynnsamma år kan populationerna där vara individtäta.

Efter upprop har ett flertal nya fynd inrapporterats från alla östliga landskap i Sydsverige till södra Närke och sydöstra Västmanland, vilket visar att arten kan återfinnas om den eftersöks aktivt.

Generellt har perioden från början av 1990-talet varit gynnsam genom övervägande solrika och nederbördsfattigare somrar än genomsnittet.

Arten mindre purpurmätare eller allmän purpurmätare, ”Lythria cruentaria”, har bergssyra, ”Rumex acetosella”, som huvudsaklig värdväxt, men även dess underart rödsyra, ”Rumex acetosella tenuifolius”.

Huvudunderarten är äkta bergsyra, ”Rumex acetosella ssp. acetosella”, underarten rödsyra, ”Rumex acetosella subsp. tenuifolius”

Bergssyra växer i södra Sverige främst på torrängar på sandmark, på klippängar och avsatser med tunt jordtäcke, men även på torvtak, potatisland och ruderatmarker.

Växten konkurrerar framgångsrikt även på surare markunderlag med gles vegetation, i övrigt är den konkurrenssvag genom stort ljusbehov och groddplantornas mycket långsamma utveckling.

Larverna hos mindre purpurmätare kan även leva av ängssyra, ”Rumex acetosa”, där denna växt, vilken har en bredare fuktighetstolerans, växer i samma, torrare miljöer som bergssyra.

Fjärilen uppträder i södra Sverige med två generationer per säsong, från slutet av april till början av juni och från slutet av juni till början av augusti.

Nordgränsen för två generationer per år är något osäker, men har åtminstone konstaterats i Närke, Västmanland, Dalarna och norra Uppland, andra generationen är inom hela utbredningsområdet mer individrik, vilket gör att den första generationen lättare förbises.

Där arten endast har en generation per säsong infaller denna kanske oftare i juni.

Fjärilen är främst dagaktiv och lockas sällan till UV-ljus.

Äggen placeras enstaka eller i staplar med flera över varandra på värdväxten och larvutvecklingen infaller under juni och från augusti till september.

Vid uppfödning är larverna mycket känsliga för infektioner och förpuppningen sker i en gles spånad bland växtrester på marken och arten övervintrar i puppstadiet.

Arten påträffas i Sverige främst på relativt magra sandmarker där olika markstörningar gynnat värdväxten, precis som här vid Skillingaryds dämme.

Exempel på favoriserade livsmiljöer är betade torrängar, röjda torrbackar med vårdade fornminnen, skjutbanor, potatisåkrar i träda och vägskärningar.

Den förekommer vid kusterna även i beteshävdad klippterräng, från norra Uppland till Bohuslän och där ökar bergssyra ofta starkt efter torkår med en omfattande död av fleråriga växter, såsom ljung, ”Calluna vulgaris”, vilket tydligt gynnar fjärilspopulationernas tillväxt och spridningspotential.

Fjärilen kan i mellanperioder av ogynnsammare solfattigt och nederbördsrikt klimat sannolikt överleva på ganska marginella arealer.

Göktyta, ”Jynx torquilla”, art i fågelfamiljen hackspettar och i år häckar den i en holk vid Skillingaryds dämme.

Arten har en kort, fin näbb och inte styva stjärtfjädrar och är alltså mycket olik övriga hackspettar.

Göktytan blir 15–16 centimeter lång, är brungrå med fin, mörk tvärvattring och mörka längsband på huvudet och ryggen.

Göktytan förekommer i lövskogar, hagmarker, parker och trädgårdar och livnär sig framför allt av myror och myrpuppor, som den bland annat tar på marken.

Om den blir trängd eller störd vid boet vrider och vänder den halsen på ett ormlikt sätt, detta beteende har föranlett fågelns namn på flera språk såsom vendehals på danska och wryneck på engelska, liknande halsrörelser utförs när två vuxna fåglar träffas.

Göktyta häckar i Sverige norrut till mellersta Norrland, vidare i större delen av Europa och österut genom tempererade Asien till Stilla havet.

De i Europa häckande göktytor övervintrar i Afrika.

Bildens gråhäger flög över mitt huvud åt norr ljudligt och hest kraxande ”kah-äährk”, inte vackert men ljudligt och tydligt, allt medan jag försökte fotografera göktytorna i holken.

Det närmar sig den blå timmen som är en poetisk beskrivning av stämningen under skymningstiden, mellan solens nedgång och nattens inträdande.

Sångsvanen förbereder sig inför nattens vila.

Fenomenet blå timmen beror inte enbart på ljusspridning i troposfären och stratosfären utan vi ser faktiskt ända upp i mesosfären och undre delen av termosfären strax innan det blir helt nattsvart.

Även gräsandsparet förbereder sig inför natten vila.