Sommarminnen 2018, del 1

Sommarminnen 2018, del 1, en natur- och kulturkrönika i 33 bilder från den torra ökensommaren som gått och som aldrig mera kommer tillbaka, men väl som värre i klimatförändringarnas tid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juli månads första dag torkans år anno 2018.

Bilden visar den biologiskt relativt fattiga men vackra Långasandsheden, en ännu, och förhoppningsvis även i framtiden, obebyggd och öppen plats.

Hed är ett landskap som är beväxt endast med låga växter, som buskar och gräs, där finns alltså inga eller endast ett fåtal träd, medan bottenvegetationen ofta består av mossor eller lavar.

Mossar räknas dock inte som hedar, trots att dessa också ofta saknar träd.

I Mellansverige syftar hedar även på magra skogsområden, främst tallbevuxna sandmarker.

Det finns flera olika orsaker till att hedar saknar träd, hård betning, låg temperatur och brist på vatten är några exempel.

Betestryck och återkommande bränning har skapat ljunghedar, som tidigare varit vanliga bland annat på Jylland, i västra Norge och i västra och södra Götaland.

Fjäll- och tundrahedar är bildade genom den låga temperaturen, vilken motverkar många större växter och på bland annat Azorerna består växtligheten på hög höjd av samma växtarter som längre ned bildar skog.

En hed är en lågproduktiv växtmiljö och jorden är oftast podsolerad, med en sur pH-reaktion, det vill säga, under pH 7 på skalan.

En särskild typ av hed finns dock på berg med kalkrik berggrund, inklusive fjällsippshedar, alvarvegetation och vissa hedmarker runt Medelhavet, i Grekland är frygana en sådan.

Antalet arter på en hed är lågt, och risväxter är stort.

Inom botaniken utgör hedlandskapets växter det växtsamhälle som kallas hedserien och till denna hedserie hör också saftfattiga gräsarter med smala blad samt enstaka örter, typarter är ljung, lingon, tall och fårsvingel.

Sandblottor är framtagna på Långasandsheden för att gynna och främja insektlivet men också bland annat den rara sandödlan, ”Lacerta agilis”, med mera.

De magra sandmarkerna, sanddynerna och ljunghedarna, är viktiga livsmiljöer för svampar, insekter och strandväxter, och man har börjat återskapa sandblottor och strandfloran i stora delar av södra Sverige.

Garnbjer från Boabjer i Långasand söder om Falkenberg, ökensommaren anno 2018.

Långasand åt söder från Boabjer, söder om Vesslunda naturreservat mellan Ugglarp och Veka.

Boabjersbänken med den vackra Boabjersutsikten alldeles norr om Långasand.

Boabjersbänken i Långasand, en minnestavla från besökare under åren och tillika en vacker sittplats.

Boabjersbänken nummer två i Långasand, väl inramad av det vackert röda hallandsgraniten.

Vackra små och smala vandringsstigar över Boabjer mellan Långasand och Vesslunda.

Den berömda tvärdynen i Vesslunda alldeles norr om Långasand.

Bergek som kryper på marken i Vesslundareservatet.

Naturens eget konstverk i Vesslunda, två bergtallar, ”Pinus mugo”, i omfamning i Långasand.

Översandad häst Vesslundareservatet norr om Långasand, eller?

En vacker hämpling, ”Linaria cannabina”, på Boabjer norr om Långasand.

Större strandpipare, ”Charadrius hiaticula”, häckar mellan Garnbjer och Boabjer norr om Långasand.

Grönslick, ”Cladophora glomerata”, på en sten i Långasand.

Grönslick är en vanlig typ av grönalg som bidrar till algblomning och den förekommer främst i sötvatten och bräckt vatten, mer sällan i saltvatten, och trivs bäst i rörligt vatten.

Grönslick förökar sig oftast asexuellt och ökade utsläpp av kväve och fosfor har medfört en ökning av dess utbredning, som till exempel i Östersjön.

Sodaört, ”Salsola kali”, växer på stranden i Långasand och förekommer huvudsakligen vid Västkusten, men finns även på Öland och Gotland och ett par andra ställen i södra Östersjön.

Den är mindre allmän, men kan på vissa platser förekomma i stort antal och arten växer på sandiga havsstränder, gärna på sanddyner.

”Wäxer wäl tämmeligen allmänt på en del hafsstränder, men icke til den ömnighet, at man kan deraf göra sig något gagn. Ehuru saftfull och smakande af salt, röres den icke af Kreaturen, förmodeligen för dess stickande blad. På de orter, där den finnes i ömnighet, samlas, torrkas och brännes den såsom Glasörten til Soda; men at så den til detta behof, blefwe hos oss wisserligen icke lönande”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Blåmålla, ”Chenopodium glaucum”, och sodaört, ”Salsola kali”, växer på stranden i Långasand.

Blåmålla förekommer mest i Sydsverige, från Skåne till Uppland, men har påträffats tillfälligt även på andra håll och den växer på kväverika marker som vid gödselstackar och på fet matjord i trädgårdsland och på ruderatmark.

Arten är ganska ovanlig men kan i vissa områden vara ganska talrik.

”Om både Blåmållan och Rödmållan kan anmärkas att de på Linnés tid växte rikligt ”på Stockholms gator”. Den förra var der ”frequentissimum” och den sednare förekom ”copiose” (L. Fl. Suec.). ”Gräset” på gatorna bortrensades den tiden icke så noga som nu”.

Ur ”Utkast till svenska växterna naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Pricknattljus, ”Oenothera rubricaulis”, blommar vissa år rikligt på stranden i Långasand.

Pricknattljus är ganska vanlig i Sydsverige och på många håll vanligare än nattljus, ”Oenothera biennis”.

Arten växer på sandig eller grusig kulturpåverkad mark, i hamnar, vägkanter och på ruderatmark.

Saltarv, ”Honckenya peploides”, växer rikligt i sanden på den långa stranden i Långasand.

Saltarv, fordom Wild-Portlak, är ganska vanlig på sandiga havsstränder längs hela den svenska kusten och den är en effektiv sandbindare och kan, där den växer talrikt, medverka till att minska sandflykten.

Enligt Carl Fredrik Hoffberg år 1792 kan bladen stuvas och ätas, se nedan.

”Wild-Portlak, w. wid saltsjöstrander och är salt: örtbladen kunna stufwade ätas”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Strandmålla, ”Atriplex littoralis”, växer rikligt på stranden i Långasand.

Strandmålla är vanlig och förekommer från Bohuslän till Gotland, ovanligare längre norrut till Gästrikland, i övrigt förekommer den sällsynt eller tillfälligt.

Arten växer på havsstränder, på tångvallar och sanddyner.

Svinmolke, ”Sonchus asper”, växer ibland mindre allmänt på stranden i Långasand.

Svinmolke är ett så kallat ogräs som är vanligast i södra och mellersta Sverige, men som även förekommer i de norra delarna av landet.

Den växer företrädesvis på fet jord, i trädgårdsland, på jordhögar och ruderatmark.

Tiggarranunkel, ”Ranunculus sceleratus”, växer sparsamt på stranden i Långasand och arten är mycket giftig.

”Nyss var jag konung. Fredlös genom riket jag flyr idag, förhungrande. I diket jag dignar, piskad av en hagelvind. Omkring mig frodas tiggareranunkel. Jag trycker bladen hårdt mot hand och kind. Då drager giftet sårnad och karbunkel, och när jag nalkas byn, står folk vid grind: Tvi, se en spetälsk, kastar till mig bröd och rymmer vägen för kung Skam och Död”.

”Den flyende kungen” av Erik Axel Karlfeldt – ”Flora och Bellona”, år 1918.

Kustbaldersbrå, ”Tripleurospermum maritimum”, växer vissa år rikligt på stranden i Långasand.

Kustbaldersbrå är mycket lik den närstående arten baldersbrå, ”Tripleurospermum perforatum”, som dock är ettårig, med upprätt växtsätt och tunnare blad.

Arterna kan korsa sig och avkomman är oftast fertil och kan också återkorsa sig med föräldraarterna.

Kustbaldersbrå betraktas dock ofta som en underart av baldersbrå.

Strandaster, ”Tripolium pannonicum”, färgar stranden vackert ljust blålila i Långasand.

Strandaster växer på havsstränder och är vanlig längs kusten, utom i de nordligaste delarna av landet och den växer ofta nära vattenbrynet.

Gåsört, ”Potentilla anserina”, växer rikligt i sanden på stranden i Långasand.

Gåsört är vanlig på havsstränder och på kulturmark i södra och mellersta Sverige, i Norrland finns arten huvudsakligen på havsstränder.

”Bland slägtets vanligare arter bör väl Gåsörten eller Gåsgräset anses som den vackraste. Dess stora, klargula, endast om dagen öppna, blommor bryta sig utmärkt bra mot de på marken nästan utbredda, studom liksom en silfvermatta bildande bladen”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Strandkål, ”Crambe maritima”, är en art som glädjande nog blivit allt vanligare i Långasand de senaste åren.

Strandkål är en ganska ovanlig havsstrandsväxt, vanligast är den längs Västkusten men den förekommer också sällsynt längs Östersjöns kust upp till Uppland.

”Strandkåhl kallades den allmänt af fiskare. Växer på en stor del holmar vid stränder i sanden ock stengruset, samt bland klappuren der andra örter ei kunna komma fort, til exemp. på Lugnholmen utan för Strömstad, Linghud, stora svangen, Olaskär i Tanum, samt åtskillige andra längs efter hela siökanten. Hvilken hade kunnat inbilla sig at träffa denna vilt växande i Sverige? Til bladen liknar den aldeles vår vanliga Blåkål, så at man skulle hafva möda, at kunna skilja dem från hvarandra: näppeligen kan ock någon kål hafva större ock tiockare blad, än denna. Ingenstäds viste de at använda den til någon nytta, iag skulle dock tro, at den nästan så väl kunde nyttias til mat för folck som annan kål”.

Ur ”Förtekning på några örter fundna i Bohus-Län 1742” av Pehr Kalm ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar” år 1743.

Pehr Kalm, född den 6 mars år 1716 i Själevad, Ångermanland, död den 16 november år 1779 i Åbo i Egentliga Finland.

Pehr Kalm var en svensk botaniker, präst och ekonomisk publicist, professor i ekonomi vid Åbo Akademi, men kanske mest känd som en av Carl von Linnés apostlar, lärljungar.

Flenört, ”Scrophularia nodosa”, växer ofta mellan stenarna i stigningen upp emot Boabjer norr om Långasand.

Flenört är vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer ofta i fuktiga skogar och på stränder, vanligen på skuggig mark.

”Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af Geten, och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee på bladen, såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och Mos äro både säkrare och angenämare”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Vildkaprifol, ”Lonicera periclymenum”, växer rikligt i trakterna runt Långasand och på bilden står den i sin fagraste blom.

Vildkaprifolen är en växt med sydvästlig utbredning och den förekommer ofta vid kusten i strandsnår och på klippor, men förvildade exemplar kan även förekomma i andra områden.

Vildkaprifol är Bohusläns landskapsblomma.

”Om kvällen, då det skymmer, kommer den ståtliga ligustersvärmaren till vildkaprifolen vid bergsknuten. I skymningen, då färgintrycken får vila, påminner han rätt grant om en kolibri framför blommorna i en brasiliansk snårskogsglänta”.

Ur ”Svärmaren och harkranken” av Harry Martinson, ”Svärmare och harkrank”, år 1937.

Strandkvanne, ”Angelica archangelica”, växer sparsamt på Boabjer norr om Långasand.

Strandkvanne är kustbunden och förekommer ganska sparsamt längs kusten från Bohuslän till Uppland, längre norrut är den sällsynt.

Kvanne har sedan lång tid nyttjats som medicinal- eller kryddväxt, den omtalas redan i Olav Tryggvasons saga och i den norska Gulatingslagen från 1100- eller 1200-talet omnämns ”kvannehagar” vilket visar att växten redan då odlades.

Fjällkvanne var förr också en viktig del i samernas kosthåll och Carl von Linné skriver under sin lappländska resa att den användes både färsk eller inlagd i renmjölk.

Strandkvanne, närbild av frukter Kvanne kan användas som brännvinskrydda eller till te, unga stjälkar och bladskaft kan kanderas och används i finare konfektyr.

Det är kvanne som ger likörerna ”Chartreuse” och ”Benedictine” dess karaktäristiska smak.

Förr användes kvanne som grönsak, medan roten har använts i medicinskt syfte.

Strandkämpar, ”Plantago coronopus”, växer bitvis allmänt uppe på Boabjer norr om Långasand.

Strandkämpar växer uteslutande i närheten av havet, på havsstrandängar, klippor och ruderatmark och man finner den oftast på öppen jord där konkurrensen från andra arter är liten.

Strandkämpar är ganska vanlig på Västkusten, men förekommer sällsynt även på Ostkusten upp till Öland och södra Småland.

Klockljung, ”Erica tetralix”, växer rikligt på fuktheden i Vesslunda naturreservat norr om Långasand.

Klockljung är ganska vanlig, den växer på fuktiga hedmarker, myrar och kärrkanter och arten har en utpräglat västlig utbredning.

En vacker trädgårdsrymling som heter höstöga, ”Coreopsis verticillata”, växer lite här och var i Långasand.

Jag avslutar mina sommarminnen i solnedgången i Vesslunda naturreservat denna torra och varma ökensommar anno 2018.