Sommarminnen 2018, del 2

Sommarminnen 2018, del 2, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder från den torra ökensommaren som gått och som aldrig mera kommer tillbaka, men väl som värre i klimatförändringarnas tid.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på juli månads tolfte dag torkans år anno 2018.

Jag står och tar min bild mitt på den gamla stenbron över Suseån, invid vattenfallet och kraftstationen i samhället Boberg.

Stenbron byggdes år 1810, vilket var samma år den nyvalde svenske kronprinsen Karl August dör av slaganfall på Kvidinge hed i Skåne.

Löjtnanten Carl Otto Mörner beger sig strax därpå till Frankrike och erbjuder den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte att bli ny svensk kronprins, och på den vägen är det fortfarande 218 år senare.

Här på platsen lär man ha tagit vara på vattenkraften redan under 1500-talet men Bobergs kraftstation uppfördes först år 1928 och byggdes om år 1961.

Vattenkraftverket, som har ett aggregat, producerar årligen en miljon kilowattimmar, effekten är 255 kilowatt och fallhöjden är 4,3 meter och kraftstationen ägs idag av Susedalens Kraft AB.

Boberg är för övrigt en ort i Falkenbergs kommun i Hallands län, belägen i vid Suseån en bit uppifrån mynningen vid Vesslunda naturreservat sydväst om Heberg.

Den vackra hembygdsgården i Boberg och alldeles invid vattenfallet i Suseån är välkänd och här har hållits mängder av släktkalas, bröllop och fester, och i dess idylliska trädgård har skolklasser på utflykt, semestercyklister och busspensionärer rastat och fikat alltsedan fyrtiotalet, då hembygdsgården tillkom.

Den ägdes då av Yngeredsfors Kraft, som fått den på köpet vid förvärvet av Bobergs kraftverk men genom åren har kraftverket bytt ägare flera gånger och varje gång har hembygdsgården följt med.

Cykelvägen in till Falkenberg, denna heta och torra sommardag med temperaturer på ungefär 35 grader Celsius, bjöd verkligen på en utmaning av törst och vätskeförlust, tur att vattenflaskan var med.

Skrea nuvarande kyrka byggdes åren 1855-1856, men den hade en föregångare i en medeltida kyrka, högst sannolikt från 1200-talet, som byggdes om och förstorades år 1797.

Den medeltida kyrkan uppfördes på 1200-talet på den nuvarande kyrkans plats och var av den urgamla typen med långhus och kor, uppförd i gråsten och av romansk typ och man vet en del om utseendet genom att förslaget till ombyggnaden i slutet av 1700-talet finns bevarat.

Det framgår att den medeltida kyrkans långhus var cirka 14 meter långt och 6 meter brett och koret mätte ungefär 5×5 meter.

Både långhus och kor hade bänkar och kyrkan hade ett trätorn, vapenhuset var triangelformat och låg på södra sidan.

År 1797 byggdes kyrkan ut och ombyggnaden ledde till en något speciell kyrka, den blev nästan dubbelt så lång, cirka 25 meter, med bredden bibehölls, varför kyrkan gav intryck av en korridor.

Åren 1836-1837 lades golvet om, ny läktare byggdes och bänkarna reparerades.

Vapenhuset ändrades till fyrkantig modell och inne i kyrkan var väggarna vita och taket himmelsblått.

Bänkarna var målade i mahogny men orgel saknades, men altarring fanns.

Midsommardagen år 1855 hölls sista gudstjänsten, varefter kyrkan revs men kyrkan var egentligen i gott skick och nybyggnaden motiverades endast av önskemålet att bereda plats för alla kyrkobesökare.

Befolkningen hade ökat från 1 100 personer till 1 830 och ”trångboddheten” gjorde att Kyrkorådet år 1833 beslutade att bygga en ny kyrka, men man tvekade inför kostanden.

Dessutom kom reparationen från år 1836, med nytt golv, ny läktare och nyrenoverade bänkar, att påverka kostnadsläget, men år 1852 drog man till slut igång byggprocessen.

Kyrkan i Slöinge stod som förebild, fast Skrea skulle göras större, tillsammans med Tvååkers, Abilds och Ljungbys kyrkor.

Kyrkobyggmästare blev Anders Johansson från Slätteryd.

Kostanden för kyrkan blev 35 485 riksdaler och en stor del av byggnadsmaterialet utgjordes av den rivna kyrkan.

Ny sten togs från Källeberg och Sjöaberg och virket för bygget flottades ner på Ätran från Västergötland.

Bygget gick snabbt och redan efter drygt ett år var den i stort sett klar men den invändiga målningen var klar först 1865.

Få riktigt gamla inventarier finns, eftersom många har försvunnit vid ombyggnationer eller reparationer.

Äldst är dopfunten i malm från år 1587 men foten till den är en del av en 1300-talsfunt i kalksten.

Kyrkokistan är gjord i ek med kraftiga beslag och bär årtalet år 1783, men torde vara betydligt äldre och altartavlan och predikstolen skapades för den nya kyrkan år 1856.

De nuvarande nummertavlorna insattes vid år 1908 års renovering och fot till dem tillkom år 1947.

I vapenhuset finns en förteckning över Skreas präster ända från 1200-talet, tillverkad av en omgjord altartavla.

Av de två kyrkklockorna är den ena från 1400-1500-talen och de två likadana mässingskronorna är från restaureringen år 1908.

Den sexarmade kronan över dopfunten är från 1700-talet och ytterligare en stor mässingskrona finns, daterad år 1846.

Ljusbäraren och det nya dopträdet är tillverkade av Loricks smedja i Vessigebro och ikonerna under läktaren föreställer Jesus välsignar barnen och ömhetens Gudsmoder och är målade av Erland Forsberg.

Erland Gottfrid Forsberg, född den 24 november år 1946 i Borgå, Finland, är en finlandssvensk konstnär och präst, boende i Benareby i Landvetters socken, strax sydost om Mölnlycke och han är främst verksam som ikonmålare.

Nattvardskalkens ålder är okänd, men den är ålderdomlig men alla nattvardskärlen kommer dock inte från samma period.

Blåeld, ”Echium vulgare”, är en tvåårig, strävhårig ört som kan bli upp till en meter hög och som blommar i juni-juli med stora blå blommor som sitter i en axlik blomställning.

Arten är vanlig i Sydsverige men förekommer mer sparsamt upp till Gästrikland och den växer på torr öppen mark, som vägkanter, banvallar och klapperstensstränder.

Neptuni åkrar på norra Öland är välkända för en mycket riklig förekomst och blomning av blåeld.

”Blåelden är verkligen en bland de vackraste och utmärktaste af våra Sträfbladsväxter. Ehuru endast tvåårig, har den en ganska stark rot, hvilken bär en vacker bladrosett, utur hvilken den enkla eller greniga stjelken med sina långa och prydliga, blå blomspira reser sig. Då, såsom icke sällan händer, örten uppträder sällskapligt, ger den en särdeles glad anblick under blomningen, då den kan kläda hela sträckor med sina klarblåa blommor, liksom då den, reslig och rak, står stånd tätt vid stånd, en stolt hedersvakt kring åkertegarne”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Björnbär är vanligast i södra Sveriges kusttrakter, från Bohuslän till Uppland, men förekommer också längre norrut och vill man ha en rejäl utmaning i artbestämning ska man ta sig an denna mångformiga grupp växter.

Flera av småarterna har mycket goda frukter som lämpar sig väl till sylt och saft, de är också goda att äta färska men mognar ofta mycket sent på året.

Detta torra och varma, för att inte säga heta, år är det så här långt in i björnbärssäsongen mycket rikligt med björnbär.

Björnbär kan föröka sig könlöst och bildar ett stort antal apomiktiska småarter och namnet ”Rubus fruticosus” är ett samlingsnamn som tidigare användes.

I Sverige finns ett drygt trettiotal småarter som betraktas som tämligen distinkta och dessa sammanförs i sektionen ”Rubus” av undersläktet ”Rubus”.

Dessutom finns ett tjugotal krypbjörnbär i sektionen ”Rubus” undersläktet ”Rubus” sektionen ”Corylifolii, vilka tidigare gavs det gemensamma namnet ”Rubus coryliifolius”.

Krypbjörnbären har uppstått genom korsningar mellan de egentliga björnbären och blåhallon, ”Rubus caesius” och som sagt systematiken inom dessa grupper är mycket svårbemästrade.

Apel, ”Malus domestica”, är ett medelstort träd med grova utbredda grenar, grova kvistar och barken är gråbrun och flagar ofta, skotten är aldrig omvandlade till tornar.

Bladen är omkring fem till sex centimeter långa, elliptiska till omvänt äggrunda i formen med kort bladskaft och vitluden undersida.

Apel blommar i maj-juni med stora, vita eller rödlätta blommor med gula ståndare, foderbladen är håriga och kronbladen är vita, rosa eller rödaktiga.

Frukten, äpplet, är mycket varierande i form och färg, men är kortskaftad och vanligen rödaktig på den solbelysta sidan, med syrlig eller söt aromatisk smak.

Apel förekommer odlad och förvildad i södra och mellersta Sverige men större träd påträffas också kvarstående i gamla trädgårdar.

Apel uppfattas ofta som en hybrid mellan olika ”Malus”-arter och det vetenskapliga namnet skrivs då ”Malus x domestica”.

Antalet saluförda sorter av äpplen minskar, men intresset för äldre och sällan odlade sorter av apel har ökat igen, och ett stort arbete sker regi av ”Programmet för odlad mångfald”, ”POM”, i syfte att bevara dem i odling och flera sammanställningar av Sveriges odlade äppelsorter, så kallade pomologier, har givits ut under årens lopp.

Äppelodling tros ha kommit till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet då munkarna kunde konsten att ympa, vilket var en förutsättning för odling.

Odlade sorter förökas än idag genom ympning av kvistar från ett träd till ett annat.

Frösådd ger dock vanligen exemplar med sämre frukt, och det är främst sådana man påträffar utanför trädgårdar.

”Som en syrlig och saftfull frukt, kunna Äpplen såsom läskande och kylande i sjukdomar användas. Mogna och måttligt förtärda, äro de helsosamma och kunna på dessa villkor aldrig orsaka rödsot. De som ha svag mage t.ex. mjeltsjuka, och hysteriska personer, må icke väl, isynnerhet af rå äpplen. Öfverflödet, såsom för mycket försvagande, är endast skadligt. Omogen frukt åstadkommer, genom sin sträfhet eller bäska, förstoppningar och deraf följande olägenheter”.

Conrad Quensel i ”Svensk Botanik IV” av J. W. Palmstruch år 1805.

Conrad Quensel, född den 10 december år 1767 i Ausås, Skåne, död den 22 augusti år 1806 på Karlbergs slott, Solna, Stockholm, var en svensk naturforskare.

Sandvita, ”Berteroa incana”, är en matt grågrön flerårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög och hela växten är klädd med små vitaktiga stjärnhår vilket ger den en gråaktig färg.

Sandvita är vanlig på Västkusten och i Skåne, men arten förekommer sparsamt även längre norrut i landet och den har även påträffats i fjälltrakterna.

Stånds, ”Jacobaea vulgaris”, ställer till problem om den får etablera sig på betesmarker och det beror på att den innehåller giftiga alkaloider som de betande djuren får i sig.

Friska plantor av stånds är beska och osmakliga så betesdjuren undviker normalt att beta dem men på magra beten ökar risken att djuren börjar beta av stånds trots den beska smaken.

Stånds är en art inom släktet ”Senecio” och är en gulblommande ört med mörkgröna blad och styv stjälk som blommar från juli till september samt blir cirka en meter hög.

Stånds finns framför allt i Sydsverige men även längs norrlandskusten och det är en ovanlig växt i Sverige, men där den har etablerat sig kan den finnas i stort antal.

Arten trivs i näringsfattig mark och finns oftast på sandig, grusig gräsmark och i betesmarker, vägkanter, skogsbryn, vallar och banvallar och den etablerar sig i upptrampade områden, exempelvis i hästhagar som ligger på sandmark.

Stånds innehåller giftiga alkaloider som orsakar olika symtom hos djur som äter växten.

Betesdjur äter normalt sett inte stånds när växten är färsk, eftersom den då har en besk smak men de kan förgiftas om växten finns inblandad i hö och ensilage.

När växten är torkad finns giftet kvar, men den beska smaken försvinner och därmed ökar risken för att betesdjuren äter av den.

Djur kan också få i sig giftet via avslagna torkade plantor som lämnats kvar på betet.

Ett tidigt symtom på att djuren har ätit av stånds är att de saknar aptit och senare kan de drabbas av förstoppning, diarré, buksmärtor, skador på centrala nervsystemet, med mera.

Betesmark och vallfoder omfattas av foderregelverket och enligt reglerna får endast säkert foder säljas eller ges åt livsmedelsproducerande djur.

Du kan förebygga problem med stånds genom att inte ha ett för högt betestryck på vallarna och vara noga vid vallanläggning men om man får in stånds i en permanent betesvall bör du gräva upp plantan med rötterna och så vallfrö i luckan som bildas.

Det är viktigt att du får med hela rotsystemet eftersom glömda rotbitar kan bilda nya plantor och man bör också stängsla området så att djuren inte kommer åt att beta där.

Strandmolke, ”Sonchus palustris”, är en storväxt flerårig ört som kan bli upp till tre meter hög.

Strandmolke är en sällsynt art som bara förekommer i Sydsverige, i Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Öland men tycks vara på spridning på sina håll.

Den växer på havsstränder och i strandkärr, ofta bland vass, ”Phragmites australis”.

Strandmolke ingår i släktet ”Sonchus”, ”Molkar”, som har ett sextiotal arter, varav fyra förekommer i Sverige.

De tre arterna åkermolke, ”Sonchus arvensis”, kålmolke ”Sonchus oleraceus”, och svinmolke, ”Sonchus asper”, är vanligt förekommande medan den fjärde arten, bildens strandmolke, ”Sonchus palustris”, är sällsynt och bara är funnen i ett fåtal sydliga landskap, se förgående bildtext.

Flikmålla, ”Atriplex hastata”, är en ofta storväxt, ettårig ört med nedliggande eller upprätt stjälk som kan bli upp till åtta decimeter lång.

Flikmålla blommar från juli till september med små och oansenliga blommor.

Flikmålla är mycket lik den vanliga arten spjutmålla, ”Atriplex prostrata” och har ibland behandlats som underart av denna men oftare betraktas de som distinkta arter där spjutmålla skiljer sig genom grunt tandade blad och små fruktskärmar med korta tandlika knölar på ryggen.

Flikmålla, ”Atriplex hastata”, är ganska ovanlig och förekommer längs kusten, från Bohuslän till Öland, men kan påträffas tillfälligt även längre norrut och den växer på tånggödslade havsstränder precis som här i Vassvik nära Ugglarp i Halland.

”Flikmållan är en ganska utmärkt art och lätt igenkänd isynnerhet på sina blad och fruktskärmar (de sednare liknar LINNÉ vid Rivans, Asperuginis, fruktfoder), ehuru utseendet f. ö. kan omvexla betydligt, efter som den växer bland gruset eller tången på stränderna, eller på dyiga ställen eller på odlade”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Blåmålla, ”Chenopodium glaucum”, är en ettårig, ofta nedliggande ört som vanligen har rödstrimmig stjälk.

Bladen är små och liknar ekens blad, ”Quercus robur”, med rundad spets, mjukt vågiga kanter och killik bas, de är blågröna i färgen och ganska fasta i konsistensen, samt vitmjöliga på undersidan.

Blåmålla blommar från juli till september med små oansenliga blommor.

Blåmålla förekommer mest i Sydsverige, från Skåne till Uppland, men har påträffats tillfälligt även på andra håll.

Den växer på kväverika marker som vid gödselstackar och på fet matjord i trädgårdsland och på ruderatmark och den är ganska ovanlig men kan i vissa områden vara ganska talrik.

I äldre tid var blåmålla mycket vanligare och tillhörde i högre grad än nu städernas flora.

”Om både Blåmållan och Rödmållan kan anmärkas att de på Linnés tid växte rikligt ”på Stockholms gator”. Den förra var der ”frequentissimum” och den sednare förekom ”copiose” (L. Fl. Suec.). ”Gräset” på gatorna bortrensades den tiden icke så noga som nu”.

Ur ”Utkast till svenska växterna naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Raps, ”Brassica napus ssp. napus”, är en art i familjen korsblommiga växter som har uppkommit i naturen genom korsning mellan arterna kål, ”Brassica oleracea”, och rova, ”Brassica rapa ssp. rapa”.

Raps är en ettårig ört med blågröna, kala blad och blommar med gula blommor som sitter i toppställda klasar under juni månad.

Raps odlas som oljeväxt och de svarta fröna innehåller 30–40 % olja, arten påträffas utanför odling tillfälligt även på skräpplatser och vägkanter.

Olika delar av rapsväxten kan användas som livsmedel och i Kina är till exempel blommorna en uppskattad grönsak men i allmänhet är det dock själva fröna som är den viktigaste livsmedelsråvaran.

Rapsfrö innehåller 30–40 % olja, cirka 20–25 % protein samt kolhydrater då främst arabinogalaktan.

Dessutom ingår naturligt någon procent glukosinolater och fytinsyra och genom ett framgångsrikt växtförädlingsarbete under 1970- och 1980-talen eliminerades glukosinolaterna praktiskt taget från fröer från sorter som odlas i Canada och Europa.

Samtidigt har också erukasyran, som tidigare utgjorde cirka 50 % av oljans fettsyror, minskats till mindre än 1 %.

Rapsolja har fått större betydelse som livsmedel i och med det ökade intresset för enkelomättade fettsyror och rapsprotein har en aminosyrasammansättning som är mer komplett än hos andra vegetabiliska proteiner, främst på grund av höga halter av lysin och svavelhaltiga aminosyror, och helt jämförbar med den hos animaliska proteiner.

Processer för att framställa rapsproteinkoncentrat och rapsproteinisolat till människoföda utvecklades i början av 1970-talet i Sverige och Canada.

Som kraftfoder används främst rapsmjöl, bestående av rester från utvinningen av olja, men krossade frön förekommer också och genom sin högre halt av protein och aminosyrorna lysin och methionin kompletterar rapsmjöl och rapsfrön spannmål.

Helst används mjöl från så kallat dubbellåg raps, där halten av glukosinolater är låg men för svin och kycklingar är skalhalten en begränsande faktor.

Raps är världens i storleksordningen tredje oljeväxt efter sojabönor och oljepalm och odlas i tempererade områden i samtliga världsdelar.

I sammanhang som rör odling, produktion och användning av raps inbegriper statistiken ofta rybs och under perioden 2003–2012, då den årliga genomsnittliga rapsproduktionen i världen uppgick till drygt 54 miljoner ton, producerade Asien och Europa cirka 40 procent var.

Största enskilda producentland år 2012 var Canada med 24 procent av världsproduktionen, följt av Kina med 22 procent, Indien med 10 procent, Frankrike med 8 procent, Tyskland med 7 procent och Australien med 5 procent.

Rapsodlingen i Danmark och Sverige är internationellt sett betydande och de båda länderna svarade för 0,7 procent respektive 0,4 procent av världsproduktionen.

I Sverige domineras rapsodlingen som upptar cirka 150 000 hektar av sorter för utvinning av rapsolja.

I främst norra Sverige odlas numera även foderraps, som utnyttjas som grönfoder och för ensilage.

Vårraps odlas i södra Sverige framför allt på torra jordar och utsädet betas ofta mot angrepp av jordloppor.

Jordloppor är ett skalbaggssläkte tillhörande familjen bladbaggar och de utmärks genom starka bakre extremiteter, med vilka de kan göra långa hopp, hithörande skalbaggar är små, vanligen mellan 2-4 millimeter och till färgen är de oftast mörka och metallglänsande.

Sådden av vårraps sker tidigt på våren och gödsling med kväve samt med fosfor, kalium och bor sker efter behov.

Ogräs kan bekämpas i växande gröda genom harvning eller kemiskt och skörden sker vanligen genom direkttröskning vid en vattenhalt hos fröet på mellan 18–20 %.

Höstraps odlas i samma områden som vårraps men utvintringen är dock ett betydande problem, och skadorna består huvudsakligen av frostskador på stammens tillväxtpunkt eller av rotröta.

Sådden sker i augusti och skörden vanligen efter strängläggning i juli följande år och höstraps ger i de flesta områden i Sverige högre skörd än vårraps, i medeltal knappt 3 000 kilo per hektar.

Raps- och rybsfrön har påträffats i gravar från bronsåldern och odling av raps, rybs, har förekommit i Europa, främst i Nederländerna, Tyskland och Schweiz, sedan medeltiden.

Oljan användes länge huvudsakligen för belysning, i så kallade rovoljelampor.

Grodtåg, ”Juncus ranarius”, är en ettårig art med greniga, bågböjda strån som ofta bildar små tillplattade tuvor.

Bladen är hårfina och arten blommar från juni till augusti och grodtåg har ofta betraktas som en underart eller varietet av vägtåg, ”Juncus bufonius”, som den mycket liknar, denna skiljs dock genom spetsiga kapslar, spetsiga inre kalkblad, samt oftast upprätta strån.

I den blå timmen i skymningen simmar en gravand sakta förbi åt söder i Vassvik, arten är en flyttfågel som tidigt på hösten flyger från Sverige söderut i Europa och kommer tillbaka i mars–april.

Vassvik i skymningen, platsen är en grund havsvik utanför Ugglarp, viken har sandstrand men få badande på grund av rikligt med tång.

Söderut är strandlinjen stenig med flera tångvallar, och utanför kusten ligger ett par stenrev, Norra och Södra Ören.

Dessa stenrev lockar skarv och änder och söderut är det lätt att ta sig fram på strandängen ner till norra gränsen till Stensjöstrands naturreservat.

Söder om parkeringsplatsen finns ett område med lövträd och sly och här finns det mycket småfågel som hämpling och gråsiska samt ibland också rosenfink vilket var fallet denna sommar då häckning genomfördes.

Här befann sig denna torrsommar en välbesökt fjällpipare som tillbringade ett antal veckor i tångvallarna.

På strandängarna är det gott om ängspiplärkor, vilka dominerar under sommaren och vintern.