Sommarminnen 2018, del 4

Sommarminnen 2018, del 4, en natur- och kulturkrönika i 34 bilder från sommaren som gick och en påminnelse om sommaren som kommer.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i juli, augusti och september, torrsommaren anno 2018.

Strandmolke, ”Sonchus palustris”, är en storväxt flerårig ört som kan bli upp till tre meter hög.

Strandmolke är en sällsynt art som bara förekommer i Sydsverige, i Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge och Öland men tycks vara på spridning på sina håll.

Den växer på havsstränder och i strandkärr, ofta bland vass, ”Phragmites australis” och tycks ha haft ett bra år torkans sommar 2018.

Garnbjer i väntan på blodmånen, det ligger magi och förväntan i luften.

Under en månförmörkelse skuggar jorden solens ljus mot månen men eftersom de röda och orangefärgade ljusvågorna av solljuset avböjs av jordens atmosfär når dessa därför månen ändå, som då sveps in i ett rött sken, blodmånefenomenet uppstår.

Hedlandskapet vid Vesslunda har en speciell biologisk mångfald med många speciella arter.

Kanadagäss och grågäss flyger i stora flockar över Vesslundareservatet i skymningen för att övernatta i viken söder om Grimsholmen.

De sista gåsflockarna anländer mot Grimsholmen först när det börjar bli riktigt mörkt.

Strandtallskogen vid Vesslunda naturreservat bjuder på spelande nattskärra, men det syns tyvärr inte på bilden.

En vacker ejderguding på vågorna i västerhavets vatten, honan kallas åda och en hane som är ett år gammal kallas hälsing.

Gråtruten vänder mig ryggen men har stenkoll på vad jag gör och var jag är.

Sodaört, ”Salsola kali”, förekommer två underarter, den inhemska huvudunderarten sodaört, ”Salsola kali kali” och den tillfälliga underarten rysk sodaört, ”Salsola kali iberica”, där den senare är mer upprätt i växtsättet.

Pricknattljus, ”Oenothera rubricaulis”, är en medelstor, tvåårig ört med styvt upprätt stjälk som kan bli drygt en halv meter hög och namnet betyder ”med röd stjälk”, vilket syftar på de röda hårbaserna.

Strandskräppa, ”Rumex maritimus”, är en flerårig, men ofta kortlivad ört med smala blad och täta kransar av gulaktiga blommor.

”Blomkransarna bli, isynnerhet de öfre, slutligen så täta och invecklade i hvarandra att de icke kunna redas; der de då ligga sammangyttrade i strandens tångbäddar kan man tycka sig se någon hastig likhet med en mängd långbenta hafsinsekter”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Ännu en död sandskädda, ”Pleuronectes limanda”, på stranden i Vesslunda naturreservat.

En död knubbsälskut, inte vackert men döden är en oskiljaktig del av livet.

Strandkonst av drivved.

Strandkonst av drivved.

Bandtång eller ålgräs, ”Zostera marina”, är en helt nedsänkt vattenväxt med plattad stjälk och brunaktig krypande jordstam.

Bandtång är allmän på Västkusten och i södra Östersjön, den finns upp till Norduppland men avtar i frekvens norrut med avtagande salthalt i vattnet.

Arten lever på mjukbottnar vid våra kuster och bildar ofta vidsträckta undervattensängar på Västkusten och är mycket viktig för den biologiska mångfalden.

Enligt Lars Montin har bandtång använts som taktäckning i södra Halland och i en uppsats om halländska växter i Kongliga Vetenskapsacademiens Handlingar från år 1766, skriver han att,

”Zostera marina finnes vid hafsstranderna i stor mängd och nyttjas til tak-täckning i S. Halland, men gör mindre nytta än annan Tång”.

Lars Jonasson Montin, född i september år 1723 på Hisingen i Göteborg, död 3 januari år 1785 i Halmstad och var en svensk botaniker och läkare.

Montin, som räknas till Linnés lärjungar och föddes på Hisingen som son till kyrkoherden i Lundby och hans mor var kyrkoherdedotter från Andrarum i Skåne.

”Till tångskogen hör på sätt och vis också den gräsgröna bandtången, som inte är någon tång utan en blomväxt. Bandtången är märklig på flera sätt. Vid långgrunda kuster med mjuk botten bildar den ofantliga mattor, vattenvärldens ängar, som ger betesmark åt myriader små havsdjur och alltså frambringar massor av fiskföda”.

Ur ”Svensk natur I” av Carl Fries år 1950.

Hedlandskapet skiftar i rött, orange och gulbrunt, vi går så sakta mot höst.

En trollskog av konstnärligt och fantasieggande ”Pinus mugo”, det vill säga, sand- och dynbevarande bergtallar eller bergfuror.

Arten är mycket tålig och härdig och den tål blåst och saltstänk och klarar lång torka.

Den hör hemma i Mellan- och Sydeuropa men har planterats på många håll som prydnadsträd i parker och trädgårdar och som viktig sandbindare på slänter och vid kustdyner, till exempel som här på västkusten eller i Danmark och på Gotska Sandön, där dyner annars genom sin förflyttning vid blåst kan hota bebyggelse och odlingsmark.

Allt levande är ett resultat av både arv och miljö, klibbalsdungen på bilden är verkligen miljöpåverkad av den ständiga väst- och sydvästvinden.

Även det halländska dynlandskapet har sin dramatiska och mycket vackra berg, här är bergen mellan Långasand och Ugglarp där bland annat stenskvättan häckar.

Rovfjäril, ”Pieris rapae”, på en ängsvädd, ”Succisa pratensis”.

Rovfjäril är en art i familjen vitfjärilar som förekommer i Europa, hela Sverige, Nordafrika och Asien samt är införd i norra Amerika.

Den liknar kålfjäril men är mindre och den förekommer på ängsmark och i trädgårdar och har 2–3 generationer per år men norrut endast en generation.

Röd brännmanet, är ett nässeldjur som nässelceller, så kallade nematocyster, som slungar ut en ihålig gifttråd.

Vanlig brännmanet har gift som heter peptider, aminer men också okända substanser som orsakar hudirritation och sveda.

Kubmaneter har gifter som också heter peptider, aminer samt okända substanser och kubmaneten lever i tropiska och subtropiska hav och kan orsaka dödsfall hos människan.

Tropiska havsanemoner ”Palythoa” innehåller toxinet palytoxin eller PTX som är ett av de starkaste gifter man känner från djurvärlden.

Portugisisk örlogsman, som är en stor manet, har också gift som heter peptider samt har mycket aktiva nässelceller och kan vara farlig för människa.

Apropå gifter, och bildens förtorkade och bara mycket svagt giftiga öronmanet, gift har alltid varit höljt i en viss mystik, men vilka ämnen är egentligen giftigast.

Rent vetenskapligt anges hur giftigt ett ämne är i enheten LD50, Letal dos 50 %, som är en enhet för hur mycket av en given substans som behövs för att hälften av en population ska dö, ofta möss.

Plats 5. Kvicksilver

Kvicksilver är ämne nummer 80 i det periodiska systemet och det användes tidigare för lagningar i tänder, just där är metallen relativt harmlöst, men kvicksilver kan vara dödligt giftigt beroende på vilken typ av kvicksilver det rör sig om.

Organiskt kvicksilver är den farligaste varianten med ett LD50-värde på 1milliggram/kg, medan oorganiskt kvicksilver har ett värde på 100 milligram/kg.

Plats 4. Polonium-210

Polonium-210 är en radioaktiv isotop som bland annat dödade den ryske agenten Alexander Litvinenko, ämnet är extremt giftigt även i mängder under en miljarddels gram.

Polonium 210 är ett av de ämnen som inte rättvisande kan värderas utifrån sitt LD50-värde, det beror på att polonium dödar genom att sända ut radioaktivitet som drabbar kroppens celler till skillnad från giftiga metaller som exempelvis kvicksilver som dödar genom att interagera med kroppen.

Plats 3. Arsenik

Arsenik ser väldigt mycket ut som socker, men man ska inte låta sig luras av utseende, arsenik har nämligen ett LD50-värde på 13 milligram/kg.

Ämnet är oorganiskt och har tidigare använts som råttgift och en arsenikförgiftning kan bland annat uppstå genom att man dricker vatten med arsenik och symptomen startar med sprängande huvudvärk.

Förgiftningen skadar blodkärlen och orsakar brännande magsmärtor, kräkningar och diarréer.

Plats 2. Ormgift

De flesta ormas gift är en obehaglig blandning av många olika proteiner och dessa är ofta neurotoxiner som hämmar nervcellerna i hjärnan och nervsystemet och kan till exempel förlama våra muskler.

Neurotoxinerna i ormgift har ofta ett LD50-värde på under 1 milligram/kg.

När det gäller ormgift är det viktigt att veta hur snabbt giftet verkar om man ska ha en chans att överleva.

Plats 1. Botulinumtoxin

Även om vissa botulinumtoxiner används inom kosmetikabranschen i till exempel botox är de inte bara giftiga utan världens mest giftiga ämne.

Botulinumtoxin är ett protein som har ett LD50-värde på 5 nanogram/kg, nanogram svarar till en miljarddels gram.

Det giftiga ämnet produceras av en rätt så oansenlig liten organism, nämligen bakterien ”Clostridium difficile”, som exempelvis kan vara orsaken till svåra tarminfektioner.

Även en ickedödlig dos av det här ämnet kan göra en mus lam i upp till en månad.

Röda brännmaneter så långt ögat kan se, det är sensommar och på väg mot höst på västkusten, det är nämligen då de kommer på besök.

Havets ”eviga” vågsvall formar även stenar och berg.

Den lilla stenskvättan trivs mycket bra bland sten och berg på västkusten, här finner den en bra miljö för att kunna häcka.

Ljungvårtbitare, ”Metrioptera brachyptera”, är en art i insektsfamiljen vårtbitare.

Längden är mellan 12–16 millimeter exklusive honans äggläggare vilken syns tydligt på bilderna.

Vingarna hos ljungvårtbitaren är korta, ryggen grön eller brun, sidorna bruna och undersidan grön och i Sverige är den allmän i hela landet på ris-, gräs- och hedmark, gärna med omväxlande torra och fuktiga partier.

Ännu en rovfjäril, ”Pieris rapae”, som suger nektar, dessa fjärilar har en lång flygtid som vara från slutet av mars till början av november, tack vare sina upp till tre generationer i södra Sverige.

Den vackra och väldoftande vildkaprifolen, ”Lonicera periclymenum”, är Bohusläns landskapsblomma.

”Om kvällen, då det skymmer, kommer den ståtliga ligustersvärmaren till vildkaprifolen vid bergsknuten. I skymningen, då färgintrycken får vila, påminner han rätt grant om en kolibri framför blommorna i en brasiliansk snårskogsglänta”.

Ur ”Svärmaren och harkranken” av Harry Martinson, ”Svärmare och harkrank”, år 1937.

Solnedgång över Långasand.