Stenhusholmen och kulturlandskapet vid Toftaholm

Stenhusholmen och kulturlandskapet vid Toftaholm, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder om historiska platser mellan Värnamo och Ljungby där bland andra Gustav Olofsson Stenbock härskade på 1400-talet.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i september månads sista dagar anno 2016.

Bara någon kilometer norr om Toftaholm, vid Toftaåns mynning ligger Husholmen på vilken en husgrund och en källargrop återfunnits.

Strax väster om de nuvarande huvudbyggnaderna ligger Stenhusholmen med tydliga lämningar efter Stenbocksättens huvudgård till vilken en rik folktradition är förknippad.

En kilometer nordöst om Toftaholms herrgård återfinns dessutom lämningarna efter Per Brahes skans.

Den medeltida borgen nämns första gången år 1477 som sätesgård för riksrådet och riddaren Gustav Olsson Stenbock.

Den mäktiga huvudbyggnaden var flera våningar hög och de bevarade murarna är helt i sten och runt om borgen kan man hitta medeltida tegel som visar att huset har varit exklusivt.

Under husets östra del finns en källare med den enda bevarade ingången och intill stenhuset har det troligen legat ett eller flera trähus.

Borgen på holmen är skild från resten av udden genom en vallgrav samt var en stark befästning och läget vid Lagastigen, den stora färdleden mot Skåne, var strategiskt viktigt.

På 1500-talet härjades borgen av danska trupper, men den fortsatte att vara sätesgård under vasatiden.

Stenhusholmen var som sagt en medeltida borg i Dörarp socken i nuvarande Ljungby kommun i Småland.

År 1477 nämns borgen första gången, då som sätesgård för riksrådet och riddaren Gustav Olsson Stenbock.

Borgens huvudbyggnad var flera våningar hög och de murarna som än idag står är helt i sten och i området finns det mängder med medeltida tegel, vilket antyder att byggnaden varit imponerande och lyxig.

Stenhusholmens borgområde ligger i NNÖ-SSV-riktning, och är i storlek 350×30-110 meter och bestående av en borgruin, fem husgrunder, en källargrop, två brofästen och en vallgrav.

Borgruinen ligger i VNV-ÖSÖ-riktning och är 23×10 meter, 2-5 meter hög och cirka 2 meter tjock.

Muren är bäst bevarad vid gaveln mot ÖSÖ, där den når en höjd av cirka 5 m. Ruinen är genom en tvärvägg uppdelad i två rum och enligt Vejde år 1907 fanns tre rum.

Ruinens inre är fyllt med sten, vilket troligen utgörs av rasmaterial från instörtade valv och runt ruinen finns en delvis övertorvad vall, som likaledes utgörs av rasmaterial.

Källargropen är 11 meter diameter och cirka 1,5 meter djup och begränsas åt NNÖ av en husgrund.

Brofästena är synliga på holmen och fastlandet och de är 10-30×3-15 meter stora. Vallgraven är 40 meter lång och ligger i VNV-ÖSÖ-riktning, samt cirka 15 meter bred vid randen, cirka 2 meter bred i botten och 4 meter djup.

Borgen är byggd på 1460-1470-talet av riksrådet Gustav Olsson Stenbock d.ä. och en ny säterigård uppfördes i början av 1600-talet där Toftaholms herrgård nu ligger.

I 1667 års rannsakningar står, ”itt stort gammalt taaklöst steenhws, bygdt så som een gemen bondakyrkia.”

På avstånd kan man se den höga stenmuren ute på Stenhusholmen, det så kallade Stenhusholmens slott och det är bara en liten rest av den byggnad som en gång stod här, men den skvallrar om ett storslaget och exklusivt medeltida bygge.

Toftaholm ligger längs sjön Vidösterns strand och namnet förknippar man idag med den herrgårdsbyggnad som ligger i anslutning till den gamla riksvägen i nord-sydlig riktning.

Men dess föregångare hittar man som sagt närmare vattnet, ute på Stenhusholmen då det på 1460-talet byggdes den första versionen av Toftaholm, ett slott av sten och tegel.

En grävd vallgrav skiljer slottet från fastlandet och ger intryck att det ligger på en ö och år 1477 nämns borgen för första gången i skriftliga källor och då är den sätesgård för riksrådet och riddaren Gustav Olsson Stenbock.

Det murparti som står kvar från tiden visar att byggnaden var stor och imponerande och man har också hittat mängder med medeltida tegel i omgivningen, vilket för den tiden var ett exklusivt byggmaterial.

Enligt sägnen fanns en tunnel under vallgraven som gick från slottets fängelsehåla över till fastlandet och det sägs att Gustav Vasa en gång flydde den vägen och då tappade två dyrbara ringar i hastigheten.

Läget vid Lagastigen var strategiskt viktigt och eftersom detta då var gränstrakter råkade man även ut för danskarnas härjningar under 1500-talet.

Sätesgården överlevde och blev kvar inom Vasa-ätten, men var under våren 1593 nära att skänkas bort som morgongåva av ägaren Carl Gustavsson Stenbock.

Hans syster, Gustav Vasas tredje gemål Katarina Stenbock, skrev då till honom och vädjade,

”Så kunne wij iche annedth än här I låthe wår K. broder förstå wår meningh att wij tyckie thett iche gott ware att wår K. broder skulle thett göre uthan ihugkomme hwad wåre föräldrar derom sagdtt hawe att dhe iche wille att Tofta eller Torpa schulle bliwe bortgiffit I morgongåfwor uthan thet skulle bliwe uti wår slächtt ifter dett haffwir waritt dhe fornemste säthe dett wår Käre broder hafwer.”

Katarina beskrev också vilken glädje hans kommande barn skulle ha av godset, och kanske var det detta som tog skruv för Toftaholm blev inom släkten i ytterligare ett drygt halvsekel.

Först år 1661 bytte sätesgården ägare, när släkten Bonde tog över och Stenhusholmen övergavs då som bostad och gården byggdes upp på fastlandet.

Det sägs att stenhuset stod orört så länge som fram till 1810-talet och de ännu synliga byggnadsresterna består av ett 5 meter högt murverk med indelning i två rum och de stora mängderna rasmassor kommer från instörtade väggar och valv.

Bilden visar Toftaholms herrgård sedd från stenhusborgen.

En kilometer nordost om Toftaholms herrgård hittar man Tofta skans, nära den gamla landsvägen vilket är resterna efter en stor försvarsanläggning som byggdes på 1600-talet och skulle hindra danskarna från att inta Sunnerbo.

En skans är en militär befästning som helt eller delvis omges av höga vallar eller murar, gärna placerad på en höjd med god uppsikt över det omgivande landskapet.

Eftersom 1600-talet var en orolig tid i gränstrakten mellan Sverige och Danmark så uppfördes det ett flertal skansar i det område som nu utgör södra delen av Sunnerbo.

Riksdrotsen Per Brahe, känd för Brahehus och Visingsborgs slott, undersökte under juli år 1657 var i trakten olika försvarsanläggningar kunde byggas.

Mellan sjöarna Vidöstern och Flåren, där landsvägen passerade Toftaån, hittade han en lämplig plats och arbetet påbörjades genast.

Redan i oktober samma år började det hetta till och byggandet påskyndades så mycket det var möjligt.

Besättningen utgjordes av 50 man under befäl av en löjtnant och bestyckningen av två kanoner från Jönköping.

Förhållandena för manskapet var mycket knappa och de bodde i enkla riskojor och fick sällan några sändningar av proviant eftersom maten i första hand skickades till armén.

Trots det spända läget så blev det aldrig några strider vid Tofta skans och anläggningen förblev orörd och övergavs så småningom.

De rester som finns kvar idag, i form av mjuka kullar och murrester, antyder att skansen hade formen av en femuddig stjärna.

Troligen gjordes den som en mindre kopia av Hylte skans söder om Markaryd, som hade uppförts ett decennium tidigare.

Bilden är tagen från stenhuset mot väster och visar Långö i bakgrunden och sjön är naturligtvis fortfarande Vidöstern.

Naturreservatet Toftaholm är beläget utmed sjön Vidösterns östra strand och är 83 hektar stort samt består av ett naturskönt odlingslandskap med åker, betesmark, betad lövskog och stränder.

Reservatet ligger till stor del på markerna till en medeltida by, som under 1400-talet ombildades till en storgård och här finns ett stort antal kulturhistoriska lämningar, till exempel gravfält från järnålder vilket visar att markerna här varit brukade mycket länge.

Ett idag aktivt jordbruk med betesdjur är en förutsättning för områdets bevarande.

Den näringsrika berggrunden med inslag av hyperitdiabas ger karaktär åt växtligheten medan gamla och grova ekar utgör livsmiljö för många hotade vedlevande insekter och lavar med mera.

I reservatet finns inte mindre än 19 hotade skalbaggsarter, bland annat riktiga rariteter som svart guldbagge och läderbagge.

På träden växer också ovanliga lav- och svamparter, exempelvis den sällsynta saffranstickan och strandzonerna är av mycket stort värde för fågellivet därför är en promenad i ekhagarna vid Vidöstern både en naturupplevelse och en skönhetsupplevelse.

Toftaholm är unikt för sin kulturhistoria och få platser i Sverige kan erbjuda så mycket sammanhängande kulturhistoria genom årtusenden som Toftaholm.

Kanske är Toftaholm är en av Sveriges mest unika och intressanta kulturhistoriska platser.

Människor har levt här allt sedan stenåldern och inom området finns det mängder av lämningar från olika årtusenden och århundraden ända fram till idag.

När man kommer körande längs landsvägen möts man exempelvis av bronsåldersröset Älgarör som liggande på sin höjd markerar att detta är ett område med långa mänskliga traditioner, den 3000 år gamla graven berättar för oss att här ligger en av områdets första hövdingar begravd.

Den som besöker Toftaholm kommer möta spår av maktens födelse, vikingatid, vikingatåg, kristendomens intåg, spännande medeltid, svensk stormaktstid med stormän, försvarsanläggningar och slagfält och sist men inte minst en jord som brukats i flera tusen år fram till vårt moderna samhälle med laddningsstationer för elbilar. Lagans vattensystem via sjön Vidöstern gav föda men var framförallt en bra kommunikationsled. Långt fram i tiden gick det fortare och smidigare att färdas på vatten än på land och ån Lagan var den tidens europaväg. Toftaholms centralt viktiga placering gör att här finns minnen av fyra stora kommunikationsleder, vattenvägen, två äldre landsvägar och dagens moderna europaväg.

Bilden visar ett gravfält från yngre järnåldern, en tid som vi kallar vikingatiden, som består av över hundra gravar och som har fungerat som gravplats för en mindre by eller gård.

Lägg märke till den resta stenen i mitten som tyder på att det folk som levde här var kristnade under vikingatiden.

Ytterligare en bild från gravfältet från yngre järnåldern, en tid som vi kallar vikingatiden, som består av över hundra gravar och har fungerat som gravplats för en mindre by eller gård.

Den resta stenen bland järnåldersgravkullarna tyder på att det folk som levde här var kristnade under vikingatiden.

Toftaholm är känt för sina gamla ekar som var ett mycket viktigt träslag som användes till flottan och då särskilt till krigsflottan.

Många av de gamla ekarna står ännu och förr var det kronan som ägde ekarna och det var stränga straff om de olovligt höggs ner.

En riktig kändisek är Smålandseken, se min krönika ”Toftaholmseken”, som stod intill den gamla landsvägen men som sedan många år ligger den ner och har ett drakliknade utseende.

Om Smålandseken kunde tala så hade den berättat om hur kungligheter ända från Albrekt av Mecklenburgs dagar från slutet av 1300-talet passerat förbi.

Den avslutande bilden visar en lavart som heter porlav, ”Pertusaria pertusa”, och som är en organism där svampar sammanlever med alger eller cyanobakterier och utvecklar busk-, blad- eller skorplika växtformer.

En sådan enkel växtform kallas bål eller thallus och saknar de gröna växternas rot, stam och blad.

Genom utveckling av bålen har lavarna lyckats anpassa sig till extrema växtplatser och överleva under betingelser där inga växter har påträffats och man känner närmare 13 500 arter, varav drygt 2 000 i Sverige.

Lichenologin, det vill säga, vetenskapen om lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur.

Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar, men i några fall har man under laboratoriebetingelser lyckats odla lavar från spor till spor.