Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 10

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 10, om Riddarholmskyrkan, Riddarholmen, Slottet, Livrustkammaren, Skattkammaren och Strömmen, en natur- och kulturkrönika i 18 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Riddarholmskyrkan är en grav- och minneskyrka på Riddarholmen i Stockholm, uppförd i slutet av 1200-talet som klosterkyrka för franciskanerna, där den gotiska tegelkyrkan har franciskanernas karakteristiska långsträckta plan med tresidigt kor och ett sidoskepp i norr.

Klosterbyggnaderna, som i huvudsak revs under 1600-talet, låg söder om kyrkan och en ombyggnad på 1400-talet gjorde Riddarholmskyrkan treskeppig, och på 1500-talet lät Johan III förse den tornlösa kyrkan med ett torn ovanpå förhallen i väster.

Han lät även sätta upp gravvårdar över Magnus Ladulås och Karl Knutsson.

Magnus Ladulås, eller Magnus Birgersson, på andra språk ofta Magnus III, född omkring år 1240, död den 18 december år 1290 på Visingsö, var kung av Sverige under åren 1275–1290. Magnus var son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter.

Karl Knutsson, oegentligt Karl VIII, född den 1 oktober år 1408 eller 1409, död den 15 maj år 1470, var svensk riksföreståndare åren 1438–1440, kung av Sverige åren 1448–1457, 1464–1465 och 1467–1470 samt som Karl I även kung av Norge åren 1449–1450.

Riddarholmskyrkan från 1200-talets slut är sedan år 1807 uteslutande grav- och minneskyrka och framför allt är den känd som kunglig gravkyrka.

Efter en eldsvåda år 1835 påbyggdes tornet och försågs med sin karakteristiska genombrutna gjutjärnsspira åren 1838–1846.

Riddarholmskyrkans exteriör får sin prägel av de många gravkoren och äldst är det gustavianska, uppfört under åren 1632–1634 för Gustav II Adolf.

Under de följande 20 åren lät medlemmar av högadeln bygga en krans av gravkor runt kyrkan.

Karolinska gravkoret påbörjades år 1675 men fullbordades inte förrän under åren 1738–1743 efter Carl Hårlemans ritningar.

Det Bernadotteska gravkoret byggdes åren 1858–1860 efter F.W. Scholanders ritningar.

Samtliga regenter från Karl X Gustav till Gustav V är begravda i Riddarholmskyrkan och interiören domineras av gravminnen, fanor och sköldar.

Flera medeltida kalkmålningar är bevarade, bland annat ett porträtt från cirka år 1440 som anses föreställa Magnus Ladulås.

Bilden är tagen från Riddarholmen där Riddarholmskyrkan ligger, och som är en ö i Mälaren väster om Gamla stan som syns i bakgrunden.

Ortnamnet har ändrats flera gånger under historien, från cirka år 1325 hette Riddarholmen ”Kidhaskär” eller ”Killingskär”, senare ”Gråmunkeholm” efter franciskanerna, och från och med år 1638 ”Riddarholmen”, dock utan känd förklaring.

Bron över till Gamla stan heter Riddarholmsbron, även kallad Riddarhusbron, och är en bro som förbinder Riddarhustorget i Gamla stan med Riddarholmen och spänner över Riddarholmskanalen.

Den äldsta bron från Stadsholmen till Gråmunkeholmen var en enkel träbro men år 1630 fick riksrådet Åke Henriksson Tott tillstånd att bygga en vindbrygga från Riddarhusets västra hörn till sitt eget hus som låg mitt för Riddarholmskyrkans kor.

År 1655 ersattes Totts vindbrygga av två fasta träbroar och i samband med Slottsbranden år 1697 inkvarterades den kungliga familjen in Wrangelska palatset på Riddarholmen och därför behövde de båda broarna en breddning och uppsnyggning som så skedde år 1738 respektive år 1751.

Åren 1784–1789 ersattes de båda träbroarna med en ståtlig stenvalvbro efter arkitekt Erik Palmstedts ritningar, som en hyllning av Gustav III och samtidigt restes en minnessten med inskription på latin:

”Då Gustaf III, den bästa bland kungar, vid god hälsa återvände från Italien till fosterlandet, byggdes denna stenbro i som ett minnesmärke över Sveriges återställda sällhet och allmänna glädje av Stockholms borgerskap den 3 augusti 1784”.

Minnesstenen finns kvar och är numera uppställd intill promenadvägen vid dagens bro på Gamla stans sida.

År 1867 revs Palmstedts stenbro för att ge plats åt de nya järnvägsspåren för sammanbindningsbanan som drogs in till Stockholms centralstation och på grund av den fria höjden som krävdes av lokomotiv och vagnar, var man tvungen att uppföra en gjutjärnskonstruktion med fyra brospann som var både brantare och längre än sina föregångare. Ingenjör Erik Adolf Unge ritade och konstruerade denna bro.

Ett brovalv från Palmstetds stenbro räddades dock och användes av Ragnar Östberg i samband med bygget av Stockholms stadshus. Där placerades brovalvet och två så kallade lejonmaskaroner, det vill säga, lejonhuvud med järnringar, vid stadshustornets södra sida. Arrangemanget kallas även Palmstedts grotta, i grottan finns en marmorskulptur ”Lokes straff” av Ida Matton.

I samband med bygget av Centralbron uppfördes den nuvarande 13,4 meter breda betongkonstruktionen som invigdes år 1958 och som man ser på bilden, arkitekt var Gunnar Lené och konstruktör Erik Vretblad.

Riddarhuset, är benämning på den introducerade adeln som korporation, begreppet uppstod vid tillkomsten av år 1626 års riddarhusordning och accentuerades sedan adeln år 1660 tagit nuvarande riddarhuspalatset i full besittning.

Utåt uppfattades riddarhuset som en enhetlig korporation, medan det i realiteten tidvis rådde starka inre motsättningar mellan högadel och lågadel.

Riddarhuset har i modern tid en omfattande verksamhet som bland annat utgörs av förvaltning av gods och fastigheter, däribland Riddarhuset i Stockholm.

Riddarhuset ombesörjer årligen utdelning från talrika fonder och donationer och under dess förvaltning sorterar även Vadstena adliga jungfrustift.

Dess genealogiska avdelning behandlar frågor av heraldisk och genealogisk natur och redigerar Adelskalendern.

Riddarhuset, den svenska adelns palats, är beläget i Gamla stan i Stockholm och är ett av Sveriges främsta byggnadsverk från stormaktstiden.

Trots ett långvarigt byggnadsförlopp, som leddes av flera arkitekter i följd, är Riddarhuset ett väl sammanhållet arkitekturverk.

Det är byggt av tegel och påbörjades år 1641 efter Simon de la Vallées planer, vilka dock inte fullföljdes.

Det magnifika huset blev med rätta beundrat av sin samtid, och särskilt taket, med dess uppdelning i två delar med ett litet väggfält emellan, kom under barocken att upprepas över hela landet.

Arte et marte är en latinsk fras som betyder ”konst och krig”, vilket som motto kan uttydas som ”genom fredliga och krigiska dåd”.

Framför Riddarhuset står en staty av Gustav Vasa, egentligen Gustav I, född troligen den 12 maj år 1496, död den 29 september år 1560.

Han var svensk kung under åren 1523–1560, son till Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter av Ekaätten.

Genom släktförbindelser engagerades Gustav Vasa på Sten Sture den yngres sida i kampen mot Kristian II och han blev förrädiskt förd till Danmark år 1518, men rymde till Lübeck och återvände i maj år 1520 till Sverige.

Förgäves sökte han mana Stures anhängare till motstånd mot den då segerrike Kristian II och vid tiden för Kristians kröning höll Gustav Vasa sig alltjämt gömd och undgick, i motsats till fadern, att mista huvudet i Stockholms blodbad.

Vid ett riksmöte i Strängnäs valdes Gustav Vasa den 6 juni år 1523 till svensk kung och vid midsommartiden kunde han göra sitt intåg i Stockholm.

Texten ”Palatium Ordinis Equestris” som det står i dörrportalerna på Riddarhuset, både mot både norr och söder, betyder ”Riddarståndets palats”.

Riksdagshuset på Helgeandsholmen i Stockholm uppfördes under åren 1897–1905 och beslutet om ett kombinerat riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen fattades år 1888 varvid uppdraget gavs åt Helgo Zettervall, som redan år 1883 skisserat byggnadernas placering och Riksdagshusets planlösning.

Uppdraget övertogs år 1892 av Zettervalls medarbetare Aron Johansson, vars klassiserande och tunga granitarkitektur väckte stark kritik i en tid av nya ideal.

Efter en provisorisk inhysning i Kulturhuset vid Sergels torg från år 1971 flyttade riksdagen tillbaka till Riksdagshuset år 1983, huvudsakligen till Riksbankens före detta lokaler.

Apropå Helgeandsholmen, utgrävningar har visat att större delen av Helgeandsholmen från början varit en udde på Stadsholmen men att den bland annat genom Stallkanalen senare fått egen ö-karaktär.

Med anledning av ombyggnadsarbetena inför riksdagens återflyttning blev Helgeandsholmen våren år 1978 till vintern år 1980 föremål för den dittills största arkeologiska undersökningen i Sverige, genomförd i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum.

I de allra tidigaste lagren påträffades en ansamling av ekvirke som med hjälp av dendrokronologi kunde dateras till cirka år 1010 och vid denna tid har man troligen grävt en grav genom landfästet till en halvö som stack ut i Norrström från nuvarande slottets läge, därmed skapades en av de två öar som ursprungligen bebyggdes.

Att verksamheten längs Norrström vid denna tid var omfattande framgår dels av diatoméanalyser, som indikerar att vattnet då var mycket nedsmutsat, dels av pollendiagram, som visar att skogen skattades mycket hårt och slutsatsen av dessa indikationer är att man redan under sen vikingatid byggt en spärr i Norrström.

Efter en längre tid av overksamhet har man uppfört en ringmur på den ena ön och en större stenbyggnad på den andra. Det bör enligt olika dateringsmetoder ha skett omkring år 1250 och kan tolkas som Birger Jarls första monumentalbyggeri i Stockholm.

Kort före år 1320 donerade hertig Valdemar Magnusson en tomt på Helgeandsholmen till Stockholms helgeandshus, känt från år 1301 och det är av detta som holmen fått sitt namn.

Vid utgrävningen påträffades betydande delar av helgeandshusets kyrkogård, ett badhus och sannolikt delar av ett kapell.

Efter reformationen användes Helgeandsholmen för kronans och adelns behov och under utgrävningen påträffades bland annat rester av Gustav Vasas stadsmur, de så kallade Braheska och Flemingska palatsen, apoteket Morianen, Karl X:s och Karl XI:s hovstall, smedjor och ett mynthus.

En av de mer uppmärksammade föremålsgrupperna var fartygen och på den forna strömbottnen påträffades elva skepp från 1300-talet till 1600-talet.

Alldeles söder om Riksdagshuset och Helgeandsholmen ligger Mynttorget som är ett torg i Gamla stan, och här ligger bland annat Kanslihuset, Skandiahuset, Brandkontoret och Stallbron.

Stadsmuren runt Gamla stan började förlora sin funktion på 1600-talet och den revs därför, och kring platsen för Norreport skapades ett nytt torg.

I slutet av 1600-talet, eller möjligen något senare, fick detta torg namnet Mynttorget efter det nya myntverkshus, ”Kungliga Myntet”, som år 1696 uppfördes på Ledamotshusets nuvarande plats.

I myntverkshuset präglades svenska mynt fram till år 1784 men därefter revs det och på dess plats uppfördes ett kungligt kanslihus som stod färdigt år 1790.

Stallbron är en bro över Stallkanalen mellan Stadsholmen och Helgeandsholmen i Gamla Stan i Stockholm.

Troligtvis är detta Stockholms äldsta broställe, den gamla Norrbro gick från Västerlånggatans mynning över Helgeandsholmen till sydvästra hörnet av Gustav Adolfs torg och broarna kallades gemensamt Norrbro.

Den nuvarande bron invigdes den 4 november år 1904 och den är cirka 20 meter lång och tillverkades på Keillers mekaniska verkstad, numera Götaverken.

Namnet har funnits sedan år 1879 och kommer av det tidigare hovstallet på Helgeandsholmen och bron byggdes om och breddades i samband med om- och tillbyggnaden av Riksdagshuset åren 1980–1983 och då tillkom en avskärmad gångbana under bron, kallad Rännarbanan, denna passage är bara öppen för riksdagens ledamöter, som kan ta sig mellan Kanslihuset på Gamla Stans sida och plenisalsbyggnaden på Helgeandsholmen.

Riksbron är en bro mellan Norrmalm och Helgeandsholmen i Stockholm och den leder över Norrström och förbinder Drottninggatan med Riksgatan, den gata som går genom Riksdagshuset.

Denna bro till Helgeandsholmen hade diskuterats länge med olika sträckningar, Karl XII föreslog en bro i brev från Bender år 1712 och arkitekten Eric Palmstedt återkom till samma förslag 1794.

Kalabaliken i Bender kallas den strid som uppstod år 1713 under Karl XII:s vistelse i Bender i Osmanska riket, numera Moldavien.

Kalabaliken ägde rum den 1 februari år 1713, efter slaget vid Poltava år 1709 flydde Karl XII tillsammans med omkring 1500 svenskar och ungefär lika många kosacker till Osmanska riket, där de tillbringade en lång tid.

Den 1 februari år 1713 fick turkarna nog av gästerna och försökte med vapentvång förmå kungen att avresa.

Karl XII höll tillsammans med ett fyrtiotal karoliner stånd mot cirka 600 turkar innan kungen springande snavade på sina egna sporrar och blev tillfångatagen.

”Folksamling” heter på turkiska kalabalık, vilket blivit ett svenskt lånord med betydelsen ”förvirring” eller ”stor oreda”.

Nåväl, tillbaka till Riksbron, ett förslag lämnades av en kommitté år 1862 och i samband med uppförandet av riksdags- och riksbankshusen kring sekelskiftet år 1900 togs planerna upp på nytt och en stenbro med tre spann föreslogs år 1898 och den skulle placeras på nuvarande sträckning.

Åren 1906–1907 uppfördes till sist en provisorisk gångbro, en järnkonstruktion som snart fick namnet ”Råttfällan”.

Under Riksbron rinner Stockholms ström, eller Strömmen, som är ett vattenområde som utgör den västligaste delen av Saltsjön i Stockholm där utloppet från Mälaren efter Norrström och Söderström strömmar in i Östersjön, vilket gör vattnet strömt.

Utmed Strömmens norra sida återfinns kajen vid Kungsträdgården och Blasieholmen och den södra sidan av strömmen domineras av slottets nordöstra sida.

Bilden visar dock inte Riksbron utan den närliggande Norrbro.

Norrbro är en bro som går mellan Gamla stan och Norrmalm i centrala Stockholm och det är en 19 meter bred stenvalvbro bestående av tre delar över Stallkanalen, Helgeandsholmen och Norrström.

Brons arkitekt är Carl Fredrik Adelcrantz med ändringar av Erik Palmstedt, som var den ansvarige för byggandet som invigdes år 1807.

Norrbro sträcker sig från Lejonbacken vid Stockholms slott till Gustav Adolfs torg.

Norrbro är den äldsta bevarade stenbron i Stockholm och under åren 2007-2010 genomgick den en omfattande renovering och kunde återinvigas av kronprinsessan Victoria den 23 januari år 2010.

Förbindelsen norrut från Stadsholmen är en del av Stockholms tidigaste historia och redan från år 1288 finns de första säkra uppgifterna om ”Stockholms norra bro” i ett gåvobrev från Magnus Ladulås till Klara kloster.

Vidare i Upplandslagen, stadfäst av kung Birger Magnusson år 1296, nämns i Byalagsbalkens 23:e flock, det vill säga, kapitel, Stockholms bro.

Brons sträckning var ursprungligen mer västerut än dagens, som en fortsättning av Västerlånggatan och den bestod av en bro norr om Helgeandsholmen och en och så småningom två broar söderut, där den senare anlagda hade lite olika sträckningar mer österut än den första.

Vid 1700-talets slut fanns det tre träbroar där de två som hade ungefär samma sträckning som den kommande Norrbro hette Slaktarhusbron och Vedgårdsbron.

Från år 1654 fanns ett projekt till en bro i slottets axel och en ny bro ingår också i Nicodemus Tessins plan för slottsomgivningen från år 1713.

Carl Fredrik Adelcrantz fick år 1781 sitt förslag på ny bro godkänd, men det reviderades och först efter ändringar av Erik Palmstedt, som var den ansvarige för byggandet, kunde Norrbro stå färdig 1807 och grundstenen lades av självaste kung Gustav III.

Bygget av den norra brodelen startade år 1787 och brons norra del består av tre stenvalv och var färdig år 1797 medan den södra delen över Stallkanalen består av ett valv och var färdig år 1806.

Den mittersta delen är en plattbro, därunder befinner sig numera Medeltidsmuseet.

Brons totala längd från Slottskajen till Gustav Adolfs torg mäter 190 meter och graniten till bron bröts vid Plommonbacken längst ute på Blockhusudden, Södra Djurgården.

Bron var ovanligt bred för sin tid, hela 19 meter, och med både god stenläggning och trottoarer blev den ett populärt promenadstråk, där också affärsbodar kom att anläggas, den så kallade Norrbrobasaren.

Trottoarerna på Norrbro var de första som anlades i Stockholm och på Norrbro lyste år 1853 Stockholms första gaslyktor och på Norrbro provades även den första elektriska belysningen.

Under vinterhalvåret utfodras stora mängder fåglar vid Stockholms ström och vid mitt besök fanns stora mängder med vigg, sothöna, knölsvan och gräsand på plats tillsammans med många stockholmare och en och annan fågelskådare.

Älvsborgs amfibieregemente, Amf 4, vaktade Stockholms slott vid mitt besök, ett amfibieförband inom svenska marinen som verkade åren 2000–2004 och där förbandsledningen var förlagd i Göteborgs garnison i Göteborg.

Efter att Älvsborgs amfibieregemente avvecklades, kom dess fana och traditioner att föras vidare av 17:e bevakningsbåtkompaniet vid Amfibieregementet, Amf 1.

I Kungliga Slottets källarvalv förvaras den svenska monarkins viktigaste symboler, det vill säga, riksregalierna och till de äldsta hör Gustav Vasas rikssvärd.

Här kan man bland annat se Gustav Vasas rikssvärd, Erik XIV:s krona, spira och äpple och Lovisa Ulrikas krona.

Men här finns också flera prins- och prinsesskronor och Silverdopfunten från år 1696 som används vid kungliga dop och alla visar de prov på fascinerande och dyrbara konstverk, med spännande historier bakom sig.

Tidigare kunde Riksregalierna endast ses vid riksdagens öppnande och andra högtidliga ceremonier, men sedan år 1970 finns de utställda i Skattkammaren.

Livrustkammaren, egentligen Kungliga Livrustkammaren, ursprungligen en arsenal för kungliga vapen och rustningar i det gamla slottet Tre kronor.

Livrustkammaren kan räknas som museum från år 1628 då Gustav II Adolf överlämnade två dräkter som han burit år 1627 i det polska fälttåget och sedan dess har Livrustkammaren förvarat föremål som använts vid ceremoniella tillfällen som kungliga dop, bröllop, kröningar och begravningar eller vid särskilt minnesvärda historiska händelser, till exempel Gustav II Adolfs skjortor från Lützen år 1632, Karl XII:s uniform från Fredrikshald år 1718 och Gustav III:s dräkt från operamaskeraden år 1792.

Bilden visar Axel von Fersens paradvagn som står här i Livrustkammaren.

Hans Axel von Fersen, även känd som Axel von Fersen den yngre, född den 4 september år 1755 i Stockholm, död den 20 juni år 1810 i Stockholm, var en svensk greve, generallöjtnant, riksmarskalk, ambassadör och en av rikets herrar.

Han var son till fältmarskalk Axel von Fersen den äldre och Hedvig Catharina De la Gardie.

Axel von Fersen var militär och politiker samt en tidstypisk representant för hovstilen vid Gustav III:s hov.

Han var franska drottningen Marie-Antoinettes gunstling och planerade samt deltog i den franska kungafamiljens misslyckade flyktförsök år 1791.

Han deltog i det amerikanska frihetskriget på kolonialisternas sida mot den brittiska kronan och han fick en dramatisk död då han lynchades på grund av falska rykten om att ha varit inblandad i den svenske kronprinsen Karl Augusts död år 1810.

Karl August, född den 9 juli år 1768, död den 28 maj år 1810, var dansk prins, hertig av Augustenborg och svensk tronföljare åren 1809–1810.

Karl August, som ursprungligen hette Kristian August, gjorde militär karriär i Danmark och blev år 1803 överbefälhavare för de militära styrkorna i södra Norge och han blev år 1807 ordförande i den interimistiska regeringskommissionen i Norge och därmed Norges såväl militäre som civile styresman.

Sedan armén under hans ledning slagit tillbaka de svenska trupper som i april år 1808 invaderat Norge slöt han stillestånd med Sverige i december samma år och inledde en politik som syftade till en förening mellan de skandinaviska länderna.

Sedan planerna på att få Fredrik VI av Danmark erkänd som svensk tronföljare misslyckats accepterade Karl August själv år 1809 erbjudandet att väljas till Sveriges tronföljare men de förhoppningar som man från svensk sida haft att detta val skulle resultera i en förening mellan Sverige och Norge infriades dock inte.

Karl August vägrade formellt att motta utnämningen förrän fred slutits mellan Danmark och Sverige 1810 och någon större roll i svensk politik kom Karl August aldrig att spela, då han den 28 maj år 1810 plötsligt avled under en militär inspektion på Kvidinge hed i Skåne.

Trots att allt tyder på att han led en naturlig död, förmodligen av slaganfall, väcktes misstanken om att han förgiftats av gustavianerna, det vill säga, anhängarna till den avsatte Gustav IV Adolf och hans ätt.

Dessa rykten ledde till mordet på riksmarskalken Axel von Fersen den yngre under begravningsprocessionen med Karl Augusts kista i juni år 1810.

Fersenska mordet, var mordet på riksmarskalken Axel von Fersen den yngre den 20 juni år 1810 i Stockholm.

Dådet ägde rum i anslutning till den begravningsprocession som förde den svenske tronföljaren Karl Augusts stoft till jordfästning.

Massakreringen av Fersen var en följd av att ett rykte kommit i svang om att Fersen och hans syster Sophie Piper giftmördat tronföljaren och ryktet vann spridning främst på grund av en del tveksamheter efter obduktionen av Karl Augusts lik.

Motivet skulle ha varit att Fersen och hans närstående understött gustavianernas planer på att föra fram Gustav IV Adolfs son Gustav som tronarvinge och därför varit fientligt inställda till valet av Karl August.

Genom vittnen framkom att det var en folkmassa som tog livet av Fersen på rådhusgården, vid Bondeska palatset, det vill säga, nuvarande Högsta domstolen.

Någon anstiftare kunde inte utpekas i den senare rättegången och samtidigt talar många iakttagelser för att kungen, Karl XIII, och de ledande officerarna i Stockholm, däribland generaladjutanten Carl Johan Adlercreutz, satt tilltro till giftmordsryktena och därför förblivit passiva inför det inträffade, sålunda ingrep militären vid det aktuella tillfället inte med den snabbhet man kunnat förvänta.

Efter mordet fritog dock Svea hovrätt Fersen och hans syster Sophie Piper från all skuld till Karl Augusts död.

Vid 1800-talets mitt sammanfördes Livrustkammaren med Hovstallets äldre samlingar och Kungliga Klädkammaren. Senare har även betydande privata samlingar tillförts museet. Livrustkammarens samlingar har stort internationellt värde, bl.a. är samlingen av kungliga dräkter utan motsvarighet i världen.

Bilden visar ytterligare en av Axel von Fersens paradvagnar som står här i Livrustkammaren.

Livrustkammaren flyttades från slottet Tre kronor vid branden år 1697 och var därefter inrymd i olika byggnader, blad annat Makalös, Arvfurstens palats, Riddarholmskyrkan och Nordiska museet.

Sedan år 1978 finns Livrustkammaren i Stockholms slott och bildar sedan dess, tillsammans med Skoklosters slott och Hallwylska museet, en statlig myndighet med Livrustkammarens chef som överintendent.

Livrustkammaren visar också vackert 1700-talsmode, vilket man kan se på min bild.

Bilden visar Axel von Fersen i färd med ett planera flykten för sin ”vän” Marie-Antoinette till Varennes år 1791, ett flyktförsök som dock misslyckades.

Livrustkammaren visar också Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen, av Österrike, vanligtvis känd under sitt franska tilltalsnamn Marie-Antoinette.

Marie-Antoinette, 1755–1793, fransk drottning, år 1770 gift med sedermera Ludvig XVI och dotter till det tysk-romerska kejsarparet Frans I och Maria Teresia.

Genom att i motsats till tidigare drottningar inta en framträdande plats i hovlivet blev Marie-Antoinette impopulär och utsattes för en smutskastning, som kulminerade i den så kallade halsbandsprocessen, där hon beskylldes för att ha haft ett förhållande med en kardinal.

Efter revolutionen år 1789 sökte Marie-Antoinette, som var mer handlingskraftig än maken, främja monarkins sak genom kontakter med bland andra Mirabeau men på grund av hennes grundläggande misstro även mot moderata revolutionärer fullföljdes de dock inte.

Hon tog också med hjälp av bland annat sin svenske vän Axel von Fersen den yngre initiativet till kungafamiljens misslyckade flykt till Varennes år 1791.

Samtidigt upprätthöll hon förbindelser med sin bror kejsar Leopold II i Wien i syfte att förmå denne att inleda ett krig mot Frankrike, avsett att krossa revolutionen.

I augusti år 1792 spärrades kungafamiljen in i Tempeltornet, och efter Ludvigs avrättning i januari 1793 tillbragte Marie-Antoinette sin sista tid i La Conciergerie, innan hon dömdes till döden och avrättades i oktober år 1793.

Två barn överlevde henne, sonen Ludvig ”XVII” och dottern Marie Thérèse Charlotte, 1778–1851, senare gift med en son till den franske kungen Karl X, som hette Louis-Antoine av Bourbon.

Louis-Antoine av Bourbon, dauphin av Frankrike och hertig av Angoulême, född Louis-Antoine av Artois den 6 augusti år 1775 på Versailles, död den 3 juni år 1844 i Görz i dåvarande Österrike-Ungern, nuvarande Gorizia i nuvarande Italien.

Han var äldste sonen till kung Ludvig XVI:s yngste bror hertigen av Artois, senare Karl X av Frankrike, och dennes hustru prinsessan Maria Teresa av Savojen, 1756–1805, dotter till Viktor Amadeus III av Sardinien.

Bilden visar Marie Antoinette, Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike, och hur hon var klädd under det misslyckade flyktförsöket till Varennes år 1791 då även Axel von Fersen var inblandad till hennes hjälp.