Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 11, Långholmen

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 11, Långholmen, del 1, en natur- och kulturkrönika i 35 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Långholmen, en bergig ö i Mälaren, skild från Södermalm i Stockholm genom Pålsundet.

Med Långholmen förknippas den tidigare kriminalvårdsanstalten med samma namn, placerad på den västra delen av ön.

Verksamheten inleddes år 1724 genom Kommerskollegiums köp av den på ön befintliga malmgården Alstavik, ett stenhus i två våningar med en sammanbyggd köksflygel.

Gården hade fått sitt namn efter hovbyggaren Jochum Ahlstedt, som byggde huset omkring år 1670.

Ett spinn- och rasphus inrättades i Alstavik år 1724, och här skulle ”alla lättingar och tjänstlösa personer” tas in och hållas i arbete mot kost och logi.

Syftet var att komma till rätta med lösdriveriet i Stockholm.

Rasp- och spinnhuset omvandlades senare till fängelse och stadsarkitekten Johan Eberhard Carlberg fick i uppdrag att inkomma med en ritning till spinnhusets utbyggnad, och den ritning som slutligen antogs blev klar år 1746.

Den nya anläggningen var färdig 1754 och rymde 200 intagna och genom denna utbyggnad blev det möjligt att skilja olika kategorier av intagna från varandra, män från kvinnor, sjuka från friska och så vidare.

Från slutet av 1700-talet när tukthusfångarna från Norrmalm efter hand fördes över till Långholmen, kom spinnhuset att alltmer likna ett fängelse.

År 1808 blev stadens fattigvårdsstyrelse huvudman för spinnhuset, och i samband med denna förändring fick spinnhuslängorna en påbyggnad med ytterligare en våning.

Samtidigt ökades antalet yrken som de intagna kunde sysselsättas inom.

År 1825 ställdes spinnhuset under statligt huvudmannaskap, sedan ”Styrelsen för rikets fängelser och arbetsinrättningar” bildats.

Den ovanliga skumtickan igen, nu på Långholmen, vanligare i Stockholm än hos mig på Sydsvenska höglandet.

Skumticka, ”Spongipellis spumeus”, är sällsynt till tämligen sällsynt funnen från Skåne till Gästrikland och följer ungefär ekens naturliga utbredning.

Den är känd från Danmark, Norge, Finland, Estland och Litauen, är vitt spridd i Europa och förekommer circumpolärt i hela den norra tempererade zonen.

Arten är rödlistad i Sverige, Norge, Finland, Polen och Tyskland.

Arten hotas av avverkning av värdträd och passande värdträd runt fyndplatserna.

Arten hotas också på sikt av att alléträd längs vägar alltmer försvinner och att döende och döda träd i parker städas bort.

Värdträd och andra träd som med tiden kan utgöra värd för svampen bör sparas på svampens växtplatser.

Alléer bör i största möjliga utsträckning sparas och träden bör successivt ersättas så att det ständigt finns tillgång till gamla träd.

Efter riksdagsbeslut 1840–1841 uppfördes nya fängelser över hela landet enligt cellsystemet och för Långholmens del kom detta att innebära en omfattande byggnadsverksamhet.

Tänk om den gamla dörren hade kunnat tala.

Kronohäktet och rastgårdar byggdes under åren 1866–1867 och häktet användes till förvaring av rannsakningsfångar som dömts till straffarbete och fångar som dömts till straff till och med två år samt av dem som dömts till fängelse på vatten och bröd under ett år.

Ytterligare tillbyggnad ägde rum under åren 1884–1887 och Vilhelm Theodor Ankarsvärd fick år 1873 i uppdrag att projektera en ny fängelsebyggnad och med hjälp av byggkunniga fångar uppfördes det nya centralfängelset, som stod klart år 1880.

Sedan dess har inga ytterligare större fängelsebyggnader blivit uppförda på Långholmen och år 1972 flyttades större delen av fångvårdsanstalten och de kvarvarande funktionerna, en avvecklingen som var avslutad år 1978.

Kronohäktet är bevarat och upprustat som vandrarhem och lågprishotell och spinnhuset används till konstnärsateljéer, och centralvakten, uppförd på 1850-talet, är upprustad och innehåller barnstuga och bostäder.

Den fasta paviljongen är folkhögskola, och delar av sjukhuset och anstaltens kök har blivit restaurang.

Namnet Långholmen nämn första gången i mitten av 1400-talet i Karlskrönikan, om Engelbrekt år 1434, då som Longeholmmen, och är självfallet givet efter den långsmala formen på ön.

Kända interner på Långholmen under åren.

Barbro Alving, journalist som dömdes till en månads fängelse för vägran att inställa sig till civilförsvarsövning år 1955.

Alfred Ander, avrättades år 1910 med giljotin på Långholmens fängelse.

Arno Behrisch, var en tysk politiker i SPD, SAPD och senare DFU. Han var politisk flykting i Sverige åren 1938-1945.

Hinke Bergegren, var en svensk socialistisk och anarkistisk skribent, redaktör och agitator.

Hjalmar Branting, var en svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman, dömd för hädelse och för tryckfrihetsbrott. Han avtjänade sitt straff från 1 juli år 1899.

C.N. Carleson, var en svensk socialistisk politiker.

Elis Fischer, direktör och riksdagsledamot, dömd för bedrägeri 1886 och avled på fängelset.

Isaac Grünewald, var en svensk konstnär som år 1926 avtjänade en månad på Långholmen för misshandel.

Jan Guillou, journalist och författare, dömd till 10 månaders fängelse för spioneri i samband med IB-affären.

Hjalmar Gustafson, var en svensk journalist och socialdemokratisk politiker.

Mohammed Beck Hadjetlaché, en kosacköverste som avled år 1929 på fängelset.

Axel Holmström, var en svensk bokförläggare, anarkist och ungsocialist.

Zeth Höglund, var svensk politikerkommunist, dömd för antimilitaristisk propaganda.

Albert Jensen, var en journalist och publicist, anarkist, syndikalist och agitator.

Else Kleen, var en svensk journalist som dömdes för ärekränkning och falsk angivelse mot justitiekanslern för att ha låtit utgiva boken Gröna ön, som var författad av en fånge, den finske mördaren Bruno Poukka.

Viktor Lennstrand, var en svensk utilistisk agitator.

Folke Lundquist rådman, som dömdes för trolöshet mot huvudman och grovt bedrägeri

Henning von Melsted, var en svensk författare och advokat.

Per Meurling, var en svensk religionshistoriker, författare och litteraturkritiker.

Ture Nerman, var en svensk journalist, radikal politiker, antimilitarist och poet dömd för att ha kritiserat Adolf Hitler år 1939.

Anton Nilson, dömd till döden för Amaltheadådet, men benådad till livstids fängelse och frigavs år 1917.

Per Nilsson, Yngsjömördaren, dömd till döden men benådad och fick livstid fängelse. Avtjänade 23 år på Långholmen. Frigavs år 1913.

Ivan Oljelund, var en svensk författare och redaktör på tidningen Brand, dömd för landsförräderi år 1916 under förräderiprocessen.

August Palm, var en svensk agitator för socialdemokratin.

Algot Rosberg, dömd till döden för Amaltheadådet, men benådad till livstids fängelse. Frigavs år 1917.

Hannes Sköld, var en svensk socialist, språkforskare, författare och poet, dömd för antimilitaristisk propaganda.

Alfred Stern, livstidsdom för Amaltheadådet. Frigavs år 1917.

Lasse Strömstedt, var en svensk författare.

Herbert Wehner, var en tysk politiker som satt fängelse sedan han dömts till ett års straffarbete vid Stockholms rådhusrätt för olovlig underrättelseverksamhet.

Stig Wennerström, svensk överste dömd till livstid för spioneri. Frigavs år 1978. Långholmen hade beväpnad vakt under tiden Wennerström var där åren 1968-1973.

Ernst Wollweber, var en tysk och sovjetisk, kommunist, NKVD-officer och politiker.

Det har gått många fötter i den starkt nötta trappan på Långholmen.

Stora delar av Hasse & Tages film ”Släpp fångarne loss, det är vår!” från år 1975 är inspelad på Långholmens fängelse.

Jailbird Singers som var en svensk musikgrupp som bildades år 1964 av Tony Granqvist, 1938–1965, Karl-Åke ”Korpen” Johnson, 1941–1998, och Tore ”Masen” Eliasson, 1937–, som hade träffats när de satt i fängelse på Långholmen.

Att läsa, studera och förkovra sig för att komma på andra tankar och för att kunna börja om ute i samhället efter avtjänat straff och sålunda att slippa återkomma till Långholmen var en rättighet och möjlighet för de intagna.

Kanske visar skulpturerna en fångvaktare i mitten med två fångar på var sin sida som väntar på att få komma in till biblioteket.

Urna med aska av fånge för jordbegravning från 1850-tal, detta var sista vägen ut från Långholmen.

Prästkåpa och begravningsspade samt ett kors för jordfästning av en i fängelset avliden eller avrättad fånge.

”Jokerdräkten” modell år 1836 blev den första enhetliga fångdräkten i våra svenska fängelser, bilden visar en fånge som straffarbetar i stenbrottet, kanske tillverkar han gatsten.

Det finns många saker att förundras över när man går genom det gamla fängelsemuseet, det berör både i själ och hjärta.

Bilden visar anonymitetsmasker som användes för att skydda fångarnas identitet fram till det att domen hade fallit och dessa masker var i bruk cirka 1840-1935.

Bilden visar fängelsedirektörens expedition på kronohäktet Långholmen omkring år 1920.

Mannen, dockan, förställer den fruktade majoren Frans August Tellander som var kommendant på Långholmen under åren 1854-1867.

Bilden visar en dubbelbemannad brandspruta från 1840-talet som fanns på Långholmen.

Bilden visar en skalmodell av den giljotinen som inköptes till Sverige år 1906, det var bara Johan Alfred Andersson Ander som avrättades med denna år 1910 efter rånmordet på kassörskan Viktoria Hellsten, originalet av giljotinen finns idag på Nordiska museet i Stockholm.

Joseph Ignace Guillotin, född den 28 maj år 1738 i Saintes, Charente-Maritime, död den 26 mars år 1814 i Paris, var en fransk läkare och politiker som fick ge namn åt giljotinen eller fallbilan, ett redan tidigare brukat redskap vid avrättningar.

Kronohäktets yttre entredörr skulle kunna öppnas med en i anslutning oöppnad gallergrind, därav den mycket långa nyckeln.

Fångar blev anonyma nummer i fängelset dock fanns deras namn på baksidan av skylten vid celldörren.

Här inne avtjänade fånge nummer 320 sitt straff på Långholmen.

Bilden visar fången Anton Nilsson, den så kallade ”Almalteamannen” samt några husgeråd och Barbro Alvings bok ”Dagbok från Långholmen 1029”.

Bilden visar skarprättare Anders Gustaf Dalman.

Anders Gustaf Dalman, född den 17 februari år 1848 i Östanmossa, invid Norberg, Västmanlands län, död den 30 juli år 1920 i Stockholm, var Sveriges riksskarprättare och sista bödel.

Dahlman var son till Per Erik Norman och Greta Gustava Söderberg och efter att ha varit stamanställd korpral vid Västmanlands regemente blev han i konkurrens med 16 andra sökande utsedd till Stockholms läns skarprättare den 5 augusti år 1885.

Under åren 1885-1891 antogs AG Dahlman som skarprättare i ytterligare sex län och år 1901 utsågs han till riksskarprättare för hela Sverige.

AG Dahlman flyttade till Stockholm redan år 1884 och bodde först på Stora Bastugatan 5, flyttade år 1886 till Tulegatan 9, därefter till Sankt Eriksgatan 22.

Han gifte sig år 1869 med Emma Sofia Westlander och fick med henne 12 barn varav fyra uppnådde vuxen ålder.

Äktenskapet varade i 40 år till hustruns död år 1909.

AG Dahlman bodde på Sankt Eriksgatan tills han år 1918 flyttade till sin son på Lilla Essingen men efter att ha blivit påkörd av en spårvagn återfick Dahlman aldrig hälsan och dog sent i juli år 1920.

Han begravdes på Norra begravningsplatsen.

Under sina 25 år som skarprättare avrättade Dahlman sex delinkventer varav fem avrättades med handbila och den sista med giljotin.

Dahlmans första avrättning var den av Anna Månsdotter, även känd som Yngsjömörderskan, den 7 augusti år 1890.

Därefter dröjde det tre år innan nästa avrättning kunde utföras av Dahlman och då avrättades Per Johan Pettersson, den så kallade Alftamördaren, avrättningen skedde på Gävle länsfängelse den 17 mars år 1893.

Den tredje avrättningen Dahlman utförde var den 5 juli år 1900, då Theodor Sallrot, även kallad Johannishusmördaren, avrättades på fängelsegården i Karlskrona.

Den fjärde avrättningen skedde den 23 augusti år 1900 klockan 06.45 på Malmö länsfängelse, då den så kallade Löderupsmördaren Lars Nilsson avrättades.

Den femte avrättningen och den sista med handbila fick Dahlman utföra på Västerås länsfängelse den 10 december år 1900, på Mälarmördaren eller som han också kallades Svarte Filip, John Filip Nordlund.

Den sista avrättningen Dahlman utförde, skedde onsdagen den 23 november år 1910 på Långholmens centralfängelse och detta var den sista avrättningen i Sverige och den enda med giljotin, den som avrättades var Johan Alfred Andersson-Ander.

Skarprättare, av medellågtyska ”scharprichter” eller medelhögtyska ”scharfrichter”, egentligen ”person som avrättar med skarpa svärdet”, en av samhället anställd person som verkställde dödsstraff.

Under medeltiden kallades skarprättaren mästerman, bödel eller stupagreve och ordet skarprättare började användas först på 1500-talet.

Utomlands skilde man mellan skarprättare, som verkställde de mer hedersamma halshuggningarna, och hans biträde bödeln, som fick ansvara för de mer nesliga avrättningarna genom hängning och exekverandet av tortyr och spö- och risstraff.

I sitt arbete biträddes skarprättarna och bödlarna av de så kallade rackarna.

I Sverige tycks man inte gjort någon större skillnad mellan skarprättare och bödel och under senmedeltiden började man anställa skarprättare framför allt i de större städerna.

Landsbygden och de städer som inte hade några anställda skarprättare fick lösa sina behov genom lån.

Då skarprättarens yrke var föraktat i äldre tid och han själv och hans familj i viss mån var utstötta ur samhällsgemenskapen var det svårt att rekrytera skarprättare.

Ofta fick man anta tidigare dödsdömda förbrytare, som mot benådning blev skarprättare.

För att de inte skulle rymma kunde man skära av öronen eller brännmärka dem men från slutet av 1600-talet försökte man höja skarprättarens anseende och år 1699 förbjöds sålunda rekrytering av tidigare brottslingar.

Under 1800-talet fanns det en skarprättare i varje län, men år 1858 beslöt man att successivt minska antalet, allteftersom skarprättartjänsterna blev lediga.

Landets siste skarprättare var ovan nämnde Anders Gustaf Dalman, 1848–1920.

Skarprättarens huggbila, skaftet var 62 centimeter långt, bilans egg 42 centimeter.

Hugget utdelades i en kroppsställning som krävde böjd rygg och böjda knän.

Sista gången den användes var i Västerås den 10 december år 1900 då den dödsdömde Johan Filip Nordlund avrättades av skarprättaren Anders Gustav Dahlman.

En fånge i väntan på döden, i en cell på Långholmen.

Bildsköne Bengtsson den väluppfostrade dynamitarden

Bildsköne Bengtsson, egentligen Harald Bengtsson och levde under åren 1893–1966, och var storförbrytare och kassaskåpssprängare.

Bildsköne Bengtsson, som på sin tid ansågs vara ”Samhällets fiende nr. 1”, växte upp i småländska Hinneryd hos sina morföräldrar efter sin fars tidiga bortgång.

Hinneryd är en kyrkby i Hinneryds socken i Markaryds kommun i Kronobergs län.

Harald trivdes aldrig hos morföräldrarna eftersom de var både stränga och snåla men trots att han var en mönsterelev i skolan och fick bra betyg började han begå stölder redan som 15-åring, detta efter att ha blivit utstraffad från Flottans Skeppsgossekår i Karlskrona, där det vid visitation upptäcktes att han förvarade ammunition i sitt klädskåp.

Åren 1932–1934 blev Bildsköne Bengtsson riksbekant då han tillsammans med sin kumpan ”Tatuerade Johansson” gäckade polisen.

Han använde aldrig våld mot personer utan begick brott för att skaffa sig det mest nödvändiga, såsom mat och dryck.

Bildsköne Bengtsson och hans kumpan ”Tatuerade Johansson” förvarade stöldgodset i en väl dold hydda i skogen.

I sju omgångar tillbringade han totalt 26 år i fängelse och efter sista frigivningen år 1946 arbetade han som skräddare i Markaryd och i Göteborg, där han även ligger begravd.

Han är avbildad i form av en staty utanför Polishögskolan i Solna och i den nedlagda kriminalvårdsanstalten på Långholmen.

Den lilla informationsskyten berättar följande historia angående att fångar bär svartvitrandiga fångdräkter.

Nej, riktigt sant är det inte! I varje fall inte i svenska fängelser. Till en början användes utrangerade militärkläder. Men med tiden blev det svårt att skilja fånge från fångvaktare. ”Jokerdräkten” modell år 1836 blev den första enhetliga fångdräkten i våra svenska fängelser, se bild 21 på mannen i stenbrottet.

Annars var det vanligt med grå vadmalskläder och på sommaren enklare bomullskläder som bilden visar. Dessa kläder är från 1930-talet. Man tillverkade egna fångdräkter på Långholmen och även skor, detta upphörde först på 1940-talet.

Personerna på bilden har ingenting med innehållet i texten att göra.