Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 14

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 14, Nationalmuseum, del 2, en natur- och kulturkrönika i 24 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av november nådens år 2018.

Målningen heter ”En kaback, ett världshus utanför Moskva”, från år 1767, av Jean-Baptiste Le Prince.

I fråga om ryska och finska förhållanden betyder kaback, krog eller värdshus.

Jean-Baptiste Le Prince, född den 17 september år 1734, död den 30 september år 1781, var en fransk grafiker.

Le Prince var elev till Francois Boucher, vars målningar han efterbildade i olja och gravyrer.

Han anses som upptäckare av akvatintatekniken som han använde för att mångfaldiga sina under ett uppehåll i Ryssland laverade skisser.

Lavera är att måla eller tona med utspädd färg.

Akvatint eller akvatintlavyr är en grafisk teknik som bygger på principen djuptryck och i likhet med etsningstekniken utnyttjar akvatint syra.

Akvatint skapas från en kopparplåt som pudrats med ett harts- eller asfaltpulverlager, plåten hettas därefter upp så att kornen smälter fast och får sedan kallna.

Etsningen sker genom att motivet målas på med en pensel doppad i syra vilket ger mjuka valörer.

Metoden uppfanns av fransmannen Jean-Baptiste Le Prince år 1768.

Målningen heter ”Gustav III:s kröning i Storkyrkan” och är ett ofullbordat verk av svensken Carl Gustav Pilo, 1711-1793.

”Gustaf III:s kröning i Storkyrkan” är en ofullbordad oljemålning av Carl Gustaf Pilo, föreställande Gustav III:s kröning i Storkyrkan i Stockholm den 29 maj år 1772.

Den jättelika målningen är två meter hög och över fem meter bred och var tänkt att hänga på Drottningholms slott.

Carl Gustaf Pilo, född den 5 mars år 1711 på gården Göksätter nära Nyköping, död den 2 mars år 1793 i Stockholm, var en svensk konstnär och porträttmålare.

Nationalmuseum och dess tavlor, stora tavlor, små tavlor, vackra tavlor och högt upp sittande tavlor men även lågt sittande tavlor, dessutom många besökare och betraktare.

Skulpturen, från ungefär år 1737, är ett fantasiporträtt av Chryses, en präst från Troja under den grekiska antiken.

René-Michel Slodtz, även Michel-Ange Slodtz, född år 1705 i Paris, död i Paris år 1764, var en fransk skulptör och var son till skulptören Sébastien Slodtz.

René-Michel Slodtz var länge verksam i Rom där han fick smeknamnet Michel-Ange, det vill säga Michelangelo.

År 1741 blev René-Michel Slodtz medlem av Accademia di San Luca.

Bilden visar ingången till tavelsamlingarna på Nationalmuseet i Stockholm, på var sin sida om ingången hänger två vackra gobelänger och ovanför ser man Carl Larssons ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”, som är en målning av som påbörjades år 1891 och färdigställdes först år 1908.

Målningen är omkring 7×14 meter och hänger i den övre trapphallen i Nationalmuseum i Stockholm, samt i Uppsala universitetsbibliotek.

Målningen heter, ”Karolina Bygler. Bildhuggaren Johan Niclas Byströms modell”, och är från år 1835 och skapad av Olof Johan Södermark.

Olof Johan Södermark, född den 11 mars år 1790 i Landskrona, död den 15 oktober år 1848 i Stockholm, var en svensk militär, målare, grafiker och skulptör.

Han var gift med Maria Charlotta Hazelius och far till konstnären Johan Per Södermark och farfar till ämbetsmannen Per Södermark.

Målningen heter, ”Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen”, och är en bataljmålning av Carl Wahlbom från år 1855.

Johan Wilhelm Carl Wahlbom, född den 16 oktober år 1810 i Kalmar, död den 25 april år 1858 i London, var en svensk militär, gymnastiklärare, målare, tecknare grafiker och skulptör.

Han var en av Sveriges mest populära historiemålare under 1800-talet.

Slaget vid Lützen, i november år 1632 var de militära styrkor i Tyskland som Gustav II Adolf kontrollerade, både egna samt allierade, uppe i cirka 150 000 man och man behärskade större delen av Tyskland i en båge från den polska gränsen i öster till Elbe i väster, från Östersjön i norr till nästan ända ned till Böhmen i söder.

Katolikerna hade totalt cirka 100 000 man i sina härar och i början av november år 1632 befann sig Gustav II Adolf med sin 19 000 man starka här vid Naumburg bara två mil från den kejserliga hären i Weissenfels.

Den 4 november år 1632 hade Albrecht von Wallenstein, som åter fått förtroende som överbefälhavare, låtit större delen av kavalleriet, cirka 5000 ryttare under ledning av von Pappenheim, bege sig till Halle medan resten av hären tågade med Wallenstein till Lützen där de slog läger, uppenbarligen hade de för avsikt att slå vinterläger här.

Underrättelser om den kejserliga härens splittring i två delar nådde Gustav II Adolf och han tog nu genast chansen att anfalla.

Tidigt på morgonen den 5 november år 1632 satte den svenska hären av mot Weissenfels och Lützen och vid midnatt natten till den 6 november lyckades Wallenstein skicka iväg en order till Pappenheim om att genast bege sig till Lützen.

På kvällen den 5 november slog svenskarna, fullt stridsberedda, nattläger på fälten strax sydost om Lützen och här fick man nu invänta gryningen på de blöta och leriga fälten under natten till den 6 november.

Novembernatten var kylig och när morgondimman sent omsider lättat inleddes anfallet.

Klockan hade då hunnit bli 11:00 och kavalleriet och artilleriet kunde ta sig över på broarna över floden medan fotfolket fick bygga flottar.

Dimman tilltog igen medan man intog slagordningen norr om vattendraget men man fick nu vänta på att dimman skulle lätta vilket slutligen skedde.

Svenskarna anföll nu norrut mot de kejserliga trupperna och det finska rytteriet på den högra flygeln hade stora problem att komma över dessa diken som var mycket branta just här.

Nils Brahe lyckades dock med sina mannar rensa dikena från fientliga skyttar och nu kunde Gula brigaderna och Svenska brigaderna passera över vägen och även den Blå brigaden tog sig över vägen.

Det fientliga artilleriet som fanns här föll nu i svenskarnas händer och den Gröna brigaden råkade ut för stark beskjutning från det kejserliga artilleriet som fanns vid de fyra väderkvarnar som fanns i staden utkant.

Den svenska vänstra flygeln kunde trots upprepade anfallsförsök med sina ryttare inte komma vidare men på den högra flygeln hade ryttarna bättre framgång och det kejserliga infanteriet tvingades dra sig tillbaka tillsammans med kyrassiärerna.

Kyrassiär är en medeltung till tung ryttare, rustad med kyrass, harnesk, av järn eller stål och hjälm och beväpnad med värja, pistoler och ibland karbin.

Vid tolvtiden på dagen såg läget mycket ljus ut för den svenska sidan men då tätnade emellertid dimman åter vilket gjorde ledningen av striden mycket svår.

Rökutvecklingen från staden som stod i brand gjorde inte saken lättare men det var alltid dålig sikt på slagfälten, mycket på grund av röken från svartkrutet.

Dimman och brandröken gjorde att sikten stundtals var obefintlig och samtidigt anlände Pappenheim från Halle med cirka 2 000 ryttare som sattes in mot den svenska högra flygeln.

De finska ryttarna fick ta emot det våldsamma anfallet från Pappenheims ryttare och de svenska ryttarna fick dra sig tillbaka över landsvägen.

Kyrassiärerna kunde dock inte ta sig vidare då deras hästar, tyngda av de järnbeklädda ryttarna, inte kunde forcera dikena och den svenska centern delades nu från den högra flygeln.

Längst ut på den högra flygeln fick de svenska ryttarna i den andra träffen ta emot anfallet av de kroatiska ryttarna och de greps av panik och flydde när kroaterna anföll.

Den Gula brigaden fick utstå mycket hårda attacker men de vek inte men fick ta stora förluster och ungefär halva Gula brigaden stupade.

De Svenska och Blå brigaderna led ännu större förluster.

På svenskarnas vänsterflygel sändes nu rytteri fram från den andra träffen för att förstärka hertig Bernhards ryttare som lidit svårt under fiendens intensiva beskjutning.

Kungen, Gustav II Adolf, beslöt att ingripa med kavalleri för att lätta på trycket för infanteristerna och de som stod närmast till hands var Smålands- och Östgöta ryttare som dragit sig tillbaka över landsvägen.

Kungen tog nu själv befälet över dessa ryttare och ledde dem över landsvägen, smålänningarna kom över först och kungen red därför i spetsen för dem mot fienden innan östgötarna hunnit över.

Ottavio Piccolominis kyrassiärer vände sig mot östgötarna som drevs tillbaka över landsvägen igen och detta anfall som Gustav II Adolf ledde kom att bli hans dödsritt.

Tidigt på morgonen hade han bytt häst och red nu på Streiff och denna häst var mycket snabb och kungen kom därför att rida i från smålänningarna.

Han träffades först av ett skott i den vänstra armbågen som krossade benpipan.

Ryttarstriden tätnade och kungen träffades av ytterligare ett skott från en ryttarpistol som gick in i höger skulderblad och vidare in i lungan varvid kungen föll av hästen och en kort stund efter de två första skotten fick Gustav Adolf det dödande skottet genom huvudet.

Klockan var nu runt ett på dagen och kungen plundrades in på bara kroppen.

Även fotfolket fick nu dra sig tillbaka till andra sidan landsvägen och de svenska förbanden ordnade sig nu bakom landsvägen och återtog sin slagordning.

Svenskarna anföll nu åter över vägen och lyckades inta de kejserligas norra och mellersta artilleri men Wallenstein höll dock fortfarande stånd vid väderkvarnsbatterierna.

När kroaterna flydde upplöstes även Pappenheims trupper och kroaterna passade även på att plundra den kejserliga trossen då de flydde.

Hertig Bernhard påbörjade en kringgående rörelse av Wallensteins truppställning vid väderkvarnshöjden och samtidigt gick den Gröna brigaden till anfall mot den nu försvagade kejserliga högra flygeln.

Svenskarna hade även dragit fram tungt artilleri som nu bombarderade de kejserliga trupperna på väderkvarnshöjden.

Dodo von Knijphausens trupper lyckades nu att inta väderkvarnshöjden och efter ett par motanfall och nya anfall blev till slut höjden svensk.

Klockan hade nu blivit runt fyra på eftermiddagen och mörkret började falla.

Wallenstein beslutar nu att dra sig tillbaka trots att förstärkningar på 2 700 man av Pappenheims infanterister anlänt och i skydd av mörkret påbörjades återtåget mot Leipzig.

Striden var nu över och de utmattade svenska trupperna slog läger på stridsplatsen och hela natten letar över tusen soldater med facklor efter kungens kropp.

Över 5 000 man hade sårats och stupat i de svenska trupperna och efter kungens och Nils Brahes död övertog hertig Bernhard av Sachsen-Weimar ledningen över slaget.

På den kejserliga sidan hade både Albrecht Wenzel Eusebius von Wallenstein och hans son Bertold samt Piccolomini sårats medan Gottfried Heinrich zu Pappenheim, Rudolf von Colloredo, furstbiskopen av Fulda med flera hade stupat.

En minnessten och ett minneskapell restes år 1830 på slagfältet.

Deltagande svenska regementen i slaget vid Lützen samt deras mer eller mindre tunga beväpningar var, Livgardet, Östgöta regemente, Västgöta regemente, Skaraborgs regemente, Dalregementet, Upplands regemente, Smålands ryttare, Östgöta ryttare, Upplands ryttare, Södermanlands ryttare, Västgöta ryttare, Finska ryttare samt 24 tunga artilleripjäser samt framför varje flygel fanns ytterligare 20 kanoner och i varje landskapsregemente fanns även lättare artilleripjäser.

Bilden visar en målning av den norsk-danske målaren Martinus Christian Wesseltoft Rørbye, född den 17 maj år 1803 i Drammen, död den 29 augusti år 1848 i Köpenhamn.

Målningen som är en olja på papper och uppklistrad på duk heter Loggia, Procida, och är från år 1835.

Målningen heter ”Vattenfall i Småland” och är gjord av Marcus Larson år 1856 och visar naturens dramatik.

Simon Marcus Larson, född den 5 januari år 1825 i Åtvidaberg, död den 25 januari år 1864 i London, var en svensk konstnär.

Marcus Larson, var en svensk nationalromantisk landskapsmålare tillhörande Düsseldorfskolan, vilket mer eller mindre är liktydigt med att han skildrade naturens krafter på ett romantiskt och dramatiskt sätt.

Bilden visar en målning av Émile Mascré, som var fransk porträtt och figurmålare och verket heter ”Karl XIV Johan, kung av Sverige och Norge” och är från år 1843.

Mascré medverkade i Parissalongen åren 1831-1841 och man antar att Mascré besökte Sverige omkring åren 1843-1844 eftersom det fanns en altartavla i Stockholm signerad E Mascré från år 1844.

I Sverige är Mascré representerad, som här, vid Nationalmuseum men också vid Skoklosters slott.

Jean Baptiste Bernadotte föddes den 26 januari år 1763 i Pau i södra Frankrike som son till sakförare Jean Henri Bernadotte och Jeanne de Saint-Vincent och tillhörde en enkel men bildad småborgerlig familj.

Det var bestämt att han skulle följa i faderns fotspår men då han inte visade något intresse för advokatyrket tog han istället värvning som vanlig soldat vid regementet Royal-la-Marine år 1780, som i början var förlagt till Korsika.

Med tiden avancerade han i de lägre officersgraderna, han blev korpral i juni år 1785, sergeant i augusti 1785, furir i juni 1786 och fältväbel i maj 1788.

Fältväbel var ursprungligen position bland de tyska landsknektarna, med bland annat ansvar för utbildning och uppställning.

Jean Baptiste Bernadotte kunde dock aldrig räkna med att få någon högre post eftersom detta var dedicerat adeln men vid den franska revolutionen år 1789 ändrades dock situationen, eftersom många officerare förföljdes och flera officersposter blev lediga.

Bernadotte var republikan, men när revolutionära övergrepp inträffade blev detta motbjudande för honom och hans rättskänsla och detta visade han bland annat vid ett tumult i Marseille i mars år 1790 när han räddade sin regementschef från att lynchas av pöbeln.

År 1794 blev han på slagfältet, efter en större seger vid Fleurus, utnämnd till general och år 1797 förde han förstärkning över Alperna till Napoleon Bonaparte som kämpade mot Österrikarna i Italien.

Detta var första gången han mötte Napoleon, och han imponerades av dennes kunskaper i krigskonst, historia och litteratur.

År 1798 gjorde han ett kortvarigt diplomatiskt uppehåll som ambassadör i Wien och samma år, den 17 augusti år 1798, gifte han sig, 35 år gammal, i Sceaux, Frankrike, med Eugénie Bernardine Désirée Clary, och den 4 juli året därpå föddes deras enda barn Oscar som senare blev den svenske kungen Oscar I.

Som representant för den franska republik som avrättat drottning Marie Antoinette blev Bernadotte i huvudsak hänvisad till att umgås med likasinnade, bland annat Ludwig van Beethoven.

Kejsarhovet betraktade ambassaden som en revolutionscentral och när Bernadotte hängde ut trikoloren från ambassadbyggnaden utbröt ett våldsamt upplopp.

Bernadotte, för tillfället klädd i fransk generalsuniform, försökte med dragen sabel förhindra folkmassan från att storma huset och riva ner den avskydda flaggan och efter den här händelsen bad han om att få bli förflyttad.

När Napoleon utropade sig till kejsare den 18 maj år 1804 var Bernadotte en av de arton som utsågs till marskalk av Frankrike vilket var den finaste titeln man kunde få efter kejsare.

När Napoleons armé inledde sitt segertåg över Europa, var Bernadotte med så även i det så kallad ”Trekejsarslaget” vid Austerlitz i Mähren den 2 december år 1805, där Napoleon vann en lysande seger, var Bernadotte med där han ledde den ena kåren.

I juni år 1806 utnämndes han till marskalk och prins av Ponte Corvo.

Mindre framgångsrik var hans deltagande i kriget mot Preussen år 1806 och medan Napoleon och marskalk Louis-Nicolas Davout krossade Preussens armé vid slaget vid Jena och Auerstädt den 14 oktober år 1806, stod Bernadottes armé overksam.

Orsaken till hans passivitet sägs vara oklara order och regeltvång, i vilket fall som helst blev Napoleon ordentligt missnöjd.

Bättre gick det för Bernadotte vid Halle där han den 17 oktober år 1806 slog den Preussiska reservkåren under hertigen av Württemberg, och tre veckor senare, den 6 november tog Lübeck.

I Lübeck tillfångatogs, bland många andra, en svensk styrka under befäl av Gustaf Fredrik Mörner men de behandlades med en förträfflig artighet av Bernadotte, vilket senare blev en av anledningarna till att han kom på förslag när en svensk kronprins skulle utses.

I juli år 1807 blev han även guvernör över hansestäderna Hamburg, Bremen och Lübeck.

I Sverige letade man vid den här tiden efter en kronprins eftersom Karl XIII inte hade några barn.

Karl hade ”adopterat” den danska prinsen Karl August av Augustenborg, men denne hade plötsligt ramlat av hästen och avlidit.

Nu sökte man återigen efter en ny kronprins och många officerare, som såg Napoleon som en hjälte, kunde gärna tänka sig att få en av Napoleons marskalkar till kronprins.

Planerna ändrades dock och Carl Otto Mörner sändes som kurir till Paris för att meddela att regeringen tänkte välja Karl Augusts bror, hertig Fredrik Kristian av Holstein-Augustenborg, till ny tronföljare.

Mörner hade dock egna planer och han träffade Bernadotte och erbjöd honom att bli svensk tronföljare men Bernadotte ville tänka på saken.

Dagen efter frågade Bernadotte Napoleon vad han tyckte och han var inte helt negativ, fast han tyckte inte att Bernadotte var den lämpligaste kandidaten.

Även den svenska generalen Fabian Wrede uppsökte Bernadotte med samma förslag och en marskalk från Frankrike kanske kunde hjälpa svenskarna att ta tillbaka Finland, som de förlorat till Ryssland år 1809.

Efter många turer valdes Bernadotte till slut till svensk tronföljare på riksdagen i Örebro den 21 augusti år 1810 och månaden efter, den 25 september, blev han vald till generalissimus över den svenska krigsmakten.

När han anlände till Helsingör den 20 oktober år 1810, togs han emot av en delegation med ärkebiskopen i spetsen och han konverterade genast till den evangeliska läran.

Den 2 november år 1810 kom han till Stockholm och tre dagar senare kungjordes det att han nu blivit adoptivson till Karl XIII med namn Karl Johan.

Hans fru, Desireé, och sonen Oscar kom till Sverige först på nyåret år 1811.

Desireé vantrivdes emellertid så mycket i Sverige så hon återvände till Frankrike efter 6 månader i landet.

Karl Johan tog nästan genast över regeringsbestyren, dock inte officiellt men svenskarnas förhoppning att han skulle försöka återerövra Finland grusades dock ganska snart.

Istället hade han planer på att erövra Norge från Danmark och därför slöt han förbund med den ryska tsaren, Alexander I, och som villkor för förbundet krävde Karl Johan att Ryssland skulle hjälpa Sverige att erövra Norge från Danmark, som ju var bundsförvant med Napoleon.

När han därefter även lyckats få England att medverka till erövringen slöt han sig till Napoleons fiender.

Vid det avgörande slaget vid Leipzig år 1813 besegrades Napoleon och kort efter slaget tog Karl Johan sin här till Norge för att försäkra sig om Norge som han fått löfte om för sin medverkan i kampen mot Napoleon.

Endast obetydliga strider förekom och därefter tvingades Danmark-Norges kung, Kristian VIII, att avstå Norge till Sverige, och Karl XIII valdes till kung även över Norge under hösten år 1814.

När Karl XIII dog, den 5 februari år 1818, blev Karl Johan kung i Sverige med namnet Karl XIV Johan, och i Norge med namnet Karl III Johan.

Han kröntes i Sverige den 11 maj år 1818 och i Norge 7 september samma år.

Hans hustru var fortfarande i Frankrike och kom inte ens till Sverige för att vara med på hans kröning och först när sonen Oscar skulle gifta sig på sommaren år 1823, kom Desireé till Sverige.

Hon hade då redan varit svensk drottning i fem år fast hon inte varit i landet på hela den tiden, hon hade dessutom inte sett sin son på elva år.

Karl XIV Johan lärde sig aldrig att prata svenska och därför fördes alltid överläggningar i regeringen på franska språket och ju äldre han blev desto längre låg han och sov på dagarna och det brukade bli så att riksmännen höll möten i hans sovrum, vilket tillslut kallades för ”Sängkammarregementet”.

Karl Johan ansågs av många i riksdagen för att vara konservativ och han ville gärna att allt skulle vara som det alltid varit och ibland beskylldes han för att härska egenmäktigt.

Han och hans rådgivare mötte allt större motstånd och tillslut bildades en grupp som kallade sig för de liberala, efter det latinska ordet ”liber” som betyder fri.

De liberala arbetade för en större frihet åt folket att bestämma om sina egna angelägenheter.

Kung Karl XIV Johan dog den 8 mars år 1844, 81 år gammal, och begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm och nästa att bli kung i Sverige var hans ende son Oscar I.

Närmast ser man praktvasen ”Venus triumf” från år 1897, efter en originalmålning gjord av François Boucher och var huvudattraktion på Stockholmsutställningen år 1897 och skickligt utförda till praktvasen av Gustavsbergsmästaren Franz Meder.

François Boucher, född i Paris kom från enkla förhållanden som son till en tecknare som arbetade med att dekorera möbler och konstföremål.

Boucher var lärling till François Lemoyne, vars mest kända verk är väggmålningar på Versailles.

År 1720 mottog han Grand Prix de Rome av Académie Royale de Peinture et de Sculpture.

Han spenderade fyra år i Italien där han studerade och influerades av de italienska renässansmästarna Titian, Tintoretto och Veronese.

Bakom till höger ser man urnor med lock, från år 1893 och även dessa urnor bygger på målningar av François Boucher som är skickligt utförda av Gustavsbergsmästaren Franz Meder.

Målningen är gjord av Anders Zorn, 1860–1920, och kallas kort och gott för ”Självporträtt” och är från år 1896.

Anders Zorn föddes i Mora den 18 februari år 1860 och hans mor hette Grudd Anna Andersdotter och kom från en småbrukarfamilj från Mora.

Fadern var en tysk bryggare vid namn Leonard Zorn som modern träffat under en säsongsanställning på ett bryggeri i Uppsala men något äktenskap kom aldrig till stånd.

Zorn växte upp med mamman och morföräldrarna i byn Yvraden i Mora och Leonard Zorn erkände faderskapet, men träffade aldrig sin son och han avled i Finland år 1872.

Tolv år gammal skrevs Zorn in i skola i Enköping och tre år senare, år 1875, antogs han som elev på Konstakademien i Stockholm.

Från början hade han tänkt bli skulptör, men snart tog akvarellmåleriet över, det medium som skulle bli hans ända fram till år 1887.

På elevutställningen år 1880 slog Zorn igenom med akvarellen” I sorg”, som också finns på Nationalmuseum, och vid den tiden hade en del välsituerade stockholmare redan uppmärksammat Zorns talang och beställt porträtt av honom.

Det var i samband med ett sådant uppdrag som han år 1881 träffade sin blivande hustru, Emma Lamm, 1860–1942, och hon kom från en judisk köpmannafamilj med starka kulturella intressen.

Paret Anders Zorn och Emma Lamm ingick hemlig förlovning i väntan på att Zorn skulle skaffa sig en säker inkomst.

De följande fyra åren tillbringade Zorn utomlands och efter en sex månader lång resa till Spanien, slog han sig ned i London där han vann framgångar som porträttmålare.

Hösten år 1885 kunde han gifta sig med Emma Lamm och de följande två åren var paret i hög utsträckning på resande fot men våren år 1888 bosatte sig makarna Zorn i Paris, där de kom att stanna i åtta år, och varifrån de företog en rad resor.

Somrarna brukade de tillbringa i Sverige, bland annat på Dalarö i Stockholms skärgård där Zorns svärmor hyrde sommarhus och de första åren som gift var mycket utvecklande för Zorn som konstnär.

Hans akvarellmåleri nådde nu sin höjdpunkt med bilder som ”Törnsnåret” som finns på Zornmuseet i Mora och ”Sommarnöje” som är i privat ägo, men en skiss finns i Zornmuseet.

Under en vistelse i den lilla fiskarbyn St. Ives i sydvästra England vintern 1887–1888 övergick Zorn till oljemåleri och framgångarna följde omedelbart.

En av hans tidigaste oljemålningar, ”Fiskare i St. Ives”, ställdes ut på Salongen i Paris år 1888 och inköptes av franska staten och under följande år tillkom ett stort antal målningar som befäste Zorns plats på den internationella konstnärsscenen.

På Världsutställningen i Paris år 1889 tilldelades Zorn den finaste av franska hedersbetygelser, Hederslegionen.

Zorns rykte vilade framför allt på hans porträttkonst och flera av hans porträtt tillkom i USA där svensken under sju resor nådde en makalös framgång.

Bankirer, industrimagnater och politiker var villiga att betala astronomiska belopp för att låta sig avporträtteras av honom och bland beställarna fanns till och med presidenterna, Grover Cleveland och William Taft, en tredje president, Theodore Roosevelt, porträtterades av Zorn i en etsning.

Etsningarna bidrog i hög grad till hans framgångar och med Rembrandt som förebild utvecklade han en virtuos etsningsteknik, där han med skurar av streck bygger upp motivet, totalt kom Anders Zorn att utföra 290 olika blad.

I slutet av 1880-talet började Zorn arbeta i den genre som alltmer skulle komma att bli hans kännetecken, det vill säga, naket i det fria.

Vattnets rörelser och ljusets reflexer på vattenytan hade länge intresserat honom och nu komplicerade han motivet genom att placera en modell vid eller i vattnet och försökte skildra en syntes mellan natur och människa.

I sina bästa målningar tillför han det klassiska nakenmåleriet en ny sinnlighet.

Efter att i åtta år ha haft sin fasta adress i Paris flyttade makarna Zorn år 1896 hem till Sverige och Zorngården i Mora och med det följde ett ökat intresse för hembygden, vilket kom att speglas i Zorns måleri.

Av konstnärens scener från Siljansbygden, dess allmoge och urgamla traditioner var ”Midsommardans”, som finns på Nationalmuseum, den målning som Zorn själv värderade högst.

Till hans mest kända genremålningar hör också ”Midnatt”, ”Vallkulla” och ”Dans i Gopsmorstugan”, vilka samtliga tillhör Zornmuseet.

Paret Zorn fungerade som mecenater i många olika sammanhang, inte minst i hembygden och ett resultat av detta är Mora Folkhögskola som tillkom genom deras ekonomiska och aktiva stöd och som ännu bedriver verksamhet.

Under de sista levnadsåren blev Zorns hälsa allt sämre och han gick bort i Mora den 22 augusti år 1920 och begravdes på Mora kyrkogård.

Målningen heter ”Prins Eugen” och är från år 1895 och målad av Oscar Björck, 1860-1929.

Oscar Gustaf Björck, född den 15 januari år 1860 i Stockholm, död i sitt hem den 5 december år 1929, var en svensk konstnär och professor vid Konsthögskolan åren 1898–1925, och från 1918 även Konstakademiens vice preses, idag vice ordförande.

Eugen Napoleon Nikolaus, född den 1 augusti år 1865 på Drottningholms slott, död klockan 10.25 den 17 augusti år 1947 på Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm, var prins av Sverige och Norge och hertig av Närke samt yngste son till kung Oscar II och drottning Sofia Vilhelmina Mariana Henrietta av Nassau.

Bilden visar en oljemålning av Carl Fredrik Hill, född den 31 maj år 1849 i Lund, död där den 22 februari år 1911, var en svensk konstnär och en av Sveriges främsta landskapsmålare.

Verket heter ”Stranden vid Luc, Frankrike” och är från år 1876.

Bilden visar en oljemålning av Johan August Strindberg, född den 22 januari år 1849 i Stockholm, död den 14 maj år 1912 i Stockholm.

Han var en svensk författare, dramatiker och bildkonstnär och räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare, internationellt främst känd som dramatiker.

Målningen heter ”Marin” och är från år 1894.

Oljemålningen ”Höpackning” från 1880-talet är målad av den svenske konstnären Nils Edvard Kreuger, född den 11 oktober år 1858 i Kalmar, död den 11 maj år 1930 i Stockholm.

Bilden visar objektet ”Vas” från år 1896 och är gjord av Alf Wallander, och denna praktvas visade Rörstrands upp på Stockholmsutställningen år 1897.

Alf Wallander, född den 11 oktober år 1862 i Stockholm, död den 29 september år 1914 i Stockholm, var en svensk målare, grafiker, konsthantverkare, formgivare och intendent.

Bruno Andreas Liljefors, född den 14 maj år 1860 i Uppsala, död den 18 december år 1939 i Stockholm, var en svensk målare, grafiker och skulptör.

Han är kanske mest känd för sina natur- och djurmotiv, särskilt med dramatiska situationer.

De två oljemålningarna inom samma ram heter ”Katt på blomsteräng” och ”Törnskateungar” och är från år 1887.

Verket ”Frukostdags” är en målning som är målad år 1887, i olja på duk, av den svenska konstnären Hanna Pauli, född Hirsch, som levde under åren 1864–1940.

Den mäter 87×91 centimeter och tillhör Nationalmuseum som köpte in målningen år 1910.

Bilden visar ett utsnitt av verkligheten där den borgerliga matsalen flyttats ut i naturen.

Det uppdukade bordet som är fyllt av vackra föremål skall ge associationer till familjeliv och hemtrevnad, tavlan är en av museets populäraste bilder.

Frukostdags spelade en stor roll i Hanna Paulis genombrott i det nordiska konstlivet i slutet på 1880-talet och hon hade nyligen studerat i Paris vid Académie Colarossi och kommit in på Parissalongen år 1887 med porträttet av Venny Soldan.

Frukostdags är en friluftsmålning, bordet och lövverket är upplösta av ljusreflexer, som ger föremålen ett suggestivt skimmer.

Konstnären har delvis inspirerats av impressionisternas sätt att skildra ljuset med färg och motivet var populärt bland de realistiska konstnärerna vid den här tiden och Hanna Pauli var främst påverkad av den franske konstnären Jules Bastien-Lepages måleri.

Ljusbehandlingen, den livliga penselskriften och de delvis tjockt pålagda färgfälten upprörde flera samtida svenska kritiker och man såg Hanna Paulis teknik som alltför modern och en kritiker antog att ljusfläckarna på bordsduken berodde på att konstnären själv torkat sina penslar på den.

Hanna Pauli ställde bland annat ut Frukostdags på Världsutställningarna i Paris år 1889 och Chicago år 1893.

Samma år som hon målade denna bild förlovade hon sig med konstnären Georg Pauli.

Georg Vilhelm Pauli, född den 2 juli år 1855 i Jönköping, död den 28 november år 1935 i Stockholm, var en svensk konstnär.

I Per Brahegymnasiet i Jönköping utförde han kubistiskt betonade väggmålningar, som på sin tid väckte stor debatt och liknande arbeten finns i Stockholms stadshus och vid Kungliga Dramatiska Teatern.

Oljemålningen är gjord Jean-Eugène Buland eller bara Eugène Buland och heter ”I verkstaden, ”Un Patron” eller ”The Lesson of the Apprentice” och är signerad år 1888.

Jean-Eugène Buland, född i Paris år 1852, död i Paris den 18 mars 1926 eller den 18 mars år 1927.

Den mycket välkända målningen heter ”Karl XII:s likfärd” och är en målning av Gustaf Cederström, utförd i Paris år 1878, det vill säga, 160 år efter kungen död i Norge.

I slutet av oktober år 1718 gick den svenska huvudhären över gränsen till Norge, varefter Karl XII började belägra fästningen Fredriksten vid Fredrikshald.

Under kungens personliga ledning skred belägringen snabbt framåt men då träffades Karl XII, mellan klockan nio och tio på kvällen, söndagen den 30 november år 1718, i en av de belägrandes löpgravar, den så kallade gamla linjen, av en kula, myten säger att det var en knapp,, som genomborrade båda tinningarna och omedelbart medförde döden.

Hans lik fördes till Tistedalen och därefter, vid arméns återtåg, hem till Sverige och den 13 december år 1718 kom liket till Uddevalla, där det lades i ekkista, tillverkad på platsen.

Den 24 december år 1718 balsamerades kroppen av Franz Martin Luth, och en ”fältriksdag” hölls på Kungstorget i Uddevalla, och Ulrika Eleonora godkändes som Sveriges drottning.

Den 2 januari år 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Stockholm, där kungen gravsattes i Riddarholmskyrkan den 26 februari år 1719.

Gustaf Olof Cederström, född den 12 april år 1845 i Stockholm, död den 20 augusti år 1933 i Stockholm, var en av Sveriges mest populära historiemålare under 1800-talet och han är mest känd för målningen ”Karl XII:s likfärd”.

Målningen heter ”Näcken” och är målad i olja på duk av den svenske konstnären Ernst Josephson.

”Näcken” är en bild som är målad, i olja på duk, och det exemplar som finns på Nationalmuseum mäter 144×114 centimeter och målades år 1882.

Tavlan inköptes med bidrag av Nationalmusei vänner år 1915 och Museet äger även en målad skiss med samma motiv.

Ernst Abraham Josephson, född den 16 april år 1851 i Stockholm, död den 22 november år 1906 i Stockholm, var en svensk konstnär, målare och poet.

Näcken, är det allmänna namnet på ett övernaturligt vattenväsen i svensk folktro, i större delen av Skåne kallat älven eller bäckamannen, norr därom och upp till Uppland och Värmland även benämnt strömkarlen, längre norrut dessutom bland annat forskarl och kvarngubbe.

Ordet ”näck” brukar härledas ur ett germanskt ord med betydelsen tvätta eller bada, i sin tur med motsvarigheter i flera andra indoeuropeiska språk.

Näcken framstår här som en symbol för det lockande och farliga i naturen men fungerar också som en allegori över konstnärens ensamhet.

Målningen ”Näcken” med dess nakna känslouttryck chockerade den samtida publiken och Nationalmuseum vägrade ursprungligen att ta emot den.

Näcken ansågs oftast ha manlig gestalt, han var ett utpräglat ensamväsen och kom vanligen i kontakt med människor vid eller via vatten, på broar, vid badstränder, kvarnar och bykbryggor.

Han uppfattades vanligen som farlig, dels genom att han troddes försöka dränka människor, dels som sjukdomsalstrare men samtidigt har det funnits en livaktig tradition om näcken som musikaliskt väsen.

Han kan uppträda som spelman med magiskt tvingande spel men också lära ut konsten att spela fiol till människor och ofta betonas näckens erotiska läggning, inte minst i balladerna.

På hemväg från Nationalmuseum i vinterskymningen står vi plötsligt framför en grupp människor som guidas av en kvinna som berättar om Carl von Linné i Stockholm vilket gör att vi stannar till och lyssnar.

Botanikern och smålänningen Carl von Linné bodde i Stockholm under 1730-talet, han var då utbildad läkare och satte upp en praktik i Stockholm.

I början försökte Linné att få patienter genom att besöka stadens krogar och där kom han i samspråk med stadens unga kavaljerer till vilka han erbjöd sina tjänster som läkare.

Linné hade flera olika bostäder under sin tid i Stockholm, bland annat var han inneboende hos arkitekten Carl Gustav Tessin i det Tessinska palatset i Gamla stan.

Men alla Linnés bostäder var inte lika pampiga och efter att ha gift sig med sin Anna Lisa flyttade han till en lägenhet i det så kallade ”Räntmästarehuset” vid Slussplan där grannarna var pigor, cancellister, det vill säga, lägre tjänsteman och kaffekokare.

Carl von Linné flyttade till Uppsala när han blev professor år 1741.

Bilden visar minnesplaketten med Carl von Linné på husfasaden på ”Räntmästarehuset” i Gamla Stan i Stockholm.