Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 5

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 5, Armémuseum, en natur- och kulturkrönika i 41 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Bilden visar armémuseum i centrala Stockholm som tar ett helhetsgrepp på krig och konflikt.

Varför krigar människan?

Vilka är drivkrafterna, och hur och varför har krig utkämpats?

Utställningarna är kronologiskt uppbyggda och består av autentiska föremål som vapen och uniformer, realistiska scener med figurer i naturlig storlek och omsorgsfullt tillverkad rekvisita.

Museet fungerar också som ett allmänhistoriskt museum, som berättar om Sveriges politiska historia från Gustav Vasas tid till idag.

Perfekt för både skolklasser och familjer som bättre vill förstå sin historia och sin samtid, precis som Miliseum i Skillingaryd.

Det första som möter besökaren precis innanför de yttre grindarna är Stridsvagn 103 eller Stridsvagn S, som den kanske är mer känd som.

Det är en svenskkonstruerad tornlös stridsvagn med en 105 millimeters kanon fast lagrad i vagnskroppen.

Jämfört med samtida utländska vagnar gav det cirka 1 meter längre eldröret 500 meter längre skottvidd, alternativt större pansargenomslag, och vagnen hade bättre skydd, speciellt mot riktad sprängverkan, bland annat tack vare en gallerskärm på frontpansaret.

Trots att Stridsvagn S inte kunde skjuta under gång var stridsvärdet väl i klass med motsvarande utländska vagnar.

Bofors AB levererade 290 vagnar under åren 1967–1972 men de ersattes successivt från 1995 av Stridsvagn 121, Leopard 2, och från 1996 av Stridsvagn 122, Leopard 2S.

När man kommer in i huvudbyggnaden konstaterar man att det pågår stora ombyggnationer med nya utställningsmontrar under konstruktion varvid delar av museet är avlyst och ett nytt besök i framtiden får genomföras för att få se allt det nya.

Bilden visar hjultillverkning till kanoner och haubitsar under mitten av 1800-talet.

Kanoner började användas i Sverige i slutet av 1300-talet men rörligt artilleri på hjul, kärrebössor och på släde förekom först vid 1400-talets mitt.

Gustav Vasa gav artilleriet en fast organisation och utnämnde år 1537 föreståndaren för sitt vapenförråd till tygmästare med ansvar för krigsindustrin och allt artilleri till lands och till sjöss.

Titeln ändrades år 1602 till rikstygmästare och senare till generaltygmästare.

Artillerister, så kallade bösseskyttar, var värvade och förlagda till de befästa orterna, av vilka flera blev mobiliseringsdepåer för det rörliga artilleriet, ”landtåget”.

Gustav II Adolf byggde vidare på denna grund och uppsatte ett artillerikompani på 300 man värvad trupp i Stockholm och han standardiserade materielen och införde bland annat lätta fältartilleripjäser, ”regementsstycken”, för nära samverkan med infanteriet på slagfältet, en i krigshistorien epokgörande insats.

Ett artilleriregemente som bestod av allt artilleri i egentliga Sverige organiserades år 1636 och utökades år 1649 till att omfatta hela det Svenska stormaktsväldets artilleri med personal fördelad på mer än 50 garnisoner.

Ur denna basorganisation, fredsstaten, mobiliserades i krig den kungliga arméns fältartilleriregemente och för olika områden lämpligt anpassade fältstater.

Redan tidigt visade det sig svårt att leda ett artilleriregemente som var fördelat över hela riket, men det bestod ändå till år 1794, då det delades upp på fyra artilleriregementen, Svea, Göta, Wendes och Finska och från de tre förstnämnda härstammar våra nuvarande artilleriregementen.

Det svenska artilleriets materiel, krigsorganisation och taktik efter stormaktstidens slut utvecklades i huvudsak efter internationella linjer.

Delar av truppslaget överfördes till marinen då kustartilleriet tillkom år 1902 och vid artilleriet organiserades år 1928 Karlsborgs och år 1938 Östgöta luftvärnsregementen.

År 1942 blev luftvärnet dock ett eget truppslag.

Den högre officersutbildningen tog fastare form år 1818 med Kongliga Artilleriläroverket på Marieberg i Stockholm och skolan blev år 1832 högskola för officerare i alla truppslag samt från år 1842 intogs även civila elever, det vill säga, civilingenjörer.

Sedan Krigshögskolan och Tekniska högskolan organiserats omvandlades år 1878 artilleriläroverket till Artilleri- och Ingenjörshögskolan, AIHS, vilken avvecklades år 1991 samtidigt som Artillericentrum, ArtC, och Fältarbetscentrum, FarbC, organiserades i Kristinehamn och Eksjö, ArtC avvecklades år 1998.

Bilden visar ett signalvärn med soldater ur 1:a Württembergska Skidkompaniet, våren 1915, ett år in i första världskrigets meningslösa fasor.

Första världskriget var det första av de två stora krig som slet sönder världen under 1900-talet och det pågick mellan åren 1914-1918.

Den ena sidan, centralmakterna, bestod främst av Tyskland, Österrike–Ungern, som var mycket större än dagens Österrike och Ungern, och Turkiet, det Osmanska riket.

Den andra sidan, ententen bestod av Storbritannien, Frankrike, Italien och Ryssland och från år 1917 även USA.

Bakgrunden till kriget var att Tyskland, som hade blivit ett enat rike först år 1871, hade börjat uppträda som en stormakt.

Detta uppfattade de gamla europeiska stormakterna Storbritannien, Frankrike och Ryssland som ett hot och på Balkanhalvön hade Serbien vuxit upp till en regional stormakt, vilket hotade Österrike–Ungerns ställning där, och Serbien stöddes av Ryssland.

Det som utlöste kriget var de så kallade skotten i Sarajevo, i Bosnien, som då tillhörde Österrike, då den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand mördades den 28 juni år 1914 av en bosnienserbisk terrorist vid namn Gavrilo Princip.

Det gav Österrike anledning att en månad senare förklara Serbien krig men Ryssland stödde då Serbien genom att mobilisera men eftersom Ryssland var i förbund med Frankrike kände sig nu Tyskland hotat från två håll.

Tyskarna inledde kriget genom att gå in i det neutrala Belgien, för att angripa Frankrike norrifrån men då kom Tyskland i krig med Storbritannien, som skulle skydda Belgiens neutralitet.

Den tyska planen var att snabbt besegra Frankrike för att sedan vända sig mot Ryssland med alla stridskrafter, en plan som gick under namnet Schlieffenplanen.

Men den tyska planen misslyckades helt och den franska armén lyckades hejda tyskarna norr om Paris, men ingen av arméerna kunde driva bort den andra så istället grävde båda sidor ner sig i enorma skyttegravar, som sträckte sig från Engelska kanalen till bergsområdet Vogeserna i östra Frankrike.

Båda sidor gjorde sedan många försök under resten av kriget att driva bort fienden, nästan utan resultat, men miljoner människor dog i dessa meningslösa anfall.

I öster var kriget mer rörligt, men även där dröjde det länge innan det kom till något avgörande.

Tyskarna kunde slå tillbaka ryssarna, men det lyckades inte österrikarna med då deras trupper också var bundna på gränsen mot Italien, som hade gått med i kriget år 1915.

Även Turkiet, eller som det då hette Osmanska riket, deltog i kriget från år 1915 och en viktig uppgift för Storbritannien blev att befria de områden i Mellanöstern som hade varit turkiska i århundraden.

En viktig händelse i detta sammanhang var när britterna tågade in i Jerusalem den 9 december år 1917.

USA hade från början varit neutralt men när tyskarna inledde ett ubåtskrig i Atlanten som drabbade även amerikanska fartyg gick USA in i kriget på våren år 1917.

På östfronten var tyskarna segerrika och ockuperade snart stora landområden och under tre år fick befolkningen utstå svåra lidanden.

Den svältande befolkningen i dessa områden protesterade så kraftfullt att tsaren i Ryssland tvingades abdikera och senare mördades och den 7 november år 1917 störtades regeringen av kommunisterna under ledning av Vladimir Lenin, den Ryska revolutionen hade inletts.

Under år 1918 avgjordes kriget, Tyskland slöt fred med Ryssland i mars och koncentrerade alla sina krafter på västfronten men nu hade en stor och utvilad amerikansk armé satts in där, och till slut kunde ententen anfalla med framgång.

Tyskarna tvingades bakåt och gav upp den 11 november år 1918 men innan dess hade även Turkiet besegrats och Österrike gett upp.

Första världskriget var en stor mänsklig katastrof och över 8 miljoner soldater dog, dessutom krävde kriget miljontals civila offer, både medan kriget pågick och i dess efterföljd då spanska sjukan härjade.

Med kriget som förevändning mördades också mellan 800 000 och 1,5 miljoner armenier i Turkiet.

Också de politiska följderna var enorma och när frederna hade slutits år 1919 och år 1920 var Europas karta helt omritad.

Sju nya stater hade uppstått, Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Det österrikiska kejsardömet hade krympt till två småstater, Österrike och Ungern och i alla de förlorande staterna hade politisk oro lett till att regimerna störtats och kejsarna avsatts eller avgått.

I Ryssland segrade kommunisterna och bildade Sovjetunionen.

USA:s president Woodrow Wilson förespråkade en mild fred och i hans program för fred ville han säkra ett demokratiskt och fredligt Europa, där även krigets förlorare skulle behandlas rättvist.

En varaktig fred skulle säkras genom att skapa ett Nationernas förbund som skulle förhindra framtida krig, han blev dock nedröstad och USA ställde sig utanför Nationernas förbund.

Särskilt för Tyskland blev fredsvillkoren oerhört hårda, bland annat skulle landet betala ett enormt skadestånd och ur denna hårda fred föddes snart tankar på revansch.

Detta utnyttjades av nazisterna, som tog makten i Tyskland år 1933 och sex år senare störtades världen in i ett nytt världskrig, Andra världskriget.

Det var i dessa kläder och med detta vapen som jag skulle försvara mitt Sverige under min långa värnplikt och mina många krigsförbandsövningar under 1970-talet och framåt, och det var i dessa kläder och med detta vapen i hand jag i värsta fall skulle lemlästas eller dö.

Det var här jag sov, i en överslaf, på Kungliga Sjätte Artilleriregementet i Jönköping, det var detta blåvitrutiga påslakan som jag höljde över mig varje natt när vi var inne och förlagda på kasern.

Mitt skåp var det högra av de två vänstra plåtskåpen, platsen var dock inte här i Stockholm utan i Jönköping.

Ett par nätter blev det även i Stockholm då vi i 1:a kompaniet vid A6 gick högvakten vid Stockholm slott i augusti år 1978.

Många nätter blev det dock i arméns kläder innan jag vid pass 47-års ålder enligt regelverket var ansedd som för gammal att försvara riket och jag blev avtackad per brev av självaste Överbefälhavaren tillika Växjöbon, den 4-stjärnige generalen eller amiralen, Håkan Syrén.

Bilden visar äldre uniformer och annat materiel från bland annat Tyskland, Finland och Sovjetunionen.

Bilden visar äldre uniformer och annat materiel från bland annat Tyskland och Sovjetunionen.

Bilden visar äldre uniformer och annat materiel från bland annat Sverige.

Svensk vardag i krigets skugga år 1940, väldiga vedstaplar, kära möten och ransoneringskort.

Vid användning av kärnvapen frigörs väldiga mängder energi, teoretiskt mer än en miljon gånger så mycket som ett vanligt sprängämne räknat per viktenhet av det kompletta vapnet.

Kärnvapens styrka anges som energiinnehåll och uttrycks därför i kiloton eller megaton, där beteckningen motsvarar den mängd trotyl som krävs för att nå samma energiutveckling, det vill säga, 1 000 respektive 1 miljon ton.

Kunskapen om fission och fusion, är en vetskap som jag är rädd för att vi människor inte är mogna att hantera eller ta ansvar för men låt oss hoppas att jag har fel, annars går det åt skogen för oss alla.

Hästar inom armén, till exempel, Kavalleri eller rytteri är ett beridet truppslag som historiskt använde hästar för förflyttning och strid.

I moderna arméer avser kavalleri oftast motoriserade, bepansrade eller helikopterburna förband och det svenska kavalleriet är idag militärpolis-, spanings- och jägarförband.

Adelsfanan var ett svenskt kavalleriförband med rötter i ”adelns rusttjänst” i Alsnö stadga från år 1279.

Namnet Adelsfanan kom dock inte i bruk förrän år 1571 och samtliga officerare i Adelsfanan var hämtade ur den svenska adeln.

Under Gustav II Adolf var Adelsfanan organiserad så att fyra skvadroner värvades inom Sverige och en från Finland.

Senare tillkom ytterligare en svensk skvadron och från 1660-talet tillkom en skvadron från Skåne.

Förbandet avvecklades år 1809 och är därför troligen det kavalleriförband som kontinuerligt varit i tjänst under längst tid i världen, det vill säga, mer än 500 år.

Plötsligt, och för mig totalt oväntat, sparkar hästen plötsligt bakut med sitt vänstra bakben på ett metallrör, varvid ett kraftfullt ljud uppstår, varvid jag säkert lättade från marken några centimeter i ren överraskning och rädsla.

Apropå Adelsfanan, bilden visar Uniform modell 1743 för ryttare vid just Adelsfanan.

Bilden visar, då Ugglan, nu Örnen.

Efter elva års flygningar, åren 1999-2010, med Sveriges taktiska UAV system Ugglan går systemet nu i graven och Ugglan ersätts med ett nytt system kallat Örnen, UAV 03.

Systemet kommer att innebära att man kan flyga längre sträckor, under längre tid med mindre resurser.

Det franska obemannade flygplanet köptes in till den svenska Försvarsmakten och år 1999 överlämnade Försvarets materielverk flygplanet till K3 i Karlsborg och sedan dess är K3 det förband i Försvarsmakten som har ansvar för flygningar med obemannade luftfarkoster.

Ugglan, som systemet hette då, har väl fyllt sin uppgift under de år det brukats och Försvarsmakten är nu redo för att använda en farkost som ger ännu bättre förutsättningar för att verka, i Sverige eller någon annanstans i världen, namnet är nu Örnen.

Överallt där konflikter pågår används UAV: er och anledningen är att de inte behöver ha en pilot i farkosten och därför blir billigare och enklare att tillverka.

Med hjälp av den kamerautrustning som finns i farkosten kan man i direktsändning skicka bilder som kan ge den information man behöver för att använda förbanden så rätt som möjligt på ett så säkert sätt som möjligt.

Att svenska fredbevarande soldater på olika plats i världen behöver så mycket underrättelser som möjligt för att undvika att bli överraskade är självklart.

Den farkost som regeringen har gett klartecken till att köpa in är en amerikansk farkost med över 500 000 flygtimmar och detta innebär att det är ett väl beprövat system som direkt kan komma våra förband till nytta.

Farkosten, som i Sverige kommer att heta ”UAV 03 Örnen”, kommer att levereras till Sverige efter att personal från K3 utbildats.

Fördelen med det nya systemet är att det kan flyga betydligt längre under längre tid vilket kommer att gynna verksamheten.

All materiel måste underhållas, så även ett träplank, dock tycker jag att soldatens skyddsutrustning lämnar mycket i övrigt att önska.

Nu kommer två mycket dramatiska bilder på våra nära släktingar schimpanserna där fyra hanar slåss.

Jag blev stående en lång stund och begrundade hur lika vi faktiskt är när det gäller att lösa konflikter vilket gjorde mig mycket illa till mods under en lång stund.

Den första jämförelsen av människan och schimpansens arvsmassa har nu offentliggjorts och studien visar att 96 procent av vårt DNA är identiskt.

Genom att jämföra arvsmassa har forskarna bekräftat att människan och schimpansen, precis som Darwin hävdade, har samma anfader och man räknar med att arterna skiljdes åt för mellan 6-7 miljoner år sedan.

När man jämförde hjärta, hjärna, lever, njurar och testiklar fann man att hjärnan är det organ som skiljer sig minst mellan arterna.

Mer än 50 gener som finns i människans arvsmassa saknas helt eller delvis hos schimpansen och att titta på olikheterna mellan arternas DNA kan ge oss ledtrådar om vad det är som gör oss till människor, menar forskarna.

Människan och schimpansen har också en högre andel genetiska mutationer än andra däggdjur, vilket kan förklara vår överlägsna anpassningsförmåga men även den höga andelen av genetiska sjukdomar och defekter som plågar oss.

Döden, rädslan, förtvivlan och förstörelsen är ständiga följeslagare till soldaterna och krigen, att vi aldrig lär oss.

Bilden visar den stora stridsspetsen till en gammal Sovjetisk medeldistansrobot, SS4.

Bildens gamla stridsspets till medeldistansroboten SS4 ersattes senare med SS20 som är en medeldistansrobot med förmåga att bära upp till tre kärnstridsspetsar, försedda med tröghetsnavigeringssystem, på vardera 150 kiloton med en räckvidd på 5500 kilometer.

Robotsystemet SS20 började utvecklas redan år 1966 med syftet att ersätta de äldre SS-4 och SS-5 som krävde fasta avfyrningsplatser och drevs med flytande bränsle vilket gjorde klargörningstiderna långa.

SS 20 drevs med fastbränsle med lång lagringstid och avfyrades från en mobil avfyrningsramp och utplacering av SS 20-systemet började i mars år 1976 och i augusti ingick det första robotregementet i Sovjetunionens kärnvapenberedskap.

Nu följer ett antal bilder på olika installationer som visar miljöer från stormaktstiden, i svensk historieskrivning gängse benämning på perioden från Gustav II Adolfs trontillträde år 1611 till Karl XII:s död år 1718, då Sverige förvärvade och upprätthöll en stormaktsställning i Europa.

När Gustav II Adolf under brinnande krig år 1611 efterträdde fadern Karl IX ägde något av ett politiskt systemskifte rum.

Genom en kungaförsäkran bands denne till samverkan med råd och ständer och riksrådet fick en klart anvisad roll i riksstyrelsen.

Det blev regel att ständernas beslut inhämtades i frågor om krig, fred, beskattning och utskrivningar och därmed fick riksdagen del i en politisk beslutsprocess, där likväl stort utrymme gavs för en personlig kungamakt.

Fyrståndsriksdagen var en spegelbild av det ståndssamhälle som tagit form under 1200-talet och genom förmånliga privilegier år 1612, ytterligare förbättrade år 1644, fick adeln en rad ekonomiska favörer och företräde till alla högre ämbeten.

Man tvangs dock göra betydande avsteg från privilegierna under hela stormaktstiden men talrika högadelsätter kunde bygga upp stora förmögenheter, manifesterade i magnifika slott, och spela en framträdande politisk roll.

Samtidigt ökade adelns numerär genom nyadling från cirka 450 till 2 500 vuxna män och även prästerskapet spelade en växande roll i en statsideologi där kyrka och världslig makt var starkt integrerade.

Prästernas dubbla lojaliteter, som talesmän för sin församling och som språkrör för en gudomligt sanktionerad överhet, gav dem en nyckelroll i många sammanhang.

Borgerskapet fick genom kronans näringspolitiska satsningar ökad betydelse och talrika nya städer grundades, Stockholm växte starkt och storköpmän med utländsk bakgrund hade vida internationella kontakter.

Men ståndets breda bas utgjordes av småhandlare och hantverkare och att bönderna var representerade i ett riksorgan var unikt i Europa.

De kunde även agera vid häradstingen, och i frågor om taxeringar och utskrivningar spelade deras härads- och sockennämnder en stor roll.

Förekomsten av en ordnad dialog mellan styrande och styrda förklarar frånvaron av bondeuppror under en tid präglad av statsmaktens växande krav och talrika revolter i andra länder.

Det politiska systemskiftet i Sverige år 1611 låg även på ett mer personligt plan där högadelns ledare, rikskanslern Axel Oxenstierna, och kung Gustav II Adolf båda strävade efter att modernisera och förvandla Sverige till en av omvärlden aktad och fruktad stat.

Denna stormaktspolitiska vision inspirerades av den göticistiska historietradition som förmedlades genom den högre och lägre utbildningen.

Uppsala universitet blommade upp med aktivt kungligt stöd, och tre nya universitet grundades fram till år 1668.

Gymnasier skapades i samtliga stiftsstäder, och läskunnigheten ökade markant hos gemene man.

Administrativt fanns en ganska god grund, som målmedvetet byggdes ut på ett sätt som framgår av regeringsformen år 1634 och på central nivå tillkom nya ämbetsverk, medan man regionalt och lokalt skapade uniforma organ för civil, judiciell och militär förvaltning.

Systemets livskraft framgår av att det alltjämt delvis består.

Den militära upprustningen gällde alla delar av krigsmakten och en satsning på svenskt krigsfolk i stället för värvat utländskt hade både kostnads- och pålitlighetsaspekter, men stora manskapsförluster tärde hårt på den manliga befolkningen, varför även legotrupper kom att spela stor roll i krigföringen fram till 1670-talet.

Trots kontinuerlig ökning av skatteuttaget, med kulmen runt år 1630, och växande uttag av skatter i pengar var kronans finansiella bas tämligen svag och därför skedde en stark satsning på en merkantilistisk handels- och näringspolitik med kraftig ökning av exporten som följd.

Bakom detta stod såväl inhemskt kapital från främst högadeln som tekniska innovationer och kapital utifrån, särskilt genom tyska och nederländska invandrare.

De nya järnbruken växte fram utanför det gamla bergslagsområdet och gjorde Sverige världsledande som exportör av stångjärn och järnkanoner och även kopparexporten spelade stor roll, liksom handeln med tjära, beck, pottaska och andra skogsprodukter.

Även för de enskilda människornas försörjning ökade skogsmarkens betydelse kraftigt, det vill säga, en stark befolkningsökning präglade rikets skogsbygder.

Befolkningspotentialen var likväl den svagaste länken i det svenska stormaktsbygget och folkmängden kan år 1625 beräknas ha ökat till 1,1 miljoner varav 300 000 i den finländska riksdelen.

Fram till år 1721 skedde trots krig och farsoter en viss ökning, vartill kommer förvärven av danska och norska landskap och folkmängden låg då på cirka 1,5 miljoner.

Den aktiva utrikespolitiken riktades efter Stolbovafreden mot Polen, en fred efter rysk–svenska kriget åren 1609–1617, sluten den 27 februari år 1617.

Riga och hela Livland erövrades åren 1621–1626, varefter det till polska Preussen överflyttade kriget avslutades med stilleståndet i Altmark år 1629, som gav Sverige Livland och under sex år preussiska hamnar med rika tullinkomster.

Under tiden hade det stora tyska kriget fört kejsarens och den katolska ligans trupper upp till Östersjön.

Den svenska interventionen i trettioåriga kriget åren 1618–1648 kunde därför framställas som ett förebyggande försvarskrig inför den riksdag som gav sin sanktion men en rad samverkande faktorer har säkert legat bakom Gustav II Adolfs beslut och även bakom tidigare krigsföretag, med andra ord, det gäller handels- och maktpolitiska, religiösa och personligt äregiriga i göticistisk anda.

Bilden visar en Motstuga, ett gjuteri för svenska kanoner.

Vid landstigningen i Pommern år 1630 saknade Sverige bundsförvanter, men ett subsidiefördrag med Frankrike år 1631 förbättrade situationen.

Segern vid Breitenfeld samma år, ett resultat av Gustav II Adolfs nydanande krigskonst, innebar en verklig vändpunkt och den politiska målsättningen växte med framgångarna, men kungens död vid Lützen år 1632 förändrade situationen helt.

För Oxenstierna som övertog ledningen blev målet en rimlig upprättelse för Sveriges insatser, vilket krävde ytterligare 16 års krig med stora mänskliga och ekonomiska satsningar men kriget i Tyskland utnyttjades även för att tillfoga Danmark ett svårt slag 1643–1645.

Freden i Brömsebro gav Sverige Gotland, Ösel, Jämtland med Härjedalen och Halland på 30 år, medan westfaliska freden år 1648 gjorde bland annat Bremen–Verden, Wismar, Vorpommern och en del av Hinterpommern svenska och dessa freder markerade att Sverige nu var en av Europas stormakter.

Freden i Brömsebro avslutade den 13 augusti år 1645 Torstensons krig, som inleddes år 1643 mellan Sverige och Danmark-Norge under drottning Kristinas respektive Kristian IV av Danmarks regeringsperioder.

Westfaliska freden kallas den fred som slöts den 14 oktober år 1648 och avslutade det trettioåriga kriget.

Vid Gustav II Adolfs död ärvdes kronan av dennes sexåriga dotter Kristina och förmyndarregeringen, verksam under hennes omyndighetstid fram till år 1644, dominerades av Axel Oxenstierna och dennes släktgrupp.

Därefter sköt drottningen denna delvis åt sidan och favoriserade en rad andra favoriter som stod henne nära.

Den genom krigen växande finanskrisen blev långsiktigt förvärrad av de omfattande frälseköp och donationer som tillgreps för att lösa mer akuta problem och tillsammans med det gamla frälsegodset förfogade adeln år 1654 över intäkter från cirka 60 % av rikets gårdar, en tredubbling på bara 60 år.

Detta skapade växande sociala spänningar, som kulminerade vid riksdagen år 1650 då de ofrälse pressade adeln tillbaka, och Kristina kunde utnyttja situationen till att få kusinen Karl Gustav erkänd som tronföljare.

Denne kusin blev därför kung år 1654 under namnet Karl X Gustav, vid drottning Kristinas abdikation och övergång till katolicismen.

Bilden visar en rådsstuga framför masungen där järnet framställdes.

Vid riksdagen år 1655 genomdrev Karl X Gustav beslut om partiell reduktion, vilket krävts av de ofrälse sedan år 1644 och samtidigt fattades beslut om att åter börja krig, denna gång mot Polen.

Stora initialframgångar följdes av växande svårigheter när först Ryssland och år 1657 även Danmark förklarade krig.

Anfallet mot Jylland och det djärva tåget över Bält ledde fram till segerfreden i Roskilde i februari år 1658, då Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län tillföll Sverige.

När kriget förnyades redan i augusti samma år var målet att helt uppsluka det danska riket, men en rad stater skyndade till danskarnas hjälp, det gällde främst Nederländerna, som nu dominerade östersjöhandeln och kände sig hotat av Sveriges försök att få kontroll över Östersjöns inlopp.

Sveriges situation var redan prekär när kungen hastigt avled år 1660, och i den fred som den tillträdande förmyndarregeringen skyndade sig att sluta i Köpenhamn samma år återlämnade Sverige Trondheims län och Bornholm.

Bilden visar kyrkans och prästens som informationsspridare till folket.

Förmyndarregeringen under Karl XI:s minderårighet åren 1660–1672, med Magnus Gabriel De la Gardie som rikskansler, blev mer beroende av råd och riksdag än den förra.

Lösningen av rikets svåra finansiella problem var huvudfrågan och sparsamhet var ett riktmärke men räckte inte, vilket ledde till att man lämnade sin försiktiga utrikespolitik och mot subsidier slöt förbund med Frankrike år 1672.

Detta fick till följd att Sverige åren 1674–1675 invecklades i krig med Brandenburg, Danmark och Nederländerna och kriget avslöjade stora brister, särskilt vid flottan.

Samtliga besittningar i Tyskland gick förlorade, fienden fick kontroll över haven, Skåne och Blekinge gick förlorade år 1676, men efter slaget vid Lund samma år övergick initiativet till den svenska armén och när fred slöts år 1679 med återställande av Status Quo var Skåne nästan återerövrat.

Bilden visar en svensk kavalleriattack med blanka vapen.

Erfarenheterna från kriget 1674–1679 var helt avgörande för den reorganisation av Sveriges finanser, krigsmakt och styrelse som fick sin politiska bekräftelse av riksdagarna år 1680 och år 1682.

Beslut träffades om förmyndarräfst, om reduktion av alla kronoavsöndringar och att lägga krigsmaktens reorganisering i kungens händer men även makten över lagstiftning och utrikespolitik anförtroddes denne.

Rådet tilldelades närmast rollen som kunglig remissinstans och att ett envälde kunde ta form utan en uppslitande maktkamp berodde inte minst på att den lägre ämbetsadeln och officerarna såg reduktionen som ett medel att få en säker utkomst i kronans tjänst genom det indelningsverk som byggdes upp.

De ofrälse kände en långt starkare tillit till en effektiv och stark kungamakt än till en månghövdad ”herremakt”.

Även om hotet mot skatteböndernas frihet tidigare under 1600-talet överdrivits innebar reduktionen att deras faktiska äganderätt kändes säkrare, för äganderätten var åtråvärd, vilket belyses av att tusentals kronobönder snabbt utnyttjade möjligheten till skatteköp då detta blev möjligt år 1701, trots att priset var högt.

Enväldets etablering stärkte ytterligare de centralistiska strukturerna och fullbordade samtidigt den professionalisering av hela förvaltningsapparaten som inletts vid seklets början.

Under 1600-talet nådde även en av kronan och kyrkan gemensamt driven civiliseringsprocess, med den lutherska hustavlan som övergripande norm, märkbara resultat på det mer mentala planet.

Den grova våldsmentaliteten, som visserligen uppvisade betydande skillnader mellan olika delar av riket, mildrades efter hand.

Bilden visar en svensk soldat bakom skyddsvallar av jord och flätade grenar och vidjor.

Strategin bakom Karl XI:s reformer var klart defensiv och det gällde formeringen av den stående krigsmakten, det vill säga indelningsverket, där rekryteringen överlämnades till rotarnas och rusthållens värvningar, liksom utrikespolitiken.

Denna byggde på en nära samverkan med England, Nederländerna och Holstein–Gottorp för att gardera Sverige mot danska revanschförsök men samtidigt blottställdes det Svenska rikets östra flank, vilket blev uppenbart år 1700 när en koalition av Ryssland, Sachsen och Danmark anföll Sverige.

Det härigenom inledda stora nordiska kriget under åren 1700–1721 bjöd inledningsvis på snabba framgångar för den unge Karl XII och dennes armé vilket snart förde in Sverige i en mer offensiv fas, syftande till kontroll över Polen, som var i personalunion med Sachsen, och en fortsättning av rikets expansion, inte minst handelspolitiskt.

En avgörande vändpunkt kom med nederlaget vid Poltava och arméns följande kapitulation år 1709.

Danmark förklarade åter krig och de baltiska provinserna liksom Finland erövrades av ryssarna, och de tyska besittningarna föll i händerna på Preussen och Hannover, som sällat sig till Sveriges fiender.

För att förbättra Sveriges utsikter i de fredsförhandlingar som redan påbörjats inledde Karl XII år 1718 en erövring av det danska Norge men det dödande skottet vid Fredriksten innebar den svenska stormaktens slutliga kollaps.

I frederna 1719–1721 tvangs Sverige avstå Viborg jämte större delen av Karelen och de baltiska provinserna till Ryssland, delar av Pommern till Preussen och Bremen–Verden till Hannover.

Bilden visar ett av krigets offer, en man utan ben, säkert amputerade av en fältskär efter ett slag.

Det svenska stormaktsväldets sammanbrott har ofta tillskrivits Karl XII:s person och missgrepp men djupare sett torde dock sammanbrottet bara ha varit en tidsfråga då den svenska stormakten vilade på en alltför svag resursbas, vartill kom att grannstater som Ryssland, Preussen och Danmark befann sig i en kraftfull moderniseringsprocess och såg skilda delar av det utspridda svenska riket som primära expansionsmål.

På omvänt sätt torde den svagare maktstrukturen i grannländerna under tidigt 1600-tal ge en partiell förklaring till Sveriges uppnådda stormaktsställning.

Bilden visar krigets umbäranden och offer.

De tre följande bilderna visar olika straffmetoder som ofta förkom i äldre tider, dessa var ofta kombinerade med olika former av grym tortyr.

Bilderna visar trähästen, spöstraff och hjulet men det finns många, många fler, omänskligt grymma och fruktansvärda tortyrmetoder.

Här följer några ytterligare.

Huvudkrossaren, här placerades offrets huvud i järnmössan med käken mot en stödram, därefter pressade man ner mössan genom att snurra på en skruv, som så småningom fick tänderna att spricka, käken att kollapsa och om ytterligare tryck tillämpades hoppade ögonen ut och skallen krossades.

Judasstolen eller Judasvaggan som den också kallades, sägs ha använts under den spanska inkvisitionen. Torterarna placerade offret på toppen av en vässad kon och lät den sedan tränga längre och längre in i personens anus eller vagina.

Hjulet, var kanske ett av de mest kända tortyrredskapen under medeltiden och ofta tändes en eld under hjulet så att offret långsamt brändes. Andra gånger placerades vässade piggar under hjulet som rev upp huden varje gång det snurrade ett varv. För det mesta lämnades offret att dö på hjulet.

Trähästen eller den spanska åsnan var ett annat fruktansvärt redskap som användes flitigt under den spanska inkvisitionen. Här grenslade offret en träbock samtidigt som tunga vikter bands fast vid fötterna och ibland blev påfrestningen så stor att offrets slets itu.

Kistan, en av de mest förekommande och fruktade tortyrmetoderna under medeltiden. Offret kläddes av naken och placerades i en mer eller mindre stor metallbur, anpassad efter en människokropp, därefter hängdes buren upp i ett träd, där personen lämnades att dö, överviktiga offer sattes ofta in i mindre burar bara för att öka deras lidande.

Bröstslitaren eller spindeln användes på kvinnor som till exempel misstänktes för otrohet, häxkonst eller kätteri. Upphettade piggar trängde in i de bara brösten, varpå ett kraftigt ryck tillämpades för att slita sönder dem. Offren dog ofta till följd av kraftig blodförlust eller infektioner.

Ett annat mycket smärtsamt och välkänt tortyrredskap var sträckbänken. Här bands offrets armar och ben fast för att sedan långsamt sträckas ut. Så småningom ledde detta till att lederna hoppade ur led eller till och med slets av. Ibland räckte det att låta en fånge bevittna någon som torterades på sträckbänken för att få en bekännelse.

Avrättning med elefant var en vanlig avrättningsmetod i bland annat Indien och forna Persien. Elefanten kunde antingen döda offret direkt genom att krossa skallen med sin egen tyngd eller tortera offret en längre tid, vilket de blivit tränade till. Ofattbart nog förekom avrättningar med elefanter en bra bit in på 1800-talet.

Pålning, en vässad påle pressades genom offrets kropp. Därefter lämnades man att dö vilket kunde ta upp till tre dagar. Den rumänske fursten Vlad III Dracul, även känd som Dracula, var känd för sina grymma tortyrmetoder och ett av hans favoritstraff var just att spetsa människor på pålar. Detta ledde till att han fick smeknamnet Vlad Pålspetsaren.

Stegel och hjul, stegling, ett straff som bestod i att en halshuggen brottslings huvud och eventuellt högra hand efter avrättningen spikades upp på en påle, ett stegel, och hans kropp lades hel eller fyrdelad på ett respektive fyra hjul, vilka gjordes fast liggande på en respektive fyra lodrätt stående pålar. Det hände att man spikade upp kroppen på en påle utan att först lägga den på hjul. Straffet, som ådömdes män som begått svåra brott, tillämpades in på 1820-talet och det avskaffades år 1841.

Spö- och risstraff, ris- och spöstraff, prygel med spö eller ris, ett ofta förekommande skamstraff i äldre tid.

Det förekom som straffpåföljd vid något enklare brott, till exempel ringare misshandels- och tillgreppsbrott, förolämpningsbrott och sedlighetsförbrytelser. Det användes också som förvandlingsstraff för böter. Vid spöandet slog man med två spön i varje slag, varför det i äldre källmaterial talas om ”par spö”. Män straffades med högst 40 par spö och kvinnor med högst 30 par ris, varvid tre slag utdelades med varje par spö respektive ris. Vid såväl spöandet som risandet slog man mot den bara kroppen, därav uttrycken hudstrykning och hudflängning. Straffen exekverades av bödeln eller någon rättstjänare vid skampålen eller rådhusdörren i städerna och vid tingshusdörren på landsbygden. Spö- och risstraff som förvandlingsstraff för böter fastställdes i straffordningen år 1653 och upphävdes år 1841. Som allmän strafform avskaffades spö- och risstraff inte förrän år 1855, dock fanns prygel kvar som disciplinstraff vid fängelse- och tvångsarbetsanstalter till ända fram till år 1938.

De följande fyra bilderna visar miljöer från Finska kriget där Sverige förlorade sin östa rikshalva, nuvarande Finland till Ryssland.

Finska kriget kallas kriget mellan Ryssland och Sverige under åren 1808–1809, vilket ledde till att hela Finland blev ryskt.

Finland hade varit en del av Sverige sedan medeltiden i mitten av 1200-talet, det var den del som gränsade mot Ryssland, och i många krig under flera hundra år var Finland nästan alltid krigsskådeplats och efter två tidigare krig under 1700-talet hade Sverige redan tvingats avstå ett stort område i sydöstra Finland till Ryssland.

I det finska kriget där vi förlorade Finland var den svenska armén dåligt förberedd och kunde i längden inte hindra den ryska erövringen, även om generaler som Döbeln och Sandels segrade i flera slag.

Om dem och andra hjältar från kriget skrev senare Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg ett berömt diktverk, Fänrik Ståls sägner.

En stor motgång redan i början av kriget var att den starka fästningen Sveaborg utanför Helsingfors gav sig utan strid, när ryssarna sommaren år 1809 norrifrån hade trängt ner ända till Umeå gav svenskarna upp.

I det finska kriget där vi förlorade Finland var den svenska armén dåligt förberedd och kunde i längden inte hindra den ryska erövringen, även om generaler som Döbeln och Sandels segrade i flera slag.

Om dem och andra hjältar från kriget skrev senare Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg ett berömt diktverk, Fänrik Ståls sägner.

En stor motgång redan i början av kriget var att den starka fästningen Sveaborg utanför Helsingfors gav sig utan strid, när ryssarna sommaren år 1809 norrifrån hade trängt ner ända till Umeå gav svenskarna upp.

Det finska inbördeskriget ägde rum år 1918 och de två sidorna i kriget kallades ”de vita” och ”de röda”.

De röda var revolutionära socialdemokrater och kommunister, och de vita var deras motståndare och ledare för de vita var generalen Gustaf Mannerheim.

De vita segrade efter några månader men mer än 6 000 människor stupade i kriget, men många flera dog genom mord och terror vid sidan av själva striderna.

Det var framför allt de vita som avrättade många krigsfångar, och många röda dog också av svält i de vitas fångläger, sammanlagt omkring 20 000 människor.

De röda mördade bortåt 1 500 personer, av dem många civila som inte deltog i kriget.

Bilden visar ”Sprit, fylla och en stunds flörtande och kärlek” i krigets skugga.

Bilden visar arbetet med Göta kanal, ett arbete som utfördes av indelta soldater och ryska frivilliga desertörer.

Arbetet har beräknats ha krävt sammanlagt 8,5 miljoner dagsverken à 12 arbetstimmar till bland annat 7 miljoner kubikmeter jordschaktning, 200 000 kubikmeter bergsprängning och 200 000 kubikmeter murning.

Arbetet bedrevs huvudsakligen med hjälp av arbetskommenderingar från den indelta arméns regementen men en mindre del av arbetsstyrkan var civilpersoner samt ryska desertörer, som frivilligt anslutit sig och som mest arbetade 7 000 man vid kanalbygget år 1812, men oftast var arbetsstyrkan 2 000–3 000 man.

Kostnaden hade beräknats till 1,6 miljoner riksdaler banko, men kom slutligen att uppgå till 10,4 miljoner riksdaler banko.

Detta skall dock ses mot bakgrunden av en akut penningkris med galopperande inflation under 1810-talet och förändringar av kanalens dimensioner med mera.

Vid en jämförelse med nutida anläggningsentreprenader förefaller därför inte fördyringen särskilt anmärkningsvärd, men trots de svåra ekonomiska motgångarna och riksdagens upprepade hot om nedläggning lyckades von Platen och hans medhjälpare föra kanalbygget i hamn.

Västgötadelen invigdes år 1822 och Östgötadelen år 1832, tre år efter von Platens död.

Bilden visar en vaktpost och en kock i fält under 1800-talet, inte helt olikt det jag fick vara med om under min värnplikt under 1970- och 1980-talen.

Soldatmodet var dock annorlunda och sättet att laga maten likaså, annars känner jag igen mig.

Bilden visar ett besök inne i ett militärtält under 1800-talet, våra tält på 1970- 0ch 1980-talen var gröna men vi var nog lika trötta efter dagens slut och nätternas eldvakt.