Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 6

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 6, Kändismöten, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet, vecka 7 anno 2018.

När man kommer till Stockholm, Sveriges huvudstad, ser man ofta en och annan så kallad kändis, det vill säga, en person som är känd via TV, radio, film, teater eller sociala medier.

Men det kan också vara personer som i detta fall står staty, eller till och med kända platser, vilket är fallet i denna lilla krönika från tiden då vintern var på besök och nordanvinden plågade näsa och öron.

Bilden visar LO-borgen, Landsorganisationen i Sverige, som bildades år 1898 och som ligger på Barnhusgatan 18 vid Norra Bantorget i Stockholm.

LO är en sammanslutning av fackliga arbetstagarorganisationer som enligt sina stadgar ska ”tillvarata arbetstagarnas intressen på arbetsmarknaden och inom näringslivet samt verka för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati”.

Organisationen ger ut LO-tidningen och år 2011 ingår 14 fackförbund i LO med sammanlagt drygt 1,5 miljoner medlemmar.

Framför LO-borgen på Barnhusgatan 18 står Mäster Palm staty, egentligen heter han August Palm och föddes den 5 februari år 1849, och avled den 14 mars år 1922, och han räknas som en socialdemokratisk pionjär och agitator.

August Palm var till yrket skräddare och hade arbetat som sådan i Danmark och Tyskland, där han kommit i kontakt med socialismen.

Utvisad från Tyskland på grund av socialistisk agitationsverksamhet slog han sig en tid ned i Danmark men återvände sedan till Sverige, där han introducerade de socialdemokratiska idéerna, första gången genom ett föredrag i Malmö den 6 november år 1881.

Därifrån fortsatte han till Stockholm, där han talade i Lill-Jansskogen annandag jul samma år och under de följande åren genomkorsade August Palm landet under ständiga agitationsresor.

Han råkade ofta i strid med myndigheterna och fick avtjäna sammanlagt 6.5 månaders fängelse för smädelse och ärekränkning.

År 1882 grundade August Palm i Malmö den första socialdemokratiska tidningen Folkviljan och publicerade samma år det första socialdemokratiska programmet, en översättning från danskan som gick tillbaka på det tyska Gothaprogrammet.

Palms åskådning var klart reformistisk, och han tog bestämt avstånd från Hinke Bergegrens antiparlamentariska propaganda.

År 1885 flyttade Palm till Stockholm, där han grundade och en tid redigerade tidningen Social-Demokraten och år 1889 deltog i bildandet av Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Hans stridbara lynne invecklade honom emellertid i ständiga schismer med meningsfränder, däribland Hjalmar Branting, och han blev alltmer isolerad inom partiet.

De senare åren ägnade han sig som politisk vilde bland annat åt en personlig kampanj mot nykterhetsrörelsen.

Kungsträdgården, här i vinterskrud, är Stockholms mest centrala park, med historiska rötter från 1400-talet och parken har blivit en av stadens allra viktigaste mötesplatser och dess centrala läge utgör en grön mittpunkt med bra logistiska förhållanden och är därför en perfekt plats för evenemang i Stockholms city.

Kungsträdgården och Humlegården är de äldsta bevarade offentliga parkerna i Stockholm och här låg en gång slottet Makalös.

Slottet Makalös var benämning på Jacob De la Gardies palats i Stockholm, fordom beläget vid Norrström mellan nuvarande Operan och Karl XII:s staty, palatset uppfördes under åren 1635–1643.

Det var uppfört av tegel i två våningar under ett mycket högt tak och hade fyra hörntorn, fasaderna var rikt utsmyckade med sandstensskulptur, varav betydande delar har bevarats.

Även interiörerna var rikt utsmyckade och efter reduktionen blev Makalös arsenal, det vill säga, institution för förvaring av vapen och annan krigsmateriel.

En utvändig ombyggnad ägde rum på 1740-talet och från år 1793 hyste Makalös den nationella talscenen. Palatset revs efter en brand år 1825.

På 1700-talet var Kungsträdgården en inhägnad lustgård dit endast hovet hade tillträde och vid grindarna stod beväpnade vakter.

Först på 1700-talet, och särskilt under Gustav III:s tid, fick allmänheten tillträde till Kungsträdgården.

Johan Björling eller Jussi Björling var född den 2 eller 5 februari år 1911, och avled den 9 september år 1960, var opera- och konsertsångare, tenor samt hovsångare från år 1944.

Björling hade tre bröder av vilka två ägnade sig åt sången, Olle Björling, 1909–1965, konsertsångare och också tenor, och Gösta Björling, 1912–1957, som var engagerad vid Operan i Stockholm från år 1940 som lyrisk tenor med tonvikt på karaktärsroller.

Bröderna utbildades redan i barndomen av fadern David Björling, 1873–1926, som själv var en betydande sångare och också han var tenor.

Med fadern som pianist bildade de Björlingkvartetten, som åren kring år 1920 turnerade i Norden och USA.

Jussi Björling antogs år 1928 vid Operaskolan i Stockholm med John Forsell och Tullio Voghera som lärare.

Han debuterade redan år 1930 på Operan som Don Ottavio i ”Don Giovanni” och var anställd där under åren 1931–1938, en expansiv period med cirka 40 nya stora roller, främst i den italienska och franska repertoaren.

Björling slog igenom internationellt i Wien år 1936 som Rodolphe i ”Bohème”, Manrico i ”Trubaduren” och Radamès i ”Aida”.

Andra glansroller var Hertigen i ”Rigoletto” samt Gounods Faust och Romeo.

Framgången fortsatte i Berlin, London, Chicago och på La Scala i Milano och från år 1938, med avbrott för kriget, var Metropolitan i New York Björlings huvudscen fram till hans förtidiga död på grund av hjärtsjukdom.

Under denna tid gästspelade han 128 gånger på Operan i Stockholm men han var också en firad konsertsångare, särskilt i USA och Norden, med främst svenska, nordiska och tyska romanser samt populärsånger på programmet.

Jussi Björlings lyrisk-dramatiska stämma var inte särskilt stor men oöverträffad i tonskönhet, den var tät och lysande, rik på nyanser.

Han behandlade den med utsökt smak och musikalisk finess, tekniskt nära fulländning, samtidigt utan varje förkonstling.

Björling sjöng ”med hjärtat” och var folkkär som få andra svenska artister och hans röst finns bevarad på en mängd inspelningar av sånger och arior redan från tiden före operadebuten.

På 1950-talet medverkade Björling i flera kompletta operainspelningar, bland annat som Rodolphe i ”Bohème”, Turiddu i ”Cavalleria Rusticana” i två versioner, och Calaf i ”Turandot”, mot Birgit Nilsson som i år hade fyllt 100 år.

Han hade också en huvudroll i filmen ”Fram för framgång” från år 1938 och år 1945 utgav han självbiografin ”Med bagaget i strupen”.

Åren 1931–1935 spelade Björling även in schlagermusik under pseudonymen Erik Odde, tolv sånger, däribland ”Dina blåa ögon lovar mer än dina röda läppar ger” av Jules Sylvain, utgavs av etiketten ”His Master’s Voice”.

Även Björlings hustru från år 1935 Anna-Lisa Björling, född Berg, utbildade sig till operasångerska, och de uppträdde ibland tillsammans.

Ett Björlingmuseum invigdes år 1969 i hans födelseort Stora Tuna, senare dock flyttat till Borlänge.

Jussi Björling är far till Rolf Björling.

Nils Ferlin var en svensk poet som blev populär genom sina sorglustiga dikter och många av dikterna har tonsatts och blivit till kända visor, till exempel ”En valsmelodi”, ”När skönheten kom till byn” och ”Får jag lämna några blommor”.

Ferlin levde länge fattigt, och hans dikter uttrycker ofta medkänsla med fattiga och olyckliga människor.

Nils Ferlin föddes år 1898 och dog år 1961.

Så här lyder en av Nils Ferlins tänkvärda dikter med rubriken ”Du har tappat ditt ord”.

Du har tappat ditt ord
och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.

Stockholm Centralstation är tillsammans med Cityterminalen Nordens mest trafikerade järnvägsstation med mer än 200 000 besökare varje dag och här når du fjärrtåg, regionaltåg, lokaltrafik, fjärrbussar samt Arlanda Express.

Centralstationen togs i bruk den 18 juli år 1871 och uppfördes efter ritningar av arkitekt Adolf W. Edelsvärd och har därefter om- och tillbyggts ett flertal gånger.

De största förändringarna skedde under åren 1925–1928 då den stora centralhallen kom till, ritad av arkitekt Folke Zettervall, samt i mitten på 1950-talet då stationen kopplades ihop med Stockholms tunnelbana via den nya underjordiska gångtunneln och hallen.

Stockholms Centralstation är sedan år 1986 ett statligt byggnadsminne.