Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 7

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 7, Hallwylska palatset, en natur- och kulturkrönika i 30 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, Sportlovet vecka 7 anno 2018.

Mitt i Stockholm inte långt från Dramatiska teatern eller Dramaten som man oftast säger ligger det Hallwylska palatset.

Låt oss dock dröja oss kvar vid Dramaten en stund och berätta lite om dess historia.

Dramaten, Kungliga Dramatiska Teatern AB, Stockholm, Sveriges nationalscen för talteater, är en statlig kulturinstitution sedan år 1975.

Antalet årsanställda år 2014 var 314 och det totala antalet föreställningar, inklusive turné-, barn- och ungdomsföreställningar, var 1 144 och sammanlagt sågs föreställningarna av 304 000 åskådare.

Det statliga anslaget uppgick till 227 miljoner kronor och biljettintäkterna till 50 miljoner kronor.

Bilden visar poesiens eller poesins aktörer och aktriser.

Efter ett finansiellt misslyckat försök av kungens bibliotekarie A.F. Ristell att starta en seriös, svenskspråkig talscen instiftade Gustav III Dramaten år 1788.

Dramaten ingick som ett led i hans vittsyftande och målmedvetna kulturpolitik och kungens syfte med den nya spelplatsen var att skapa en nationalscen med uppgift att göra det svenska språket smidigt och normbildande.

Svenska Akademien med sitt språkvårdande program fick därför överinseendet över teatern, som då hette Kongliga Svenska Dramatiska Teatern, dessutom ville kungen stimulera svensk originaldramatik och lägga grunden till en inhemsk scenkonst, något som låg i linje med hans tidigare satsning på musikteater.

Enligt de ursprungliga planerna skulle enbart svensk taldramatik uppföras, men redan efter ett år fick programmet omformuleras till att gälla goda svenska bearbetningar av utländska original tillsammans med ett och annat svenskt originalstycke.

Tanken att Dramaten skulle utgöra en nationalscen bestod under hela 1800-talet, även om de höga idealen inte alltid förverkligades.

I och med den av Arthur Engberg tillsatta år 1933 års teaterutredning blev Dramatens konstnärliga målsättning en rikspolitisk fråga.

Syftet var att göra den till en folkteater i enlighet med en tidspräglad kulturpolitisk uppfattning och en strävan att bredda publikunderlaget till att gälla samhällets samtliga klasser markerades redan under mellankrigsperioden.

Under de första decennierna efter andra världskriget gjordes Dramaten successivt till ett vitalt debattforum, där uppsättningar av såväl klassiker som internationell och svensk nyskriven dramatik speglade aktuella ideologiska frågor.

Efter kriget återvann Dramaten en internationell ställning, bland annat genom vittomfattande utländska turnéer och upprepade framgångar vid Théâtre des Nations i Paris.

Bilden visar dramatikens aktörer och aktriser.

Från början behärskades scenen på Dramaten av den gustavianska epokens främsta aktörer, Lars Hjortsberg och Fredrica Löf men under 1800-talets förra hälft tolkade bland annat Olof Ulrik Torsslow, Knut Almlöf och Georg Dahlqvist de manliga huvudrollerna i Shakespeares och Schillers skådespel, medan Emilie Högqvist förtrollade Oscar I och publiken i franska salongskomedier.

Tidiga och betydande regissörsinsatser gjordes på 1820-talet av Gustaf Lagerbjelke och under senare hälften av seklet av August Bournonville och dennes efterföljare Ludvig Josephson och före sekelskiftet dominerades Dramatens scen av stjärnskådespelare som Gustaf Fredrikson, Nils Personne och August Lindberg.

Från 1900 bedårade Harriet Bosse med sitt nyansrika spel inte bara August Strindberg utan också en stor publik, och en ny betydande skådespelargeneration framträdde i början av 1900-talet med histrioner som Anders de Wahl och karaktärsskådespelare som Ivan Hedqvist och Hilda Borgström.

Under mellankrigstiden fick den moderna regikonsten betydande företrädare i Olof Molander, Per Lindberg och Alf Sjöberg, vilket medförde att stjärnskådespeleriet försvann till förmån för ett rikare ensemblespel.

Detta hindrade inte att nationalscenen fick en delvis särpräglad spelstil genom insatser av främst Lars Hanson, Tora Teje och Inga Tidblad.

Den traditionen har efter andra världskriget förvaltats på ett självständigt sätt av flera generationer betydande artister, och utvecklats mot såväl en fördjupad psykologisk realism som mot ökad teatral expressivitet.

Den ursprungliga scenen i Bollhuset stängdes i och med Gustav III:s död år 1792 och efter ett kort mellanspel i Operahuset flyttade Dramaten till Arsenalsteatern, inrymd i De la Gardies palats ”Makalös” i Kungsträdgården.

År 1813 infördes en gemensam administration för Dramaten och Kungliga Operan, och år 1815 tilldelades de kungliga scenerna för första gången ett årligt anslag av riksdagen.

Arsenalsteatern brann ned år 1825, och taldramatik och sångspel fick avlösa varandra på operascenen tills Dramaten ånyo fick en egen spelplats i den av Karl XV år 1862 inköpta Mindre Teatern vid Kungsträdgården.

Den nya talscenen invigdes i september år 1863 med ett skådespel av Gustav III och verksamheten förblev där till år 1907, då teaterbyggnaden revs på grund av brandrisk.

År 1881 förändrades Dramatens status som hovteater i och med att de kungliga scenernas anslag fördes över från hovförvaltningen till Finansdepartementet, och år 1888 drogs alla årliga bidrag in av riksdagen, och därefter drevs teaterverksamheten som en skådespelarassociation och åren 1898–1907 var driften helt i privat regi.

Efter en längre projekterings- och byggnadsperiod kunde den nya Dramatenbyggnaden, en av Sveriges märkligaste jugendbyggnader, ritad av Fredrik Lilljekvist, invigas den 18 februari år 1908 med Strindbergs verk ”Mäster Olof”.

Dramaten återfick därmed sin ställning som nationalscen och teatern drevs som aktiebolag under statligt överinseende.

Från år 1909 tilldelades Dramaten anslag av lotterimedel, något som efter första världskriget blev till ett stående årligt bidrag och en radikal översyn av organisation och finansiering skedde i och med 1933 års teaterutredning.

Mot att staten gav ett årligt driftsanslag skulle teatern aktivt delta i den nystartade Riksteaterns turnéverksamhet och även på annat sätt verka för att bli en folkteater i ordets bästa bemärkelse.

Efter andra världskriget har Dramaten genom olika till- och ombyggnader tillförts flera nya spelplatser och teatern spelade år 2015 på sex scener, det vill säga, Stora scenen, Lilla scenen, Målarsalen, Elverket, Lejonkulan och Tornrummet, vilket medfört att utbudet väsentligen kunnat breddas.

En mångsidig repertoar med allt från stora klassikeruppsättningar till experiment med intim rumsteater har kunnat genomföras.

Teaterchef sedan år 2015 är Eirik Stubø.

Bilden visar den berömda Dramatenaktrisen Margaretha Krok, 1925–2001.

Ett stenkast från Dramaten ligger det Hallwylska museet eller det Hallwylska museet, uppfört åren 1893–1898 för Wilhelmina von Hallwyl, född Kempe, 1844–1930, och Walther von Hallwyl, 1839–1921, vilken vi ser på bildens oljemålning, efter ritningar av I.G. Clason.

Bilden visar Walther von Hallwyl, född den 26 januari år 1839 i Bern i Schweiz, död den 27 februari år 1921, var en schweizisk greve som sedermera blev svensk medborgare, affärsman och riksdagsman.

Walther von Hallwyl var yngre son till riksgreven Theodor von Hallwyl, 1810–1870, och Cecilia Margaretha von Im Hoff, 1815–1893.

Walthers far tjänstgjorde hos den nederländske kungen som officer i det schweiziska regementet Ziegler men fadern studerade också vid Fallenbergska institutet Hofwil i Schweiz.

Walthers mor härstammade från en gammal Bernsläkt och hennes far, Abraham Balthasar von Im Hoff, var ledamot av parlamentet i Bern.

I Sverige verkade von Hallwyl dels som godsägare på Erikslund, dels som ägare, direktör eller styrelseledamot i ett antal företag, däribland Dala-Helsinglands järnvägsaktiebolag och Ljusne-Woxna AB.

Ljusne-Woxna AB hade startats av von Hallwyls svärfar Wilhelm Kempe, och när Kempe dog år 1883 axlade von Hallwyl ansvaret för familjeföretaget men von Hallwyl var också ledamot av styrelsen för Sveriges allmänna exportförening, och satt åren 1896–1905 som ledamot av riksdagens första kammare.

Vidare blev han år 1920 den förste kommendatorn för den nyupprättade svenska grenen av Johanniterorden.

Palatsbyggnaden jämte stora, kvalitativt högtstående samlingar av konst och konsthantverk från olika länder och stilperioder donerades år 1920 till svenska staten.

Museet, som ger en god bild av ett högborgerligt hem vid sekelskiftet, öppnades år 1938 för allmänheten och sedan år 1978 utgör det ett svenskt statligt kulturhistoriskt museum på Hamngatan 4 i Stockholm.

Huset uppfördes som bostad åt Walther och Wilhelmina von Hallwyl, vilket vi ser på bildens oljemålning, efter ritningar av Isak Gustaf Clason och dennes medarbetare Albert Collett.

Paret Kempe-Hallwyl flyttade in i den nyuppförda byggnaden år 1898.

Wilhelmina von Hallwyl hade anskaffat stora samlingar konst, antikviteter, vapen, porslin och silver och bestämde tidigt att bevara sitt hem som museum och den Hallwylska samlingen omfattar över 50 000 väl dokumenterade föremål.

Makarna von Hallwyl testamenterade år 1920 palatset och inventarierna till svenska staten och museet öppnades för allmänheten år 1938.

Museet ingick i myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet mellan åren 1978-2017 men sedan årsskiftet 2017-2018 ingår det i myndigheten Statens historiska museer.

Bilden visar Wilhelmina von Hallwyl, född Kempe den 1 oktober år 1844 i Stockholm, död den 25 juli år 1930 i Stockholm.

Hon var en svensk konstsamlare och museiskapare och var dotter till Wilhelm och Johanna Kempe och gift med den schweiziske greven Walther von Hallwyl.

Wilhelmina von Hallwyl var vid sekelskiftet 1899-1900 en av Sveriges största samlare av konst och konsthantverk och under resor i Europa, Afrika och Orienten köpte hon föremål och bestämde sig tidigt för upprätta ett museum.

von Hallwyl katalogiserade noggrant sina samlingar, och resultatet av detta är ett katalogverk i 78 band.

Samlingarna och palatset donerades till den svenska staten år 1920 och utgör idag ett museum.

Bilden visar Henrik Kempe, 1807–1883, som var far till Wilhelmina von Hallwyl.

Direktör Wilhelm Henrik Kempe var gift med fru Johanna Kempe född Wallis, 1818-1909, vars dotter var riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl, född Kempe.

Makarna von Hallwyl var hyresgäster i Fersenska palatset när de köpte tomten på Hamngatan 4 och i kvarteret fanns då förfallna gathus och verkstäder men Strandvägen och esplanadsystemen på Östermalm hade börjat projekteras.

Huset på Hamngatan 4 hade tillhört en stenhuggare vid namn Dubois men paret von Hallwyl önskade egentligen få köpa en tomt längre ner mot Strandvägen som Stockholms stad ägde.

Staden ville behålla tomten för att bygga ett eget praktverk i de nya kvarteren och 10 år senare började Dramaten byggas på den tomten.

Grevparet von Hallwyl ville ha ett nytt boende bland annat för att de inte kom överens med ägaren till Fersenska palatset, Nils Georg Sörensen, om elektrifieringen av våningen och dessutom önskade grevinnan få utrymme för sina samlingar.

Bilden visar det imponerande porträttgalleriet som möter besökaren i trappan.

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl var mycket engagerad i byggandet av huset, enligt egen utsago för att hon försatt chansen vid iordningställandet av parets första hem på Erikslunds herrgård i Södermanland som greven iordningställde.

Hon hade inte sett det huset innan de flyttade in eftersom det traditionellt var mannens uppgift men varje lördag och onsdag var hon med, och hade åsikter, när arkitekten Isak Gustaf Clason inspekterade byggnationen.

Bilden visar det imponerande porträttgalleriet som möter besökaren i trappan.

Byggnaden på Hamngatan 4 som kom att omfatta över 2 000 kvadratmeter och ett 40-tal rum byggdes redan från början till greveparet eftersom döttrarna redan var vuxna och hade lämnat hemmet.

Makarna själva kallade aldrig byggnaden för palatset utan sa ”Hamngatan 4” eller helt enkelt ”Huset”.

Bilden visar det imponerande porträttgalleriet som möter besökaren i trappan och i hallen samt några mycket vackra möbler.

Arkitekten Isak Gustaf Clason fick uppdraget att rita huset år 1893 och greveparet flyttade in år 1898.

Arkitekten hade tidigare byggt direktörsvillan vid bruket Ljusne-Woxna AB i Hälsingland till familjen.

Bilden visar tjänstefolkets arbetskläder vilka vi som sett Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander väl känner igen.

Fanny och Alexander är en svensk dramafilm från år 1982 i regi och med manus av Ingmar Bergman och den hade biopremiär i Sverige den 17 december år 1982 och spelades in bland annat här i det Hallwylska palatset på Hamngatan 4 i Stockholm.

Gatufasaden på det Hallwylska palatset har en sockel utförd i röd granit vilket går igen i portomfattningen, i övrigt är gatufasaden utförd i röd gävlesandsten.

Gårdsfasaderna är utförda med sockel, omfattningar kring portar och fönster samt listverk och hela fondpartiet av granit.

Murytorna är putsade och gården är helt kringbyggd och gatuarkitekturen, gårdsarkitekturen och formgivningen i portgången mellan gata och gård har spanska-venetianska motiv och förebilder.

Bilden visar skådespelaren Bertil Guves sjömanskostym i filmen Fanny och Alexande där han, som då 12 åring, spelar pojken Alexander Ekdahl, son till Gustav och Alma Ekdahl, huvudpersoner i filmen, spelade av Jarl Kulle och Mona Malm.

Bertil Guve, född den 9 september 1970 i Stockholm, är en svensk civilingenjör och tidigare barnskådespelare.

Hallwylska palatsets interiör innehåller omkring 40 rum som är fördelade över fem våningsplan.

Köket och tillhörande utrymmen ligger under marknivån, medan bottenvåningen innehåller mottagningsrum, kapprum samt i östra flygeln kontorsrum ursprungligen avsedda för familjeföretaget.

Bilden visar ett antal av de vackra klänningar som bland annat bars i filmen Fanny och Alexander.

På våningen en trappa upp i det Hallwylska palatset ligger sällskapsrummen, och sovrum och badrum är förlagda två trappor upp.

Vindsvåningen inreddes med kägelbana, tavelgalleri och grevinnans gymnastikrum.

Bilden visar en berömd scen i filmen Fanny och Alexander där en i kvinnokläder klädd Jarl Kulle, till höger på bilden, lyssnar till musik.

Hallwylska palatset var en av de mest påkostade svenska privatbostäderna kring sekelskiftet 1900.

Byggnaden kostade totalt 2,5 miljoner kronor för att uppföras och renoveras, vilket kan jämföras med Johanneskyrkan som byggdes vid samma tidpunkt för ca 800 000 kronor och i dagens penningvärde motsvarar 2.5 miljoner kronor över 100 miljoner kronor.

Bilden visar en Oscars statyett för filmen Fanny och Alexander från år 1982 av Ingemar Bergman.

Filmen Fanny och Alexander nominerades för sex Oscar år 1983 och vann fyra.

Bästa utländska film till Ingmar Bergman och Jörn Donner

Bästa scenografi till Anna Asp och Susanne Lingheim

Bästa kostym till Marik Vos-Lundh

Bästa foto til Sven Nykvist

På Guldbaggegalan år 1983 vann den tre Guldbaggar, där Bergman vann för Bästa regi, och Jarl Kulle fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll, för sin roll som Gustav Adolf Ekdahl, Fanny och Alexander vann också för Bästa film.

Form och innehållsmässigt representerar byggnaden det sena 1800-talets historieromantiska arkitektur och inredningarna uppvisar en rad historiska stilar med dyrbara materialval, med antikviteter från barock- och rokokotiden exklusiv inredning och konstnärlig utsmyckning.

Det mesta av detta köptes från Bukowskis men även från kontakter i Europa under parets resor.

Bilden visar de stora, tunga och mycket vackra ljuskronorna som verkligen behövdes då såväl tak, väggar som golv är i mörka ädelträmaterial.

Mycket av möblerna som inte köptes in som antikviteter ritades av arkitekten Isak Gustaf Clason för att passa den övriga inredningen, bland annat parets sängar och de 36 matsalsstolarna och för snickeriarbetena anlitades sedan i första hand snickarmästare Carl Herman Benckert Jr.

Bilden visa lite av all den prakt som fanns och fortfarande finns i det Hallwylska palatset.

Plafonderna som finns i Stora salongen gjordes av konstnären Julius Kronberg som även anlitades för andra dekorativa målningar i både interiör och tavlor.

Julius Kronberg har målat flera porträtt av familjemedlemmarna men även hans elev Nils Asplund står för flera verk, både porträtt och interiör.

Det är för övrigt Nils Asplund som gjort takmålningen i Tavelgalleriet.

Bilden visar ytterligare smakfull prakt och allt är mörkt ädelträ helt enligt klassiska stilideal.

Huset på Hamngatan 4 möblerades efter klassiska stilideal medan den samtida jugendstilen inte alls fanns representerad i hemmet och eftersom huset hade centralvärme finns det inga kakelugnar i huset.

Jugend kallas en stil inom konst, arkitektur och inredning från åren runt 1900, och är ett tyskt ord som betyder ”ungdom”, men ibland använder man i stället den franska benämningen art nouveau för stilen.

Jugendstilen införde någonting helt nytt framför allt i arkitekturen och konsthantverket, där man tidigare under 1800-talet främst kopierat äldre stilar.

Växtslingor och blomformer användes i former och mönster i hus, i möbler och serviser och till och med i kläder.

I Sverige blandades jugend med ämnen från naturen och historien och resultatet blev något som vi uppfattar som speciellt svenskt.

Stockholms stadion, som byggdes till OS år 1912, är ett bra exempel på det men det absolut största svenska namnet inom jugend är Carl Larsson, särskilt med hans bilder av familjen och hemmet i Sundborn i Dalarna.

Bilden visa en av flera vackra öppna spisar i vilka det förmodligen aldrig eldats.

Förutom centralvärme finns andra moderniteter i huset som redan vid uppförandet hade elektrisk belysning i alla rum, en personhiss, en matvaruhiss och ett badrum med rinnande varmt vatten, badkar och dusch.

Redan år 1929 införskaffades två stycken kylskåp, tillverkade av General Motors, till köket.

Personhissen installerades år 1896 sent i byggnadsfasen och användes sedan sällan och den var ur funktion under åren 1909 och 1920, för att återigen börja användas av greven när hans hälsa försämrades.

Grevinnan ogillade dock hissen och föredrog trapporna och ironiskt nog så avled hon i sviterna av ett fall i en av byggnadens trappor vid 86 års ålder.

Bilden visar vackra ting och man undra hur de levde för allt ser extremt välbevarat ut, i princip nytt.

Wilhelmina von Hallwyl hade anskaffat stora samlingar konst, antikviteter, vapen, porslin och silver och bestämde tidigt att bevara sitt hem som museum.

Det första föremålet i hennes samlingar är ett snäckskal som hon fick av sin far som barn och föremålet är fortfarande kvar som en del av hennes snäcksamling.

Bilden visar en av många sällskapsrum, det ena vackrare än det andra.

Från början avsåg Wilhelmina von Hallwyl att bara skänka sina samlingar till staten men senare reviderade hon gåvan till att förutom gälla samlingarna även omfatta hela huset och på så sätt visa hemmiljön inklusive vardagsföremålen.

Tanken var att bevara och visa ett patricierhem i Stockholm under sekelskiftet 1900 och enligt donationsbrevet skulle huset visas ”orubbat” och visas som det varit när greveparet bodde i huset.

Bilden visar ett förgyllt skåp innehållande ovärderligt kinaporslin med en vacker gobeläng på väggen i bakgrunden, det vill säga, en vävd tapet, på franska gobelin, egentligen en vid Les Gobelins, för vävd tapet.

Beslutet att bevara och överlämna huset och alla föremål i statlig ägo blev offentligt år 1920 och överlämnandet gjordes officiellt nyåret 1921.

Grevparet skulle få nyttja huset tills deras död och därefter skulle samlingarna och byggnaden öppnas för allmänheten.

Bilden visar en av flera fantastiska takmålningar, nästan lika vackra som i Sixtinska kapellet, som är den monumentala kapellbyggnaden inom Vatikanstaten i Rom, uppförd 1473–1481 invid Peterskyrkan av påven Sixtus IV.

Maken dog redan 1921, men grevinnan och flera anställda, arbetade med att katalogisera samtliga föremål i huset.

Samtliga föremål märktes också med inventarienummer, även föremål som användes eller stod framme.

Förutom katalogiserandet förbereddes samlingarna på andra sätt för att kunna visas och grevinnan gjorde upp planer för hur avspärrningsrepen skulle dras och lät göra glashuvar och monterluckor till delar av samlingarna.

Bilden visar ytterligare en vacker öppen spis, denna i röd marmor, och oeldad även denna.

De von Hallwylska samlingarna hade också blivit så stora att de tog över flera rum som varit avsedda för annat, till exempel placerades montrar och vitrinskåp både på kägelbanan och i gymnastikrummet, men klot, käglor och redskap finns fortfarande fullt synliga eller något skymda.

Katalogen blev inte klar förrän år 1955, den bestod då av hela 78 band som trycktes i 110 exemplar och förutom de exemplar som finns i Hallwylska museet och ett exemplar till Kungliga biblioteket skickades katalogen ut till flera av världens museer och bibliotek.

Hela katalogen har digitaliserats och finns nu tillgänglig på museets hemsida.

Bilden visar ytterligare en vacker öppen spis, denna i vit marmor, oeldad även denna, och kvinnan på oljemålningen kan vara riksgrevinnan Wilhelmina von Hallwyl i egen hög person.

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl avled år 1930 och museet öppnades för allmänheten år 1938.

I stadgarna är stipulerat att museets chef skulle vara kvinna, filosofie doktor och av protestantisk tro.

Den första chefen var Eva Bergman och hon innehade tjänsten fram till år 1973, därefter har bland andra Magnus Hagberg varit museichef, med ansvar även för Livrustkammaren och Skoklosters slott, som idag är en statlig myndighet med gemensam styrelse.

Bilden visar ytterligare ett vackert rum i rummet, en plats att umgås och till exempel dricka te eller kaffe samt att diskutera världsläget eller bara hur dagen har gestaltat sig för dessa otroligt rika människor.

Det var i denna miljö som stora delar av filmen Fanny och Alexander utspelade sig, en film som hade svensk premiär i originalversion den 17 december år 1982 på biografen Astoria i Stockholm.

Den hade nypremiär i en 312 minuter lång version den 17 december år 1983 på biografen Grand i Stockholm och denna version har visats i Sveriges Television flera gånger, bland annat den 3 augusti år 2007, den 26 december år2008 och den 25 december år 2017.

Båda versionerna har för övrigt visats på tv och biograf även utomlands.

Bilden visar det överdådigt vackra och påkostade biljardrummet, allt i ädelträ, naturligtvis.

Filmen Fanny och Alexander har även visats som TV-serie i fyra delar och denna version är helt identisk med den långa, som också var den som klipptes färdig först trots att tretimmarsversionen gick upp på bio ett år före den längre och alltså kan betraktas som den primära versionen.

Bilden visar en liten del av den enorma och ovärderliga samlingen av porslin som finns i huset på Hamngatan 4 i Stockholm.

Fanny och Alexander var, då den gjordes, den dyraste filmproduktionen någonsin i Sverige och dokumenterar många av sin tids främsta svenska skådespelare i vad som i flera fall hör till deras främsta insatser på vita duken, till exempel Gunn Wållgren som Helena Ekdahl, Jan Malmsjö som biskop Vergérus och Ewa Fröling som Emelie.

Sammanlagt innehåller rollistan i filmens manus hela 54 rollfigurer, varav tre senare ströks, så även rent kvantitativt var Fanny och Alexander Ingmar Bergmans största film.

Max von Sydow och Liv Ullmann var Bergmans ursprungliga val för biskopen och Emelie, men de var förhindrade att medverka.

I Max von Sydows fall ansågs gaget inte vara tillräckligt och enligt Jan Malmsjö ska von Sydow ha berättat för honom att det var hans livs största misstag och att han beklagat sig att inte Bergman kontaktat von Sydow direkt istället för han manager.

Bilden visar en del av den stora och värdefulla vapensamlingen som finns i det Hallwylska palatset.

Det har sagts att Ingrid Bergman var påtänkt för rollen som Helena, men det är mera osäkert, och Fannys och Alexanders storasyster Amanda, som förekommer i manuskriptet men inte i filmen, var tänkt för Linn Ullmann.

Priser och nomineringar för Ingemar Bergmans storfilm Fanny och Alexander ser ni nedan.

Filmen nominerades för sex Oscar år1983 och vann fyra.

På Guldbaggegalan år 1983 vann den tre Guldbaggar, där Bergman vann för Bästa regi, och Jarl Kulle fick en Guldbagge för Bästa manliga biroll, för sin roll som Gustav Adolf Ekdahl, och filmen Fanny och Alexander vann också för Bästa film.

Bilden visar en av många vackra gobelänger, på franska gobelin, egentligen en vid fabriken Les Gobelins vävd tapet.

Gobelins, Les Gobelins, egentligen Manufacture Nationale des Gobelins, en år 1662 i Paris grundad kunglig fabrik för vävda tapeter och möbelklädslar, förlagd till lokaler som tidigare tillhört färgarfamiljen Gobelin.

Fabriken inlemmades år 1667 i den samma år organiserade Manufacture Royale des Meubles de la Couronne med verkstäder även för möbelframställning, guld- och silversmide, bronsgjutning med mera, samtliga med uppdrag att förse Ludvig XIV:s slott, i första hand Versailles, med inventarier.

Administratör och konstnärlig ledare för anläggningen var Charles Le Brun, vars klassiserande barock präglade produktionen.

Tapeterna vävdes i stora sviter och behandlade ämnen som glorifierade kungen och kungamakten, till exempel Ludvig XIV:s historia i 14 tapeter och De kungliga slotten i 12 tapeter.

Tillverkningen var av oöverträffad kvalitet och mycket omfattande.

Till 1700-talets förlagetecknare hörde rokokomålarna Oudry och Boucher, kända för sviterna Ludvig XV:s jakter respektive Gudarnas kärleksäventyr men efter revolutionen kom tapetverkstäderna liksom under Ludvig XIV:s dagar att arbeta i den heroiserande stilen, denna gång med Napoleon och hans krig som inspirationskällor.

Under 1800-talet gick tapetväveriet tillbaka som självständig konstart, och Gobelins ägnade sig åt att kopiera kända målningar av Rafael, Rubens och Le Brun med flera.

Först på 1900-talet inträdde en konstnärlig förnyelse genom att man började anlita samtida konstnärer som förlagetecknare, bland dem Marcel Gromaire och Jean Lurçat.

Gobelins var nära förbundet med textilfabriken i Beauvais, vars verksamhet det övertog sedan fabriken förstörts genom bombardemang år 1940.

År 1826 flyttades manufakturen la Savonnerie till Gobelinsområdet.