Stureruinen eller Eksjöhovgård

Stureruinen eller Eksjöhovgård, en natur- och kulturkrönika i 20 bilder om en historia som tar sin början redan år 1287 bara 144 år efter Nydala klosters grundande.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en dryg vecka in i oktober månad anno 2016.

Eksjöhovgård eller Stureruinen är en slottsruin som ligger mycket vackert på en liten ö i Eksjöhovgårdssjön i före detta Vallsjö socken, strax utanför Sävsjö.

Första referensen till Eksjöhovgård är från år 1287 då enligt traditionen Sten Sture den yngre skulle använt byggnaden som jaktslott.

Hovgården var under medeltiden ett stort godskomplex och det var ett av länets största herresäten där en byggnad av fästningskaraktär på ön i Eksjöhovgårdssjön ingick.

Sten Sture den yngre, föddes år 1492 eller år 1493 och avled den 3 eller 5 februari år 1520.

Han var riksföreståndare från år 1512 och deltog år 1510 i en lybsk flottexpedition till Danmark, utnämndes samma år till innehavare av Örebro slott och övertog försvaret av Västergötland.

I juli år 1512 erkändes Sten Sture som riksföreståndare efter fadern Svante Nilsson men riksrådet hade först valt Erik Trolle, som dock tvingades träda tillbaka då hövitsmännen på de viktigaste slotten höll dessa till Stures disposition.

Riksrådsmajoriteten förhöll sig under hela Sten Stures maktinnehav kritisk till honom, och år 1515 fick den en kraftfull ledare i den nye ärkebiskopen Gustav Trolle och redan år 1516 inträdde en öppen brytning mellan Gustav Trolle och Sten Sture, förorsakad av bland annat en tvist om ärkebiskopens innehav av Almarestäkets slott och län.

Almarestäket är ett gods beläget på Stäkesön i östra Mälaren, Uppland och var under medeltiden en strategiskt viktig borg i skiftande ägo.

Den brändes under Engelbrektsfejden år 1434 och skiftades till ärkebiskopsstolen år 1440 och under uppsalabiskoparna ombyggdes Almarestäket till en stark tegelborg, som spelade en viktig roll i unionstidens strider.

Som ett led i striden mellan ärkebiskop Gustav Trolle och riksföreståndaren Sten Sture den yngre raserades borgen efter riksdagsbeslut år 1517, men betydande, aldrig undersökta rester finns bevarade i närheten av den nuvarande huvudbyggnaden.

Efter reformationen var Almarestäket kungsladugård men blev på 1640-talet ett privat säteri. Godset tillföll kronan vid reduktionen år 1683 men kom åter i privat ägo år 1722.

Den nuvarande herrgårdsbyggnaden av sten är uppförd vid 1600-talets mitt men fick sin strängt nyklassicistiska utformning vid en ombyggnad omkring år 1800.

Namnet Almarnestek från år 1308 är en sammansättning av Almarne för ”alm” och ö-namnsändelsen ”arn” samt ”stäk”, för ett med stake besläktat ord för pålverk, här snarast i betydelsen försvarsändamål.

År 1517 förmådde Sten Sture ett riksmöte att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle och fatta beslut om rivning av Almarestäket, samtidigt som ärkebiskopen av Lund bannlyste Sten Sture och Kristian II ingrep med väpnad makt i Sverige.

Den danske kungen slogs tillbaka både år 1517 vid Vädla nordöst om Stockholm och år 1518 vid Brännkyrka söder om Stockholm, men när han i januari år 1520 inledde ett stort angrepp blev framgången större.

Sedan Sture blivit dödligt sårad i ett slag på Åsundens is och avlidit på Mälarens is på väg till Stockholm besatte de danska trupperna större delen av landet och i samband med Stockholms blodbad i november år 1520 grävdes Stures kropp upp och brändes, sedan han postumt dömts skyldig till kätteri för sin behandling av ärkebiskopen Gustav Trolle.

Sten Sture den yngre var gift från år 1511 med Kristina Nilsdotter Gyllenstierna.

Åter till Eksjöhovgård eller Stureruinen, omkring år 1630 ärvde fältmarskalken Carl Mauritz Lewenhaupt godset och på 1650-talet lät han uppföra det stenhus som idag utgör slottsruinen.

Byggnationen hann inte färdigställas till fältmarskalk Carl Mauritz Lewenhaupts död år 1666 och arvingarna hade inte råd att slutföra densamma.

På 1730-talet, då med greve Magnus Julius De la Gardie som slottsherre, revs den övre våningen och ingången flyttades.

Fredriksbergs bolag blev ägare till slottet år 1765 och bolaget utnyttjade virket i de stora skogarna i samband med kopparhantering.

Projektet blev inte så framgångsrikt som man hade hoppats och bolaget upplöstes år 1809 och år 1812 hamnade ägaren på ekonomiskt obestånd varvid slottets koppartak såldes.

Den taklösa Eksjöhovgård eller Stureruinen fick förfalla fram till 1920-talet då en omfattande restaurering gjordes och ytterligare restaurering gjordes på 1960-talet samt under 1980-talets slut och ruinen har därmed säkrats mot ytterligare förfall.

I Geografiskt-Statistiskt handlexikon öfver Sverige från åren 1882-1883 står det följande om Eksjöhovgård,

Eksjö Hofgård. Gammalt herregods i Vallsjö sn, Vestra hd, Jönköpings län, något ö. om Säfsjö jernvägsstation, vid en liten sjö, der ruiner finnas på en holme af det forna slottet. Bland förra egarne märkas riksföreståndarne Svante Sture och Sten Sture d. y. Egendomen utgör nu 3 mtl, tax. 108,000 kr., med bränneri tax. 2,000 kr. och Hägne qvarn 1,000 kronor.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Ekesjö Hofgård. Tre och ett fjerdedels mantal säteri, med Runnehult, i Wallsjö socken och Vestra härad af Jönköpings län, ett gammalt gods, som tillhört ätten Sture med Natt- och Dagvapnet, hvilken ibland sig räknar riksföreståndarne Svante Sture och Sten Sture den Yngre, men icke riksföreståndaren Sten Sture den Äldre, om i sitt vapen förde tre sjöblad.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Wieselgren, som anför gårdens egare under en tid af mer än 300 år, låter deras rad begynna med en Sigtrug, möjligen en ättling af Dagfari och Nattfari uti Bråvallaslaget, samt fortsätter med Matts Sigtrugsson, år 1150; Bengt Mattsson, riksråd, död före 1219; Bo Mattsson, 1250; Nils Sigfridsson, W Tärendslagman, 1286, † 1299; Bo Nilsson, lagman i Östergötland; Bo Bosson, riddare, far till biskop Knut i Linköping; Sten Bosson; Bo Stensson, gift med Katharina, dotter af Sven Sture; Nils Bosson, riddare, 1452, † 1503, som upptog mödernenamnet Sture och skref sig till Ekesjö.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Efter honom innehades Ekesjö Hofgård af Svante Nilsson Sture till Ekesjö, riddare, riksföreståndare år 1504, † 1512; af riksföreståndaren Sten Sture den Yngre, † 1520, samt hans enka, Christina Gyllenstjerna, som år 1520 af konung Christian II fick Vestra Härad och Södra Wedbo härad i förläning.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

År 1528 fick Svante Sture på sin lott Ekesjö Hofgård, som sedan tillhörde grefve Mauritz Sture och grefve Svante Sture, den sista af ätten.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Han, Svante Sture, dog år 1616, och hans enka, Ebba Mauritzdotter Lejonhufvud, sålde gården till C. Lewenhaupt.

Den innehades sedan af grefve Ad. L. Lewenhaupt, som till grefve Fab. Wrede 1706 sålde godset, hvilket då utgjorde 23 mantal, hvarefter det innehades af grefve Ax. Lillie, gift med Fabian Wredes dotter, grefve Magn. Gabr. De la Gardie och fröken Brita Sophia De la Gardie, som gick öfver till Katholska läran och förlorade sin arfslott, hvarefter Hofgården öfvergick till ett bolag af 200 lottegare, som innehade godset från år 1760 till år 1810.

Bildens starrart hundstarr, som här växer i strandkanten vid Eksjöhovgård, är en mycket variabel och i vårt land företrädd av två underarter där huvudunderarten heter just hundstarr, ”Carex nigra” ssp. ”nigra” som har korta stödblad och delas i sin tur i två varieteter, vanlig hundstarr var. ”nigra” som inte är tuvad och bildens tuvad hundstarr var. ”recta” som bildar höga tuvor som dessutom bildar utlöpare.

Den andra underarten kallas för styltstarr ”Carex nigra” ssp. ”juncella” och skiljs från bildens tuvad hundstarr genom långa stödblad och avsaknaden av utlöpare. Den sistnämnda underarten betraktas ibland som en egen art.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Det underliggande godset afsöndrades sedan, och nu inlöstes säteriet af en Stedt, hvarefter det 1828 tillhörde major Hedenstjerna och sedan brukspatron Fagerberg.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Redan 1720 var Ekesjö Hofgård blott 3 mant. med ett afhyst V4 och ett rå- och rörstorp; derunder lågo Halstorp, 1/4, Måletorp, 1/2, m.fl. Mangården är för längesedan flyttad från den holme i Ekesjö-Hofgårds-sjön, der en ruin af det gamla slottet ännu står qvar, till fasta landet, nära sjön och invid vägen.

I historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige från åren 1859-1870 står det följande om Eksjöhovgård.

Vid Hägnens tullrajölqvarn har fordom funnits en under Ekesjö Hofgård lydande masugn, kopparugn, enligt 8:e uppl. af Tuneld.

Det gamla slottet finnes aftecknadt i Dahlbergs verk.