Sumpafallen i Högvadsån

Sumpafallen i Högvadsån, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder från ett mycket rikt, vackert och historiskt område norr om Falkenberg i landskapet Halland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i de sista av dagar i månaden augusti, nådens år 2017.

I en naturskön dalgång strax söder om Ullared hittar man Sumpafallen och genom naturreservatet forsar en orörd sträcka av Högvadsån, som är Ätrans största biflöde.

Man kan vandra på promenadstigar längs den forsande ån och i närheten av parkeringen finns det även en grillplats, men glöm inte att ta med egen ved.

Högvadsån bildar fyra större forsar i reservatet och en av dessa, Sumpafallen, har gett reservatet dess namn.

Här och vid de andra fallen kan dånet från de framrusande vattenmassorna vara öronbedövande, men det finns också partier med lugnflytande vatten där man kan vila öronen en stund.

Högvadsån utgör tillsammans med Fylleån Hallands mest värdefulla vattendrag ur naturvårdssynpunkt med ett rikt växt- och djurliv såväl över som under ytan.

I grönskan kring forsarna sjunger bland annat lövsångaren och bofinken varje vår och på stenarna ute i vattnet håller strömstaren och forsärlan till, men här kan man också få se kungsfiskaren och drillsnäppan samt kanske även den grå flugsnapparen där den från en gren håller utkik efter flygande insekter.

Sumpafallens naturreservat domineras av följande naturtyper, lövskog, betesmark, vattenfall och forsar och ligger i Falkenbergs kommun.

Naturreservatets areal är 56 hektar varav 53,5 hektar land och är skyddat sedan år 1978 samt ägs och förvaltas av Västkuststiftelsen och området ingår i Natura 2000.

Bilden visar arten brokkremla, ”Russula cyanoxantha”, som växer på marken i löv- och blandskog samt park, med lövträd, särskilt som här med bok och ek.

Vid vårt besök på platsen betades naturreservatet av får som är ett släkte getdjur och det finns både vildfår och tamfår, men andra år har vi även mötts av betande nötkreatur.

Vildfår omfattar sex arter, bland andra argalifår, mufflonfår och tjockhornsfår och de lever i bergsområden på norra halvklotet.

Tamfår är ett av människans äldsta husdjur och är släkt med getter, men även mer avlägset med exempelvis myskoxar.

Det finns många olika raser som människan har haft nytta av på olika sätt, några ger ull medan andra ger pälsskinn, vissa raser ger kött och ytterligare några ger först och främst mjölk.

Får blir inte särskilt stora, i regel en dryg meter långa, och med manken omkring en meter över marken och hanen har ofta horn men hos vissa raser har även honan horn, exempelvis gutefåret på Gotland.

Gutefåret är ett exempel på en så kallad lantras vilket innebär att det är ett tamdjur som har funnits under lång tid på en viss plats och med tiden har det anpassats till platsens speciella miljö.

Man har inte försökt att styra gutefårets egenskaper på konstgjord väg och rasen var nästan utdöd på 1940-talet, men så samlade man ihop de får som fanns kvar på samma ställe och på så sätt lyckades man rädda gutefåret.

Lammen brukar födas i början av året, men vissa raser lammar hela året, som till exempel rasen Dorset.

Får kan vara ute större delen av året och beta gräs och i Sverige brukar fåren hålla till innanför ett staket, men i andra delar av världen vaktar en herde och vallhundar ofta djuren.

Svenska får är för det mesta i stall under vintern och i Sverige i dag används får ofta för att hindra att landskapet växer igen, precis som här.

Gräs som betas av får ser ut som om det blivit klippt med en gräsklippare vilket ibland kan tyckas vara lite för nitiskt.

Bilden visar arten strecknagelskivling, ”Megacollybia platyphylla”, vilket inte är någon matsvamp.

I de branta sluttningarna vid Sumpafallen löper denna fägata, som är en inhägnad kommunikationsled för tamboskapen mellan byns centrum, med stall och ladugård, och betet på utmarken nere vid Hövadsån.

I centrala odlingsområden kunde fägatan vara flera kilometer lång, men vanligtvis låg utmarken i direkt anslutning till byn.

Andra benämningar på denna kommunikationsled är fädrev, fägårdsgata, kogata, lösgata och ”tå och tä”.

Gul rottryffel, ”Scleroderma citrinum”, verkar ha haft ett gott år 2017, ty jag har funnit denna art ovanligt mycket i höst.

Rottryfflar, släktet ”Scleroderma”, tillhör basidiesvamparna i ordningen ”Boletales”, med sex arter i Sverige.

Fruktkropparna är nästan klotrunda, upp till cirka 10 centimeter i diameter, och har ibland en kort fotdel, medan fruktkroppens hud är läderartad och gul.

De är släta eller fjälliga och spricker vid mognaden upp oregelbundet i toppen och fruktkropparnas kött, den så kallade, gleban, är först vit men blir sedan nästan svart och pulvrig.

Rottryfflar är giftiga och till släktet förs bland andra potatisrottryffel, ”Scleroderma bovista” och bildens art gul rottryffel, ”Scleroderma citrinum”, vilken tämligen allmänt påträffas under sommaren och hösten i mager löv- och blandskog.

Högvadsån som man ser i fjärran är det största biflödet till Ätran och ån har bland annat sjön Stora Hallången, öster om Överlida som källflöde och den passerar bland annat Älvsered, Ullared, Svartrå och Köinge innan den rinner ut i Ätran i Ätrafors, strax nedanför Ätrafors kraftverk.

I Ullared ansluter Hjärtaredsån och vid Svartrå kyrka mynnar det ungefär 10 kilometer långa biflödet Svartån, som flyter från sjön Svarten i Halland.

Högvadsån kalkas för att motverka försurningen, vilket är en förutsättning för att laxfisket ska kunna bevaras.

Laxstammen är naturlig och tillsammans med Ätran är Högvadsån västkustens viktigaste laxproducent.

I ån finns också flodpärlmussla och mätningar har visat att det finns en artrik bottenfauna.

Högvadsån är ett riksintresse och sträckan nedströms Lia i Falkenbergs kommun är även efter regeringsbeslut år 1998 ett natura 2000-område.

Bilden visar även den fina grillplatsen, men det är fortfarande människor som inte kan ta med sig sitt skräp hem. Skärpning!

Längs skuggiga delar av åkanten växer ormbunken safsa, ”Osmunda regalis”, som också kallas för kungsbräken eftersom den kan bli uppemot en och en halv meter hög.

Safsa är en högväxt, flerårig ormbunke med något grenig jordstam. Arten blir ofta meterhög och har stora, matt ljusgröna blad som är dubbelt parbladiga. Bladens småflikar har slät kant. Sporangiesamlingarna sitter i en upp till tre decimeter lång, grenig ställning i spetsen av vissa blad.

Safsa är sällsynt och växer på skuggiga växtplatser vid åar med rinnande, syrerikt vatten. Den lever på grusiga steniga ställen i eller vid vattnet. De flesta av safsans växtplatser ligger i Blekinge och östra Småland, men arten förekommer på spridda platser ända upp till Gästrikland.

Denna vackra ormbunke, den kungliga Osmundan, om man översätter det latinska namnet, växer även hos oss bland annat vid vattenfallet Fryele kvarn, öster om samhället Hörle.

Tittar man under vattenytan kan man med blotta ögat se små kryp som lever på bottnen och det kan handla om larver av olika sländor, skalbaggar, musslor, maskar och kräftdjur.

Gemensamt kallar man dessa djur för bottenfauna och en insekt som man kan se jaga mellan stenarna i ån är en släkting till bärfisen, nämligen vattenfisen som är väl anpassad till det strömmande vattnet.

När den har fått tag i ett småkryp använder den sin sugsnabel för att suga ut ”innehållet” ur bytet.

Att det finns bärfisar bland hallonen vet de flesta men det är nog inte lika känt att det finns en släkting som heter vattenfis, ”Aphelocheirus aestivalis”.

Det här lilla krypet lever ett anonymt liv, väl anpassat till strömmande vatten och på sina långa ben och med sin platta kropp jagar vattenfisen snabbt fram bland sten och grus och letar efter byten.

På undersidan av kroppen sitter sugsnabeln, som den använder för att suga ut andra djur, särskilt förtjust lär vattenfisen vara i de små ärtmusslorna.

Ärtmusslorna, utgör släktet ”Pisidium”, är minst bland svenska musslor och detta släkte innehåller 20 olika arter i Sverige.

Vattenfisen har utvecklat ett speciellt sätt att andas som gör att den kan hämta syre direkt ur vattnet och detta andningssystem kallas plastronandning eller fysikalisk gäle.

På vissa delar av vattenfisen finns ett tunt lager av täta hårstrån och här bildas ett skikt av luft där syre strömmar från vattnet in till vattenfisen, samtidigt transporteras koldioxid ut från vattenfisen till vattnet.

Buk- och ryggsimmare är vattenlevande släktningar till vattenfisen men de måste gå upp till ytan för att hämta luft och att kunna andas luft ger möjligheten att flyga men vattenfisen är helt anpassad till ett liv i vatten och har bara förkrympta vingar som den inte kan flyga med.

Förutom Högvadsåns forsar och fall omfattar reservatet också en variation av naturtyper som alsumpskog, hedekskog, hagmark och bergbranter och en stor del av markerna betas vilket ger området en öppen karaktär.

I den västligaste delen av reservatet växer en gammal ekskog och en frodig alskog och här tränger källflöden upp från marken vilket har gjort att en mycket värdefull flora har utvecklats.

Framförallt kan man påträffa flera ovanliga mossor som brynia, rutlungmossa och dunmossa, men även kärlväxterna bäckbräsma, blåsippa, ormbär och den gulskimrande gullpudran.

Bilden visar mossarten bräkenmossa, ”Plagiochila asplenioides”, en levermossa som växer på marken och på stenar samt som här på trädstammar i fuktig skog.

Bladen är mellan 3-6 centimeter höga med äggrunda och tandade blad.

Vanlig groda eller åkergroda, det är den ständiga frågan, det är verkligen svårt att skilja vanlig groda från åkergroda och det enda säkra kännetecknet är fotrotsknölen vid basen av den innersta tån på bakfoten, som är högst en tredjedel av tåns längd, medan den är tydligt längre hos åkergrodan.

Jag nöjer mig med att säga att bilden visar någon av dessa två arter.

Den lilla informationsskylten säger följande om Sumpa kvarn, citat:

Kvarnplatsen vid Sumpa omnämns första gången i storskifteshandlingar år 1790, men sannolikt har verksamhet förkommit tidigare.

Den första dokumenterade kvarnen byggdes år 1867 till en kostnad av 155 riksdaler och 67 öre silvermynt och kvarnen var en skvaltkvarn av så kallat ”grekisk typ” med skovelförsedd lodrätt stående axel med kvarnstenar som hade en diameter på 90-105 centimeter.

Kvarnen övertogs år 1880 av en Otto Persson från Sibbarp och han var av kvarnbyggarsläkte och ersatte kring år 1890 den äldre skvaltkvarnen med en modern turbindriven kvarn i två våningar.

Grunden på den nya kvarnen mätte 8×12 meter och det är den vi ser rester av än idag.

En fångdamm av kilad sten samlade in vattnet och i en ränna leddes vattnet till den enda turbinen, som drev hela anläggningen, fallhöjden var 4 meter.

I kvarnen fanns två par kvarnstenar, ett valsverk och ett siktverk för brödsäd men under första världskriget installerades även en havreskalningsmaskin och på så sätt kunde man framställa både mjöl och havregryn, något som var välkommet i hårda ransoneringstider.

För att kunna transportera säd från gårdarna på andra sidan ån användes en linbana och i anslutning till kvarnen fanns också en sågverksbyggnad med en vanlig klingsåg, som också drevs av kvarnturbinen.

Vattenföringen var mestadels god men under vissa torrperioder avstannade verksamheten i Sumpa men en sysselsättning som dock inte drabbades var den återkommande dansen som ordnades i kvarnbyggnaden av traktens ungdomar.

År 1917 inköptes vattenrätten av Gunnebo bruk som etablerat en fabrik i Varberg och behövde elektrisk energi och han planerade att bygga en kraftstation i ån.

Kvarnens dåvarande ägare rev byggnaden och sålde virket och maskinerna och kvar idag finns på platsen, förutom grunden, endast två av de ursprungliga kvarnstenarna.

Dessa hade blivit liggande på den närliggande gården Ängarna och kunde år 1988, med hjälp av dess ägare Arvid Svensson, lagas och återföras till Sumpa. Ytterligare en kvarnsten ligger dock kvar högre upp i ån.

Än idag kan man se resterna efter grunden till den kvarn som omkring år 1890 byggdes i två våningar.

Kvarnplatsen vid Sumpa omnämns redan på 1790-talet i storskifteshandlingarna. Den första dokumenterade kvarnen, en skvaltkvarn, byggdes 1867 men mot slutet av 1800-talet ersattes skvaltkvarnen av en turbindriven kvarn och idag finns bara rester kvar av grunden till denna, för sin tid moderna kvarn i två våningar.

Under första världskriget installerades en havreskalningsmaskin vid Sumpa och man kunde sedan producera både mjöl och havregryn vilket var välkommet i ransoneringstider och en linbana transporterade säden från gårdarna på andra sidan ån och i anslutning till kvarnen fanns också ett sågverk, även sågen drevs av kvarnturbinen.

Ett annat djur som lever i Högvadsån är den rödlistade och fridlysta flodpärlmusslan men i början av 2000-talet hade arten försvunnit från en tredjedel av de platser i Sverige där den fanns i början av 1900-talet.

Förklaringen till den dystra utvecklingen är flera, men framförallt handlar det om att många bestånd inte kunnat föryngra sig.

Musslans fortplantning är beroende av fisken då dess larver i ett tidigt stadium lever som parasiter på ynglens gälar, dock helt utan skada för fisken.

För musslan är detta ett smart sätt att kunna förflytta sig uppströms och därmed öka sin spridning i vattendraget och i Högvadsån finns det gott om lekande lax och öring och här har man också kunnat konstatera att flodpärlmusslan har föryngrat sig.

Flodpärlmusslan, ”Margaritifera margaritifera”, kan bli en bra bit över hundra år gammal och arten behöver rent strömmande vatten och tillgång till värdfiskarna öring eller lax för att kunna föryngra sig.

Flodpärlmusslan är rödlistad som starkt hotad och laxen, ”Salmo salar”, är Hallands landskapsdjur.

Högvadsån rinner ut i Ätran i Ätrafors och är Ätrans största biflöde och dessa två gamla kvarnhjul från tiden för Sumpa kvarn snurrade och malde säden tack vare rörelseenegin i Högvadsåns rinnande vatten som utgjorde de dramatiska Sumpafallen.

Ätran och Högvadsån har en ursprunglig laxstam och är tillsammans det viktigaste reproduktionsområdet för lax på västkusten, de viktigaste lekbottnarna finns i Högvadsån.

På 1970-talet försämrades laxbeståndet kraftigt på grund av försurningen och år 1978 startades därför ett kalkningsprojekt av Falkenbergs kommun och det pågår fortfarande.

Slutar man kalka dröjer det inte många år innan vattnet är omöjligt för laxfiskar att leva i så kalkningen måste få fortsätta tills marken har blivit återställd annars är allt gjort förgäves.

Projektet gav fina resultat, och på slutet av 80-talet fanns det stora mängder lax men i början på 90-talet kom en ny tillbakagång denna gång var det inte på grund av försurning, utan en parasit, kallad Laxdjävul, ”Gyrodactylus salaris”.

Parasiten har slagit ut flera laxbestånd i Norska älvar, men på grund av den högre temperaturen i vattnet här, slog den inte till riktigt så dramatiskt men den är dock ett hot.

Bilden visar de branta sluttningarna ner emot Hövadsån som är vackert bevuxna med enebuskar, ”Juniperus communis”.

I takt med inlandsisens avsmältning kom arten in från Danmark ungefär samtidigt som asp och björk.

Enen är köldtålig och dess utbredning har inte begränsats av klimatskäl i vårt land och idag är enen Smålands landskapsträd.

Hotet mot laxen i bland annat Hödvadsån vid Sumpafallen är som sagt arten ”Gyrodactylus salaris”, som på svenska kallas Laxdjävul, är en haptormask med hakar och lever som ektoparasit på utsidan av laxyngel i sötvatten, masken tål inte saltvatten och dör ut vid högre salthalt än 7,5 promille.

Laxdjävul är en parasitisk art i klassen monogena sugmaskar vilken huvudsakligen förekommer i sötvatten.

Arten lever som parasit hos främst lax men kan också förekomma hos öring, regnbåge och även icke laxartade fiskar som till exempel ål.

Den har orsakat och orsakar stora problem på lax i Norge och kan orsaka hög dödlighet vid massförekomst.

Parasiten sitter fästad vid fisken med ett fästorgan, haptor, och orsakar hudsår som sedan kan infekteras av andra organismer och vid massförekomst av parasiter kan hudskadorna medföra allvarliga problem för fisken att upprätthålla vattenbalansen.

De svenska laxstammarna på östkusten verkar vara mer motståndskraftiga än de norska, och några allvarliga konsekvenser av parasitens existens har hittills inte iakttagits i svenska vatten, trots att den anses vara endemiskt förekommande.

Den för parasiten viktigaste spridningsvägen är med levande fisk, utplanterad eller uppvandrad men spridning kan även ske vattenburet, nedströms ett vattendrag, med sportfiskeutrustning, död fisk eller med fisk som fångas i ett vattendrag men rensas vid ett annat.

De senaste åren har laxbeståndet börjat öka igen, och förhoppningsvis fortsätter det så.

Det är inte bara laxen som trivs i ån utan även Öring, Gädda, Abborre, Ål och flera andra arter finns, så Högvadsån är ett bra val om man vill ha variation på fisket men laxfisket är ändå det viktigaste, och har alltid varit så i ån.

Och får man inte napp så får man ändå en härlig naturupplevelse vid vattnet i de vackra dalgångarna utmed Högvadsån.

Bildens vackra bittersopp eller skönsopp, ”Caloboletus calopus”, växer med gran, bok och ek i barrskog på mager mark samt i hedbokskog och hedekskog, precis som här.

Bittersoppen eller skönsoppen har en blekt gråbrun hatt och en vacker karminröd fot med gulvitt ådernät.

Smaken är bitter och svampen är oätlig och växer i bokskog i södra och mellersta Sverige och kommer ofta tidigt på säsongen.

Den bittra smaken hos bittersoppen i kombination med den vackert röda foten är bra skiljetecken från andra ädelsoppar men arten rotsopp, ”Caloboletus radicans”, som också är bitter i smaken, kan ibland ha röda färger på foten, men inte alls i samma omfattning som hos skönsopp.

Svavelticka, ”Laetiporus sulphureus”, är en svampart av typen tickor och växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen ibland kan nå en vikt av upp till 10 kilogram.

Svaveltickan växer på trädstammar och stubbar, här på en gammal ekstubbe, och den är som många andra tickor en saprofyt, vednedbrytare, och dess hyfer framkallar brunröta.

Svampen lämnar efter sig mer eller mindre kubformade bitar av veden.

Fruktkropparna kan i södra Sverige träda fram redan i maj och kan sedan hittas ända till senhösten, här den 26 augusti.