Svampåret 2017

Svampåret 2017, en natur- och kulturkrönika i 19 bilder från Skillingaryds skjutfält och dess ljusa och vackra tallmoar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av september anno 2017, den första höstmånaden.

Rödbrun stensopp eller Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, växer såklart i tallskog, som här inte långt från Östersjön eller Hässlehultshöjden på Skillingaryds skjutfält.

Rödbrun stensopp eller Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, är en sopp med rödbrun, nästan kopparröd färg och kraftig fot som oftast växer under tall, därav smeknamnet ”Tallkalle”, men den kan också påträffas under bok och ek eller andra lövträd.

Rödbrun stensopp eller Tallkalle, ”Boletus pinophilus”, har ett vitt svampkött som intill hatthuden är brunviolett.

Svampen har en mild doft och smak som påminner om hasselnöt.

Arten är vanlig i hela Sverige och har en säsong mellan juli till september med en topp i augusti.

Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, är rödlistad som ”NT” eller på svenska ”Nära hotad”, och är en kompakt, stor och köttig marktaggsvamp med cirka 10-20 centimeter bred hatt och växer med tall.

Hatten är konvex med nedvikt kant och färgen är mörkt gråaktigt rödbrun och redan på unga exemplar finns grova brunsvarta hattfjäll som är mer eller mindre uppåtstående.

Motaggsvamp har tidigare sammanblandats med fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”, som har mer trattformiga hattar, ljusare färg och växer med gran och på hyferna finns söljor, vilka syns i mikroskop.

Detta skiljer bland annat otypiska eller gamla exemplar av motaggsvamp från skrovlig taggsvamp, ”Sarcodon scabrosus”, en art där hattfjällen har samma rödbruna färg som hatten i övrigt.

Arten motaggsvamp förekommer spridd i hela landet och kan lokalt vara relativt allmän där det finns ett större inslag av tallnaturskog, till exempel i hällmarksområden och i anslutning till glacifluviala sandavlagringar, det vill säga, isälvsavlagringar.

Svampen förekommer i stort sett bara i trakter med naturlig förekomst av tall och dess totala population i landet bedöms ha minskat sedan 1960-talet och fortsatt kommer att minska på grund av skogsbruksåtgärder och eutrofiering, övergödning, av skogsmark.

Samma negativa trend har påvisats på flera håll i Europa och arten är idag rödlistad i flera länder.

Arten bildar mykorrhiza med tall och växer i olika typer av ljusöppna, ofta torra och varma tallskogsmiljöer, till exempel sandiga tallhedar, moar, grusåsar och tallbevuxna hällmarker.

Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, förekommer främst i tallnaturskogar eller tallskogar av kontinuitetsskogskaraktär där tidigare avverkningar kvarlämnat ett trädskikt med levande tall.

Arten har en god status i tallskogarna på Skillingaryds skjutfält och hösten år 2017 hittade jag arten på en för mig ny lokal sydväst om Götaströms golfklubb ner emot Fågelforsdammen, naturligtvis i tallskog.

Den påträffas oftast i anslutning till gamla träd och många mycel kan vara mycket gamla och nyetablering med sporer sker troligen bara sällsynt på självsådd tall.

Arten hotas främst av skogsavverkning och tycks försvinna efter slutavverkning, markberedning och plantering.

Då arten är knuten till näringsfattig mark missgynnas den av ökad näringsstatus till följd av kvävenedfall eller skogsmarksgödsling och ett betydande hot är även spontan igenväxning med täta fält- och bottenskikt i tallskogar som lämnas för fri utveckling utan brand- eller betespåverkan.

I hällmarkstallskogar med tunna jordar går igenväxningen dock mycket långsamt och på samma sätt är igenväxning en långsammare process i nordligaste Sverige i områden med ett kärvt klimat.

I skyddade områden bör naturvårdande skötsel med bränning eller renbete tillämpas för att vidmakthålla lavrika och lågvuxna vegetationstäcken, gärna med skapande av fläckvisa sandblottor.

Viktigt är att behålla en ljusöppen beståndsstruktur och ibland kan det vara aktuellt med gransanering.

I brukad skog där arten förekommer bör hyggesfria metoder tillämpas med självföryngring och inte plantering.

Markberedning bör ske med bränning, inte harvning och all form av skogsmarksgödsling måste helt undvikas liksom avverkning av gamla träd på hällmarksimpediment.

Att motaggsvamp var skiljd från fjällig taggsvamp uppdagades så sent som år 1999 i samband med färgning av ullgarn, där fruktkroppar som växte med tall gav blågrön färg till skillnad från svampar som växte med gran som betad med alun blir blå, obetad blir den brunrosa.

Beskrivningar av arten ”Sarcodon imbricatus” från länder som har tallskogar men saknar naturlig förekomst av gran avser därför ofta motaggsvamp.

Tegelsopp eller tegelröd björksopp, ”Leccinum versipelle”, är en svampart i släktet strävsoppar och är vanligt förekommande i större delen av Sverige och trivs, som namnet antyder, i närheten av björk.

Precis som björksoppen har den längs den i övrigt vita till ljusa foten små ”fjäll” som är mörka längst ut.

Hatten är på ovansidan tegelfärgad och svampköttet är vitt men grånar vid snitt eller tryck och arten är ofta angripen av fluglarver som ibland gräver ganska omfattande gångsystem i dess fot och hatt, men unga, oangripna exemplar är fina matsvampar, vilket även de lindrigt angripna kan bli efter att de dåliga delarna skurits bort.

Liksom andra strävsoppar bör den tegelröda björksoppen eller tegelsoppen upphettas tillräckligt, annars är den giftig.

Sandsopp, förr fräkensopp, ”Suillus variegatus”, är en art hattsvamp i basidiesvampsordningen ”Boletales”.

Den har uppemot 15 centimeter vid, gulbrun, filtartad hatt med brunaktiga fjäll och rören på hattens undersida är gulbruna till rödbruna som vid tryck blir svagt blåaktiga.

Foten hos sandsoppen är mellan 5–10 centimeter hög, 2–3 centimeter bred samt brungul och har ofta rödaktiga fläckar.

Svampen har gult kött vilket vanligen blånar något vid brytning och har en något obehaglig doft som påminner om klorgas.

Sandsoppen är ätlig och påträffas allmänt i tallskog över hela Sverige samt är Dalarnas landskapssvamp.

Rökslöjskivlingen, ”Hypholoma capnoides”, som i äldre svampböcker kallas blekgul slöjskivling, växer ofta i stora gyttringar på stubbar men den kan ibland växa på ved dold i marken och inte alltid så gyttrat.

Som alla slöjskivlingar har den ett svart sporpulver vilket innebär att skivorna så småningom blir väldigt mörka och ofta är grå när man hittar den men som ung har den blekgula skivor.

Färgen på sporpulvret är en mycket bra och stabil karaktär som man har stor nytta av när man ska bestämma vilken slags svamp det är.

Stubbsvampar har då den fördelen att det ofta är möjligt att avslöja sporpulverfärgen genom att man tittar på ovansidan av hatten på svampar som haft en svamp ovanför sig och där ser man om det är ett vitt avtryck som på honungsskivlingen, brunt som på tofsskivlingen eller svart som på slöjskivlingen.

Rökslöjskivlingen har en mild behaglig smak som man brukar säga påminner om gröna ärter och den är en bra matsvamp, men man använder bara hatten och kastar den sega och ganska hårda foten.

Sidenticka, ”Trametes versicolor”, till vänster och zonticka, ”Trametes ochracea”, uppe på björkstubbens snittyta.

Sidentickan är en vitrötare som växer i löv- och blandskog samt hagmark på stubbar och liggande stammar och grenar av lövträd, särskilt bok, björk, ask, hassel, ek, al, asp, apel och hägg med flera.

Zontickan är också en vitrötare som växer på hyggen och i löv- och blandskog, sällan i barrskog.

Man hittar den på stubbar och liggande stammar samt grenar av allehanda lövträd, särskilt björk och asp men sällan på barrträd.

Bilden visar arten stor blodspindling, ”Cortinarius phoeniceus”, eller ”Cortinarius purpureus”, som den också kallas, och som växer relativt allmänt på de torra momarkerna väster om Hässlehultshöjden, under tall och tillsammans med renlavar, lingon och motaggsvamp.

Ytterligare en bild på svamparten stor blodspindling, ”Cortinarius phoeniceus”, eller ”Cortinarius purpureus”, och här ser man de blodröda skivorna som bidragit till att ge arten dess svenska namn.

Stor blodspindling, ”Cortinarius phoeniceus”, eller ”Cortinarius purpureus”, är en populär färgsvamp och man kan få olika nyanser av rött beroende på vilken färgmetod man använder.

Sammetsfotad pluggskivling, ”Tapinella atrotomentosa”, är en skivling bland hattsvamparna som ofta hittas på eller strax intill barrträd.

I litteraturen kan man fortfarande ofta se den omnämnd under synonymen ”Paxillus atrotomentosus”, som emellertid inte längre är en giltig beteckning.

Fruktkroppens fot är mörkt brun, med en yta som påminner mycket om sammet och hattens undersida har ljusgula skivor, medan ovansidan är ljust eller mörkare brun med en något fjällig och smått fuktig yta.

Svampköttet är fast och sprött, och delas inte sönder i trådar när man bryter det och om svampen bryts i delar blir brottytorna efter en liten stund lilafärgade.

Svampen är inte ätlig, men kan däremot användas till färgning av till exempel ylle- eller silkegarn, som då får en vackert lilablå färg.

Karl-Johan eller Stensopp, ”Boletus edulis”, är en ätlig svamp som förekommer i både löv- och barrskog och formellt är det en sopp.

Svampen bildar mykorrhiza och är därmed beroende av värdträd och den förekommer talrikt särskilt efter varma somrar och är en god matsvamp, som med fördel kan torkas på grund sin starka smak och arom.

Det latinska namnet ”Boletus edulis” betyder ungefär ”ätlig klump”.

Bockspindling, ”Cortinarius traganus”, är en klassisk förväxlingssvamp till blåmusseron, ”Clitocybe nuda”.

Blåmusseronen har dock aldrig spindelvävslika hyllerester på hattkant eller fot och inte heller bruna skivor.

Bockspindlingen, förr bockspindelskivling, växer i barrskog på torr mark, bland mossa samt med gran och tall gärna i äldre skog.

Bockspindlingen eller bocksspindelskivlingen är giftig och följaktligen ingen matsvamp.

Lakritsriska, ”Lactarius helvus”, växer på fuktig mark i barrskog, blandskog, hällmark och myrkanter tillsammans med barrträd och björk.

Lakritsriskan luktar kryddigt som av lakrits eller buljongtärning och är den enda arten bland riskorna som blöder en vattenklar saft, men har det varit torrt kommer ingen vätska alls vid brytning av köttet.

Borstticka, ”Trametes hirsuta” med en atypisk färg som växer på en björklåga och som alla tickor i släktet ”Trametes” är fruktkropparna ettåriga.

Unga fruktkroppar är ofta ljusa med en brun kant, vilket förklarar den atypiska färgen på bildens tickor.

När de blir äldre blir de vackert zonerade i vitt, grått och brunt, ibland är de gröna på grund av en algpåväxt.

Mörkringad flugsvamp, ”Amanita porphyria”, växer i nordliga bredgrader bland barrträd och utmärker sig genom sin uppsvällda bas, sin bruna hatt, och sina gråaktiga slöjrester och ring.

Foten har ofta gråaktiga fibriller, ibland i vaga zoner under ringen, lite likt foten på stolt fjällskivling men mycket svagare i färg och struktur.

Hatten blir i stort sett konvex, ofta med en bula i mitten, klibbig när det är vått, gråbrun till brun eller lila brun och ofta med spridda grått till lila grå rester.

Skivorna är fria från stammen eller fäst vid den, vita, ibland gråaktiga, foten som är mer eller mindre lika tjock och slutar i en basal knöl.