Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 7

Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 7, ännu en favorit i repris, en natur- och kulturkrönika i 29 bilder, denna gång från Elias Fries barndomsmarker i Femsjö socken i landskapet Småland och Hytebruks kommun i Hallands län.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en disig och blöt lördag i mitten av oktober anno 2017.

Årets exkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, den sjunde i ordningen, blev en oktoberutflykt till Elias Fries barndomsmarker i Femsjö socken i landskapet Småland och Hytebruks kommun i Hallands län.

Bilden visar Jönköpings kommuns Eko-buss som till vardags servar kommunens grundskolor med deras måluppfyllelse enligt LPO-11 som den senaste läroplanen heter.

Att få ha tillgång till en sådan mobil enhet för exkursioner i skog och mark tillika utrustad som ett fältlaboratorium är en önskan att stilla bedja om när man som jag arbetar inom Värnamo kommun.

Bilden är tagen från Friesmuseet och prästgården i Femsjö där en gång Elias Fries själv växte upp och levde sin barndom.

I Femsjö gamla prästgård föddes botanikern Elias Fries som levde under åren 1794–1878 och hundra år senare år 1978 invigdes i en sidobyggnad till prästgården i Femsjö ett litet museum, det så kallade Friesmuseet, för att erinra om och hedra minnet av bygdens store son Elias Fries.

Den gamla prästgården revs år 1854 och den låg på den plats där nu den stora asken på bilden står och denna planterades på 1860-talet.

Minnesstenen vid asken sattes upp år 1932 och på stenen återges namnen på fyra ”Friesare” som på olika sätt hade anknytning till bygden.

I anslutning till Femsjö prästgård finns som redan nämnts ett litet museum, ”Friesminnet”, där dokumentation av Fries arbete kan visas för allmänheten men där finns även samlingar av föremål som på ett eller annat sätt haft anknytning till Fries.

Den gamla tavlan visar en bild på bland annat det lilla huset till höger om prästgården som idag är Friesmuseet, vid tiden för tavlans tillkomst var det lilla huset en visthusbod.

I Friesminnet finns dels ett rum med föremål och information om Fries, dels ett litet rum med ”Lars Magnus Lavins bibliotek” samt i ett tredje rum finns ytterligare föremål med anknytning till bygden, bland annat en bonadsmålning av Per Svensson i Duvhult som levde och verkade under åren 1787-1862.

Elias Fries, professor i botanik vid Uppsala universitet, gift med Christina Wieslander och de fick åtta barn tillsammans och här kommer en kort beskrivning av dem.

Theodor (Thore) Magnus Elias, (1831–1913), professor i botanik vid Uppsala Universitet från 1859. Gift med Gustava Katarina Anjou, (1844–1927).

Elias Petrus, (1834–1858), filosofie magister i mykologi och en skicklig svamptecknare, 70 stycken av hans planscher finns bevarade i Uppsala.

Sara (Sally) Lovisa Ulrika, (1836–1905), gift med Carl Robert Stellan Mörner, (1833–1875).

Johan Otto, (1838–1931), var lantmätare och emigrerade till USA 1871, där han skickade mycket växtmaterial till den Botaniska institutionen i Uppsala.

Oscar Robert, (1840–1908), var medicine doktor och kunnig mykolog. Gift med Sofia Elisabeth Bergman, (1853–1895). Han fick 1949 ett torg uppkallat efter sig i södra Guldheden i Göteborg, Doktor Fries Torg.

Susanna (Sanna) Christina, (1841–1919). Hon tecknade svampar och sju originalplanscher finns kvar i Uppsala. Gift med August Almén, (1833–1903), professor i medicinsk och fysiologisk kemi och generaldirektör i Medicinalstyrelsen.

Linnéa Johanna, (1841–1846).

Junia Gustava Elisabeth, (1845–1906).

Vår guide vid besöket i Friesmuseet var Sören Bjärnborg, en före detta bredarydsbo, numera boende i trakten av Unnaryd.

En interiörbild från det lilla muséet ”Friesminnet” och för de som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Elias Fries så finns det en minnesskrift om honom utgiven till 200-årsminnet av hans födelse år 1994.

Denna skrift heter, ”En bok om Elias Fries, Minnesskrift” och den kan man köpa genom Sveriges Mykologiska förening.

Det finns för övrigt en mycket intressant och glädjande koppling mellan Elias Fries och Skillingarydstrakten då vår store botaniker Johan Forsander, 1795–1866, uppvuxen i Hagshult var kusin till Elias, deras mödrar var nämligen syskon.

Kusinerna var nära vänner och delade ett intensivt naturintresse och under skoltiden i Växjö botaniserade de nästan dagligen tillsammans och under loven besökte de varandra i Hagshult respektive Femsjö.

De gjorde också sällskap på längre resor, till exempel Halland år 1809, Visingsö år 1817 och Kalmar år 1818 och dessa resor finns skildrade i Forsanders dagböcker.

För den intresserade finns mer att läsa om dessa herrar i det fantastiska tvåbandsverket ”Smålands flora”, utgiven år 2008, och vill Ni köpa böckerna kontaktar ni mig.

Efter några hundra meters promenad genom en yngre planterad granskog kommer man fram till Dullabergets bokskog, ett område som är vackert beläget vid Södra Färgens södra strand inte långt från Femsjö, och cirka 13 kilometer sydöst om Hyltebruk.

Berget och dess sluttningar är bevuxna med naturskogar som domineras av bok men med inslag av äldre gran och tall och området i övrigt är i huvudsak täckt av medelålders bokskog och blandskog med 100–150 årig tall.

På kartan från år 1757 beskrevs östra delen av området som furuskog medan västra delen låg på inägomark.

Hela Natura 2000-området är skyddat som kyrkoreservat och ligger inom Femsjöbygdens riksintresse för naturvård och inom området finns även flera nyckelbiotoper.

Den biologiska mångfalden är rik och mycket intressant och för er som vill besöka platsen följer nedan ett antal exempel på arter som är funna i området runt Femsjö.

Svampar
Bittersopp, ”Boletus calopus”, Regionalt intressant
Gransotdyna, ”Camarops tubulina”, NT
Skogsrödhätting, ”Entoloma cetratum”, Regionalt intressant
Tvålrödling, ”Entoloma rhodopolium”, Regionalt intressant
Oxtungssvamp, ”Fistulina hepatica”, NT
Sotriska, ”Lactarius lignyotus”, Regionalt intressant
Mandelriska, ”Lactarius volemus”, Regionalt intressant
Lövtryffel, ”Octaviania asterosperma”, VU
Luktticka, ”Osmoporus odoratus”, Regionalt intressant
Valkticka, ”Phellinus laevigatus”, Regionalt intressant
Fläckticka, ”Skeletocutis nivea”, Regionalt intressant
Trollskägg, ”Thelephora penicillata”, Regionalt intressant

Lavar
Orangepudrad klotterlav, ”Alyxoria ochrocheila”, NT
Glansfläck, ”Arthonia spadicea”, Regionalt intressant
Rostfläck, ”Arthonia vinosa”, Regionalt intressant
Rosa lundlav, ”Bacidia rosella”, VU
Lönnlav, ”Bacidia rubella”, Regionalt intressant
Liten lundlav, ”Bacidina phacodes”, NT
Gulnål, ”Chaenotheca brachypoda”, Regionalt intressant
Kattfotslav, ”Felipes leucopellaeus”, Regionalt intressant
Bokkantlav, ”Lecanora glabrata”, NT
Lunglav, ”Lobaria pulmonaria”, NT
Barkkornlav, ”Lopadium disciforme”, Regionalt intressant
Liten ädellav, ”Megalaria laureri”, EN
Pulverädellav, ”Megalaria pulverea”, VU
Stor knopplav, ”Mycobilimbia pilularis”, Regionalt intressant
Violettgrå porlav, ”Pertusaria multipuncta”, NT
Bokvårtlav, ”Pyrenula nitida”, NT
Traslav, ”Scytinium lichenoides”, Regionalt intressant
Havstulpanlav, ”Thelotrema lepadinum”, Regionalt intressant
Olivklotterlav, ”Zwackhia viridis”, Regionalt intressant

Mossor
Fällmossa, ”Antitrichia curtipendula”, Regionalt intressant
Skuggmossa, ”Dicranodontium denudatum”, Regionalt intressant
Späd frullania, ”Frullania fragilifolia”, Regionalt intressant
Klippfrullania, ”Frullania tamarisci”, Regionalt intressant
Guldlockmossa, ”Homalothecium sericeum”, Regionalt intressant
Blåsfliksmossa, ”Lejeunea cavifolia”, Regionalt intressant
Platt fjädermossa, ”Neckera complanata”, Regionalt intressant
Bokfjädermossa, ”Neckera pumila”, NT
Långfliksmossa, ”Nowellia curvifolia”, Regionalt intressant
Vågig sidenmossa, ”Plagiothecium undulatum”, Regionalt intressant
Västlig hakmossa, ”Rhytidiadelphus loreus”, Regionalt intressant
Krushättemossa, ”Ulota crispa”, Regionalt intressant
Atlantärgmossa, ”Zygodon conoideus”, NT

Den vackra bilden från bokskogen på Dullaberget är tagen av Björn Kalin och Kerstin Ydreborg i Norrahammar och visar verkligen charmen med bokskogsmiljöer i allmänhet och Dullaberget i synnerhet.

Den döda, och för den biologiska mångfalden så viktiga, bokveden är framför allt minnen från stormarna Gudrun år 2005 och Per år 2007.

Den höga luftfuktigheten och det milda klimatet gör att svampar, mossor och lavar frodas inom området.

Att vandra den Gula slingan till Dullaberget är bitvis en aning strapatsrikt och det gäller att noga se var man sätter fötterna inte minst på grund av det hala underlaget.

Bilden barrbroskskivling, ”Marasmiellus perforans”, är en art i ordningen ”Agaricales” bland basidiesvamparna.

Det är en 2–4 centimeter hög hattsvamp med mycket tunn, sammetsluden, kastanjebrun fot och en mellan 0,5–1,5 centimeter vid hatt med smutsvit, rynkad yta där hattundersidans skivor är täta och ljusbruna.

Svampen luktar illa, ungefär som rutten kål, och är oätlig samt växer i granskog på multnande granbarr, oftast i stora mängder, och kan påträffas hela sommaren och långt in på hösten.

Arten, som har en vidsträckt utbredning, är allmän i hela Sverige och kan med fog kallas för Sveriges nyttigaste svamp då den är en mycket viktig nedbrytare av, som också namnet antyder, barr och annan förna som annars skulle ”växa oss över huvudet”.

Den klumpfotade eller mörka trattskivlingen, ”Clitocybe clavipes”, har gråbrun hatt och fot och mot basen vidgad fot.

Svampen betraktas numera som oätlig, bland annat uppges den ha en antabusliknande effekt tillsammans med alkohol.

Citrongul slemskivling, ”Gomphidius glutinosus”, växer med gran och trivs i barrskog över hela Norden.

Flå av den slemmiga hatthuden innan anrättning, gärna redan i skogen.

Stora gamla fruktkroppar kan användas till att färga garn med och de ger en brun färg på alunbetat ullgarn.

Sammetsticka, ”Trametes pubescens”, har halvcirkelformade till solfjädersformade hattar som hos denna art blir upp till 10 centimeter breda samt har ibland avsmalnande, mer eller mindre fotliknande basaldel.

De kan växa enstaka, men bildar ofta taktegellagda gyttringar med talrika fruktkroppar, som i färskt stadium har påfallande mjuk och saftig konsistens.

Ovansida fint sammetsartad, gräddfärgad till blekt ockrabrun, svagt zonerad och särskilt mot den skarpa, vågiga till inskurna kanten med talrika, grunda, radiära fåror.

Arten växer på död lövved tämligen allmänt, gärna på björk och finns både i relativt tät, fuktig skog och i öppnare marker, men är vanligare i landets norra delar, exempelvis i fjällbjörkskogen och är en vitrötare.

Bokkremla, ”Russula mairei”, växer på marken i bokskog och parker med bok, ”Fagus sylvatica”, där den är viktig.

Svampen är besk och bitter och är sålunda ingen matsvamp.

Taggsvampar, är ett samlingsnamn på basidiesvampar där hymeniet anläggs på utsidan av små taggar.

Flertalet är hattsvampar med taggarna på hattens undersida, medan andra saknar fot och ofta är tryckta mot underlaget.

Bland släktena kan nämnas blektaggsvamparna ”Hydnum” i ordningen ”Cantharellales” med tre svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar, bland annat bildens art blek taggsvamp, ”Hydnum repandum”, som är en läcker matsvamp.

Till ordningen ”Thelephorales” hör korktaggsvampar ”Hydnellum” med cirka 13 svenska marklevande arter med korkartade fruktkroppar, lädertaggsvampar ”Phellodon” med fyra svenska marklevande arter med läderartade fruktkroppar, samt fjälltaggsvampar ”Sarcodon” med omkring tio svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar, bland annat fjällig taggsvamp, ”Sarcodon imbricatus”.

På död ved finns många olika släkten, till exempel ”Hericium” med den vackra snövita arten koralltaggsvamp, ”Hericium coralloides”.

Porslinsskivling, ”Oudemansiella mucida”, en mycket vacker svamp som man kan hitta i bokskog där den lever på nyligen döda stammar och grenar av bok, oftast på gamla, stående träd, gärna i grenhål och i stamsår.

Prickmusseron, ”Tricholomopsis rutilans”, växer bland annat på gräsmattor och ängar men är ingen matsvamp.

Hatten är köttig och mellan 8-15 cm bred, skivorna är klargula och foten har ungefär samma färg som hatten.

Svampen växer vanligtvis knippvis på stubbar av ruttna barrträd samt smakar beskt och passar sålunda inte som matsvamp.

På rötterna till en gammal granrotvälta växte ganska rikligt med svampen biskopsmössa, ”Gyrómitra ínfula”, också kallad brun hattmurkla, samt ingår i släktet stenmurklor, och familjen ”Discinaceae”.

Biskopsmössan som är vanlig i hela Sverige betraktades fram till slutet av 1970-talet som en god matsvamp utan avkokning, numera avråds dock från förtäring av den, då alla arter i släktet ”Gyromitra” antas innehålla större eller mindre mängder gyromitrin.

Biskopsmössan förväxlas lätt med den giftigare svampen lömsk biskopsmössa, ”Gyromitra ambigua”, även kallad giftig hattmurkla eller storsporig biskopsmössa.

Lömsk biskopsmössa innehåller giftet gyromitrin, som man nu vet även vid låga doser kan ha cancerogena egenskaper på lång sikt, och inte heller förtäring efter avkok är därför att rekommendera.

Gyromitrin är ett mycket starkt gift, och att andas in ångor från svampen då den förvaras i bilen eller under torkning, räcker för förgiftningssymptom.

Lömsk biskopsmössa har dock en aning skrynkligare samt mörkare hatt och dess fot är något mera lilafärgad än biskopsmössans fot och dessutom växer lömsk biskopsmössa ofta direkt på marken, medan bildens biskopsmössa ofta växer på nedbrutna stubbar och stockar.

Gullkrös, ”Tremella mesenterica”, är en gelésvampsart i basidiesvampsordningen ”Tremellales”, som bildar gula till orangefärgade, 1–8 centimeter breda, gelatinösa, dynlika eller oregelbundet veckade fruktkroppar.

De unga, något mörkare fruktkropparna bildar endast könlösa konidiesporer, medan de äldre, något blekare också bildar basidiesporer, och de äldsta bildar bara basidiesporer.

Vid intorkning blir fruktkroppen gullkrös skinnartad och mörkt orange.

Arten är allmän året om i hela Sverige och den växer på döda kvistar och grenar av lövträd samt är en parasit på andra svampar i den döda veden.

Gelésvampar är ett gemensamt namn för basidiesvampar som förs till ordningarna ”Tremellales”, ”Auriculariales” och ”Dacrymycetales”.

Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade och de förekommer ofta på murken och multnande ved, och många är parasiter på andra svampar.

Bland gelésvamparna finns arter som gelétagging, ”Pseudohydnum gelatinosum”, gullhorn, ”Calocera viscosa”, judasöra, ”Auricularia auricula-judae”, bildens gullkrös, ”Tremella mesenterica”, snurrkrös, ”Exidia recisa” och vårtkrös, ”Exidia glandulosa”.

Blek blåticka, ”Postia alni”, växer i löv- och blandskog på ved av lövträd, bland annat asp, hassel, bok, sälg, al och björk, mer sällan på ask, hägg, alm, ek, gran, lönn, rönn, oxel med flera

Den bleka blåtickan är en så kallad brunrötare.

Blek blåticka, ”Postia alni”, hette förr ”Oligoporus subcaesius”, har en fint sammetsartad ovansida, vitaktig till gråblå, vanligen också med ockrafärgade nyanser, fläckvis ibland med mättat blå färg.

Porer runda till kantiga, 4-5 per millimeter, vitaktiga till gråvita, för det mesta med antydan till blå färgtoner.  Köttet är vitt till svagt gråaktigt, något tjockare än det mörkare rörlagret, och arten växer på lövved.

Blå färg finns i övrigt endast hos den närstående och på barrved växande blåtickan, ”Postia caesius”, förr ”Oligoporus caesius”, hos vilken den dock vanligen är tydligare både på hatten och på de vid tumning blånande porerna.

I tveksamma fall rekommenderas alltid mikroskopering, som avslöjar att den bleka blåtickan har något smalare sporer.

Slemmurkling, ”Leotia lubrica”, är en klassisk förväxlingssvamp till trattkantarell och rödgul trumpetsvamp, men har varken rynkor eller åsar under hatten samt är inte giftig.

Den geléaktiga konsistensen är en annan bra skiljekaraktär, hela svampen är geléartad, 3-7 centimeter hög samt slemmig i fuktigt väder.

Hatten är gulgrön till olivgrön, bucklig med inrullad kant och foten är gul och har ofta små grönaktiga prickar.

Arten växer ofta tuvad bland mossa på fuktiga ställen i lövskog samt är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige.

Öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”, som lokalt kallas svinöron och grisöra eller baconsvamp, är en svampart i ordningen skivlingar.

I Sverige förekommer den främst i de sydvästra delarna av landet och fruktkropparna syns på hösten, helst på barrträdsstubbar.

Den är i flera länder en uppskattad matsvamp, bland annat i Japan men dödsfall har dock förekommit då den har visat sig kunna slå ut njurfunktionen hos känsliga personer.

Arten rekommenderas idag inte som matsvamp i Sverige.

Öronmusslingen är en vedlevande svamp och fruktkroppen uppträder under hösten på murkna barrträdsstubbar, ofta i täta grupper.

Fruktkropparna är som hos andra musslingar närmast musselformade, eller som svampens namn antyder något öronformade.

Hatten är tunn och slät på ovansidan och blir normalt 3 till 10 centimeter bred och arten har nästan ingen fot eller saknar fot.

Skivorna är tätt sittande och utgår radiärt från basen och hela fruktkroppen är vit till gräddvit i färgen.

I Sverige förekommer den främst i de sydvästra delarna av landet, upp till Värmland och är Bohusläns landskapssvamp.

Vågig sidenmossa, ”Plagiothecium undulatum”, är en stor mattbildande, ljust grön bladmossa med skott som är mellan 3–10 centimeter långa, plattade och oftast ogrenade.

Bladen är avlångt äggrunda, något kupade och kraftigt tvärvågiga och sporkapslar är sällsynta.

Mossan växer på jord och klippor, oftast i frisk till fuktig skogsmark, gärna i sluten skog med hög luftfuktighet, dock är arten mindre krävande i sydvästra Sverige.

Brun skålsvamp eller brunskål, ”Peziza badia”, växer i barrskog, på skogsvägar och i vägkanter men även i gräsmattor och trivs i sandig och sur jord, och ofta på störd mark.

Vid den gemensamma genomgången av dagens fynd blev det som vanligt fullt på bordet med olika svampar, cirka 40 olika arter och artlistan för ”Femsjö med Dullaberget den 14 oktober 2017” ser ni nedan.

Vitgul flugsvamp, ”Amanita citrina”
Rödbrun stensopp, Tall-Kalle, ”Boletus pinophilus”
Blek taggsvamp, ”Hydnum repandum”
Prickmusseron, ”Tricholomopsis rutilans”
Citronslemskivling, ”Gomphidius glutinosus”
Silkesmusseron, ”Tricholoma columbetta”
Gul kantarell, ”Cantharellus cibarius”
Honungsskivling, ”Armillaria mellea”, ett komplex med 6 olika arter i Norden
Rodnande flugsvamp, ”Amanita rubescens”
Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”
Tegelröd slöjskivling, ”Hypholoma sublateritium”
Gallkremla, ”Russula fellea”
Bokkremla, ”Russula mairei”
Ametistskivling, ”Laccaria amethystina”
Kantmusseron, ”Tricholoma arvernense”
Såpmusseron, ”Tricholoma saponaceum”
Porslinsskivling, ”Oudemansiella mucida”
Rödskivig spindling, ”Cortinarius semisanguineus”
Öronmussling, ”Pleurocybella porrigens”
Björksopp, ”Leccinum scabrum”
Karl-Johan, Stensopp, ”Boletus edulis”
Sammetssopp, ”Boletus subtomentosus”
Rutsopp, ”Xerocomellus chrysenteron”
Stor lökbroskskivling, ”Marasmius alliaceus”
Trattkantarell, ”Craterellus tubaeformis”
Stor kragskivling, ”Stropharia hornemannii”
Gullkrös, ”Tremella mesenterica”
Stubbhorn, ”Xylaria hypoxylon”
Klibbticka, ”Fomitopsis pinicola”
Lakritsriska, ”Lactarius helvus”
Brun hattmurkla, även kallad biskopsmössa, ”Gyrómitra ínfula”
Bokriska eller grönriska, ”Lactarius blennius”
Skogsriska, ”Lactarius trivialis”
Mörk nagelskivling, ”Rhodocollybia butyracea”
Laxskivling, ”Laccaria laccata”
Hättor sp. släktet ”Mycena”
Buktriska, ”Lactarius flexuosus”
Fjällmusseron, ”Tricholoma imbricatum”

Bästa hälsningar!

//Dan