Svikarens kanal och det Finska kriget åren 1808–1809

Svikarens kanal och det Finska kriget åren 1808-1809, en natur- och kulturkrönika i 28 bilder om krig, svek och svidande hjärta.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli 2017 år efter vår tideräknings början.

I hjärtat av Gnosjöbygden cirka 6 kilometer söder om Gnosjö finns Johannes Anderssons kanal, även kallad ”Svikarens kanal”, och den är på många sätt ett tidigt uttryck för ”Gnosjöandan”.

I denna handgrävda kanal manifesteras mycket av det som gnosjöandan förknippas med, det vill säga ”… stort yrkeskunnande, arbetsamhet, sparsamhet, ödmjukhet, respekt, samverkan och entreprenörskap”, allt enligt Gnosjöregionens egen hemsida.

Historien om kanalen började i det tidiga 1800-talet i trakterna runt Bårebo och här verkade den driftige tråddragaren Johannes Andersson.

Just när han fått sitt vattenverk färdigt blev han inkallad till krigstjänst i Finland, för att delta i 1808−1809 års krig mot Ryssland och han ”nödgades med svidande hjärta lämna sitt helt säkert mycket kära tråddrageri med dess vattenhjul”, som F.J. Eneström skriver år 1906 i boken ”Gnosjöborna”.

Johannes Andersson inställde sig enligt order, men visste att det militära inte var något för honom så han rymde och hans uniform hittades varvid det antogs att han deserterat och möjligen dränkt sig.

Men Johannes hade återvänt till hembygden gömde sig i skogarna nära föräldrahemmet där han höll sig dold och bodde i en koja i skogen.

Föräldrarna hjälpte till med mat och kläder och under tiden grävde han en damm, som drev hans tråddrageri, samt en 1 kilometer lång kanal som försåg dammen med vatten.

När han så småningom ”återvände” och blev synlig i bygden igen trodde alla att han hade återvänt från kriget med ryssen.

Mitt i ”Svikarens kanal”, som vid besökstillfället bara var en fuktig kanalbotten, växte rikligt med dvärgigelknopp, ”Sparganium natans”.

Dvärgigelknopp är på grunt vatten upprättstående men på djupare vatten nedliggande och flytande och det är en liten vek och späd art med tunna platta blad som blir omkring tre millimeter breda.

Blomställningen är ogrenad och har få åtskilda blomhuvuden, vanligen har den bara ett hanhuvud och två eller tre honhuvuden och frukten har ett tydligt spröt.

De andra igelknoppsarterna som har platta blad har fler hanhuvuden, med undantag av fjälligelknoppen, ”Sparganium hyperboreum”, som skiljs genom frukter med mycket kort spröt.

Följande arter igelknoppar finns vanligtvis hos oss i Sverige, flotagräs, ”Sparganium gramineum”, gyttrad igelknopp, ”Sparganium glomeratum”, igelknopp, ”Sparganium emersum”, plattbladig igelknopp, ”Sparganium angustifolium” och stor igelknopp, ”Sparganium erectum”.

Mitt i ”Svikarens kanal”, som vid besökstillfället bara var en fuktig kanalbotten, växte rikligt med dvärgigelknopp, ”Sparganium natans”, hanblommorna överst och honblommorna underst.

Dvärgigelknopp är vanlig från Skåne till Hälsingland, men är annars sällsynt, och är en vattenväxt liksom de övriga igelknopparna i släktet ”Sparganium”, men arten påträffas också ofta på naken jord i alkärr och myrkanter.

Den första fynduppgiften av dvärgigelknopp publicerades redan på 1700-talet och artnamnet ”natans” kommer av latinets ”natare” för ”simma” och betyder flytande.

Johannes Andersson drev tråddrageriet framgångsrikt och blev en aktad medborgare och år 1815 fick han guldmedalj och 100 riksdaler i belöning för sin innovation att med hjälp av vattenkraft driva ett tråddrageri, så kanske ”Svikarens kanal” borde döpas om till ”Entreprenörens kanal”.

Johannes Anderssons liv finns beskrivet i romanen ”Svikaren ”av Harry Sjöman, utgiven år 1970, se nedanstående länk.

http://www.boksampo.fi/sv/kulsa/saha3%253Au7636a771-d525-4212-9e2c-51520c9c189f#.WXW_Ne8UnIU

Tråddrageriet som ägdes och drevs av Johannes Andersson låg på platsen för bildens bystuga där idag ett återuppbyggt vattenhjul minner om verksamheten.

Kojan, som man ser på bilderna 3-5, står återuppbyggd på dess ursprungsplats 300 meter österut längs grusvägen och härifrån syns kanalen tydligast och följs lämpligen vidare uppströms.

Bildens vattenhjul eller skovelhjul, här vid tråddrageriet som ägdes och drevs av Johannes Andersson, fås att rotera av det strömmande vattnet, vars rörelseenergi därmed omvandlas till mekanisk energi.

Energin från det roterande hjulet överförs antingen direkt till den maskin som skall drivas eller via olika mekanismer, till exempel stånggångar.

Vattenhjulet skiljer sig från turbinen bland annat genom att vattnet strömmar öppet och genom att rotationshastigheten är lägre.

Det liggande vattenhjulet, skvaltan, används främst för att driva enkla kvarnar medan vertikala vattenhjul kan vara överfallshjul, bröstfallshjul eller underfallshjul.

I överfallshjulet, vilket används vid vattendrag med höga fallhöjder, träffar vattnet skovlarna i hjulets övre periferi och denna hjultyp utnyttjar vattnets lägesenergi och har högre verkningsgrad än underfallshjulet, där vattnet träffar skovlarna i hjulets undre periferi.

Underfallshjul, som visas på bilden, används vid vattendrag med låga fallhöjder och utnyttjar vattnets rörelseenergi.

Bröstfallshjulet är ett underfallshjul där vattnet träffar skovlarna i höjd med hjulets axel.

Vattenhjulet, som ger cirka 10–100 gånger större effekt än arbetande människor och djur, har under en stor del av historien varit människans viktigaste kraftmaskin men trots strävan att öka vattenhjulets verkningsgrad, bland annat genom att ersätta trä med metall, har det under 1800-talen och 1900-talen efterhand ersatts av turbiner, ångmaskiner och elektriska motorer, dock har vattenhjulet alltjämt ekonomisk betydelse i många länder.

Den lilla metallskylten på gaveln för bildens bystuga säger följande, ”Johannes Anderssons Tråddrag Träförädlingsfabrik Kraftstation”.

Bilden visar resterna av ännu en svunnen värld, det vill säga, Bårebo husbehovskvarn, och konstruktionen är en mäktig stenvägg allt för att kunna hålla dammens vatten strax bakom under kontroll.

Den lilla skylten säger följande, ”91 Bårebo Daniela Tråddrag 1 Räckhammare”.

Anledningen till hela historien om Johannes Andersson och ”Svikarens kanal” var det olycksaliga så kallade ”Finska kriget” åren 1808-1809.

Låt oss ta reda på anledningar och konekvenser i detta krig med Ryssland, vi börjar inte från början, utan snarare från slutet.

Nåväl, överstelöjtnanten Georg Adlersparre hade inte kunnat sova på flera nätter, inom honom gnagde harmen över att Sverige kanske skulle styckas mellan den ryske kejsaren Alexander och Frankrikes Napoleon.

Nu fattade han, efter viss själsvånda och månader av förberedelser, sitt beslut, en revolt skulle inledas vid Västra armén och soldaterna skulle marschera mot Stockholm för att rädda riket.

På morgonen den 7 mars år 1809 tog George Adlersparre och hans sammansvurna kontroll över Karlstad och snabbt skaffade de sig stöd bland trupperna och organiserade marschen österut.

I den proklamation som spreds över landet hette det, ”Ett stort antal krigsmän hafva gripit till vapen, för att nalkas hufvudstaden och återgifva fred åt vårt gemensamma, nu olyckliga, styckade, döende Fädernesland”.

Riket behövde räddas men av de offentliga proklamationerna sades inget om att kungen skulle störtas och Sveriges utrikespolitik förändras, ändå var det detta som George Adlersparre menade var helt nödvändigt.

I efterhand vet vi att det som oroade Adlersparre bara var rykten som härstammade från Alexanders och Napoleons sammanträffande i Erfurt i oktober år 1808 för några allvarliga planer på att dela Sverige hade inte kejsarna då mötet snarare hade tydliggjort att samförståndet dem emellan var på väg att spricka.

Hur som helst var ryktena nog för att ge injektion åt ett synnerligen rafflande skeende i svensk historia.

Västra arméns myteri bildar inledning till en dramatisk månad och i förlängningen början till slutet på finska kriget och riksgemenskapen med Finland och det går även att hävda att mars år 1809, och de månader som följde, på många sätt är det moderna Sveriges födelse.

Den lilla aluminiumskylten berättar kort men tydligt, ”92 Bårebo Husbehovskvarn”.

Bakgrunden till dramatiken var det svenska nederlaget i Finland hösten år 1808, efter temporära framgångar under våren och sommaren måste den svenska armén se sig besegrad inför den ryska övermakten och till detta hörde svårigheterna att få matförsörjningen och transporterna att fungera i den glest befolkade östra riksdelen.

Det blodiga slaget vid Oravais den 14 september år 1808 markerar det svenska militära misslyckandet, och en vapenvila med ryssarna i november räddade armén från fullständig kollaps.

Vid årsskiftet 1808–1809 var en stor del av Finska armén inlagd i kvarter i Torneåtrakten och hundratals soldater dog under förfärliga omständigheter i tyfusepidemier och dysenteri.

I ett brev i december år 1808 skrev en officer, ”I vår få vi söka Finska armén i kyrkogårdarna här i kring”, och liknande öden mötte hundratals soldater vid skärgårdsflottan hösten år 1808, det var inget annat än en stor katastrof.

Som ett resultat av nederlagen hade kritiken vuxit mot Gustav IV Adolf och den rörde hans sätt att bedriva utrikespolitik i allmänhet och hanteringen av finska kriget i synnerhet.

Under hösten år 1808 ökade obstruktionen mot kungen och konspirationerna var igång bland militärer och ämbetsmän och centrum för intrigerna var Stockholm, men förgreningar fanns på Åland och vid Västra armén under George Adlersparres ledning i Värmland där mord- och kupplaner frodades.

I Stockholm var inte minst gardesofficerarna missnöjda med kungens beslut att degradera ett antal regementen som deltagit i de misslyckade landstigningarna vid Lokalax och Helsinge på Finlands sydvästkust i slutet av september 1808.

Västra armén under Adlersparres ledning hade just höjt upprorsfanan när en grupp officerare med general Carl Johan Adlercreutz i spetsen tog initiativ i huvudstaden och inför hotet om totalt kaos och inbördeskrig, och med stöd av flera höga ämbetsmän, togs beslut om att arrestera kungen.

Gustav IV Adolf hade tafatt försökt organisera motstånd mot armérevolten i Värmland genom att vända sig till de lojala trupper han trodde fanns i Skåne men för att förekomma detta agerade Adlercreutz på morgonen den 13 mars år 1809.

Kungen greps på Stockholms slott men han lyckades visserligen smita ut genom en lönndörr från det rum han spärrats in i, men fångades under dramatiska former upp på den inre borggården och gav upp och statskuppen var ett faktum, Hertig Karl inträdde omedelbart som riksföreståndare.

Samtidigt med dessa händelser förvärrades det militära läget i katastrofal riktning för Sverige.

Alexander I föddes den 12 december år 1777 och avled den 19 november år 1825, han var rysk tsar under åren 1801–1825 och följaktligen Sveriges motståndare i det Finska kriget.

Alexander I: s regeringstid kännetecknades först av liberal reformiver, därefter av en stark vilja att slå vakt om det bestående, denna förvandling kan ses dels mot bakgrund av förändrade yttre omständigheter, dels som ett resultat av motstridiga impulser under ungdomsåren, bland annat det tidiga inflytandet från farmodern Katarina II och den schweiziske upplysningsmannen La Harpe som utgjorde en skarp kontrast till Alexander I:s senare läroår, präglade av fadern Paul I:s förtryckarregim.

Paul I av Ryssland, född 1 oktober år 1754, död 23 mars år 1801, var rysk tsar från år 1796 till sin död och han var son till Katarina den stora och till Peter III eller Sergej Saltykov.

Mellan åren 1801-1811 genomdrev Alexander I efter västligt mönster en rad liberala reformer och under inflytande av rådgivaren Michail Speranskij förnyades statsstyrelsen genom tillkomsten av ministerier och ett statsråd.

Det radikala franska inflytandet märktes tydligast i Alexander I: s förslag om ett enhetligt och för alla tillgängligt skolsystem.

Ekonomiska reformer, som bland annat syftade till att förbättra de livegnas förhållanden, lade grunden till en begränsad industrialisering under Alexander I: s regeringstid.

Första hälften av Alexander I: s tsarperiod innebar stora utrikespolitiska framgångar och Georgien, Bessarabien och Azerbajdzjan införlivades med det ryska imperiet.

Finland erövrades från Sverige i kriget 1808–1809 men relationerna till Napoleons Frankrike blev dock Alexander I: s allt överskuggande utrikespolitiska problem.

Trots att Tilsitfördraget år 1807 proklamerat fredliga förbindelser, anföll Napoleons armé Ryssland i juni år 1812. Stark folklig uppslutning kring den ”brända jordens” taktik försvårade den franska framryckningen och en sträng rysk vinter tvingade Napoleon att slutgiltigt ge upp invasionsförsöket.

Kriget bidrog i hög grad till den förvandling från västinspirerad liberal reformanda till ortodox konservatism som Alexander I genomgick, och den av honom skapade Heliga alliansen år 1815 blev ett uttryck för idén om Rysslands gudomligt givna mission som Europas räddare.

Medan Alexander I under återstoden av sitt liv visade ringa intresse för idéer från väst och för inre modernisering, hade krigskontakterna väckt en kritisk rysk intelligentia, som tagit intryck av upplysningsidéerna och av Europas alternativa samhällsformer.

I tsarrysk historieskrivning tilldelades Alexander I attributet ”den välsignade” för att framhäva hans goda sinne och hans framgång i krig.

I total kontrast härtill stod den första sovjetperiodens mörka bild av honom som ”Europas gendarm” och Stalins historiker visade åter ett positivt intresse för 1812 års ”fosterländska krig”.

Alexander I: s hjälteroll hade dock övertagits av härföraren Kutuzov och denna Stalintidens historiebild är i sina huvuddrag ännu intakt.

Alexander hade egentligen varit mycket kritisk mot sina ryska befälhavares beslut att ingå vapenvila med Finska armén i november år 1808, kejsaren hade helst sett att den svenska armén hade tvingats till kapitulation.

I början av år 1809 arbetade Alexander hårt för att få igång en ny rysk offensiv som denna gång skulle föra över kriget till de västra delarna av Sverige, han ville få ett snabbt slut på konflikten.

Framför sig såg Alexander en brytning med Napoleon, och han behövde i så fall en allians med Storbritannien och kriget mot Sverige var i vägen.

Samtidigt var det för tidigt för den ryske kejsaren att bryta med Napoleon och än så länge dansade Alexander efter den franske kejsarens pipa.

Bonus i sammanhanget för Alexander var erövringen av Finland men Sverige var emellertid ännu inte berett att sluta fred.

Att förlora Finland skulle vara en alltför besk medicin för den nya regimen och kriget skulle därför fortsätta och i Stockholm hoppades man på en brytning mellan Alexander och Napoleon.

Inledningsvis gick tsarens planerade offensiv mycket trögt och de ryska befälhavarna i Finland var minst sagt ovilliga att marschera över isarna mot Västerbotten, Åland och Stockholm, dels var de kritiska till kriget mot Sverige och tyckte att denna energi borde användas mot Napoleon, dels såg de stor en fara lura runt hörnet när isarna väl gick upp för då skulle de bli strandsatta i Sverige, utan underhåll, mot överlägsna svenska styrkor.

Till slut kom den ryska offensiven igång och i en kombinerad operation marscherade ryska kårer mot Kalix, Umeå och Åland, anfallet mot ögruppen kom först.

Läget var hopplöst för den underlägsna Åländska fördelningen under Generalmajoren Georg Carl von Döbeln men han visade sig dock uppgiften vuxen, även om han själv kallade sitt uppdrag ”det kusligaste av alla befäl”.

Samtidigt som Döbeln inledde förhandlingar med ryssarna, förberedde han en reträtt, och genom en marsch över Ålands hav, under ständiga strider med förföljande ryska styrkor, lyckades han dra undan sina trupper från ön Åland.

Bilden visar en vanlig växt i områdets dammar och kanaler, det vill säga, Missne eller Vildkalla, ”Calla palustris”.

Väl över på fastlandet insåg Georg Carl von Döbeln att det inte fanns några trupper att försvara huvudstaden med om ryssarna kom efter ända dit.

Oordningen, till följd av kuppen och Västra arméns revolt, var total på den svenska sidan men Döbeln vägrade delta i konspirationerna och istället lyckades han genom en halvsanning få ryssarna att tro att en delegation var på väg från den nya regimen i Stockholm för att förhandla fram en slutlig fred med Ryssland.

Dessutom gav överstelöjtnant Gustaf Olof Lagerbring i stark sinnesnärvaro en garanti för att svenskarna inte skulle återerövra Åland eller gå över Kemi älv under den tid som fredsförhandlingarna ägde rum.

De ryska generalerna lät sig nöjas med detta och återvände till det finska fastlandet, säkert lättade över att slippa en operation mot Stockholm som de starkt ogillade.

Nästa händelse blev anfallet mot Umeå och den ryska marschen över Norra kvarken tillhör ett av de mer spektakulära företagen under finska kriget 1808–1809.

Den ryske generallöjtnanten Michail Barclay de Tolly intog snabbt Umeå den 22 mars år 1809 men han stannade bara några dagar innan han den 27 mars på order från Finland återvände över isen med sin kår, eftersom fredsförhandlingar enligt Döbelns halvsanningar skulle inledas med Sverige.

I mars år 1809 intar med andra ord en rysk armékår Umeå utan egentliga strider, men lämnar staden på grund av stundande fredsförhandlingar efter några dagars ockupation.

I maj inleder ryssarna en ny offensiv norrifrån och General von Döbeln låter utrymma Umeå och den 1 juni intar fienden ett nästan tomt Umeå.

I juli drabbas svenska och ryska trupper samman i Hörnefors och svenskarna retirerar och tvingas åter ta ställning söder om Öre älv.

I augusti samma år tar general Kamenskij befälet över den 7 500 man starka ryska armén i södra Västerbotten men svenskarna får förstärkning genom att över 7 500 man skeppas in via Ratan men vid Sävar den 19 augusti tvingas dock svenskarna till reträtt.

Dagen därpå, den 20 augusti, anfaller Kamenskij svenskarna vid Ratan men ryssarna slås tillbaka och den 23 augusti lämnar Kamenskij och hans här Umeå, bland annat på grund av svårigheterna att få förnödenheter.

Umeås belägring är över och befolkningen kan återvända och dessa strider ska bli de sista att hållas på svensk mark.

I Vasa möttes general Kamenskij och generallöjtnanten Michail Barclay de Tolly av nya order, denna gång från kejsaren, som angav att han skulle stanna i Umeå och marschera norrut och Barclay de Tolly kunde säkert hålla sig för skratt, men att återvända till Umeå var uteslutet.

Ändå fick ryssarnas tillfälliga ockupation av Umeå en viss betydelse för det som hände längre norrut för vid Torneå stod tre illa medfarna brigader som just hade hämtat sig efter de fasansfulla tyfus- och dysenteriepidemierna som hade härjat från december år 1808 till februari år 1809, dessa brigader bestod nästan uteslutande av soldater från den östra riksdelen.

Uppgiften att leda den svenska fördelningen i detta kritiska läge hade generalmajor Hans Henrik Gripenberg, som egentligen var ställföreträdare för Adlercreutz, då den senare befann sig i Stockholm och deltog i de inrikespolitiska intrigerna.

Generalmajor Gripenberg hamnade i en mycket svår situation när han den 18 mars år 1809 fick klart för sig att ryssarna sagt upp stilleståndsavtalet och planerade att anfalla österifrån fem dagar senare.

Hans Henrik Gripenberg stod utan instruktioner om vad han skulle göra, drabbades av beslutsvånda och reagerade för långsamt och psykologiskt avgörande blev uppgifterna om att en stor rysk kår spärrade reträttvägen vid Umeå, och att en statsomvälvning ägt rum i Stockholm samt att dubbelt överlägsna ryska trupper tryckte på och hotade kringgå de svenska brigaderna på isen.

Gripenberg började förhandla och att bjuda motstånd i detta läge var fåfängt, bedömde han, och den 25 mars år 1809 kapitulerade stora delar av det som varit Finska armén.

Kapitulationen har diskuterats i efterhand, men bedömts som mer rimlig utifrån det militära läget än Cronstedts dagtinga på Sveaborg, ändå går det att konstatera att kapitulationerna avlöste varandra under detta krig.

Den lilla dammen på bilden försåg Bårebo husbehovskvarn samt Daniela tråddrag och räckhammare med vatten, kraft och rörelseenergi.

I slutet av mars månad 1809 kom även de inre politiska förhållandena i den östra riksdelen till ett avgörande och i Borgå mötte de finska ständerna sin nya härskare och Alexander fick den finska befolkningens tro- och huldhetsed, oavsett om det var en läpparnas bekännelse eller inte.

Löftena om att de finska ständerna skulle få behålla sina privilegier, den protestantiska religionen och sina svenska lagar återupprepades och därmed var förhållandet mellan kejsaren och den finska befolkningen åtminstone för tillfället reglerad.

Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska kejsarriket och den ryska pacificeringen av Finland hade på det hela taget lyckats väl, även om motståndet hade varit stort i vissa delar av Österbotten, Karelen, Savolax och på Åland.

Den lilla dammen på bilden försåg Bårebo husbehovskvarn samt Daniela tråddrag och räckhammare med vatten, kraft och rörelseenergi och i kanterna växte tätt med olika arter starr, bland annat blåsstarr, ”Carex vesicaria”.

”Det så kallade Lappsko gräset är icke någon wiss Starrart, ehuru Blåsestarren, CAREX vesicaria, allmännast dertil anwändes. Lapparne taga bladen af de större Starr-arter, torrka dem, kamma dem på en Järn- eller Hornkam, och gnugga dem sedermera imellan händerne, at de bli mjuke, lägga dem i sina skor och wantar, för at bewara sig för köld, skaf och stötar”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Åter till Finska kriget, även i Sverige skedde viktiga förändringar, en ny konstitution trummades på rekordtid fram och mottogs av ständerna den 6 juni år 1809, även om bondeståndet obstruerade ytterligare några veckor.

Riket fick även en ny kung, Karl XIII, och förändringarna i 1809-års regeringsform var kanske inte så stora som många radikala hade hoppats, men enväldet var bortsopat och en sorts maktfördelningsprincip framträdde.

Riksdagen hade åter sin plats och konstitutionalismen var återinförd.

Oundvikligen kom fredsförhandlingar med Ryssland närmare och för att om möjligt förbättra utgången av överläggningarna, väcktes i Sverige idén om en militär operation mot den ryska kår som stod i Umeåtrakten under generalen Kamenskij, ty Västerbotten hade successivt ockuperats under våren och sommaren år 1809.

Ryssarna hade mötts av motstånd vid Skellefteå den 15 maj år 1809 och i samband med Hörneforsslaget den 5 juli år 1809 och samma månad som Hörneforsslaget ägde rum, beslöt ledningen i Stockholm att en expedition skulle genomföras.

En transportflotta med understöd av fartyg ur både linje- och skärgårdsflottan samlades och avgick mellan den 3-8 augusti år 1809 och ett krigsråd samlades i Härnösand och fattade det slutgiltiga beslutet om landstigningsplats.

Valet föll på Ratan, strax norr om Umeå men egentligen hade man velat gå till Skellefteå och på Skellefteåälvens norra strand möta ryssarna stödda på fältbefästningar men detta var trots allt orealistiskt.

Tiden gick fort och expeditionskåren hade bara underhåll för en kort operation och dessutom väntade höststormarna, som kunde äventyra återseglatsen och den naturliga hamnen i Ratan framstod som det enda alternativet.

Den lilla dammen på bilden försåg Bårebo husbehovskvarn samt Daniela tråddrag och räckhammare med vatten, kraft och rörelseenergi och vid bron över dammen växte bland annat den vackra och vanliga ormbunken majbräken, ”Athyrium filix-femina.

”Är allmän i skogar. Den röres af intet Kreatur, men at den derföre skulle wara skadelig eller giftig, som man i Norrige tror, lärer wara utan säker anledning. Til bränsle är den för fattigt folk brukbar, och til strö under Kreaturen likaledes”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Åter till Finska kriget, tidigt på morgonen den 17 augusti år 1809 landsteg den svenska expeditionskåren vid Ratan och tanken var att genomföra en samordnad operation mot ryssarna.

Trupper från söder under generalen Fabian Wrede skulle hota ryssarna vid Umeå och låsa fast dem i strider vid Umeälven och från norr skulle den svenska expeditionskåren under generalen Gustaf Wachtmeister fullborda inringningen och ansvarig för hela operationen var amiral Johan Puke.

Men samordningen misslyckades då de något oklara befälsförhållandena innebar att Wredes anfall söderifrån aldrig fick det resultat som var avsikten.

General Kamenskij fick omedelbart underrättelser från Ratan om svenskarnas landstigning och kunde, visserligen med stora ansträngningar, slinka ur inringningen och på två dygn marscherade huvuddelen av Kamenskijs kår norrut och på morgonen den 19 augusti år 1809 anföll han den svenska expeditionskåren vid Sävar.

Bilden visar blommande fyrkantig johannesört, ”Hypericum maculatum”, som blommar från juli till september och blommorna sitter i en ganska tät samling i toppen av stjälken.

Det äldre namnet på arten var mannablod och kommer av de krossade blomknopparnas röda färg, samma namn har också använts om den nära släktingen äkta johannesört, ”Hypericum perforatum”.

Åter till Finska kriget, det slag som sedan följde brukar räknas som det sista stora slaget inom det nuvarande Sveriges gränser och efter mycket hårda strider ansåg sig Wachtmeister tvungen att retirera.

Dagen efter, den 20 augusti år 1809, utkämpades ännu en strid vid Ratan i samband med den svenska återinskeppningen på transportflottan.

Expeditionen blev ett debacle men ryssarna tvingades visserligen ut ur Västerbotten, men någon fördel i förhandlingarna om fred kunde man från svensk sida knappast räkna med.

Fredsförhandlingarna drog igång på allvar i Fredrikshamn i Finland den 14 augusti år 1809 och Alexander var angelägen om att snabbt få fred.

Den svenske huvudförhandlaren Curt von Stedingk gjorde vad han kunde för att mildra de ryska villkoren men ryssarna höll fast vid kraven på fred med Frankrike och Danmark, en svensk brytning med Storbritannien och landavträdelser omfattande Finland med Åland och ny gräns vid Kalix.

De första två kraven kom inte att ställa till några större problem, men svenskarna ville ha gränsen flyttad österut till Torneå.

Stedingk började visa oroväckande tecken på utmattning och sjukdom då han var till åren kommen, och inför hotet om att förhandlingarna skulle dra ut på tiden om Stedingk dog, släppte Alexander efter vissa informella kontakter gränskravet och gränsen fick dras vid Torneå.

Bilden visar arten frossört, ”Scutellaria galericulata”, som växte runt den lilla dammen och som blommar i juli-augusti med klarblå, nästan rörformade blommor som sitter två och två i bladvecken.

”De gamle botanisterna (DALECHAMP) kallade örten Lysimachia galericulata, troligen med hänsyn till blombihanget (liksom en slags hjelmmössa, galera), hvilket namn den sedan bibehållit (slägtnamnet påminner om samma bihang såsom en liten ryggsköld, scutellum, åt fodret). Fordom ansågs den mycket verksam mot tredjedags-frossan, och benämndes på apoteken Tertianaria herba (Frossört). Dess vanliga folknamn är Getnos”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Åter till Finska kriget, freden var därmed ett faktum den 17 september år 1809 och Sverige avträdde en tredjedel av sitt territorium och miste en fjärdedel av sin befolkning.

Under ett och samma år hade riket fått en ny författning och i det stora hela sina nuvarande gränser och förändringarna var sannolikt helt avgörande för Sveriges vidare utveckling.

Postludiet blev, även det, dramatiskt ty den första söndagen i oktober år 1809 blåste det upp till storm och på det vindpinade torget vid sidan om kyrkan i Umeå samlades gudstjänstbesökare och andra intresserade för att vara med om de finländska truppernas avsked.

De sista resterna av Finska armén stod uppställda i sina slitna uniformer och att de inte fått nya berodde på att de som avgjorde sådana saker i Stockholm inte ansåg att finländarna skulle kostas på.

De var inte längre det svenska rikets undersåtar, General Döbeln hade redan haft ett av sina många vredesutbrott och som en gest till soldaterna delades dubbel brännvinsranson ut, därefter medaljer till dem som utmärkt sig i strid och på detta följde ett tal.

Trots den tilltagande vinden, som gjorde att en och annan inte kunde höra vad generalen sa, bör de flesta ha förstått innebörden av högtidligheten, det vill säga, detta var slutet.

Ceremonin i Umeå den 8 oktober år 1809 markerar den slutliga rikssprängningen, Sverige och det som så småningom blev Finland gick som ett resultat av historiens vindkantringar skilda vägar.

Finlands självständighetsförklaring antogs av Finlands lantdag först den 6 december år 1917 och i den förklarades Finland vara en självständig nationalstat, Republiken Finland.

Tidigare hade Finland lytt under rysk överhöghet som Storfurstendömet Finland sedan den 17 september år 1809 och före detta varit en del av kungariket Sverige från år 1249 till år 1809.

Detta datum, den 17 september, blev Finlands nationaldag, självständighetsdagen.

Bilden visar arten kärrdunört, ”Epilobium palustre”, som också växte runt den lilla dammen och som blommar i juli-augusti.

Blommorna är små, rosa eller vita och har ett klubbformigt märke, liksom majoriteten av de svenska arterna av släktet ”Epilobium”.

Åter till Finska kriget, bönderna i Västerbotten tvingades förmodligen att ge ryssarna mat eftersom de under sommaren år 1809 hade inte mindre än 11 400 man kvar i Västerbottens län, som då gick från Umeå i söder till Torneå i norr.

Eftersom införsel av mat utifrån omöjligt kunde ha täckt behoven för de ryska soldaterna, då svenska örlogsfartyg i Bottenviken patrullerade och effektivt förhindrade transporter sjövägen, och landtransporter med häst och vagn hela vägen från Österbotten bara kunde till mycket liten del förse styrkorna med förnödenheter.

Underhållssituationen var så allvarlig att ryssarna vid tiden för den svenska landstigningen vid Ratan till och med var på väg in i Ångermanland för att hitta mat.

Allt tyder på att det var de västerbottniska bönderna som undsatte ryssarna och trots att bönderna hade varit hårt pressade av svenska krav på förnödenheter ända sedan krigsutbrottet år 1808, lyckades ryssarna få ut lite till.

Naturligtvis byggde detta på att de i egenskap av ockupationsmakt kunde komma med hot.

Bilden visar arten kärrsilja, ”Peucedanum palustre”, som också växte runt den lilla dammen och som blommar i juli-augusti, blommorna är vita eller rödlätta och sitter i halvklotformiga flockar som blir en till två decimeter breda.

Den mycket vackra makaonfjärilen, ”Papilio machaon”, har kärrsiljan som värdväxt för sina ägg och larver men också arterna strätta, ”Angelica sylvestris”, kvanne, ”Angelica archangelica”, spenört, ”Laserpitium latifolium” och bockrot, ”Pimpinella saxifraga”.

”Då dennas rot har i högsta grad brännande smak, anses den af bondfolk, som tilltror sig ega ett större kunskapsmått, vara ingefära, hvarför den ock af dem kallas finsk eller svensk ingefära. Men ack, hvilken stor olikhet”.

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av T. M. Fries år 1905.

Åter till Finska kriget, efter kriget fanns det i Västerbotten stora mängder rubler som de svenska bönderna försökte betala svensk skatt med men det fick de inte.

Det tyder på en omfattande informell handel mellan ryssarna och bönderna, eftersom vi vet att den ryska kårledningen aldrig betalade ut några större belopp, istället var det enskilda ryska soldater som köpte mat av bönderna.

Detta lär oss någonting viktigt om de ryska soldaterna och den ryska arméns sätt att fungera, det vill säga, i stor utsträckning byggde det ryska krigsmaskineriet på att soldaterna var bra på att klara sig själva.

Självklart bidrog även att de ryska soldaterna var yrkessoldater även om de i teorin var utskrivna för 25 års tjänstgöring, handlade det i praktiken om livstid för de flesta.

Vid de ryska kompanierna ingick soldaterna i koklag, så kallade arteler, som delade krigsbyte, lön och annat de kunde få tag på mellan sig.

Ibland skaffade sådana arteler en extra kärra för förnödenheter och genom detta system blev den ryska armén mycket uthållig och fungerade veckor i sträck utan organiserad mattillförsel och sannolikt vann ryssarna kriget i Finland just på grund av detta.

Även om sommaren hittills varit rekordtorr så hittades invid dammen en svedkremla, ”Russula adusta”, en art som normalt växer i barrskog med tall på sur mark, bland annat i lav- och lingontallskog. Ingen matsvamp.

Åter till Finska kriget, slaget vid Sävar den 19 augusti och striden vid Ratan den 20 augusti år 1809 är de sista större stridshandlingarna inom det nuvarande Sveriges gränser.

Den svenska expeditionen till Västerbotten sommaren år 1809 var en omfattande marinmilitär operation där flottan bestod av ett sextiotal fartyg, däribland två linjeskepp, en fregatt och ett antal kanonslupar och galärer.

Ombord på dessa fanns sammanlagt 11 000 man, av vilka 6 800 utgjorde den kår som skulle landsättas och ta sig an ryssarna.

Slaget vid Sävar blev komplicerat där den svenske befälhavaren Wachtmeister successivt satte in de svenska trupperna men lyckades aldrig nå ett avgörande på det så kallade Krutbrånet, söder om Sävarån, där de viktigaste striderna utkämpades på förmiddagen.

Ryssarna kunde så småningom kringgå den svenska positionen över Sävarån lite längre söderut.

Wachtmeister ansåg att han stod inför farliga ryska flankanfall och vågade inte riskera en inringning, kanske var han alltför försiktig men resultatet blev hur som helst en svensk reträtt.

Striderna resulterade i hundratals stupade, sårade, saknade samt tillfångatagna.

Bilden visar det mycket rikliga beståndet med Missne, ”Calla palustris”, som växer i den stora dammen alldeles uppströms bystugan där denna bild är tagen.

Missne är en lågväxt, men tämligen kraftigt byggd, flerårig ört som har en grov krypande jordstam från vars spets utgår både blad och en blomstjälk.

Både stjälken och de långa bladskaften är trinda och porösa av talrika luftkanaler och bladen är blankt mörkgröna, med en decimeterbred, hjärtlik bladskiva som har fjädergrenad nervatur, vilket är ovanligt bland enhjärtbladiga växter.

Blomställningen är en kort och tjock kolv med oansenliga blommor, den omges vid basen av ett stort hölsterblad som är grönaktigt på utsidan men vitt på insidan och frukterna är röda bär som sitter många tillsammans på blomkolven.

Missne liknar ingen annan svensk växt när den blommar och vegetativa exemplar känns igen på de blanka hjärtlika bladen.

Arten är ganska vanlig i hela landet utom i fjällkedjan och den växer blött, ofta på torvblandad dy i skogskärr och myrkanter, men också i kanten av näringsrika sjöar.

Den första fynduppgiften publicerades redan år 1684.

Den art som liknar missne eller vildkalla också med stora vita hölsterblad och som i blomsterhandeln går under namnet kalla, eller begravningskalla, tillhör ett helt annat släkte och dess vetenskapliga namn är ”Zantedeschia aethiopica”.

Artnamnet ”palustris” kommer av latinets ”palus” för ”kärr” och syftar på växtplatsen.

Åter till Finska kriget, de sammanlagda förlusterna gör slaget vid Sävar till finska krigets näst blodigaste och man räknar med totalt tusen döda svenska och ryska soldater.

Än i dag är det okänt var de fick sin sista vila.

Vid Sävar stupade också fler svenska officerare än under någon annan strid under kriget.

Dagen efter, den 20 augusti år 1809, anföll ryssarna det svenska brohuvudet vid Ratan men under skydd av skärgårdsflottans tunga fartygskanoner kunde attacken avvärjas, men till priset av att Ratans by sköts i spillror.

Ett ögonvittne, fänriken Carl Johan Ljunggren, skrev efteråt följande,

”I skogen brakade träden.  Afslitna grenar och kvistar dansade omkring, jorden kastades högt i luften: det var ett buller som hade världens sista stund varit inne”.

När striden var över gick det att beskåda förödelsen, ryssarna hade trots det svenska artilleriövertaget stormat ner mot stranden och Ratans by var en fruktansvärd syn.

Det som i dag är en fridfull sommaridyll var i augusti år 1809 ett helvete, överallt låg lik efter ryska soldater som hade försökt ta skydd och kanske hade fri plundring av byn gett dem kraft att genomföra det vansinniga anfallet.

I ett hus hängde en död kropp ut från en byrålåda, kanske hade den olycklige letat efter något när han träffades och stupade.

I augusti år 2009 kommer slagen vid Sävar och Ratan att återuppspelas i samband med kungligt besök, allt för att vi ska minnas att det gått 200 år sedan kriget senast drabbade Sverige.

Vill man se filmen, filmerna, om slagen vid Sävar och Ratan norr om Umeå klicka på följande länkar,

https://wordwithworks.wordpress.com/2009/12/26/filmen-sveriges-sista-slag-19-augusti-1809/

https://www.youtube.com/view_play_list?p=E13D74D9D5068251&search_query=Ratan+1809

Fast finska kriget bara var en episod i utkanten av de stora Napoleonkrigen i Europa kom det senare av politiska skäl att inta en viktig plats i Sveriges och Finlands historia och mytologi, läs gärna Fänrik Ståls sägner.

Johan Ludvig Runebergs, 1804-1877, mest kända verk är Fänrik Ståls sägner som är en samling dikter med motiv från finska kriget åren 1808-1809.

Runeberg ansåg att det var kung Gustav IV Adolfs fel att Sverige förlorade Finland till Ryssland.

Fänrik Ståls sägner är en hyllning till de tappra soldaterna som var modiga, uthålliga och plikttrogna och han hyllar den enkla soldaten Sven Duva, som trots att han är klent begåvad, lyckas rädda sina kamrater men stupar själv.

Runebergs dikter blev åter populära under andra världskriget då de tappra finska soldaterna kämpade mot den stora sovjetiska armén.

Idag kan man sitta här i Båreboidyllen och minnas den mycket svåra tid då även vi i Sverige fick smaka på krigets vedermödor och hemskheter.

Låt oss aldrig glömma men samtidigt lära av historien så att vi inte upprepar den!