Taberg i midsommartid

Taberg i midsommartid, en natur- och kulturkrönika i 27 bilder om ett fantastiskt berg söder om Jönköping med en mycket speciell flora och fauna.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, tjugofyra dagar in i månaden juni nådens år 2018.

Taberg, detta mytomspunna berg är cirka 900 meter långt, 350 meter brett och 100 meter högt och i klar sikt kan man se till Kinnekulle.

Namnet finns belagt i skrifter från 1300-talet då kallades det Tadubärg, det vill säga, berget vid Tae, som var ett gårdsnamn.

Det är bland de mycket få berg i Europa med malm ovan jord och Carl von Linné, som besökte berget i augusti 1741, kallade det ”et Smålands mirakel”, även Selma Lagerlöfs gäss vilade sig på bergets hjässa i historien om Nils Holgersson.

Taberg eller Smålands Taberg är beläget cirka 15 kilometer söder om Jönköping och syns vida omkring.

Berget är en malmkropp som bildades för 1,2 miljarder år sedan då den från början trögflytande massan trängde sig uppåt men stelnade innan den nådde jordytan.

Omgivande bergarter har sedan eroderats bort och Tabergstoppen reser sig nu cirka 100 m över det för övrigt ganska plana landskapet.

Redan på 1400-talet påbörjades brytning av järnmalm i Tabergsgruvan och järnet blev snart känt för sin höga kvalitet.

År 1831 upptäckte geologen Nils Gabriel Sefström grundämnet vanadin i malm från Taberg och vanadin är en legeringsmetall, som gör stål hårdare.

Planer på att utvinna vanadin dök upp på 1970-talet, men sattes aldrig i verket på grund av förhöjda kostnader i samband med oljekrisen.

Berget består av titanomagnetitolivinit, tack vare sitt innehåll av titan, järn och olivin, en bergart som bara finns i Taberg och i Rhode Island i USA, och de största brytningarna i Taberg skedde under andra världskriget då Tyskland var i stort behov av järn och brytningen avslutades år 1960.

Tidigt insåg man att järnmalmen i Taberg var värdefull och troligen förekom bergsbruk redan under 1400-talet.

Karl IX besökte berget i början av 1600-talet och Gustaf II Adolf var år 1618 uppe på toppen och länge fanns den tall kvar, vid vilken han sägs ha bundit sin häst och i vars bark han ristat några tecken.

Efter Gustaf II Adolfs besök inrättades år 1621 Tabergs bergslag av alla hemman i Månsarps socken och större delen av hemmanen i Barnarps och Sandseryds socknar.

Kungen lät även inkalla valloner samt svenska bergsmän norrifrån och ursprungligen fanns det fem hyttelag.

Bergsbönderna hade skyldighet att producera viss kvantitet järn men fick, förutom inkomster av bergsbruket, vissa skattelättnader, till exempel frihet från knektunderhåll, men en liten del av inkomsterna av bergsbruket skulle gå till prästernas avlöning.

Tabergsmalmen var järnfattig men överträffade i mjukhet och smidighet alla andra järnsorter i landet och från början kunde man använda den malm som rasade ner från berget.

Senare fick man bryta loss den och det var ett omfattande och riskfullt arbete att utvinna järn ur berget, det vill säga, malmbrytning, kolning, dagsverken vid masugnen, transporter, smide med mera.

Arbetet vid masugnarna leddes av masmästaren och hyttefogden och på hyttestämmor 2-3 gånger om året med alla bergsmännen beslutades om dagsverken i masugnen och berget.

För att bli bergsman måste man godkännas av bergsfogden, som också ledde bergstingen och titeln bergsman bars med stolthet och några gick till och med dagligen klädda i hög hatt.

På 1700-talet fanns det 14 masugnar i Tabergs Bergslag och masugnarna, som i allmänhet var igång på vintern och våren, fylldes med kol, därefter med krossad malm.

Masugnen brann i 4 dygn, varpå bälgarna drogs på och blåsningen började, järnet tappades ut tre gånger per dygn.

Masugnarna var dessutom en plats där bygdens ungdom samlades för att spela och dansa.

Tackjärnet smiddes sedan till stångjärn vid olika järnbruk och smedjor runt om i trakten, blad annat vid Norre Hammaren, som låg i närheten av Tabergsån och den gamla hammarsmedjan fanns kvar till omkring år 1900.

En del av smidet exporterades, mycket till Amerika och bergsbruket hade sin storhetstid på 1870-talet och i slutet av 1800-talet diskuterades att anlägga kanal eller järnväg för att transportera järnet till Jönköping.

Sedan blev dock tiderna dåliga och i slutet av 1800-talet upphörde det gamla bergsbruket.

Under 1900-talet återupptogs bergsdriften under vissa perioder och maskinell brytning sattes igång i samband med andra världskriget och medförde allvarliga skador på berget.

Malmen exporterades då till Tyskland men efter kriget höjdes röster för att bevara miljön, och Tabergs Bergslags Hembygdsförening ansökte flera gånger hos regeringen att berget skulle skonas.

Det tillsattes utredningar, men inget hände men malmbrytningen blev emellertid mindre lönsam och brytningen upphörde men så sent som på 1970-talet hotade dock gruvbolaget att återuppta driften för att utvinna malm och vanadin.

År 1975 beslutade äntligen regeringen, efter Naturvårdsverkets förslag, att vidare gruvdrift inte skulle få äga rum och år 1979 kom ett nytt hot för berget, nämligen att där skulle byggas stugbyar, vilket avvärjdes men senare har även diskuterats att anlägga en skidbacke.

Idag är berget skyddat som ett naturreservat och Taberg ägs och förvaltats av Jönköpings kommun.

Förutom Karl IX och Gustaf II Adolf har ytterligare tre kungar besökt berget, Oscar II med Sophia år 1895, Gustaf VI Adolf år 1954 och Carl XVI Gustaf år 1975.

I Sverige har man påträffat 19 arter fladdermöss, men några av arterna har man endast hittat vid ett fåtal tillfällen.

Den senast upptäckta av våra arter, nymffladdermusen, har ännu bara hörts och spelats in i Skåne och Blekinge, ingen har sett den.

I Taberg finns 9 olika fladdermusarter och gruvan utgör en viktig övervintringsplats där 6 av dessa 9 arter övervintrar, övriga tre arter fladdermöss är endast sommargäster i och kring Smålands Taberg.

De allra vanligaste fladdermössen hos oss i Sverige är nordisk fladdermus som förekommer i hela landet ända upp till Kirunatrakten, långörad fladdermus, mustaschfladdermus, Brandts fladdermus, vattenfladdermus, stor fladdermus, gråskimlig fladdermus och dvärgfladdermus.

Sveriges arter av fladdermöss samt dess hotstatus kan ni se nedan, om ingen kommentar finns efter artnamnet är arten ansedd som livskraftig.

Nymffladdermus – ännu inte bedömd
Bechsteins fladdermus – akut hotad
Brandts fladdermus
Dammfladdermus – starkt hotad
Vattenfladdermus
Större musöra – ännu inte bedömd
Mustaschfladdermus
Fransfladdermus – sårbar
Trollfladdermus
Pipistrell – akut hotad
Dvärgfladdermus
Stor fladdermus
Leislers fladdermus – starkt hotad
Sydfladdermus – starkt hotad
Nordisk fladdermus
Gråskimlig fladdermus
Barbastell – starkt hotad
Långörad fladdermus
Grå långörad fladdermus – ännu inte bedömd

Taberg är en fantastisk botanisk plats och nere vid Gruvgården blommade arten hässleklocka, ”Campanula latifolia”.

Hässleklocka förekommer sparsamt i södra Sverige upp till Uppland, men kan också sällsynt påträffas längre norrut.

”I skogslundar och bland buskar finnes denna här och där i flere Rikets Landskaper. Både rötter och de späda skotten ätas i Sallat, och de späda bladen nyttjas til stufning, Normannen kokar den i grönkål. Hästen, Fåret och Geten äta den. Den pryder ock sin plats i större Lustqwarter”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ”, av A. J. Retzius år 1806.

Backvial, ”Lathyrus sylvestris”, är en storväxt, flerårig ört med brett vingkantad stjälk och blekrosa blommor och förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige, sällsynt även längre norrut.

”Både denna och föregående art [vingvial] äro bland våra vackraste klängväxter, och deras växtlighet är stundom så stark att de kläda hela busksnår”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II”, av C. F. Nyman år 1868.

Spåtistel, ”Carlina vulgaris”, vars korgar bara är utslagna i solig väderlek har fått namnet spåtistel av att blomkorgarna påverkas av luftfuktigheten så att de är hopslagna i fuktig luft medan de vid torrt väder breder ut sig stjärnlikt, varvid det äldre svenska namnet på arten var stjärntistel.

Fenomenet uppmärksammades först av Linnélärjungen Clas Bjerkander som skrev uppsatsen ”Vinterståndare av spåtistel, Försök til et Hygrometrum Floræ” om spåtistelns egenskaper och uppsatsen publicerades i Kongliga Vetenskapsacademiens Nya Handlingar år 1782.

Clas Bjerkander, född den 23 september år 1735 i Bjärka socken vid Skara, död den 1 augusti år 1795 i Grevbäck, var en svensk naturforskare och präst.

Clas Bjerkander studerade i Uppsala åren 1758–1759 och prästvigdes år 1761, han blev komminister i Götene år 1763 och befordrades år 1785 till kyrkoherde i Grevbäck och år 1792 blev han prost.

”Sedan denna ört blommat, står hon uttorkad qvar, med stjelk, blad och blomfoder, följande året: Under den tiden har jag fått se en märkvärdig rörelse, som, mig vetterligen, icke tilförne är i akt tagen, at Calyx, (Blomfodret) då vädret är mulet eller fuktigt, drages ihop, men då det är klart och torrt, öpnas och står horizontelt… Då föregående uplysningar voro inhemtade, har jag årligen fästat några af dessa örter, efter blomnings-tiden, utan för fönstret, och brukat dem til Hygrometer. Denne Hygrometer har ofta utvisat tilkommande väderlek, såsom: när det för middagen varit klart och Calyx ej öpnat sig, har eftermiddagen blifvit mulen; och när det varit mulet om morgnarne och blomfodret begynt öpna sig, har efter middagen blifvit klart”.

Ur ”Försök til et Hygrometrum Floræ” av Clas Bjerkander, Kongliga Vetenskapsacademiens Nya Handlingar år 1782.

Fältvädd, ”Scabiosa columbaria”, i knopp, är en flerårig ört som kan bli upp till sex decimeter hög.

Arten förekommer tämligen allmänt i Skåne och på Öland och Gotland, men kan sällsynt påträffas ända upp i Uppland och den växer på torr och kalkrik mark, i torrbackar och på gräshedar.

Sötvedel, ”Astragalus glycyphyllos”, är en storväxt, flerårig, kal ört där stjälkarna kan bli över en meter långa och är grova, nedliggande till uppstigande med glest sittande blad.

Arten förekommer sparsamt i Syd- och Mellansverige, men kan sällsynt påträffas ända upp i fjälltrakterna och den växer i gräsmarker, ängsbackar och skogsbryn.

Sötvedel blommar i juni-juli med gulgröna blommor som sitter i mångblommiga klasar på skaft från bladvecken och kronan är ganska stor, drygt en centimeter lång, och har en smutsigt, ljust gulgrön färg.

”Dess blad, som hafwa en söt smak, ätas begärligen af Hästar och Boskap, och synnerhet begärligen af Kor. Många hafwa derföre tilstyrkt at odla den; men näppeligen blir det lönande, ty dess långa grenar, få på hvar rot, ligga platt neder på marken, äro glesbladige, och ehuru begärligen de gröna stjelkarne afbitas, så hårde och oätelige blifwa de torkade… Rötterne hafwa en märkelig sötma, hwarföre man ock föreslagit at nyttja dem i stället för Lakritsrot”.

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Platsen kallas Bergtemplet och är en naturlig sänka formad som en amfiteater i berget och här hölls missionsmöten på somrarna från år 1925 och flera decennier framåt.

Uppemot 12 000 personer samlades på berget och på Masugnsplan utmed Tabergsån.

Vid vårt besök i juni sjön en brandkronad kungsfågel, ”Regulus ignicapilla”, både intensivt och länge i några höga granar på platsen och vi kunde även beskåda den lilla vackra fågeln, som blir allt vanligare hos oss i Sverige.

Nu har vi nått Tabergs topp och i norr breder Vättern och Visingsö ut sig i fjärran, däremellan ligger städerna Jönköping och Huskvarna.

Närmast ligger naturligtvis det vackra samhället Taberg och utsikten är verkligen hänförande.

Nedanför oss ligger Gruvgården och platsen där vår vandring startade och här steg den fjortonårige pojken Ragnar Sjöbeck över staketet och föll mot sin död den 22 maj år 1868, se min krönika ”Tragedin på Taberg, fredagen den 22 maj år 1868, en natur- och kulturkrönika i 5 bilder om pojken Anders Philip Ragnar Maria Sjöbecks tragiska död på berget”.

Nu ska vi starta nedfärden via Masugnsstigen, enligt mitt tycke är det dock svårare att gå ner från Taberg än att gå upp till Tabergs topp.

Alldeles bortom förra bildens skylt ”Masugnsstigen” växer ett stort beststånd med den relativt ovanliga gräset långsvingel, ”Festuca gigantea”.

Stråna kan bli upp till en och en halv meter höga och har drygt en centimeter breda, blankt gröna, slaka blad som har stora bladöron vid basen.

Långsvingel är ganska sällsynt och förekommer i södra Sverige, från Skåne till Gästrikland och växer på något fuktig, mullrik jord i lundar, ängsgranskogar och parker, ofta i stort antal.

”Då LINNÉ utgaf första upplagan af sin Flora Suecica, kände han Jättesvingeln endast från Roslagen (”in maritimis Roslagiæ”), der den var upptäckt af Baron S. C. Bjelke”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Trollsmör, ”Fuligo septica”, växer i skog och buskmark på murken ved, stubbar, mossor, ofta i barrmattor i skogsmark och är en av de vanligaste slemsvamparna.

Hela det här stora plasmodiet, som man kallar den här slemklumpen, har rörelseförmåga och kryper långsamt framåt, samt äter svampsporer, bakterier och kanske andra små organiska partiklar.

Klotpyrola, ”Pyrola minor”, blommar i juni-juli med vita eller rödlätta blommor som sitter i en ganska tät klase och blomman är nästan helt sluten och ser därför ut som en litet klot.

Arten är ganska vanlig i skogsmark över hela landet och växer gärna på frisk till något fuktig mark.

Sårläka, ”Sanicula europaea”, är en flerårig, kal ört med långskaftade bladen som sitter samlade i en basal rosett och stjälken kan bli upp till fem decimeter hög och är upprätt och bladlös eller med ett enstaka blad.

Sårläka känns igen på sina mörkt gröna, nästan läderartade, handflikiga blad och små vita blommor som sitter gyttrade i vanligen bara några få småflockar.

Sårläka användes förr som sårmedel vilket namnet tydlig säger, om det fungerar vill jag dock inte gå in på.

Sårläka, ”Sanicula europaea”, har mycket kortskaftade blommor som sitter i fåblommiga rundade småflockar och frukten är ett par millimeter lång, mörkt brun och hela ytan är täckt av krokuddiga taggar.

Arten förekommer sparsamt främst i de sydöstra delarna av Sverige, men den finns sällsynt ända upp i Hälsingland och den växer i lundar och skogar med mullrik jord, ofta på något fuktig mark och är en god indikator på en artrik skogsmiljö.

”Sårläkans blad äro beska och något sammandragande, då de tuggas något skarpa (särdeles torkade), men några egenskaper, som motsvara namnet, äger växten icke. Detsamma påminner om den tid, då örten (såsom dekokt) nyttjades vid sårnader, fistlar, stötar m.m. och t.o.m. räknades till de yppersta sårmedel och måste finnas på apoteken”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Vi mötte bergstrollet med den stora näsan och den relativt glada munnen, hen hälsade så gott till Er läsare.

Svart trolldruva eller bara Trolldruva, ”Actaea spicata”, är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög.

Arten blommar i maj-juni med vita blommor som sitter samlade i korta, täta, toppställda klasar och blommorna har fyra foderblad och fyra vita kronblad som dock faller av tidigt.

Den växer i lundar och örtrika granskogar, vanligen på kalk- och mullrik mark och frukten är ett slutligen svart och glänsande, lite avlångt bär, på bilden dock ej moget.

Svart trolldruva eller bara Trolldruva, ”Actaea spicata”, förekommer i nästan hela landet och den är ganska vanlig utom i fjälltrakterna och de allra nordligaste delarna av landet.

Enligt Carl Fredrik Hoffberg år 1792 i ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom”, två böcker postumt utgivna år 1792, 2 år efter hans död år 1790, kunde man tillverka svart bläck av bärsaften och alun och han skriver vidare att roten ”tilredd som gröt lagd på körtel-hårdheter, säges fördela dem: stark soppa af smått skurne rötter, fördrifwer wägg-ohyra”.

”Genom sitt vackra och ansenliga bladverk och sina svarta, glänsande bär pryder Paddörten de ensliga ställen, der den merendels bosätter sig. Dess blommor lukta nästan som fläder och hela örten luktar något äckligt, men tycks behaga paddor och grodor, åt hvilka dess blad lemna skydd och skugga, hvadan namnet”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Bilden visar en ovanligt glesblommig grönvit nattviol, ”Platanthera chlorantha”, arten har i Sverige en mer sydlig utbredning än den nära släktingen nattviol, ”Platanthera bifolia”, och är vanligast i kusttrakterna.

Nattviol eller vanlig nattviol, ”Platanthera bifolia”, är numera uppdelad i två underarter, skogsnattviol, ”Platanthera bifolia latiflora” och ängsnattviol, ”Platanthera bifolia bifolia”.

Skogsvicker, ”Vicia sylvatica”, är flerårig ört med veka, kala stjälkar som kan bli en och en halv meter långa.

Arten har en i huvudsak östlig utbredning och är ganska vanlig från Skåne till Ångermanland samt i Jämtland, men den förekommer också sällsynt i andra landskap och den växer i skogar och lundar, ofta i stora hoptrasslade ruggar.

”Skogsvickern är en bland de täckaste Vickerarterna och en prydnad för de skogar och lundar, mot eller i hvilkas träd och buskar den uppklänger med sina rankiga stjelkar, sprider sitt lätta bladverk eller hänger sina vackra, rika blomklasar. Den växer alltid bäst i skugga”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II”, av C. F. Nyman år 1868.

Den gruvhantering som AB Smålands Taberg bedrev i Berget under åren 1939-1960 sargade berget svårt och bilden visar den så kallade 1:a kratern.

Som mest sysselsatte gruvbolaget knappt 50 man och det högsta produktionsresultatet uppnåddes år 1943 med 200 000 ton vilket då var 2 % av Sveriges järnmalmsproduktion.

Brytningen ägde rum i dagbrott men för att ta hand om den brutna malmen sprängdes så småningom ett övre och undre ortsystem upp inuti Taberg och dessa ortsystem står i sin tur i förbindelse med varandra via ett antal schakt, varav det högsta hisschaktet är 55 meter.

Svartbräken, ”Asplenium trichomanes”, är en lågväxt, tätt tuvad ormbunke med smala parbladiga blad.

Bladflikarna är något avlånga till nästan runda, grunt tandade eller naggade och bladskaftet och bladets mittnerv är svart ända till spetsen och sitter kvar under vintern.

Svartbräken är mycket lik den mycket sällsynta arten brunbräken, men hos den senare är bladets mittnerv grön upptill.

Svartbräken är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer mer sällsynt också i Norrland.

Arten grönbräken, som i byggnad liknar dessa två arter svartbräken och brunbräken, har dock helt grönt bladskaft och mittnerv.

Tabergs botaniska raritet nummer 1 heter utan tvekan brunbräken, ”Asplenium adulterinum”, som är en lågväxt, tuvad ormbunke med lansettlika blad som är enkelt pardelade med rundade, naggade småblad.

Nedre delen av bladets mittnerv och bladskaftet är brunsvart, medan övre delen av bladets mittnerv är grön.

Brunbräken är mycket sällsynt och förekommer endast på Taberg i Småland och på en plats i norra Västergötland och arten växer på berg med den basiska bergarten olivin, på klippor och avsatser.

Den första fynduppgiften på brunbräken är från Taberg i Småland och publicerades år 1918.

Artnamnet ”adulterinum” kommer av latinets ”adulterium” för ”förfalskning” och betyder oäkta, vilket syftar på att arten ser ut som ett mellanting mellan svartbräken, ”Asplenium trichomanes”, och grönbräken, ”Asplenium viride”.