Tåkern i Östergötland

Tåkern i Östergötland, en natur- och kulturkrönika i 49 bilder om fantastisk biologisk mångfald och intressant historia söder om Vadstena.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, åtta dagar in i månaden juli nådens år 2019 efter VTB.

Längs Ombergs östra fot ligger många små kalkkärr och kärren ligger inbäddade i skogen och öppnar sig här och var som gläntor.

Ombergslidens naturreservat omfattar fem av de finaste kalkkärren, med en mycket rik flora.

Under sommarmånaderna kan du finna många olika orkidéer här och en av dessa är den sällsynta luktsporren, som växer i stort antal i det nordvästra kärret.

Andra orkidéer som finns är flugblomster, ängsnycklar, blodnycklar och vaxnycklar.

Fjällväxten svarthö lever kvar i ett av kärren alltsedan inlandsisen drog sig tillbaka och tätört är en annan lite speciell växt som med sina klibbiga blad fångar insekter och på det viset ombesörjer sitt kvävebehov.

Bland halvgräsen finner man karaktärsväxter som axag och gräsull.

Den fuktiga och kalkrika miljön ger goda förhållanden för flera sällsynta landsnäckor och i de öppna beteshagarna kan man beskåda de många arter av dagfjärilar som finns i området.

Inom reservatet finns också ett skogsområde som ska få utvecklas till urskog och från Ombergslidens övre del har man en vidunderlig utsikt över Tåkern och här finns också en blomsterrik stäppängsflora.

Bara några hundra meter från Ombergsliden ligger Heliga Hjärtas Kloster och dess Mariadöttrar, de lever ett enkelt liv i bön och arbete, ”ora et labora”, vilket klosterfolk gjort genom historiens gång.

Heliga Hjärtas Kloster är ett katolskt kvinnligt benediktinkloster vid Omberg, 15 kilometer söder om Vadstena i Östergötland där man finner Vadstena kloster, Birgittinordens första och förnämsta kloster, se nedan i texten.

Klostret började byggas år 1995 och kloster, gästhus och Sankta Marias kyrka stod klart och invigdes år 1997 av den dåvarande katolske biskopen Hubertus Brandenburg.

Priorinna är syster Katarina.

Klostret har sin bakgrund i en livsrörelse, Mariadöttrarna av den Evangeliska Mariavägen, som växte fram i Svenska kyrkan.

Gunvor Norrman, senare Paulina Mariadotter, var grundarinnan för denna livsrörelses framväxt.

År 1988 konverterade Mariadöttrarna i Vadstena till Katolska kyrkan men klostret är ett självständigt priorat i den benediktinska konfederationen.

Kärrknipprot, ”Epipactis palustris”, växte och blommade rikligt i rikkärret nedom Ombergslidens slalombacke.

Skogsnycklar, ”Dactylorhiza maculata fuchsii”, som växer i rikare marker och i kalktrakter som här, är en underart till Jungfru Marie nycklar, ”Dactylorhiza maculata maculata”.

Luktsporre, ”Gymnadenia odoratissima”, liknar brudsporre, ”Gymnadenia conopsea”, men har smalare blad och en betydligt kortare sporre.

Luktsporre växer i Sverige sällsynt i kalkrika källmyrar främst på Gotland men ett fåtal lokaler finns även här i Östergötland och i Västergötland men arten saknas helt i övriga Norden.

Svarthö, ”Bartsia alpina”, är vanlig på kalkrik mark i fjälltrakterna, men förekommer också sällsynt i skogslandet nedom fjällen och är en halvparasitisk ört.

I södra Sverige, på Gotland och här i Östergötland, finns arten som en sällsynt relikt i kalkrika kärr.

Blomkrabbspindel, ”Misumena vatia”, väl gömd på väddklint, ”Centaurea scabiosa”, i väntan på byte.

Småborre, ”Agrimonia eupatoria”, är en växt i familjen rosväxter ”Rosaceae”.

Rödkämpar, ”Plantago media”, förekommer i hela landet, men är vanligast i kalkrika områden som här och växer i öppna marker som ängar och hagar.

Blåklint, ”Centaurea cyanus”, och rågvallmo, ”Papaver dubium”, kantade sädesfälten i vackert rött och blått i trakterna av fågelsjön Tåkern.

Vid fåglarnas sjö ligger naturum Tåkern, en port till naturen och kulturen i Tåkernbygden.

Troligtvis Sveriges vassaste naturum är en unik byggnad, ritad av Gert Wingårdh och Johan Edblad och helt klädd av vass, såväl på tak som på väggar.

Naturum Tåkern erbjuder ett rikt program av guidningar, fågelskådning, temadagar och föredrag.

Naturum Tåkern ägs av Naturvårdsverket och drivs av Länsstyrelsen Östergötland och det är ett fantastiskt hus med utställning, filmsal och laborationsrum.

Utanför Naturum finns vandringsleder, fågeltorn, grillplatser, sagostig och naturlekplats.

Vitpyrola, ”Pyrola rotundifolia”, är vanlig i hela landet och förekommer i ett flertal olika miljöer, som lundar, skogsbryn, rikare barrskogar, hagar och vägkanter.

Blodröd ängstrollslända, ”Sympetrum sanguineum”, en hona, och är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor.

Blodröd ängstrollslända, ”Sympetrum sanguineum”, en hane, och är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor.

Svanhals äng vid Tåkern med mängder med vägtistlar, ”Cirsium vulgare”, utmed spången, här finns också stora antal med mer eller mindre halvtama grågäss, ”Anser anser”.

Honungsblomster, ”Herminium monorchis”, växer sällsynt på Svanhals äng.

Honungsblomster är en liten orkidé med små gröngula blommor som sitter samlade i ett långsmalt ax.

Stjälken har vanligen två, stora och brett elliptiska blad som sitter ganska långt ned, samt ett eller två betydligt mindre och smalare blad längre upp.

Honungsblomster blommar i juni-juli med gröngula, honungsdoftande blommor.

Honungsblomster, ”Herminium monorchis”, förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige och den växer i fuktig, kalkrik gräsmark.

Arten var förr betydligt vanligare, men utdikning och minskat bete har gjort att den försvunnit från många växtplatser.

”Blommorna hos denna lilla växt äro helt små och oansenliga, men deras egendomliga, tydliga honingslukt har likväl tillvunnit dem uppmärksamhet och förskaffat växten dess temligen allmänt kända svenska benämning på Gotland skall den också kallas Desmansknopp”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Sjöranunkel, ”Ranunculus lingua”, är en flerårig, kal ört som kan bli mer än meterhög och är den största av våra smörblommor.

Sjöranunkel är ganska ovanlig, men växer ofta i stora bestånd där den finns och arten är vanligast i södra Sverige, från Skåne till Uppland, men förekommer sällsynt upp till södra Lappland.

Den föredrar näringsrika sjöar, åar och kärr, och växer tillsammans med arter som vass, ”Phragmites australis”, precis som här vid Svanhals äng invid fågelsjön Tåkern.

Sävsångare, ”Acrocephalus schoenobaenus”, sjunger intensivt i vasshaven runt Tåkern, ”sävsångaren sjunger rörligt och rörsångaren sjunger sävligt”, vilket ör ett bra sätt att höra skillnaden på arternas sång.

Dyblad, ”Hydrocharis morsus-ranae”, växer rikligt i vassen och bladen ser ut som små näckrosblad i miniatyr.

”Dybladet är en, liksom dess närmaste slägting Dyborren, ganska utmärkt och egendomligt bildad växt. Det är också en bland de få vattenväxter, hos hvilka nästan hela ståndet uppbäres eller liksom hänger i vattnet medelst de på dess yta utbredda bladen. Hos Neckrosorna t.ex., med hvilkas blad dennas ha någon likhet, ligger rotstocken alltid rotad i botten”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Ängsnycklar, ”Dactylorhiza incarnata”, växer på fuktig kalkrik mark och huvudunderarten förekommer i nästan hela landet och är en karaktärsväxt för kalkfuktängar.

Underarten blodnycklar, ”Dactylorhiza incarnata cruenta”, är ganska sällsynt men finns här och var från Skåne upp till Norrbotten, den växer i kalkrika kärr.

Underarten vaxnycklar, ”Dactylorhiza incarnata ochroleuca”, är också sällsynt och har påträffats i kalkkärr och kalkrika ängsmarker på Öland och Gotland samt i Västergötland, Östergötland och Jämtland.

Tänk vad evolutionen kan frambringa, sjöflickslända, ”Enallagma cyathigerum”, lika vacker som märklig och vidunderlig.

Arv och miljö, gener och yttre förutsättningar, den bäst anpassade för miljön har större förutsättningar att föra sina gener vidare, samt tid, tid och åter tid!

Silverstreckad pärlemorfjäril, ”Argynnis paphia”, en hane, ty honan ser lite annorlunda ut men minst lika vacker.

Slåttergräsfjäril, ”Maniola jurtina”, trivs i det öppna odlingslandskapet i södra Sverige och är en av de fjärilar som man kan se flyga över blomrika områden även mitt ute på slätten.

Slåttergräsfjärilen suger i allmänhet nektar med vingarna hopslagna över ryggen och då döljs oftast framvingarnas ögonfläckar men vid fara kan fjärilen visa ögonfläckarna.

Då kan den få några tiondels sekunders försprång gentemot en angripande fågel, som låter sig luras en kort stund.

Stenbär, ”Rubus saxatilis”, är vanlig i hela landet och den växer i all slags skog, gärna på steniga ställen som här vid Naturum Tåkern.

”De mogna bären äro icke obehagligt syrliga och skulle kunna användas till sylt o.d. om man ville göra sig besvär att samla dem…”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Gulärlan, ”Motacilla flava”, är rödlistad.

Gulärlans ankomst sammanfaller oftast med vårbruket och i Sverige finns två underarter av gulärla som skiljer sig åt i utseende och val av miljö.

Den sydliga gulärlan, på bilden, trivs bäst i fuktiga betesmarker, men även i vallar, raps och höstsäd.

Den nordliga gulärlan trivs däremot bäst på myrar, men finns en på hyggen och den nordliga är vanlig medan den sydliga minskar.

I Mellansverige är gulärlan ofta förknippad med måttligt hävdade betesmarker intill åar och sjöar och dessa blir ofta tuviga vilket ger bra skydd för boet.

Andra möjliga boplatser är i dikeskanter och intill stubbar och i södra Sverige häckar gulärlan även i rena åkermiljöer långt från våtmarker.

Oavsett om häckningarna sker i våtmarker eller åkrar så söker gulärlan helst föda i kortvuxen vegetation eller på områden med bar jord, exempel på viktiga födosöksmiljöer är hästhagar, körvägar och blottlagda sjöstränder och åstränder.

Upphörd betesdrift i våtmarker är det största hotet mot gulärlan men även gödsling, dränering och bekämpningsmedel mot insekter försämrar bomiljön och tillgången på föda.

Liksom för fler andra fågelarter i jordbrukslandskapet, som till exempel tofsvipa, skulle gulärlan gynnas av fler våtmarker i landskapet.

Grågäss, ”Anser anser”, promenerar sida vid sida med oss när vi vandrar utmed Svanhals äng.

Vad skulle naturens ängs- och hagmarker vara utan dessa fantastiska naturvårdare och mjölkproducenter, jag vill inte ens tänka tanken.

Berguv i trä som är gjord av konstnären Vesa Jussila, det finns för övrigt mängder av dessa fantastiska konstverk vid Naturum Tåkern och inne i Naturum Tåkern. Dessa måste ni bara se!

Nu är vi vid Röks kyrka och den världsberömda Rökstenen inte långt från Bjällbo.

Bjällbo är den av Bjälboättens gårdar som är äldst känd och den förste kände ägaren är Magnus Minnesköld.

Västgötalagens lagmanskrönika anger att Bjälbo utgjorde Magnus Minneskölds huvudgård och att Magnus var lagman i Östergötland, men enligt en teori tillhörde Bjälbo ursprungligen Sverkersätten varvid den sverkerättade Ingrid Ylva kan ha fört med sig gården till sin make Magnus Minnesköld.

Enligt Erikskrönikan föddes Birger jarl i Bjälbo och det bör ha skett omkring år 1210.

Den sista världsliga ägaren till Bjälbo var Magnus Eriksson som var kung av Sverige och Norge åren 1319–1364, som år 1353 skänkte patronatsrätten över Bjälbo kyrka till Skänninge nunnekloster, varefter Magnus mor Ingeborg Håkansdotter år 1358 skänkte hela sin del av Bjälbo till klostret.

År 1399 bekräftade häradsrätten att Bjälbo gods tillhörde Skänninge nunnekloster och av det medeltida godset Bjälbo kvarstår idag bara det mäktiga kyrktornet från 1220-talet.

Detta är med andra ord historiskt helig mark.

Nåväl, åter till Rökstenen.

Rökstenen är en runsten från 800-talet med över 750 runor, den längsta runinskrift som är känd.

Dess ursprungliga placering är inte bekant, men troligen har den rests inte långt från sin nuvarande plats, vid kyrkan i Röks socken, Östergötland.

Den mäktiga stenen, två och en halv meter hög ovan jord, har sannolikt gett upphov till namnet på kyrkan och socknen.

Stenen är täckt med runor på alla sidor, även på ovansidan och huvuddelen av inskriften är ristad med kortkvistrunor, så kallade, Rökrunor.

Dessutom förekommer flera olika slag av lönnskrift, runor ur den äldre futharken av vilka några har särskilt utsmyckade former, förskjutningschiffer och kvistrunor.

Om de enskilda runornas läsning råder enighet, men eftersom ordskillnadstecken i stort sett saknas i den stora textmassan finns möjligheter till alternativa orduppdelningar och därmed tolkningar.

De övergripande frågorna om textens sammanhang och inskriftens syfte har länge varit föremål för diskussion.

Inledningen anger klart att stenen är ett minnesmärke,

”Efter Vamod står dessa runor, och Varin ristade, fadern, efter en död son”.

Därefter följer, som det förefaller, ett flertal anspelningar på nu försvunna hjältesagor och myter, om två stridsbyten som togs tolv gånger, om någon som miste livet hos reidgoterna för nio släktled sedan, om ett slagfält där tjugo konungar ligger, om fyra brödragrupper där inom varje grupp alla fem bröderna hade samma namn och mot slutet av texten nämns troligen guden Tor i lönnskrift.

Reidgotaland är namnet på flera forntidsländer i nordisk sagotradition.

I de så kallade fornåldersagorna, som ofta handlade om perioden mellan cirka år 0-600 efter VTB, är Reidgotaland lokaliserat till de östliga delarna av Europa, vid floden Dnepr.

Från cirka 600–700-talen och framåt har också Jutland och ibland hela Skandinavien kallats Reidgotaland.

Så använder Snorre Sturlasson namnet Reidgotaland för att särskilja sin samtids skandinaviska fastland från Eygotaland, ögoternas land, med vilket han avser de större öarna i Skandinavien.

I fornaldarsagor såsom Sögubrot af nokkurum fornkonungum í Dana- ok Svíaveldi och þáttr af Ragnars sonum syftar Eygotaland dock bara på Gotland.

Namnet reidgoterna betyder ”rid-goternas land”, det vill säga, ”de ridande, resande goternas land”, alternativt ”fågelbo-goternas land”, och kan alltså syfta på de orter där dessa goter slog sig ner under sina vandringar.

Namnet reidgoter förekommer även i fornengelska texter såsom ”Deors klagan”, i ”Beowulf” och i ”Widsith”, liksom på Rökstenen i Östergötland, rest på 800-talet, där beteckningen för goterna under Theoderik den store är hraið-gutar, det vill säga reidgoter.

De två nedersta horisontella raderna på stenens framsida, med fortsättning på ena smalsidan, består av en strof i fornyrdislag som vanligen tolkas,

”Då rådde Tjodrik/den djärve, / sjökrigarnas hövding, / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad/på sin gotiska häst/med sköld över axeln, / den främste av Märingar”.

Tjodrik anses åsyfta den ostrogotiske härskaren Theoderik den store, av vilken det på 800-talet i frankerrikets huvudstad Aachen fanns en ryttarstaty i brons.

På senare tid har bland annat ifrågasatts att strofen innehåller namnet ”Tjodrik”, genom en annorlunda orduppdelning kan strofen få en annan innebörd.

Trots det svåråtkomliga innehållet i texten utgör Rökstenen ett ovärderligt dokument från en skriftfattig tid och dess närmaste paralleller är samtida gotländska bildstenar med deras myller av bilder som framställer myter, sägner och kanske riter.

Rökstenen har varit känd för forskningen sedan 1600-talet, och litteraturen omkring den är mycket omfattande.

Bilden visar Vadstena klosters ruinpark och klosterkyrkan sedd från Vättern.

Vadstena klosterkyrka, även kallad Blåkyrkan, påbörjades cirka år 1369 som en stor, treskeppig hallkyrka av kalksten.

Nunnornas kor låg i öster, medan munkkoret, nuvarande koret, inrymdes i en smalare utbyggnad i väster, välvd år 1398.

Efter ett komplicerat byggnadsförlopp kunde kyrkan invigas år 1430 men blev inte fullt färdig förrän något decennium senare.

Den ursprungligen mycket högresta takkonstruktionen sänktes åren 1781–1786, varvid de tre takfallen omvandlades till ett.

Vid en omfattande restaurering åren 1892–1898 höjdes taket och ett andra takfall tillkom, så även kyrkans takryttare.

Kyrkan äger en mycket rik skatt av medeltida träskulptur, bland annat Birgitta-altarskåpet som invigdes år 1459 samt det flandriska högaltarskåpet från cirka år 1520.

Vidare märks det relikskrin som innehåller Birgittas kvarlevor och ytterligare reliker samt en rik skatt av medeltida textilier, utställda i nunnornas dormitorium.

Kyrkan hade redan från början hög status som gravkyrka, och ett stort antal medeltida gravhällar är bevarade, bland annat Bo Jonsson Grips.

Birgittas transportkista och bår har också bevarats och förvaras i Birgittas bönekammare i dormitoriet och bland övriga gravmonument märks främst det över hertig Magnus, utfört åren 1595–1605 av Hans Fleming.

Sedan år 1829 är kyrkan Vadstena församlingskyrka.

Vadstena kloster, Birgittinordens första och förnämsta kloster hade planerats av den heliga Birgitta, och möjliggjordes genom generösa donationer av kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur år 1346 och invigdes i oktober år 1384, elva år efter Birgittas död.

Enligt Birgittinregeln skulle klostret bestå av sextio systrar och tjugofem bröder varav åtta lekbröder under en gemensam abbedissa och med en generalkonfessor som ledare för bröderna.

Klosterkyrkan eller Blåkyrkan tillkom åren 1369–1430 efter Birgittas anvisningar och visitator var biskopen i Linköping.

Vadstena kloster gynnades av såväl kungahuset som adeln och blev Sveriges andliga centrum och största jordinnehavare och att systrakommuniteten överlevde den lutherska reformationen fram till år 1595 är bevis på dess prestige.

En intensiv kopierings- och översättningsverksamhet ledde till att klosterbiblioteket till slut omfattade cirka 1 500 volymer, däribland klostrets tänkebok, Vadstenadiariet, som i notisform skildrar dess öde fram till år 1545.

En tredjedel av bokbeståndet har bevarats till eftervärlden men merparten finns i Uppsala universitetsbibliotek.

Ett nytt kloster, beläget intill det gamla grundades år 1935 som en birgittinsk systrakommunitet av Elisabeth Hesselblad.

Det anslöt sig till det medeltida klostret Maria Refugie i Uden, Nederländerna, år 1963, blev självständigt år 1988 och upphöjdes till abbedisskloster med namnet Pax Mariæ år 1991.

Vadstena klosterkyrka, även kallad Blåkyrkan, påbörjades cirka 1369 som en stor, treskeppig hallkyrka av kalksten.

Nunnornas kor låg i öster, medan munkkoret inrymdes i en smalare utbyggnad i väster, välvd år 1398 och efter ett komplicerat byggnadsförlopp kunde kyrkan invigas år 1430 men blev inte fullt färdig förrän något decennium senare.

Kyrkan äger en mycket rik skatt av medeltida träskulptur, bland annat Birgitta-altarskåpet, invigt år 1459, och det flandriska högaltarskåpet från cirka år 1520.

Vidare märks det relikskrin som innehåller Birgittas kvarlevor och ytterligare reliker samt en rik skatt av medeltida textilier, utställda i nunnornas dormitorium.

Stommen i systraklostret norr om kyrkan utgörs av det så kallade Bjälbopalatset, byggt av tegel under 1200-talet och under 1300–1400-talen ombyggt och tillbyggt för klostrets behov.

Invändigt märks bland annat den så kallade kapitelsalen med målningar från 1380-talet och den så kallade Birgittas bönekammare, med målningar från år 1581.

Anläggningen togs under 1640-talet i anspråk för Vadstena krigsmanshus.

Brödraklostrets hus sydväst om kyrkan innehåller också betydande medeltida partier men fick sitt nuvarande utseende vid om- och tillbyggnader under 1760-talet.

Byggnaderna disponeras nu av bland annat Birgittastiftelsen.

Bilden visar Ruinparken som Statens fastighetsverk har restaurerat av ruinerna vid Birgittinerklostret i Vadstena.

Arbetet har pågått sedan 2007 och ruinerna, som grävdes fram på 1930-talet, har länge varit i behov av upprustning och lördagen den 9 maj 2009 invigdes den nyrestaurerade ruinparken där SFV även rekonstruerat delar av Talehuset, för att levandegöra hur munkar och nunnor en gång kunde kommunicera med varandra.

Klostret grundades av den heliga Birgitta vid slutet av 1300-talet och var inrättat för både munkar och nunnor.

De levde helt åtskilda men i Talehuset kunde de kommunicera med varandra genom täta trägaller och där fanns också en snurrtunna och en draglåda och genom dessa kunde de byta saker med varandra.

Snurrtunnan och draglådan har nu återskapats för att besökarna ska kunna se hur byteshandeln kunde gå till, dessa syns på min bild i centrum till höger.

Förutom att ruinens söndervittrade och övervuxna murverk restaurerats har munkarnas och nunnornas olika rum och byggnader på klostret markerats med singel och grus i olika färger.

Nu anländer vi till STF:s vandrarhem Stocklycke på Omberg som är en 10×3 kilometer stor horst som främst består av granit och med förkastningsbranter som stupar tvärt i Vättern.

Längs Vättern finns ett flertal grottor som bildats genom vattenerosion.

Omberg är till största delen barrskogsklätt men hyser en mångfald vegetationstyper och ett rikt och varierat djurliv.

Namnet Omberg är sammansatt med ett fornspråkligt ”ama” för ”dimma”, ”rök”, och betyder sålunda ”dimberget”, ”berget med dis och dimma”.

Stocklycke på Omberg håller rikliga mängder med trolldruva, ”Actaea spicata”, som är en art i familjen ranunkelväxter och förekommer naturligt i Europa och norra Asien.

Växten är giftig och innehåller bland annat protoanemonin, som är irriterande och kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär, till exempel ont i magen, illamående, kräkningar och diarré.

Vid Stocklycke på Omberg finns även rikligt med den illaluktande men vackra stinksyskan, ”Stachys sylvatica”.

Vid Stocklycke på Omberg hittar vi nu dessa enorma blad av överblommad pestskråp eller pestilensrot, ”Petasites hybridus”, bladen kan bli meterbreda och meterhöga.

Pestskråp har använts som medicinalväxt sedan medeltiden, roten användes främst mot konvulsioner men den ansågs till och med bota pest, därav namnet.

På 1950-talet upptäcktes i pestskråp den aktiva substansen petasin som är en seskviterpen som är nästan 15 gånger så effektiv som alkaloiden papaverin, vilken används i kramplösande medicin.

Efter en lätt promenad från Stocklycke på 15-20 minuter är man framme vid ytterligare ett extremrikkärr vid namn Mörkahålkärret, väl värt att besöka.

Mörkahålkärret är ett naturreservat i Ödeshögs kommun och området är naturskyddat sedan år 1998 samt är 11 hektar stort.

Reservatet omfattar våtmarker kring en bäck om avvattnar en damm och reservatet består av rikkärr och sumpskog med al och gran.

Flugblomster, ”Ophrys insectifera”, fanns fortfarande i blom i Mörkahålkärret.

Flugblomster blommar i juni-juli och har mycket speciella blommor som liknar steklar.

De yttre kalkbladen är gulgröna och breda, medan de inre är brunröda, håriga, trådsmala, snett uppåtriktade och ser ut som antenner.

Blommans läpp är kluven och har upptill två sidoflikar, den är brunröd och hårig men har i överdelen en kal blågrå fläck som har tolkats som ljusreflexen hos ett par hopfällda insektsvingar.

Flugblomster förekommer sällsynt på kalkrika fuktängar ända upp till Jämtland, vanligast är den på Öland och Gotland men trots sitt speciella utseende är flugblomster ofta svår att få syn på, men den kan på vissa platser förekomma i stort antal.

Flugblomstrets doft liknar den som honorna av vissa grävstekel-arter använder för att locka till sig hanar.

Lockade av doftämnena söker sig stekelhanarna till blommorna vilka genom sitt insektslika utseende lockar hanarna att para sig med dem.

Under parningsförsöken fastnar blommans pollinier på stekeln som flyger vidare till nästa blomma och på så sätt hjälper till att säkerställa korsbefruktning.

”Wäxer i Sidlänte ängar på både Öland och Gotland, såsom wid Gaxa, Högby, Glömminge, Wisby och andra ställen. Blommorne äro så lika de blå spyflugor, at ei mer tycks fattas, än at de allenast kunna surra. Man behöver ei mer resa till Fontaineblau at åskoda denna, som närmare är til Öland”.

Ur ”Samling af Et Hundrade Wäxter upfundne på Gothland, Öland och Småland” av Carl von Linné, ”Kongliga Swenska Wetenskapsacademiens Handlingar”, år 1741.

Mörkahålkärret på Omberg hyser också ganska stora mängder av orkiden kärrknipprot, ”Epipactis palustris”.

Mörkahålkärret på Omberg och dess närområden hyser också stora mängder av orkiden skogsnycklar, ”Dactylorhiza maculata fuchsii ”.

Mörkahålkärret på Omberg hyser mängder med den lilla vackra majvivan men endast en var fortfarande i blom vid vårt besök i början av juli.

Majviva, ”Primula farinosa”, blommor i maj-juni med röd- till blekvioletta blommor som är heterostyla, det vill säga, att blommorna har korta eller långa stift.

Den växer på kalkrika fuktängar och stränder och arten är bara vanlig på Öland och Gotland, men finns sparsamt upp till Jämtland.

Genom att arten missgynnas om betet upphör på dess växtplatser har den minskat kraftigt i antal.

”När svalan börjar visa sig, skyndar Blåvivan att måla tufvorna på kärrängen, en syn som vore dubbelt förnöjande, om ej den lysande mängden vittnade om ställets ofruktbarhet såsom magert och vattensjukt”.

Olof Peter Swartz enligt C. F. Nyman i ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” år 1867.

Olof Peter Swartz, född den 21 september år 1760 i Norrköping, död den 19 september år 1818 i Stockholm, var en svensk naturforskare, företrädesvis botanist och tecknare.

Mörkahålkärret på Omberg Stocklycke hyser rikligt med axag, ”Schoenus ferrugineus”.

Axag förekommer från Skåne till Lycksele Lappmark, men är sällsynt överallt, utom på Gotland, i norra Uppland och i Jämtland där den är ganska vanlig.

Den växer enbart i kalkrika våtmarker, så kallade extremrikkärr, som här i Mörkahålkärret.

På väg tillbaka från Mörkahålkärret till Stocklycke växte ett exemplar av arten nässelklocka, ”Campanula trachelium”.

Nässelklocka växer på näringsrik lerjord i södra och mellersta Sverige, i lundar, parker och på kulturmarker och den är ganska ovanlig, men kan vara lokalt talrik, men inte här.

Slutligen ett besök vid Storpissan naturreservat på Omberg innan hemfärden.

Storpissans naturreservat ligger vid Örnslid, mitt på Ombergs västsluttningar ner mot Vättern och reservatet avsattes redan år 1935 som domänreservat.

Området har tidigare kallats Ombergs skyddsområde där den övre delen ligger på en bergrund av röd granit, men nere vid stupen mot Vättern kan man studera Visingsöformationens märkliga sedimentlager.

Dessa bergarter är unika för Vätternregionen och i bäcken kan man se hur kalk fällts ut på stenar och nedfallna grenar.

Kalken kommer från jorden som inlandsisen avlagrat på berget.

Barrskogen i Storpissans naturreservat domineras av rik, gammal granskog där granarna i vissa har fall uppnått åldrar på 200 år.

Till glädje för lavar, småkryp och hackspettar med flera finns det gott om fallna och ännu stående döda träd i olika stadier av nedbrytning.

Man har funnit ett tiotal hotade lavarter och dessutom finns flertalet sällsynta mossor, till exempel dunmossa vid källor och grön sköldmossa på murkna trädstammar.

På marken finns växter som skogsbingel, ramslök och kärrfibbla, arter som vanligen är typiska för lövskogar.

På medeltiden låg en utgård kallad Mickelstorp på det flackare partiet centralt i reservatet och här finns spår bland annat i form av odlingsrösen.

Gården var i bruk till omkring år 1650.

Området har ingått i jaktparken Ombergs djurgård tills denna upphörde år 1805 och därefter har kreatur betat i skogen, men skogsbetet upphörde på 1930-talet, vilket ökade lövinslaget och skogen blev mer sluten.

Bilden visar bäcken som här störtar något tiotal meter ner i Vättern men just nu var det inte mycket vatten i bäcken, tyvärr.

Detta vattenfall ska nog bäst beskådas nere vid sjökanten för här ifrån är det inte lätt att se något, dessutom är det halt och slipprigt så var försiktiga!